Sjöutrustningar, flottavtal och marina typfrågor
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SJÖRUSTNINGAR,
FLOTTAVTAL OCH MARINA TYPFRÅGOR
Av kommendörkapten E. BJÖRKLUND, Stockholm
VARE sig man anser, att den kris vi genomleva beror av de
»missnöjda» staternas strävan till bättre plats i solen eller har sin
grund i kampen mellan bolsjevism och fascism-nazism eller ser
krisens orsaker i en ekonomisk intressekamp, som icke ännu
pendlat till jämvikt, torde de flesta vara eniga om att det politiska läget i världen är allt annat än löftesbringande. Oron för
morgondagen präglar icke blott rådslagen mellan stormakternas
ledande statsmän utan sprider sig även till de mindre makterna.
Det försämrade internationella läget har satt djupa spår i våra
dagars Europa. Ett Ryssland under stark militär utveckling, ett
Tyskland statt i en väldig upprustning, vars kostnader tillerkännas prioritetsrätt, ett Frankrike försvagat genom inre meningsmotsättningar men som offrar stora summor på försvarsberedskapens altare och ett England, som sent omsider men målmedvetet
strävar att snarast möjligt komma upp till sådan militär styrka,
att det icke skall bliva tvunget att i framtiden ånyo falla till föga
för maktspråk – se där några fakta, som karakterisera läget.
Detta läge har skärpts betydligt sedan den tid, då vår senaste
försvarsutredning utformade sin grundåskådning.
På alla områden av det militära livet hava upprustningstendenserna gjort sig gällande, icke minst beträffande sjörustning-arna. Den från vissa håll hävdade tanken, att flygvapnets
utveckling skulle komma att betyda döden för artillerifartygen,
har visat sig grundfalsk. Samtliga stormakter och ett stort antal
andra stater hava redan i handling visat, att de bedöma saken
helt annorlunda. Härmed är icke sagt, att flygvapnet i någon mån
kan eftersättas, visst icke. Ett starkt flygvapen är numera lika
nödvändigt i försvarssystemet som övriga försvarsgrenar.
Ryssland, som under en följd av år nöjt sig med att i maritimt
687
E. Biörklund
hänseende komplettera sitt flottbestånd genom nybyggnad av lätta
fartyg, särskilt av undervattensbåtar, är enligt marskalk Tuchatschevsky i färd med att skapa »en stark och mäktig högsjöflotta».
»Pravda» meddelar, att flottan nu skall utbyggas med slagskepp,
stora kryssare, stora jagare och ubåtar för offensiva uppgifter.
Det lider intet tvivel att det är önskan dels att kunna möta förvecklingar i Fjärran östern och Medelhavet, dels att bättre kunna
balansera den återuppvuxna tyska örlogsflottan, som härvid är
drivkraften. Genom Vitahavskanalen har man dessutom numera
möjlighet att till detta hav förskjuta fartyg av begränsad storlek,
vilka från Murmanskkustens baser kunna operera i Atlanten,
Nordsjön och dess förgreningar. Rysk sjömakt kommer av allt att
döma att ånyo göra sig påmint långt utanför »säcken» i Finska
viken.
Av de övriga östersjöstaterna har ävenledes Finland gjort
allvarliga strävanden att skaffa sig ett användbart sjöförsvar,
bl. a. genom färdigställandet av pansarbåtar med 25 cm. kanoner.
Polen har redan nu utvecklat sitt marina personalbestånd till en
summa, sävi-il vad officerare som manskap beträffar, som betydligt
överstiger den svenska örlogsflottans. Enligt polska uppgifter
skall man taga itu med att bygga tvenne slagskepp å 25,000 tons,
flygplankryssare m. m. Detta är det pris som Polen, med sin
kuststräcka lika lång som skånska sydkusten, betalar för att vid
förvecklingar inom östersjöbäckenet kunna bevara sin självbestämningsrätt.
Tyskland har visat sin vilja att avkasta Versaillesfredens militära tvångströja, icke blott genom att införa tvåårig värnplikt,
uppsätta ett stort flygvapen samt befästa den demilitariserade
Rhenlandszonen och Helgoland. Inom loppet av mindre än åtta
år har man skapat en örlogsflotta, nu sammansatt av nästan uteslutande högmodernt flottonnage. slagskeppen av den bekanta
»Deutschland»-typen om 10,000 tons hava efterföljts av under
byggnad varande slagskepp om 26,000 tons storlek samt av stora
kryssare med 20 cm. artilleri. Än större slagskepp äro under tillblivelse. Personalbeståndet i tyska marinen har på dc tvenne sista
åren fördubblats. Redan år 1941 beräknas tyska flottan vara uppe
i dc 35 % av den engelska flottans styrka, som 1~)35 års tyskengelska avtal medgav beträffande övervattensfartygen.
England har under senaste år ökat sin marinbudget med 36 %
(till 81 milj. pund sterling). En särskild regeringskommission har
688
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
beslutat en stark ökning av flottan. Den engelska regeringen anser
icke, att flygvapnets utveckling har den lamslående inverkan på
sjöoperationer i Medelhavet, som man i svensk press sett angivas.
Malta övergives visst icke såsom örlogsbas utan i stället förstärkes
dess luftförsvar; dess anläggningar där liksom den nya basen å
Cypern utbyggas till mycket starka flygbaser. Flotta och flyg
komplettera varandra i Medelhavet liksom på andra innanhav.
