Skattesänkningsprogrammet

SKATTESÄNKNINGSPROGRAMMET
SVENSK TIDSKRIFTS förslag att de
borgerliga partierna – och särskilt
högern – skulle överväga att lägga
fram ett principprogram för skattesänkning har väckt livlig debatt. På
något håll har man missförstått förslaget. Tanken är naturligtvis inte
att ett dylikt program skulle vara
:.konkret» i den meningen att det
skulle innehålla en detaljerad redogörelse för takten i och metoderna
vid dess genomförande. Intet parti
kan lova i dag att t. ex. år 1959 eller
1961 sänka vissa skatter så och så
mycket. Det vore att tvinna ett rep
av månstrålar och sand. Vad som
kan göras och vad som bör göras
är att med utgångspunkt från en
principiell genomgång och kritik av
hela vårt nuvarande skattesystem
utarbeta en målsättning beträffande
inkomst-, företags-, arvs- och förmögenhetsskattens nivå. Även de
indirekta skatterna måste föras in i
bilden. Här står många frågor
öppna- frågor, som allt fler medborgare vill ha ett svar på. Vilken
är t. ex. den nivå som man utifrån
olika effektivitetshänsyn bör acceptera beträffande företagsbeskattningen? Hur bör lagervärderingsoch avskrivningsreglerna reformeras? Hur bör den statliga inkomstskattens progressivskala vara utformad? Bör dubbelbeskattningen av
aktiebolagsutdelningar bestå? Har
förmögenhetsskatten något berättigande? Hur skall sambeskattningsproblemet lösas? Hur skall den indirekta beskattningen avvägas?
Någon kan invända att de borgerliga partierna i olika sammanhang
tagit ståndpunkt till dessa frågor.
Just det! I olika sammanhang. Med
utgångspunkt från det statsfinansiella läget varje år har man utformat ett skattesänkningsalternativ
för det kommande budgetåret. Samtidigt har en mångfald speciella
skattesänkningskrav förts fram i
olika motioner. Men den som vill ha
en överblick över de samlade skattepolitiska konsekvenserna av dessa
ståndpunktstaganden – han bör
lämpligen bereda sig på en aktningsvärd forskarinsats.
En följd av socialdemokraternas
regeringsställning har varit att de
haft initiativet. Oppositionen har
tvingats att styckevis och delt bekämpa regeringspolitiken. Detta har
varit ofrånkomligt. Men man har på
borgerlig sida tyvärr försummat att
slita sig loss ur den aktuella striden
för att tala om vad hela den mångåriga kampen mot den socialistiska
skattepolitiken egentligen gäller.
Det är hög tid att man gör det.
Mot borgerliga kortfristiga skattesänkningskrav har socialdemokraterna haft ett utomordentligt
trumfkort, som de aldrig försummat att spela ut. Ni vill sänka skatterna ~ utmärkt! Var skall pengarna tagas? Från folkpensionä-
rerna? Eller barnbidragen? sjukförsäkringen? Försvaret? Ett oppositionsparti, som vill kunna stå för
vad det säger och bindes av att dess
alternativ är lagt på kort sikt
tvingas då att framlägga en skuggbudget, som det är lätt att angripa.
Se där, säger socialdemokraterna,
våra motståndare vill taga ifrån
just er vad välfärdspolitiken givit.
Oppositionen tvingas på detta sätt
kämpa på socialdemokraternas villkor och med av dem bestämda vapen.
Högerpartiets framgångar under
senare år beror sannerligen inte ~
som den socialdemokratiska pressen så gärna påstår ~ på någon
skattesänkningsdemagogi. Snarare
har dessa framgångar tillkommit
trots skuggbudgeten med dess impopulära besparingar helt enkelt
därför att allt fler människor sagt
sig att den vittnar om en ärlig vilja
att föra en annan finans- och skattepolitik. Varför då inte gå ett steg
längre ~ och inte bara visa en ärlig
vilja utan också tala om vad man
Yill! Då måste man lägga fram ett
sammanfattande och genomtänkt
principprogram, som besvarar ovan
ställda frågor ~ och många fler
därtill. Alldeles särskilt måste man
Yinnlägga sig om uppgiften att be- 5
stänuna en förnuftig relation mellan den direkta och den indirekta
beskattningen. Varför skall just
Sverige – till skillnad från många
andra länder – i så stor utsträckning avstå från de fördelar ur sparfrämjande synpunkt, som den indirekta beskattningen erbjuder.
