Sjumilakliv i rätt riktning, trots allt

Nyamko Sabuni
Det nya Sverige
Ekerlids 2010

Lagom till valet har flera toppolitiker valt att ge ut böcker om sig själva och sin politik. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är en av dem. I sin bok Det nya Sverige – Min vision. Min väg. berättar hon om hur hon ser på svensk integrationspolitik – dess tillstånd, misslyckanden och lösningar.

Fram till mitten av 1970-talet var Sverige ett av världens framgångsrikaste invandringsländer. Från att ha varit ett land som människor lämnade i hopp och förtröstan om ett bättre liv annorstädes blev Sverige istället ett land som lockade människor till sig. Tiotusentals människor från Balkan och Central- och Östeuropa kom till Sverige för att skapa sig en ljusare framtid och delta i byggandet av folkhemmet. Den framgångsrika invandringspolitiken vilade på två ben: arbete och assimilering. Under 1970-talet bröts den positiva utveckling som pågått i knappt två decennier. Möjligheten till, och kravet på arbete, luckrades successivt upp och ersattes istället med utbyggda bidragssystem. Allt det här är Sabuni väl medveten om. Hon skriver tidigt i boken att invandrare har getts ”nycklar till bidrag” men inte till arbete. Det är just arbete som är nyckeln till integrationen.

Socialdemokraterna får ta på sig huvudansvaret för den misslyckade integrationspolitiken, menar Sabuni. Men även Carl Bildts regering och Thorbjörn Fälldins ministärer får sin släng av sleven. Ola Ullstens folkpartistiska regering är passande nog bortretuscherad ur historien, tillsammans med det faktum att just Folkpartiet ofta varit ansvarigt för just integrationsfrågorna i de borgerliga koalitionsregeringarna. Att försöka avskriva sitt eget partis ansvar är förstås både komiskt och pinsamt för Sabuni.

Som medicin för att komma till rätta med problemen vill Sabuni återupprätta arbetslinjen även för invandrare. Sabuni har identifierat fem grundläggande problemområden som måste åtgärdas för att lösa integrationsproblemen. Två av dem är direkt hänförbara på jobb och arbetsmarknaden. I slutet av varje kapitel sammanfattar hon i punktform sina förslag. Hon går betydligt längre än den borgerliga alliansen har vågat göra i den här valrörelsen, och det är stora steg i rätt riktning. Hon vill bland annat helt avskaffa turordningsreglerna, införa aktivitetskrav på socialbidrag och ge skattefrihet till nyföretagare. Det är tuffa förslag som kanske inte alltid slår an tonen hos tvehågsna mittenväljare. Men att hon vågar redogöra för dem tyder på att hon menar allvar.
Sabuni har gjort sig känd som en kontroversiell konfrontationspolitiker och har beskyllts både för rasism och för islamofobi. Men det hedrar henne att hon vågar ryta till mot vad hon själv kallar ”importerad ojämställdhet” och kräva krafttag mot tvångsgiftermål.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Bengt Westerbergsyndromet kryper fram i kapitlet om diskriminering. Det uppmärksammade fallet med mannen som vägrade ta den kvinnliga chefen i hand på en arbetsintervju avfärdas milt som ett ”ganska kontraproduktivt” beteende. Sabuni har bland annat vänt sig mot olika typer av könskvotering men har säkert inget emot att skrämma arbetsgivare med Diskrimineringsombudsmannen. Ovan nämnda fall, där mannen och inte den kvinnliga chefen ansågs diskriminerad, visar med all oönskad tydlighet på just det.

Då Sabunis hållning kring arbetsrätt och jämställdhet är allmänt känd blir den framtidsvision hon målar upp i inledningen av boken än mer intressant. År 2040 har människor i det nya Sverige en ”interkulturell kompetens”, pratar flera språk och är i allmänhet mer toleranta och öppna. Sverige är mångkulturellt. Hennes, och andras, vurm för just mångkultur tar sig lätt närmast komiska uttryck; allt kommer att bli bättre i det framtida mångkulturella Sverige. Svenskarna blir av med sin ”lite ensamma och truliga bondsvenskhet” och får den ersatt med ”en smula sydländsk livlighet”. Det enda som saknas tycks vara den evigt skinande regnbågen.