Att uppkonstruera ett motsatsförhållande dessa vapengrenar
emellan är felaktigt. Sagda vapen stödja och förstärka inbördes
varandra i vad angår skyddet av förbindelserna sjövägen. De äro
omistliga länkar i försvarskedjan arme-flotta–flyg. Påståendena
om en omvärdering i England av artillerifartygens värde äro felaktiga. Oförtydbara regeringsuttalanden samt yttranden från
»Imperial Defence Committee» i denna sak dugga tätt. Den l januari 1937 stapelsättas tvenne slagskepp samt fyra stora kryssare.
En tilläggsbudget på ytterligare 1-2 slagskepp är icke osannolik.
På fem år avser man att bygga 11 slagskepp, 25 kryssare och
ett 60-tal jagare m. m.
I Frankrike är flygpsykosen i vad angår fartygens sårbarhet
mot luftanfall ävenså ett passerat stadium. Ett flertal marinministrar hava klart tillkännagivit, att noggranna undersökningar utvisat haltlösheten av påståendet, att artillerifartygens
tid är förbi. Tvenne nya slagskepp om 26,500 tons flyta redan på
vattnet, tvenne slagskepp om 35,000 tons äro under byggnad, allt
vid sidan av kryssare och lätta fartyg.
Italien har satt klar kurs i nybyggnadshänseende. En ökad marinbudget, tvenne slagskepp om 35,000 tons, kryssare och ökade
marinkadrar utgöra milstolparna. Erfarenheterna från den
engelsk-italienska spänningen i Medelhavet hava icke gått ut på
att man kan ersätta flotta med flyg. Man behöver en stark flotta
och ett starkt flyg. Mussolini vill lära italienarna »öbosmentalitct» för att de bättre skola förstå Italiens sjöförsvarsproblem.
Medelhavet ~ir för Italien »livet».
I U. S. A. och .Japan taga budgetökning och artillerifartygsbygge ofantliga proportioner. Jämväl medelstora och mindre länder öka sina försvarsutgifter inför den ovissa internationella
situationen och härvid försumma ingalunda de maritimt betonade
Hinderna dc marina kraven.
Av det sagda torde framgå de tendenser, vilka f. n. göra sig
gällande i världen. Icke blott Hinder, vilka liksom Sverige äro
689
E. Biörklund
till större delen havomflutna, utan även andra med vida mindre
havsbetonat läge låta sig angeläget vara att bibehålla och utveckla
sitt sjöförsvar.
Klenmodighet i maritimt hänseende, baserad framför allt på en
nedvärdering av artillerifartygen, är en förlegad och omodern
ståndpunkt.
Allmänheten, som emellanåt ser återgivet i pressen förhandlingar mellan olika makter angående eventuella flottavtal för begränsning eller minskning av sjörustningarna, förledas ofta att
tro, att det i praktiken förefinnes någon verklig strävan till
minskning i detta hänseende. Så är emellertid ej fallet. Sanningen är i stället, att det f. n. pågår en jättelik upprustning till
sjöss, större än någonsin tillförne, och att talet om flottförhandlingar i begränsande syfte närmast är till för att dölja det faktum,
a tt kapprustningen är i full gång.
Det mångomtalade Washingtonavtalet av år 1922 tillkom vid en
tidpunkt, då stormakternas flottor vuxit hastigt under och såsom
en följd av kriget och i avsikt att dämpa den maritima konkurrensen mellan de f. d. allierade. Washingtontraktatens besHimmelser om stagnation i slagskeppsbygge togo doek alla stormakter
igen på annat håll, bl. a. genom ett forcerat bygge av stora kryssare av i Washingtonavtalet medgivna maximiegenskaper. Man
fick redan nu belägg på att avtal, som endast reglera en del av
rustningsfrågan, äro till föga nytta; de leda allenast till att rustningarna forceras inom de tillåtna fartygsslagen eller »zonerna».
Romkonferensen år 1924 och de långa Geneveförhandlingarna
1926-30 visade också svårigheten för att till medelstora och
mindre makter utsträcka giltigheten av de prineiper, omkring
vilka ett fåtal stormakter i en särskilt politisk situation tillfälligt
kunnat ena sig.
Missnöjda med nedpressningen år 1922 reagerade snart J apan,
I<~rankrike och Italien1 mot tidigare avtal och 1930 års Londontraktat kunde allenast komma till ett fastslående av kvantitativ
1 Beträffande ubåtarnas användande luwa Frankrike oeh Italien numera
accepterat bestämmelserna i 1930 års Londontraktat, att ubåtar i krigstid ej fä
sänka handelsfartyg utan att l>esättning orh passagerare dcssfiirinnan hringats
i säkerhet. Ur teknisk synpunkt må i detta sammanhang nämnas, att påståen·
det att man i Tyskland skulle hava lyckats att konstruera s. le enhetsmaskineri
för ubåtar i undervattens- ceh i ytläge irkc ännu besannats.
690
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
begränsning beträffande vissa fartygsklasser. Washingtonavtalet
av år 1922 samt Londonavtalet av år 1930 utlöpa båda med utgången av innevarande år.
