Skall den eviga staden förstöras

r . F
SKALL DEN EVIGA STADEN
FÖRSTÖRAS?
Av docent J. SVENNUNG, Uppsala
SoM outplånliga skamfläckar i historien ha de korta notiserna
om förstörarrdet av oersättliga kulturminnesmärken alltid etsat
sig fast i människornas sinnen. Om Titus läsa vi: »Titus intog
efter en långvarig belägring Jerusalem, uppbrände dess tempel
och förvandlade staden till en grushög (år 70).» Caesars och Kleopatras förehavanden i Alexandria ha för oss ringa betydelse i
jämförelse med det ödesdigra faktum, att vid de då uppkomna
striderna med befolkningen den dåtida världens största bibliotek
gick upp i lågor – att därom använda uttrycket »oersättligt» är
ett för svagt ord: med det försvunno hela litteraturer för mänskligheten, man tänke blott på områden som den eoliska lyriken eller
Ovanstående bild återger ett samtida stick av Parthenons fästning fredagen
den 26 september 1687 kl. 7 e. m. Bilden visar Akropolisfästet från norr.
193
·i>’.’f:·· -”~-
.J. Svennung
den hellenska vetenskapens förstlingsverk, för att ej tala om de
förlorade dramerna av en Aischylos eller en Sofokles … – Den
svenske fältmarskalken Otto Wilhelm von Königsmarcks namn är
för alltid nesligen förknippat med ödeläggandet av Vishetsgudinnans strålande helgedom på Atens akropolis, alltsedan den septemberdag år 1687, när under håns befäl några bomber kastades emot
Parthenon. Icke försvaras Königsmarcks minne av någon invändning att det var turkarnas skuld, eftersom de förlagt ett krutupplag i templet: det avgörande var ju den tändande gnista, som
bragte krutdurken att spoliera Fidias’ verk.
Ty så är det: en eftervärld mäter föga de motiv, som kunna ha
föranlett förstörelsen, de må ha varit rättmätiga eller motsatsen.
Dominerande över allt annat är själva förstörelsens faktum. Det
låder som en outplånlig fläck för alltid vid den förstörandes namn.
– Och vad bevekelsegrunder angår, så tillskriva sig tyvärr båda
parter -de mest ädla och trängande dylika; senare generationer,
vilka ha tillgång till historiens urkun-der och möjlighet till objektivare omdöme, torde kunna reducera nö-dvändigheten till ett minimum.
En plats i världen träder bland historiens och kulturvärldens
brännpunkter fram före alla andra: Rom, urbs aeterna, »var bildad an-des rätta fosterland», som Karl August Nicander definierar
det. Ingen fläck på jorden är så. till brädden fylld av dyrbara
minnen från snart sagt alla perioder utav mänsklig tillvaro:
Här bo minnena trångt: här rymmes en värld på ett plogland,
Tusen de rikaste år flytta tillhop i en häll.
Uppe på kullen där – där stod Caesarernas boning:
Roma, det härliga, låg under de mäktigas fot:
så sjöng Bernhard Elis Malmström för hundra år sedan.
Vid Forum Romanum minna mäktiga kolonner från Saturnus’
tempel, talarstolen av marmor, eller det omätliga Colosseum ännu
om det romerska världsväldet:
O Roma nobilis, orbis et dornina
cunetarum urbium excellentissima . ..,
ärorika Rom, du världens och alla städers frejdade härskarinna,
utropar en medeltida diktare, och i samma anda går ordstävet: Så
länge Colosseum står, står Rom; när Colosseum faller, faller Rom;
när Rom faller, faller världen.
194
Skall den eviga staden förstöras?
Från senare tider, från renässans, barock, kyrkostat, hopas minnena, konstverk, palats, helgedomar, mer och mer. »Av världens
alla städer», säger Schiick i sin monografi Rom, En vandring genom seklerna, »är det ingen, som har en så lång och så betydelsefull historia. Visserligen finnas många, som äro äldre, men dessa
hava för längesedan försvunnit från jorden; i nuvarande politisk
betydelse stå Paris och London, kanske ännu andra, framför det
moderna Italiens huvudstad; men de äro unga: det äldsta av dem,
Paris, ej äldre än den senare romerska kejsartiden.» Schii.ck framhåller, att »ingen stad i världen i sina byggnader äger och än i
dag kan visa en så lång historia som Roma aeterna.. Under mer
än tretusen år har denna stad dock l e v a t, och under större delen
av denna tid har den stått såsom den politiskt eller religiöst, ofta
även konstnärligt ledande i Europa».