Mångkultur är naturligtvis ett komplicerat och mångfacetterat begrepp och det finns betydande svårigheter i att sammanhållande definiera vad det egentligen innebär. Ett bärande antagande skulle kunna vara att man önskar sig ett brett spektrum av kulturer levande sida vid sida i samklang. Tyvärr visar det sig att Sabunis vision inte är sådan. Istället är det utslätning som är syftet. Detta gäller inte bara svensk kultur utan även invandrares kulturer. Inte bara de delar som är oförenliga med liberal demokrati ska motverkas, utan särarter och skillnader som sådana.

Målet tycks vara en global enhetskultur som i sig inbegriper olika kulturella strömningar som människor sedan tomt kan posera i. Sabuni kan inte ha läst Alex Haleys roman Rötter eller reflekterat över alla dessa unga män i storstädernas förorter som ryckts upp ur sin egen kultur och sedan förvägras en ny kulturell kontext i Sverige. Rotlösheten är en anledning till den svaga samhörighetskänslan med Sverige och en delförklaring till alltifrån svaga skolresultat till låg arbetsmoral och skadegörelse.

På sätt och vis har den mångkulturella visionen ersatt den om det klasslösa samhället. Båda två är utopiska framtidsversioner som utlovar att ”allt” blir bättre bara vissa mått och steg vidtas. Entusiasmen motsvaras inte på samma sätt av empiriska belägg, utan bygger på förnumstiga antaganden om sin egen vederhäftighet. Tvärtom finns det många exempel på att mångkulturen inte är den saliggörare Sabuni talar om. I vår närhet kämpar exempelvis den belgiska staten för sin existens, och det forna Jugoslavien slutade i blodbad och folkmord. Inte ens tjecker och slovaker, två folk som står varandra extremt nära, historiskt, kulturellt och framförallt språkligt, ville dela land när de inte längre var tvungna.

Världens framgångsrikaste invandringsland, USA, byggde och bygger sin invandring på en starkt sammanbindande känsla av frihet och möjlighet för varje människa att vara sin egen lyckas smed. Jag tror det är en svensk motsvarighet till detta som Sabuni söker. Utan att nå ända fram. Precis som den amerikanska drömmen ovillkorligt är sammanlänkad med amerikansk historia och identitet måste en svensk motsvarighet också vara det.
Sabuni lyfter förvisso fram tankar om ett för samhället sammanhållande ”kitt”. Detta består i att alla som är medborgare i Sverige byter sin lojalitet och identifikation från en historiskt-sociologiskt motiverad ljummen nationalism till en uppsättning abstrakta filosofiska begrepp. Om det är möjligt eller ens önskvärt finns det såklart inga belägg för. Det är också bara antaget. Just däri ligger strävan efter en enhetskultur. Svenska språket tycker hon visserligen är viktigt. Men inte för dess kulturella förankring här, utan för att det verkar pragmatiskt att låta det fungera som lingua franca i det nya Sverige. I linje med ovanstående resonemang avfärdar Sabuni också assimilering som en möjlighet. Hon vill inte att invandrarna ska bli ”kopior av svenskarna”. Som att det var det som skedde under 50- och 60-talen eller som att alla svenskar är kopior av varandra. Assimilering handlar snarare om att höja gränsen för den minsta gemensamma nämnare som krävs för att något ska kunna vara ”svenskt”. Det handlar också om att göra det främmande greppbart innan det hinner bli något som upplevs som skrämmande.

Trots detta ska Sabuni naturligtvis ha stor heder för att hon är en av få politiker som idag vågar kritisera kulturrelativism och etnisk identitetspolitik. Att hon bara vill återupprätta en del av den framgångsrika svenska invandringspolitiken får vägas mot alternativen. Inom ett politikområde som under snart trettio år färdats i fel riktning är Sabunis arbetslinje trots allt sjumila kliv i rätt riktning.

Markus Jonsson är chefredaktör för Moderata Ungdomsförbundets tidning Blått.