England, Frankrike och U. S. A. hava sedan år 1930 icke kunnat
enas om någon kvantitativ begränsning utan endast (genom avtal
i London av den 25 mars 1936) om att icke bygga fartyg av visst
slag, s. k. kvalitativ begränsning. Alla hava de klart för sig att
de behöva och måste bygga slagskepp, men medan detta bygge
pågår och kräver huvudparten av nybyggnadsanslagen är det givetvis praktiskt att söka undvika att andra länder samtidigt
bygga fartyg av typer, som göra de tidigare byggda Washingtonkryssarna mindre värdefulla. Härav föranleddes ett avtal mellan
de ovannämnda tre stormakterna om att icke under sex år bygga
fartyg om 8,000-17,500 tons deplacement (»förbjuden zon»), att å
artillerifartygen ej nyttja kanoner med 25,4-15,;; cm:s kaliber
samt att utbyta upplysningar angående nybyggnader m. m. Sagda
avtal har icke ännu ratificerats av flertalet signatärmakter, men
det förefinnes en varm önskan från deras sida att utvidga avtalet
till att gälla största möjliga antal stater. Det är det gamla problemet om att till billigaste pris bibehålla sin relativa överlägsenhet, som här uppträder i ny gestalt.
I sin självklara och berättigade önskan att säkra sina förbindelser över haven har England funnit ett lämpligt medel vara att
leda sjörustningarnas utveckling i världen genom att såsom initiativtagare till nya avtal placera Foreign Office och amiralitetet i
rustningsbegränsningens nyckelposition. Härigenom skapas en
möjlighet att påverka andra länders marinpolitik och nybyggnadsplaner, vilket eljest icke skulle hava varit görligt. Ihärdigt och
målmedvetet går England vidare på denna väg, stött av en härom
uttalad önskan från den redan avsomnade nedrustningskonferensens sida. Det finnes icke ett spår av tvivel om att icke denna
Englands strävan är fullständigt legitim. Framgångar hava även
inhöstats, såsom vid 1935 års flottavtal med Tyskland, vilket avtal
för England medgav dels att för den närmaste framtiden beräkna
storleken av de sjöstridskrafter, som vid behov skulle kunna behöva avses för Nordsjön, dels att trygga England mot en tyskengelsk kapprustning i stil med perioden 1900-1914. A andra sidan gav sagda avtal Tyskland fördelen av att minska engelsk
misstro mot det nya tyska riket och att med engelskt stöd komma
loss från Versaillesfredens bestämmelser, medgivande återupp- 691
E. Biörklund
byggandet av en ganska mäktig tysk örlogsflotta. Det får anses
sannolikt, att såväl England som Tyskland hava intresse av att
intet sker, som kan uppriva grunderna för detta 1935 års samförstånd. Från tysk sida är det givetvis ytterst viktigt att icke vid
krigiska förvecklingar behöva räkna med England såsom fiende.
Hitlers deklarationer i denna sak kunna icke misstydas. Man vill
återuppbygga det tyska riket utan att bliva intvingad i 1914 års
ofördelaktiga maktkonstellation. England har även intresse av
att icke Tyskland stöder ett italienskt marinpolitiskt utvidgningsprogram i Medelhavet. Tysklands aktier på den marinpolitiska
börsen hava därigenom avsevärt stigit.
I rättvisans namn skall icke fördöljas att tanken på internationell rustningsbegränsning är klok och riktig och att den framsprungit ur en ärlig önskan att motverka den militära spänningsökningen i världen. Att denna strävan icke lyckats bättre beträffande lant-, sjö- och flygrustningar än som skett, är förvisso beklagligt. Beträffande begränsningen av sjörustningarna befinna
vi oss i sagda hänseende nu ganska nära nollpunkten. Det är ur
denna synpunkt, som man måste se 1936 års preliminära, kvalitativa flottavtaL
Nu några ord om detta avtal.
Vid det förhållandet att de kvantitativa begränsningssträvandena gjort skeppsbrott, har det förvisso icke varit lätt att uppfinna, huru problemet ånyo skulle angripas. Vårt land, som städse
ärligt strävat att medverka till en allsidig och rättvis rustningsbegränsning, har alltid hävdat, att denna borde i första hand vara
kvantitativ, vid behov kompletterad med kvalitativ och budgetär
begränsning. Det nya avtalet går däremot på helt andra linjer,
vilket ur logisk synpunkt är beklagligt.
Om det t. ex. gällde att nedbringa förekomsten av skjutvaDen
bland allmänheten i ett samhälle till ett minimum och man i denna
vällovliga avsikt bestämde, att de som hava råd att hava revolvrar
av stor kaliber skulle hava rättighet därtill och att de fattigare
skulle hava rätt att innehava målskjutningspistoler av allenast
en mycket begränsad kaliber, men att dieirernot skjutvapen med
mellanliggande effekt icke finge förekomma, så skulle en dylik lagstiftning säkerligen ur mer än en synpunkt komma att betraktas
såsom »klasslagstiftning».
I engelsk press har ej heller saknats uttalanden om att man
givetvis förstår svårigheten för mindre länder att godtaga den
692
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
förbjudna zonen 8,000-17,500 tons, under det att de rikare länderna få och kunna bygga större fartyg än sistnämnda tontal.
En skandinavisk anslutning till sagda avtal har ifrågasatts och,
såsom framgår av dagspressen, hava förhandlingar därom skett i
London under september månad. Då dessa enligt engelska pressuppgifter förlöpte gynnsamt, väckte det ej ringa uppseende att
»United Press» i London utsläppte ett meddelande, att svenska
pretentioner varit »the stumbling block» vid dessa förhandlingar
och att man från svensk sida bl. a. önskar 14 tums kanoner (35 cm.).
Detta var naturligtvis felaktigt och orimligt. Samma »United
Press» har nyligen korrigerat de felaktiga upplysningarna om kalibern m. m., men sagda nyhetsbyrås uppgifter förefalla icke tillförlitliga. En engelsk kommurrike från tiden för förhandlingarna
i London meddelade i motsats härtill att förhandlingarna gjort
goda framsteg och att det förefanns »no serious obstacle in the
way of agreement».
