Sjömannen som enade Italien

Utomståendes åsikter om Italiens politiska liv sammanfattas inte sällan i ordet ”kaos”. Det omdömet får starkt stöd av historiska fakta, och enandet var inte nödvändigtvis mindre omvälvande, skriver Sten Niklasson i en essä om den sjöfarande revolutionären som enade Italien.

Sönderfallet av det västromerska riket på 400-talet resulterade i dussintalet småstater på den italienska halvön och ständiga konflikter med germaner, goter och langobarder. Under medeltiden och ungrenässansen fick dessa stater ofta ledare med ursprung i Italien. Men i början av 1500-talet trängde franska, spanska och österrikiska trupper in från olika håll och placerade sina hemländers egna lydkungar på tronerna.

Napoleon I gjorde under sin intensiva maktperiod försök att sammanföra de många italienska rikena under fransk överhöghet, men efter hans fall 1815 splittrades åter halvön i åtta mer eller mindre självständiga stater. Den största av dem var de Bägge Sicilierna, som omfattade hela södra Italien nästan upp till Rom och styrdes av kungar som ursprungligen tillsatts av Spanien. I norr hölls området från Venedig till Milano av österrikarna, medan den västra delen, Piemonte, med Turin som huvudstad, efter beslut av Wienkongressen tillföll kungariket Sardinien. Insprängda bland dessa riken låg ett antal hertigdömen och enklaver med svårgenomträngliga ägarförhållanden.

Den fragmenterade bilden komplicerades ytterligare genom att ett betydande område tillhörde den katolska kyrkan, vars påvar med början redan under 500-talet lagt under sig stora arealer, och med militärt stöd av frankernas kung Pippin den lille och senare Karl den store, skapat den så kallade Kyrkostaten. Den sträckte sig tvärs över halvön från Tyrrenska havet i väst till Adriatiska havet i öst och gränsade till Lombardiet i norr, Modena och Toscana i väst, och till kungariket Neapel i syd. Varje försök att bringa ordning i röran av gränskonflikter, motsättningar och maktanspråk genom att ena den sönderstyckade halvön var dömt att misslyckas, så länge påvedömet i mellersta Italien utövade sin makt med Guds nåde och dessutom åtnjöt garantier om militärt beskydd från stormakter som Spanien, Frankrike och Österrike.

Runt 1830 skapade republikanen och revolutionären Guiseppe Mazzini organisationen ”Unga Italien”, vars syfte var att, med hjälp av idealistiska unga frivilliga, i direkt konflikt med såväl kyrkan som de världsliga ledarna, starta uppror med målet att skapa en enad nation, Risorgimento. Ungefär samtidigt började de makthungriga ledarna i Sardinien/Piemonte förstå att den gryende nationalismen innebar en möjlighet att under sitt eget välde sammanföra åtminstone de icke-påvliga småstaterna. Det vi idag känner som Italien befann sig inom kort i totalt virrvarr, där olika fraktioner grep till vapen mot varandra utan att ha klara idéer om vilket statsskick en framtida enad nation skulle ha. Stater och städer stod mot varandra, republikaner slogs mot monarkister.

En av de män som skulle lyckas med miraklet att bringa reda i detta kaos hette Guiseppe Garibaldi. Han föddes i Nice 1807 och ägnade sina tonår åt att bistå sin far med sjöfart och handel. Sexton år gammal var han redan välbefaren sjöman med erfarenhet av strider mot pirater i Medelhavet. Tio år senare förde han med sitt kaptensbrev egna fartyg. 1833 blev han medlem i Mazzinis rebellorganisation, men dömdes efter ett misslyckat resningsförsök till döden av de piemontesiska myndigheterna. Han tvingades fly till Sydamerika, där han med liv och lust engagerade sig i diverse guerillaktioner. Han sårades och fängslades, men lyckades bli frigiven, varpå han skapade en egen guerillagrupp av exilitalienare, som med framgång stred mot numerärt överlägsna motståndare. Garibaldis energi räckte också för att enlevera en gift artonårig skönhet vid namn Anita, som han i sinom tid själv skulle äkta.

Äventyren hade skänkt Garibaldi viss ryktbarhet som rebelledare, vilket vid hans återkomst till Italien efter tretton år i Latinamerika utnyttjades av Mazzini och hans enhetskämpar i propagandasyfte. Efter att ha värvat hundratals revolutionsrusiga enhetsivrare i Toscana, fick Garibaldi veta att Mazzinis upprorsmän lyckats besätta staden Rom i Kyrkostaten. Han marscherade snabbt med sin egen skara över Appeninerna ner mot Rom, där han, trots sina anhängares usla disciplin och utrustning, lyckades avvärja anfall från en överlägsen fransk truppstyrka som kommit påven till hjälp.

Men det av fransmännen belägrade Rom kunde inte i längden klara sig utan ordnade försörjningslinjer. En efter en smög upprorsledarna ut ur staden och flydde till utlandet. Det av rebellerna intagna Rom föll slutligen 1849. Trots att han endast kunde utlova sina soldater hunger, törst, strid och extrema påfrestningar, lyckades Garibaldi emellertid få några tusen frivilliga med sig upp i bergen. Uttröttade av ständiga attacker från förföljande franska trupper, deserterade efterhand många av männen. Garibaldi upplöste resten av sin lilla armé i det neutrala San Marino och fortsatte envist med en handfull förtrogna till Piemonte, där hans hustru Anita, som troget följt sin man under strapatserna, drabbades av sjukdom och avled. Regeringen i Turin, som fruktade att stöd till Garibaldi skulle utlösa aggression från Frankrike och Österrike, tvingade honom emellertid att än en gång att gå i exil.