Men redan i sin barndom, långt innan de sju kullarnas stad blivit världens medelpunkt, hade den enkla bondestaden Rom fått
erfara vad förstörelse och skövling vill säga, då det måste höra
de mordbrännande gallernas vae victis! Åtta sekler skulle sedan
få försvinna tills främmande folk åter satte dess tillvaro på spel.
Nu var det germaner, som kommo anstormande från norr – de
sibyllinska böckerna från kejsartiden hade förutspått, att Rom
skulle gå under efter Antikrists ankomst, men efter Roms anade
man världens undergång. Först kom Alarik med sina västgoter
och intog staden upprepade gånger, utplundrade den i grund, men
lämnade dock dess byggnader och monument på det hela taget
oskadda. En mansålder senare hotade en annan fruktansvärd fara:
vandalerna. Förgäves gick påven Leo I vandalkonungen till mö-
tes för att beveka honom till skonsamhet mot den skräckslagna
staden, förgäves, ty i fjorton dagar släpptes de rovgiriga horderna
ostört lösa. Det kejserliga palatset – kejsaren själv hade förut
blivit stenad, sliten i stycken och kastad i Tibern – utplundrades,
liksom även den kapitolinske Juppiters tempel med sitt tak av
förgylld koppar, och det rövade, vari ingick delar av Titus’ byte
från Jerusalem, bortfördes på en flotta. Men »Vandalismen» berörde dock i allmänhet ej hus och fasta minnesmärken.
Under nästa århundrade började Italiens olyckor på allvar, då
den östromerske kejsaren föresatt sig att återerövra landet – ett
vanvettigt beslut har man kallat det. Och till vilket pris och med
vilka offer måste det ej utföras! Två tredjedelar av innebyggarna
.skola ha fallit, och värst hade Rom att lida. östgoterna slogo sön- 14-44276 Svensk Tidskrift 1944 195
J. Svennung
der akvedukterna på campagnan, så att vattnet strömmade ut och
ödelade fälten, medan huvudstadsbefolkningen fick törsta och
svälta. Ja den gotiske konungen Totila fattade år 546 det hemska
beslutet att helt utplåna Rom, som han ockuperat.
Det var då, som den kejserlige befälhavaren Belisarius sökte i
godo förmå sin barbariske motståndare att avstå från detta nidingsdåd mot mänskligheten. Och hans brev, gripande genom sin
humanitet, trots att det är skrivet i ett barbariets djupaste skede,
förtjänar ännu att läsas i vår tid, föga mänskligare än goternas:
))Förmåga att skapa skönhet i en stad, där sådan förut icke fanns,
torde endast vara tillfinnandes hos sådana människor, som äga insikt
och förstå sig på att leva i ett civiliserat samhälle. Men å andra sidan:
att förinta den skönhet, som finns, det tillhör de oförnuftiga, som icke
blygas att till eftervärlden lämna ett dylikt bevis på sin egen natur.
Nu är emellertid Rom av alla erkänt för att vara den största och
märkligaste av alla städer under solen. Ty det är icke ett verk av eu
enda mans duglighet, ej heller har den nått till ett sådant mått aY
storhet och skönhet genom någon kortvarig maktutveckling: nej, eu
mängd av regenter och många församlingar av framstående män,
tidernas längd och ett övermått av utomordentlig rikedom har kunnat dit samla jämte allt annat från hela världen även konstskickliga
arbetare. Så hava de undan för undan byggt upp denna stad, s-ådan
du ser den, och lämnat den åt efterkommande som ett minnesmärke
över allas deras skicklighet. Ett övervåld mot detta torde alltså auses vara ett brott mot människor i alla tider. Ty härigenom berövas
ju förutvarande generationer, att deras duglighet ihågkommes, och
senare släkten möjligheten att få skåda de förras verk. Under dessn
omständigheter måste, märk väl, endera av tvenne möjligheter inträffa: antingen kommer du att i denna kamp besegras av kejsaren,
eller också att bli den segrande, om det lyckas dig. Ifall du alltså segrar, förstör du, min bäste, om du ödelägger Rom, ej någon annan;;
egendom utan din egen; genom att bevara staden kommer du ju att
lyckliggöras med den skönaste klenod av alla. Men ifall det å andra
sidan skulle vederfaras dig att du misslyckas, skulle du genom att bevara Rom skörda mycken tacksamhet hos segraren, men genom att
förstöra staden omintetgör du all tanke på skonsamhet mot dig själY,
och du kommer därtill ej att ha någon nytta av dådet. Hos alla människor kommer du att få ett rykte, som svarar mot ditt handlingssätt,
alleftersom du väljer det ena eller det andra. Ty sådana som en
härskares gärningar äro, sådant måste nödvändigtvis också hans
rykte bli.))