Samtidigt med ovanniimnda händelser blev det genom pressen
allmänt känt, att ett ryskt-engelskt preliminärt marinavtal uppgjorts, vilket utgick från ovannämnda konventionsutkast men vari
Ryssland önskat ändring bl. a. för att kunna bygga slagskepp,
eventuellt med grövre kanoner än 35,:; cm:s kaliber, samt stora
kryssare. Dessutom skulle Ryssland hava vägrat att i förväg meddela vissa flottbyggnaders omfång och art.
Dessa ryska mer-krav synas hava orsakat uppståndelse i Tyskland. Tysklands charge d’affaires i London har enligt tyska pressmeddelanden i Foreign Office framhållit, att ett ryskt-engelskt
marinavtal komme att rubba jämvikten i Östersjön. I samband
härmed angavs, att det gällde två ryska slagskepp med 35-40 cm:s
kanoner och 7-8 kryssare om högst 8,000 tons med 18 cm:s kanoner. Av pressen att döma skulle den tyska demarehen gjort gällande, att ett sådant avtal skulle rubba grunderna för 1935 års
tysk-engelska flottavtal samt understrukit, att något rysktengelskt avtal ej Yore möjligt utan att Tyskland Yore med på
detsamma.
Konventionsförslagets öde ~ir därför för närvarande mycket
oYisst.
Såsom upprepade gånger redaktionellt framhållits i Svensk
Tidskrift måste man beklaga, att frågan om svenska flottans farG93
E. Biörklund
tygstyper icke redan nu bragts till sin lösning. Men detta fel kan
ju ännu repareras och det är hög tid att så sker.
En utredning i typfrågan har även anförtrotts åt t. f. chefen
för marinen och har nyligen påbörjats. Denna utredning har till
uppgift att i hela dess vidd upptaga frågan om bl. a. artillerifartygens ersättande till förnyad prövning. 1936 års försvarsbeslut gick ut på att det borde övervägas, huruvida Sverige-skeppen borde ersättas med fartyg av samma typ och storleksordning
eller om anskaffandet av en mindre artillerifartygstyp eller ock
insättande av andra fartyg i de pansrade artillerifartygens ställe
vore en ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt fördelaktigare
lösning av problemet.
Går man den förstnämnda vägen och bygger moderniserade
Sverige-skepp, kan det icke undvikas att göra en verklig modernisering av ifrågavarande typ i alla avseenden, vilket fordrar en
viss latitud i deplacementshänseende.
Vilja åter statsmakterna gå den vägen, att man skall eftersätta
på artillerifartygens kanonkaliber och eventuellt öka farten, kan
man komma in i den förbjudna zon beträffande kanonkaliber, som
sagda avtal innehåller (25,4-15,5 cm.). Det säger sig självt, att
Sverige med hänsyn till en sådan eventualitet t. v. måste behålla
viss handlingsfrihet och det finnes all anledning att förmoda, att
stormakterna förstå och respektera denna legitima önskan.
Går man den tredje vägen och söker ersätta kustförsvarsfartyg
och kryssare samt liknande typer med enbart lätta fartyg med
så små pjäser som c:a 15 cm:s kaliber, kommer man ned till ett
kvalitativt flottbestånd, som icke giver rimlig effektivitet. Redan
på större handelsfartyg kan man numera – och de flesta länder
hava redan i fred träffat anordningar härför – uppställa kanoner
om 15 cm:s kaliber. En flotta, vars kärna vore lätta kryssare med
allenast 15 cm:s artilleri, skulle bl. a. av hänsyn härtill icke kunna
vara tillfyllest, medan man för några miljoner kronors högre
»årskvob för nybyggnader erhåller ett resultat, som giver
god valuta för nedlagd kostnad. Att uteslutande bygga en
s. k. »lätt flotta» måste av dessa skäl på det bestämdaste avstyrkas. Detsamma gäller även kanonbåtar av skärgårdstyp.
Den påbörjade utredningen kommer givetvis att syna dc olika
slag av fartygstyper, som kunna tänkas användbara och lämpliga
för svenska förhållanden och vilka i storleksordning ligga s. a. s.
mellan 28 cm:s och 15 cm:s fartygen. Även typer av jagare och
694
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
ubåtar m. m. bliva föremål för undersökning i avsikt att skapa ett
lämpligt avvägt bestånd av skilda fartygstyper.
Beträffande vår typfråga och nybyggnaden av örlogsfartyg bör
man vidare ihågkomma, att Sveriges försvarsmakt icke byggts
upp för ett isolerat krig mot en stormakt. Detta är ej fallet med
armen och flyget och kan ej heller vara fallet med flottan. Vi
eftersträva fastmera att skapa ett så dugligt försvar till lands, till
sjöss och i luften, att detta försvar har utsikt att hålla oss utom
kriget eller, om detta icke lyckas, förmår göra en sådan gemensam
strategisk insats, att Sveriges land i största möjliga mån förskonas
från krigets förhärjande verkan. Att härvid åstadkomma den
mest uppriktiga och intima samverkan mellan olika försvarsgrenar, är allas varma önskan.
Men det skulle skapas fruktansvärt farliga luckor i försvarssystemet, om örlogsflottan finge förfalla. En förbättring av 1927
års ersättningsbyggnadsplan för flottan är därför brådskande och
oundgängligen nödvändig.
Och sedan gäller det framför allt att komma från ord till
handling!
695
FLOTTAVTAL OCH MARINA TYPFRÅGOR
Av kommendörkapten E. BJÖRKLUND, Stockholm
VARE sig man anser, att den kris vi genomleva beror av de
»missnöjda» staternas strävan till bättre plats i solen eller har sin
grund i kampen mellan bolsjevism och fascism-nazism eller ser
krisens orsaker i en ekonomisk intressekamp, som icke ännu
pendlat till jämvikt, torde de flesta vara eniga om att det politiska läget i världen är allt annat än löftesbringande. Oron för
morgondagen präglar icke blott rådslagen mellan stormakternas
ledande statsmän utan sprider sig även till de mindre makterna.
Det försämrade internationella läget har satt djupa spår i våra
dagars Europa. Ett Ryssland under stark militär utveckling, ett
Tyskland statt i en väldig upprustning, vars kostnader tillerkännas prioritetsrätt, ett Frankrike försvagat genom inre meningsmotsättningar men som offrar stora summor på försvarsberedskapens altare och ett England, som sent omsider men målmedvetet
strävar att snarast möjligt komma upp till sådan militär styrka,
att det icke skall bliva tvunget att i framtiden ånyo falla till föga
för maktspråk – se där några fakta, som karakterisera läget.
Detta läge har skärpts betydligt sedan den tid, då vår senaste
försvarsutredning utformade sin grundåskådning.
På alla områden av det militära livet hava upprustningstendenserna gjort sig gällande, icke minst beträffande sjörustning-arna. Den från vissa håll hävdade tanken, att flygvapnets
utveckling skulle komma att betyda döden för artillerifartygen,
har visat sig grundfalsk. Samtliga stormakter och ett stort antal
andra stater hava redan i handling visat, att de bedöma saken
helt annorlunda. Härmed är icke sagt, att flygvapnet i någon mån
kan eftersättas, visst icke. Ett starkt flygvapen är numera lika
nödvändigt i försvarssystemet som övriga försvarsgrenar.
Ryssland, som under en följd av år nöjt sig med att i maritimt
687
E. Biörklund
hänseende komplettera sitt flottbestånd genom nybyggnad av lätta
fartyg, särskilt av undervattensbåtar, är enligt marskalk Tuchatschevsky i färd med att skapa »en stark och mäktig högsjöflotta».
»Pravda» meddelar, att flottan nu skall utbyggas med slagskepp,
stora kryssare, stora jagare och ubåtar för offensiva uppgifter.
Det lider intet tvivel att det är önskan dels att kunna möta förvecklingar i Fjärran östern och Medelhavet, dels att bättre kunna
balansera den återuppvuxna tyska örlogsflottan, som härvid är
drivkraften. Genom Vitahavskanalen har man dessutom numera
möjlighet att till detta hav förskjuta fartyg av begränsad storlek,
vilka från Murmanskkustens baser kunna operera i Atlanten,
Nordsjön och dess förgreningar. Rysk sjömakt kommer av allt att
döma att ånyo göra sig påmint långt utanför »säcken» i Finska
viken.
Av de övriga östersjöstaterna har ävenledes Finland gjort
allvarliga strävanden att skaffa sig ett användbart sjöförsvar,
bl. a. genom färdigställandet av pansarbåtar med 25 cm. kanoner.
Polen har redan nu utvecklat sitt marina personalbestånd till en
summa, sävi-il vad officerare som manskap beträffar, som betydligt
överstiger den svenska örlogsflottans. Enligt polska uppgifter
skall man taga itu med att bygga tvenne slagskepp å 25,000 tons,
flygplankryssare m. m. Detta är det pris som Polen, med sin
kuststräcka lika lång som skånska sydkusten, betalar för att vid
förvecklingar inom östersjöbäckenet kunna bevara sin självbestämningsrätt.
Tyskland har visat sin vilja att avkasta Versaillesfredens militära tvångströja, icke blott genom att införa tvåårig värnplikt,
uppsätta ett stort flygvapen samt befästa den demilitariserade
Rhenlandszonen och Helgoland. Inom loppet av mindre än åtta
år har man skapat en örlogsflotta, nu sammansatt av nästan uteslutande högmodernt flottonnage. slagskeppen av den bekanta
»Deutschland»-typen om 10,000 tons hava efterföljts av under
byggnad varande slagskepp om 26,000 tons storlek samt av stora
kryssare med 20 cm. artilleri. Än större slagskepp äro under tillblivelse. Personalbeståndet i tyska marinen har på dc tvenne sista
åren fördubblats. Redan år 1941 beräknas tyska flottan vara uppe
i dc 35 % av den engelska flottans styrka, som 1~)35 års tyskengelska avtal medgav beträffande övervattensfartygen.
England har under senaste år ökat sin marinbudget med 36 %
(till 81 milj. pund sterling). En särskild regeringskommission har
688
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
beslutat en stark ökning av flottan. Den engelska regeringen anser
icke, att flygvapnets utveckling har den lamslående inverkan på
sjöoperationer i Medelhavet, som man i svensk press sett angivas.
Malta övergives visst icke såsom örlogsbas utan i stället förstärkes
dess luftförsvar; dess anläggningar där liksom den nya basen å
Cypern utbyggas till mycket starka flygbaser. Flotta och flyg
komplettera varandra i Medelhavet liksom på andra innanhav.
Att uppkonstruera ett motsatsförhållande dessa vapengrenar
emellan är felaktigt. Sagda vapen stödja och förstärka inbördes
varandra i vad angår skyddet av förbindelserna sjövägen. De äro
omistliga länkar i försvarskedjan arme-flotta–flyg. Påståendena
om en omvärdering i England av artillerifartygens värde äro felaktiga. Oförtydbara regeringsuttalanden samt yttranden från
»Imperial Defence Committee» i denna sak dugga tätt. Den l januari 1937 stapelsättas tvenne slagskepp samt fyra stora kryssare.
En tilläggsbudget på ytterligare 1-2 slagskepp är icke osannolik.
På fem år avser man att bygga 11 slagskepp, 25 kryssare och
ett 60-tal jagare m. m.
I Frankrike är flygpsykosen i vad angår fartygens sårbarhet
mot luftanfall ävenså ett passerat stadium. Ett flertal marinministrar hava klart tillkännagivit, att noggranna undersökningar utvisat haltlösheten av påståendet, att artillerifartygens
tid är förbi. Tvenne nya slagskepp om 26,500 tons flyta redan på
vattnet, tvenne slagskepp om 35,000 tons äro under byggnad, allt
vid sidan av kryssare och lätta fartyg.
Italien har satt klar kurs i nybyggnadshänseende. En ökad marinbudget, tvenne slagskepp om 35,000 tons, kryssare och ökade
marinkadrar utgöra milstolparna. Erfarenheterna från den
engelsk-italienska spänningen i Medelhavet hava icke gått ut på
att man kan ersätta flotta med flyg. Man behöver en stark flotta
och ett starkt flyg. Mussolini vill lära italienarna »öbosmentalitct» för att de bättre skola förstå Italiens sjöförsvarsproblem.
Medelhavet ~ir för Italien »livet».
I U. S. A. och .Japan taga budgetökning och artillerifartygsbygge ofantliga proportioner. Jämväl medelstora och mindre länder öka sina försvarsutgifter inför den ovissa internationella
situationen och härvid försumma ingalunda de maritimt betonade
Hinderna dc marina kraven.
Av det sagda torde framgå de tendenser, vilka f. n. göra sig
gällande i världen. Icke blott Hinder, vilka liksom Sverige äro
689
E. Biörklund
till större delen havomflutna, utan även andra med vida mindre
havsbetonat läge låta sig angeläget vara att bibehålla och utveckla
sitt sjöförsvar.
Klenmodighet i maritimt hänseende, baserad framför allt på en
nedvärdering av artillerifartygen, är en förlegad och omodern
ståndpunkt.
Allmänheten, som emellanåt ser återgivet i pressen förhandlingar mellan olika makter angående eventuella flottavtal för begränsning eller minskning av sjörustningarna, förledas ofta att
tro, att det i praktiken förefinnes någon verklig strävan till
minskning i detta hänseende. Så är emellertid ej fallet. Sanningen är i stället, att det f. n. pågår en jättelik upprustning till
sjöss, större än någonsin tillförne, och att talet om flottförhandlingar i begränsande syfte närmast är till för att dölja det faktum,
a tt kapprustningen är i full gång.
Det mångomtalade Washingtonavtalet av år 1922 tillkom vid en
tidpunkt, då stormakternas flottor vuxit hastigt under och såsom
en följd av kriget och i avsikt att dämpa den maritima konkurrensen mellan de f. d. allierade. Washingtontraktatens besHimmelser om stagnation i slagskeppsbygge togo doek alla stormakter
igen på annat håll, bl. a. genom ett forcerat bygge av stora kryssare av i Washingtonavtalet medgivna maximiegenskaper. Man
fick redan nu belägg på att avtal, som endast reglera en del av
rustningsfrågan, äro till föga nytta; de leda allenast till att rustningarna forceras inom de tillåtna fartygsslagen eller »zonerna».
Romkonferensen år 1924 och de långa Geneveförhandlingarna
1926-30 visade också svårigheten för att till medelstora och
mindre makter utsträcka giltigheten av de prineiper, omkring
vilka ett fåtal stormakter i en särskilt politisk situation tillfälligt
kunnat ena sig.
Missnöjda med nedpressningen år 1922 reagerade snart J apan,
I<~rankrike och Italien1 mot tidigare avtal och 1930 års Londontraktat kunde allenast komma till ett fastslående av kvantitativ
1 Beträffande ubåtarnas användande luwa Frankrike oeh Italien numera
accepterat bestämmelserna i 1930 års Londontraktat, att ubåtar i krigstid ej fä
sänka handelsfartyg utan att l>esättning orh passagerare dcssfiirinnan hringats
i säkerhet. Ur teknisk synpunkt må i detta sammanhang nämnas, att påståen·
det att man i Tyskland skulle hava lyckats att konstruera s. le enhetsmaskineri
för ubåtar i undervattens- ceh i ytläge irkc ännu besannats.
690
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
begränsning beträffande vissa fartygsklasser. Washingtonavtalet
av år 1922 samt Londonavtalet av år 1930 utlöpa båda med utgången av innevarande år.
England, Frankrike och U. S. A. hava sedan år 1930 icke kunnat
enas om någon kvantitativ begränsning utan endast (genom avtal
i London av den 25 mars 1936) om att icke bygga fartyg av visst
slag, s. k. kvalitativ begränsning. Alla hava de klart för sig att
de behöva och måste bygga slagskepp, men medan detta bygge
pågår och kräver huvudparten av nybyggnadsanslagen är det givetvis praktiskt att söka undvika att andra länder samtidigt
bygga fartyg av typer, som göra de tidigare byggda Washingtonkryssarna mindre värdefulla. Härav föranleddes ett avtal mellan
de ovannämnda tre stormakterna om att icke under sex år bygga
fartyg om 8,000-17,500 tons deplacement (»förbjuden zon»), att å
artillerifartygen ej nyttja kanoner med 25,4-15,;; cm:s kaliber
samt att utbyta upplysningar angående nybyggnader m. m. Sagda
avtal har icke ännu ratificerats av flertalet signatärmakter, men
det förefinnes en varm önskan från deras sida att utvidga avtalet
till att gälla största möjliga antal stater. Det är det gamla problemet om att till billigaste pris bibehålla sin relativa överlägsenhet, som här uppträder i ny gestalt.
I sin självklara och berättigade önskan att säkra sina förbindelser över haven har England funnit ett lämpligt medel vara att
leda sjörustningarnas utveckling i världen genom att såsom initiativtagare till nya avtal placera Foreign Office och amiralitetet i
rustningsbegränsningens nyckelposition. Härigenom skapas en
möjlighet att påverka andra länders marinpolitik och nybyggnadsplaner, vilket eljest icke skulle hava varit görligt. Ihärdigt och
målmedvetet går England vidare på denna väg, stött av en härom
uttalad önskan från den redan avsomnade nedrustningskonferensens sida. Det finnes icke ett spår av tvivel om att icke denna
Englands strävan är fullständigt legitim. Framgångar hava även
inhöstats, såsom vid 1935 års flottavtal med Tyskland, vilket avtal
för England medgav dels att för den närmaste framtiden beräkna
storleken av de sjöstridskrafter, som vid behov skulle kunna behöva avses för Nordsjön, dels att trygga England mot en tyskengelsk kapprustning i stil med perioden 1900-1914. A andra sidan gav sagda avtal Tyskland fördelen av att minska engelsk
misstro mot det nya tyska riket och att med engelskt stöd komma
loss från Versaillesfredens bestämmelser, medgivande återupp- 691
E. Biörklund
byggandet av en ganska mäktig tysk örlogsflotta. Det får anses
sannolikt, att såväl England som Tyskland hava intresse av att
intet sker, som kan uppriva grunderna för detta 1935 års samförstånd. Från tysk sida är det givetvis ytterst viktigt att icke vid
krigiska förvecklingar behöva räkna med England såsom fiende.
Hitlers deklarationer i denna sak kunna icke misstydas. Man vill
återuppbygga det tyska riket utan att bliva intvingad i 1914 års
ofördelaktiga maktkonstellation. England har även intresse av
att icke Tyskland stöder ett italienskt marinpolitiskt utvidgningsprogram i Medelhavet. Tysklands aktier på den marinpolitiska
börsen hava därigenom avsevärt stigit.
I rättvisans namn skall icke fördöljas att tanken på internationell rustningsbegränsning är klok och riktig och att den framsprungit ur en ärlig önskan att motverka den militära spänningsökningen i världen. Att denna strävan icke lyckats bättre beträffande lant-, sjö- och flygrustningar än som skett, är förvisso beklagligt. Beträffande begränsningen av sjörustningarna befinna
vi oss i sagda hänseende nu ganska nära nollpunkten. Det är ur
denna synpunkt, som man måste se 1936 års preliminära, kvalitativa flottavtaL
Nu några ord om detta avtal.
Vid det förhållandet att de kvantitativa begränsningssträvandena gjort skeppsbrott, har det förvisso icke varit lätt att uppfinna, huru problemet ånyo skulle angripas. Vårt land, som städse
ärligt strävat att medverka till en allsidig och rättvis rustningsbegränsning, har alltid hävdat, att denna borde i första hand vara
kvantitativ, vid behov kompletterad med kvalitativ och budgetär
begränsning. Det nya avtalet går däremot på helt andra linjer,
vilket ur logisk synpunkt är beklagligt.
Om det t. ex. gällde att nedbringa förekomsten av skjutvaDen
bland allmänheten i ett samhälle till ett minimum och man i denna
vällovliga avsikt bestämde, att de som hava råd att hava revolvrar
av stor kaliber skulle hava rättighet därtill och att de fattigare
skulle hava rätt att innehava målskjutningspistoler av allenast
en mycket begränsad kaliber, men att dieirernot skjutvapen med
mellanliggande effekt icke finge förekomma, så skulle en dylik lagstiftning säkerligen ur mer än en synpunkt komma att betraktas
såsom »klasslagstiftning».
I engelsk press har ej heller saknats uttalanden om att man
givetvis förstår svårigheten för mindre länder att godtaga den
692
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
förbjudna zonen 8,000-17,500 tons, under det att de rikare länderna få och kunna bygga större fartyg än sistnämnda tontal.
En skandinavisk anslutning till sagda avtal har ifrågasatts och,
såsom framgår av dagspressen, hava förhandlingar därom skett i
London under september månad. Då dessa enligt engelska pressuppgifter förlöpte gynnsamt, väckte det ej ringa uppseende att
»United Press» i London utsläppte ett meddelande, att svenska
pretentioner varit »the stumbling block» vid dessa förhandlingar
och att man från svensk sida bl. a. önskar 14 tums kanoner (35 cm.).
Detta var naturligtvis felaktigt och orimligt. Samma »United
Press» har nyligen korrigerat de felaktiga upplysningarna om kalibern m. m., men sagda nyhetsbyrås uppgifter förefalla icke tillförlitliga. En engelsk kommurrike från tiden för förhandlingarna
i London meddelade i motsats härtill att förhandlingarna gjort
goda framsteg och att det förefanns »no serious obstacle in the
way of agreement».
Samtidigt med ovanniimnda händelser blev det genom pressen
allmänt känt, att ett ryskt-engelskt preliminärt marinavtal uppgjorts, vilket utgick från ovannämnda konventionsutkast men vari
Ryssland önskat ändring bl. a. för att kunna bygga slagskepp,
eventuellt med grövre kanoner än 35,:; cm:s kaliber, samt stora
kryssare. Dessutom skulle Ryssland hava vägrat att i förväg meddela vissa flottbyggnaders omfång och art.
Dessa ryska mer-krav synas hava orsakat uppståndelse i Tyskland. Tysklands charge d’affaires i London har enligt tyska pressmeddelanden i Foreign Office framhållit, att ett ryskt-engelskt
marinavtal komme att rubba jämvikten i Östersjön. I samband
härmed angavs, att det gällde två ryska slagskepp med 35-40 cm:s
kanoner och 7-8 kryssare om högst 8,000 tons med 18 cm:s kanoner. Av pressen att döma skulle den tyska demarehen gjort gällande, att ett sådant avtal skulle rubba grunderna för 1935 års
tysk-engelska flottavtal samt understrukit, att något rysktengelskt avtal ej Yore möjligt utan att Tyskland Yore med på
detsamma.
Konventionsförslagets öde ~ir därför för närvarande mycket
oYisst.
Såsom upprepade gånger redaktionellt framhållits i Svensk
Tidskrift måste man beklaga, att frågan om svenska flottans farG93
E. Biörklund
tygstyper icke redan nu bragts till sin lösning. Men detta fel kan
ju ännu repareras och det är hög tid att så sker.
En utredning i typfrågan har även anförtrotts åt t. f. chefen
för marinen och har nyligen påbörjats. Denna utredning har till
uppgift att i hela dess vidd upptaga frågan om bl. a. artillerifartygens ersättande till förnyad prövning. 1936 års försvarsbeslut gick ut på att det borde övervägas, huruvida Sverige-skeppen borde ersättas med fartyg av samma typ och storleksordning
eller om anskaffandet av en mindre artillerifartygstyp eller ock
insättande av andra fartyg i de pansrade artillerifartygens ställe
vore en ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt fördelaktigare
lösning av problemet.
Går man den förstnämnda vägen och bygger moderniserade
Sverige-skepp, kan det icke undvikas att göra en verklig modernisering av ifrågavarande typ i alla avseenden, vilket fordrar en
viss latitud i deplacementshänseende.
Vilja åter statsmakterna gå den vägen, att man skall eftersätta
på artillerifartygens kanonkaliber och eventuellt öka farten, kan
man komma in i den förbjudna zon beträffande kanonkaliber, som
sagda avtal innehåller (25,4-15,5 cm.). Det säger sig självt, att
Sverige med hänsyn till en sådan eventualitet t. v. måste behålla
viss handlingsfrihet och det finnes all anledning att förmoda, att
stormakterna förstå och respektera denna legitima önskan.
Går man den tredje vägen och söker ersätta kustförsvarsfartyg
och kryssare samt liknande typer med enbart lätta fartyg med
så små pjäser som c:a 15 cm:s kaliber, kommer man ned till ett
kvalitativt flottbestånd, som icke giver rimlig effektivitet. Redan
på större handelsfartyg kan man numera – och de flesta länder
hava redan i fred träffat anordningar härför – uppställa kanoner
om 15 cm:s kaliber. En flotta, vars kärna vore lätta kryssare med
allenast 15 cm:s artilleri, skulle bl. a. av hänsyn härtill icke kunna
vara tillfyllest, medan man för några miljoner kronors högre
»årskvob för nybyggnader erhåller ett resultat, som giver
god valuta för nedlagd kostnad. Att uteslutande bygga en
s. k. »lätt flotta» måste av dessa skäl på det bestämdaste avstyrkas. Detsamma gäller även kanonbåtar av skärgårdstyp.
Den påbörjade utredningen kommer givetvis att syna dc olika
slag av fartygstyper, som kunna tänkas användbara och lämpliga
för svenska förhållanden och vilka i storleksordning ligga s. a. s.
mellan 28 cm:s och 15 cm:s fartygen. Även typer av jagare och
694
Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor
ubåtar m. m. bliva föremål för undersökning i avsikt att skapa ett
lämpligt avvägt bestånd av skilda fartygstyper.
Beträffande vår typfråga och nybyggnaden av örlogsfartyg bör
man vidare ihågkomma, att Sveriges försvarsmakt icke byggts
upp för ett isolerat krig mot en stormakt. Detta är ej fallet med
armen och flyget och kan ej heller vara fallet med flottan. Vi
eftersträva fastmera att skapa ett så dugligt försvar till lands, till
sjöss och i luften, att detta försvar har utsikt att hålla oss utom
kriget eller, om detta icke lyckas, förmår göra en sådan gemensam
strategisk insats, att Sveriges land i största möjliga mån förskonas
från krigets förhärjande verkan. Att härvid åstadkomma den
mest uppriktiga och intima samverkan mellan olika försvarsgrenar, är allas varma önskan.
Men det skulle skapas fruktansvärt farliga luckor i försvarssystemet, om örlogsflottan finge förfalla. En förbättring av 1927
års ersättningsbyggnadsplan för flottan är därför brådskande och
oundgängligen nödvändig.
Och sedan gäller det framför allt att komma från ord till
handling!
695