Framläggandel av ett dylikt program binder ju inte- det må än en
gång understrykas- de borgerliga
partierna beträffande takten och metoderna. Vårt statsfinansiella läge
är sådant att det kommer att dröja
åtskillig tid innan skadeverkningarna av den socialistiska finans- och
skattepolitiken kunnat botas. Man
får – som sagt – arbeta sig fram
steg för steg.
strävandena att förverkliga programmet skulle i ett hänseende få
en mycket välgörande effekt. Man
skulle tvingas att på allvar angripa
problemet med de ständigt stigande
statsutgifterna. Under alltför många
år har man först bestämt vad man
skall ha ifråga om statsfinansierade
reformer och sedan sett sig om efter
pengar :1tt betala dem med. Alla
partier har – mer eller mindre ~
varit gripna av ett slags välfärdsyra,
som i sista hand lett till att grupper,
vars klagan är mindre högröstad än
de stora kollektivens intressekrav,
skjutits åt sidan. Dessa grupper behöver inte främst kontanta understöd utan faktiska vårdmöjligheter.
De uppgifterna måste lösas och kan
lösas ~ utan att man för den skull
behöver uppge skattesänkningen
som allmän politisk målsättning.
6
En skattesänkningspolitik kan nämligen utformas så att den verkar
produktionsstimulerande. Därtill
kommer att dessa reformuppgifter
inte är av överväldigande ekonomisk storleksordning. Det är bara
insikten och den goda viljan, som
har fattats hos de makthavande.
Till sist kan det vara anledning
att göra en stillsam invändning
gentemot Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, som i ett temperamentsutbrott på ledarspalt rubricerat »Högern och skatterna» beskyllt
Svensk Tidskrift för inte bara »vanlig politisk demagogi» utan för
»förvanskningar av motståndarnas
motiv, som står farligt nära rena
förfalskningar». I den ledare, vari
vi framställde ett krav på ett borgerligt skattesänkningsprogram,
skulle vi nämligen inte ha påpekat
att »ett huvudskäl till efterkrigstidens höga skatter varit de reformprogram som på skilda områden på-
börjats eller genomförts. Utslagsgivande har här varit en social och
kulturell målsättning, som helt accepterats även utanför socialdemokraternas led», säger G. H. T. Helt
accepterats? Det skulle i så fall vara
av G. H. T. och möjligen av Expressen. Högerpartiet torde kunna svara
för sig självt. Vad Svensk Tidskrift,
som är ett fristående konservativt
organ, beträffar, så har den bestämt
val·nat för de finansiella och sociala
konsekvenserna av en politik, som
haft till målsättning att i allt större
utsträckning föra över uppgifter,
som individen själv kan och bör
lösa, på det allmänna. Ett grundläggande skydd för individens trygghet
är nödvändigt – det bestrids icke
av någon. Men vill verkligen G. H. T.
inrangera t. ex. den socialistiska bostadspolitiken med dess enormt
kostsamma subventionssystem i den
målsättning, som man helt accepterar? I så fall bör den ärade kollegan besinna att en bråkdel av de
anslag, som förbrukats i bostadssubventioner skulle ha varit tillräcklig för att på ett avgörande
sätt förbättra läget för de nödlidande människorna inom sinnessjukvården, åldringsvården och
fångvården, grupper, vars talan
G. H. T. med all rätt så starkt för.
Ytterligare polemik gentemot den
älskvärda beskyllningen för att ha
överträffat »vanlig politisk demagogi» — vad man nu avser därmed
– finner vi överflödig.
Till frågorna kring ett skattesänkningsprogram återkommer
Svensk Tidskrift med en artikelserie, i vilken ett antal kända experter
diskuterar principerna för en allmän skattereform.
~>——————–.——-~—-~—-~~~~~—————————————- ~