Totila läste brevet om och om igen, berättar den samtida historieski·ivaren Prokopios, vilken bevarat ordalydelsen till våra dagar. Och goternas konung, som redan rivit en tredjedel av stadsmuren och velat bränna ner de vackraste och märkligaste bygg- 196
Skall den eviga staden förstöras?
naderna för att, som han sade, »förvandla Rom till en betesmark»,
han anammade rådet och gjorde staden ej vidare någon skada.
Ater står Rom inför hotet av en katastrof. Nu är det emellertid
ej bara en skara germaner, som vill tvinga sig inom stadens murar
och taga byte. Tusenfaldiga äro i det totala krigets tidsålder masshärarnas framsteg inom förstörelseteknikens hemska konst, då en
enda bomb kan demolera kvarter och hela städer »utraderas» under några nattliga timmar. Och den här gången behärskas det
arma Rom ej ens av de egna innevånarna. Ej blott extra rnuros,
utan även intra rnuros stå främlingar: på båda sidor av samma
hårda släkte som för sekler sedan satte staden i fara: germaner.
Rornarfolkets egen röst kan endast med svårighet göra sig hörd i
de krigförandes högröstade propaganda. Båda de stridande parterna vilja vältra ansvaret för en kommande katastrof på motståndaren, nu som förr: Redan när Alarik med sina goter år 409
hotade Rom, skickade han förmaningar till den romerske kejsaren.
att denne »ej måtte ådraga sig den oerhörda skulden att till barbarers plundring ha prisgivit den stad, som sen mer än tusen år
behärskade en världsdel, eller ha lämnat dess monument tilllågornas rov». -~ Framtiden skall även den här gången vara föga intresserad av vem som »började» – en omtyckt ursäkt – eller aY
obotfärdighetens non possurnus.
Förvisso är det fruktansvärt och för kulturen ödesdigert med
det moderna krigets skadegörelse, var den än drabbar, vare sig i
England, Tyskland, Frankrike eller andra länder. Utplånandet
av t. ex. Leipzig, ett bokhandelns världscentrum, vilket nu utgör
»världens största ruinhög», torde för en generation komma att
medföra en oerhörd bokbrist, åtminstone på vetenskapens område.
Men böcker kunna tryckas nya: kulturens historiska centra och
dess skatter kunna ej göras nya. Om någon erbjuder sig att restaurera den nu skadade gamla Rombasilikan San Lorenzo fuori le
mura, så är det väl ingen i Europa, som skattar nya kopior lika
högt som de äkta klenoderna.
Å ven om Atens Akropolis hittills gått oskadat genom kriget- må
det så förbliva! -, har dock mycket annat redan hunnit förstöras.
Kejsar Diokletianus’ palats i Spalato lär ha utsatts för luftbombardemang från tyskt håll. Det återframgrävda Pompejis minnesmärken ha skadats, när kriget sopade fram i nejden. Monte ~Cas- 197
,. .. ’l . ! . .W’4′.;:f”_
– – – – – –
J. Srennung
Patriarkalkyrkan San Lorenzo fuori le Mura, Rom.
sinaklostret med dess påvebullor har enligt uppgift förstörts. Detta
blott ett par exempel ur högen.
Väl heter det, att Fortuna är blind. Men när nu olyckan velat,
att krigets fasor mil efter mil, by efter by, gata efter gata skola
mala sönder Italien – då har den i sanning med infernalisk skarpblick utvalt världens dyrbaraste slagfält för sin förstörelses orgier.
I intet annat land i världen är d~t mindre avstånd mellan fornminnena; i Italiens bygder ha många klenoder från antiken eller
konstens bästa tider vilat undangömda ända till våra dagar, i
kyrkor eller kloster, i slott eller borgarhus.
Men på den romerska campagnan, där man knappast kunde ta
11ågra djupare spadtag utan att stöta på forntiden, där plöja nu
granater, där gräva månad efter månad bomber sina jättekratrar.
Små städer med otaliga minnen jämnar det segslitna kriget med
marken. I ett officiellt meddelande från London beskrives en
operation såsom »oöverträffad i krigshistorien», då våg efter våg
aY bombplan dånade fram utan uppehåll och fällde över 1,400 ton
bomber: »det fruktansvärda anfallet hade till syfte att förstöra
varje byggnad i Cassino» (16 mars).
Skall nu Rom förstöras~ Skall en värld tvingas åse, huru den
eviga staden sönderbombas~
Ä ven här säger kanske någon: vad gör det om »döda ting» spolieras i kampen om de andliga värden, som nu stå på spel~ Vad
198
Skall den eviga staden förstöras?
betyda :>några gamla stenar» mer eller mindre’ En eftervärld
kommer att stämpla ett sådant resonemang om Rom som barbarens. Varje kulturminnesmärke eller konstverk innebär ett arv
till oss från sin tid, med ett andligt innehåll. Om det förstöres,
göres världen även andligen fattigare, och ett stycke av mänsklighetens gemensamma kapital förskingras. Belisarius’ råd står
sig än.
Illa varslar nu det skrämmande faktum, att man öppet vill tala
om skadegörelse på Rom såsom något möjligt och förklarligt, ja
försvarligt. »Krigets krav måste komma långt framför alla hänsyn till spe.ciella historiska eller kulturella världen överhuvud»,
har ena partens främste man uttalat, och lord Latham yttrade i
parlamentet (16 febr. 1944), att »han icke var villig att offra sin
son för någon byggnad i världen». Nej – vem är villig till deU
Men den frågeställningen är felaktig.
Efterkommande skola få bättre klarhet i en fråga: Var det ej
möjligt att undvika, att hela Italien sänktes tum för tum i krigets
eldhavT Var det ej möjligt att i stället sätta in stötar mot norr,
där kulturminnena äro relativt glesaT Huru bombplan, även om
avsikt att skada icke föreligger, demolera heliga ting, det fick man
en aning om redan genom skadorna på S. Lorenzo fuori le mura i
fjol.- Och, ifall Rom långsamt kan betvingas- kanske ett nytt
Stalingrad~ – blir det sedan en lätt sak att sopa bort motståndarna från Apenninernas bergstoppar, där de envist bita sig fast
med fullt utnyttjande av terrängens alla möjligheter’ Skall det
därefter bli Florens’ tur, och andra världsbekanta kulturplatsers~
-man vägrar att tänka tanken ut.
En röst har mitt i de stridandes larm sökt mana till besinning
och eftertanke: den helige fadern. Själv härskare över ett av världens största koncentrat av konst, bokskatter och kulturminnen i
sin Vatikanstad, känner han i denna mänsklighetens hemsökelsestund en gnagande oro för de otaliga monument över andlig odling
av olika slag, vilka nu dödligt hotas i Rom och hela Italien: »Att
förvandla Rom till slagfält skulle i sanning vara en föga ärofull
handling.»
I en av Rafaels stanzer i Vatikanen målas det av sägnen utsmyckade mötet mellan påven Leo I och hunnernas konung Attila.
Den förre kommer lugnt ridande på sin vita häst, men över honom
sväva i skyn apostlarna Petrus och Paulus med bart huggande
svärd, inför vilka hunnern ryggar tillbaka – och lämnar Rom
i fred.
199
.J. Svennung
Må det lyckas S:t Petri efterträdare att besvärja olyckan även
denna gång! Ett under synes vara av nöden, nu mera än någonsin.
Men påve och katoliker böra ej få stå ensamma, när det gäller
att föra humanitetens och förnuftets talan. De krigförande ländernas vetenskapliga och andliga kretsar äro bundna av allehanda
hänsyn och band, de kunna ej i dagens situation komma till tals
så som de självklart skulle göra under normala förhållanden.
Desto viktigare är det då, att vi i de neutrala länder, som ännu
finnas kvar, höja ett besinningens ord.
Vår tid får ej göra mänskligheten urarva i fråga om dess skö-
naste och dyrbaraste arvegods, den har ett ansvar inför otaliga
generationer.
Snart nog, när stridens upphetsning lagt sig, skall man även i
de krigförande länderna fråga sig: hur kunde detta ske~ Varför
uppträdde åtminstone ej de, som voro utanför kriget, och gjorde
vad de kunde för att rädda mänsklighetens klenoder~ Varför steg
ej hos dem, som icke voro behärskade av krigets vanvett, någon
upp, ens med ett ord: dixi et salvavi …?
200