Han tog sig till New York, där han lyckades få arbete på en fabrik. Efter några år anställdes han som befälhavare på ett fartyg med destination Kina och Australien men fann arbetet oförenligt med sina politiska ambitioner och återvände 1854 till Italien.

Där hade Garibaldi förlänats en närmast mytisk status i kampen för en enad nation. Omgiven av ett romantiskt skimmer av djärva äventyr, med en karismatisk personlighet och ett stabilt rykte som modig och rättrådig, mottogs hans återkomst på många håll med entusiasm. Han bidrog själv frikostigt till mytbildningen kring sin person genom sin exotiska klädsel i poncho och sombrero, men mest av allt genom sin förmåga att med kraftfulla slagord övertyga vanligt folk om det rättvisa i sin sak. Under sin tid i Sydamerika hade han kommit över ett större parti röda skjortor, avsedda för arbetarna i ett slakthus. Skjortorna blev en slags uniform för hans italienska rebeller och gjorde begreppet ”rödskjortor” liktydigt med nationalism och enhetssträvanden.

Även om Garibaldi av ideologiska skäl var övertygad republikan, hade han efterhand insett att Mazzinis drömmar om en enad demokratisk republik var politiskt ogenomförbara. Garibaldi vände sig i stället till Sardiniens/Piemontes kung Viktor Emanuel II, som inom kort gjorde honom till general och med hjälp av sin premiärminister Cavour såg till att han invaldes som ledamot av parlamentet. Medan Garibaldi i spetsen för en ny hängiven rebellarmé ville erövra Rom och göra staden till centrum för ett enat Italien, fruktade emellertid Viktor Emanuel och Cavour att en sådan provokation skulle dra in Sardinien/Piemonte i krig med påvens beskyddarmakt Frankrike och därmed äventyra kungarikets planerade ledarroll i enandet av landet.

I besvikelse över bristen på stöd drog sig Garibaldi tillbaka till sin gård på ön Caprera utanför Sardinien, där han under en tid levde ett tillbakadraget liv som celeber folkhjälte. Trots svår reumatism ägnade han sig energiskt åt hemliga, politiska konspirationer men också åt romantiska förbindelser. Han hade tre barn med sin avlidna maka Anita och ytterligare ett med sin husa i Caprera. Det hindrade honom inte att upprätthålla samtidiga, intima förbindelser med sex olika kvinnor, av vilka en, den artonåriga Guiseppina Raimondi, förväntades bli hans andra maka. Samma dag som bröllopet skulle äga rum, fick Garibaldi emellertid veta att bruden väntade barn med en av hans anställda. Han förvisade henne omgående, och hans bitterhet växte till ursinne, när han dessutom underrättades om att hans hemstad Nice skulle avträdas till Frankrike som kompensation för detta lands deltagande i kung Viktor Emanuels pågående krig mot Österrike.

Kulmen på Garibaldis bana inleddes några månader senare, då han av en lokal rebellgrupp ombads stödja ett uppror i Sicilien. På några veckor mobiliserade han på nytt något tusental frivilliga och avseglade söderut. Efter en serie djärva attacker mot bourbonkungen Francis IIs trupper lyckades Garibaldi besätta en stor del av öns norra del, inklusive Palermo, därefter korsa Messinasundet och slutligen inta Neapel, som då var Italiens största stad.

I september omfattade hans frivilligstyrkor 24 000 man, och frestelsen var stor att marschera vidare mot Rom och en gång för alla undanröja det påvliga hindret mot ett enat Italien. I norr hade emellertid också Viktor Emanuels armé närmat sig den Heliga staden. Efter framgångsrika strider mot påvens trupper införlivades 1859 större delen av Kyrkostaten i Sardinien. Dock inte Rom.

Efter ett par misslyckade försök att inta Rom och förlorade bataljer mot den sardinska armén insåg Garibaldi att han hade Italiens öde i sin hand. Valet stod mellan inbördeskrig och Italiens enande. Hans trupper skulle stå mot Viktor Emanuels. I avgörandets stund beslöt Garibaldi att villkorslöst överlämna alla sina erövrade områden till kungen. Detta ses av några historiker som ett slutligt politiskt nederlag för Garibaldi, men av andra som en logisk konsekvens av Garibaldis tidigt uttalade stöd för ett enat Italien under Sardinien/Piemontes överhöghet.

Men hans karriär var ingalunda över med detta avgörande beslut. Garibaldi blev under de följande tio åren en av Europas mest hyllade ledare. När han 1864 besökte London, fylldes gatorna med hundratusentals hurrande människor. Hans inflytande i Italien var omåttligt. Han inledde ett jätteprojekt som gick ut på att befria den nya huvudstaden Rom från malaria genom att leda Tibern förbi stadskärnan, han producerade memoarer och romaner, han främjade religionsfrihet, kvinnors jämställdhet, fri utbildning för alla, avskaffande av dödsstraffet och ett enat demokratiskt Europa.

I sitt liv och verk, låt vara storvulet och inte sällan propagandistiskt, hade han, genom att sätta enandet av landet framför egna intressen, visat att det omöjliga var möjligt.

Innan sin död, 1882, hade Garibaldi föreskrivit att hans kropp skulle brännas på stranden av Caprera. Denna sista önskan respekterades inte. Den katolska kyrkan såg kremering som en synd, och hade förmått parlamentet i det nya Italien att göra åtgärden olaglig.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör