Skicka Juholt till Grekland

Greklands ekonomi har varit i stort behov av reformer länge. Finanskrisen gjorde dem oundvikliga. Nu får landets socialdemokratiska regering kämpa hårt med avregleringar och privatiseringar för att få landet på fötter. Här finns lärdomar att dra för Håkan Juholt, menar Maria Eriksson.

”Det var uppenbart att vi behövde reformer. Det har det varit i 30 år. Vi har tagit de första stegen och det finns hinder kvar att överkomma. Det ska vi göra.” Det sa Greklands turistminister Giorgios Nikitiadis när han besökte Sverige i början av mars. Det är en viktig insikt, inte minst för en representant för PASOK, det parti som har styrt Grekland under merparten av dessa år. Men inställningen är talande för hur den ekonomiska krisen både har gjort det uppenbart att ”the last soviet style economy of Europe” är i stora behov av förändring och skapat en politisk möjlighet att faktiskt genomföra dessa förändringar. Annars är det lätt att förvånas över hur så många grekiska makthavare och bedömare nu kan vara så övertygade att de reformer som genomförs borde ha gjorts för länge sedan – utan att någon tycks ha lyft ett finger för att faktiskt driva igenom dem.

Är det månne en grekisk mustasch?

Här finns lärdomar att dra, inte minst för det svenska systerpartiets nyvalde ledare Håkan Juholt som borde skickas på ett studiebesök till Aten snarast. Juholts sociala demokrati med generösa pensionsvillkor, stor offentlig sektor och statligt ägda spritfabriker är bara en mildare variant av just den politik som fört Grekland till ruinens brant. De grekiska politikerna tycks åtminstone ha lärt sig en läxa och PASOK tvingas föra en annan politik än det partiet gick till val på.

Med det räddningspaket där IMF lånat ut 110 miljarder Euro – dess största räddningspaket någonsin och motsvarande nästan halva Greklands ekonomi – följer också en åtgärdsplan som innebär att det den grekiska regeringen är tvungen att följa en detaljerad reformagenda. Grekisk ekonomi och politik är mer eller mindre satt under förmyndarskap av den så kallade trojkan – Europeiska kommissionen, IMF och ECB.

Det handlar om att effektivisera den offentliga sektorn, decentralisera arbetsmarknaden, avregleringar. Grekland är OECDs mest genomreglerade land och inträdesbarriärerna är höga inom många områden. Mer än hundra yrken är så kallade slutna yrken, ett slags skråväsende. Exemplen på hur dessa utgör inträdeshinder på marknaden är otaliga. En advokat i Aten kan inte verka som advokat i Peloponessos. Antalet notarier i ett visst område är begränsat och licensen går i arv. Dessutom är det obligatoriskt att anlita notarier för en mängd olika transaktioner. På liknande sätt finns det ett begränsat antal licenser för att köra lastbil, vilket lett till att dessa säljs på svarta marknaden för en kostnad av en halv miljon euro styck.

Förutom att detta givetvis skapar onödiga kostnader i en rad sektorer skapar det starka intressegrupper som noga bevakar sina intressen. Det är en av förklaringarna till de strejker som är ett vanligt inslag i den grekiska vardagen. Ska apotekarnas privilegier avskaffas stängs apoteken. Är det spårvagnsförarna som ska få sina förmåner indragna står spårvagnarna stilla. Och så vidare.

Detta är också en av förklaringarna till att det varit svårt att genomföra politiska förändringar. Men många greker tycks ändå ha insett att det allvarliga ekonomiska läget kräver tuffa åtgärder.

För en svensk betraktare kan reglerna på den grekiska arbetsmarknaden te sig absurda, men här finns också en varning till dem som tror att legitimationer av olika slag är lösningen på alla problem. Apropå skolpolitik är Grekland också ett tydligt exempel på att hög lärartäthet inte är allt – trots att lärarna är fyra gånger fler per elev i den grekiska skolan än i den finska är den rankad bland de sämsta i Europa, medan Finland ligger etta.¹

Statsskulden motsvarar 150 procent av BNP och väntas stiga ytterligare det närmaste året. Det kan låta som ett oöverstigligt hinder, men med även en relativt måttlig tillväxt på 1,5 procent per år kan skuldkvoten reduceras till 115 procent fram till 2020.² Förutsättningarna är två, dels att landet börjar få tillväxt igen och dels att statsbudgeten hålls i schack. Turismen som är landets största bransch är en potentiell tillväxtsektor där turistminister Nikitiadis hoppas på även andra former än charterturismen, som religiös turism, matturism och weekendresor i Aten. Fjärran från 70-talets charterhotell byggs lyxiga resorter för medvetna turister som ska lockas av golfbanor där inbyggda värmeslingor producerar förnyelsebar energi. Andra menar att Grekland på sikt inte bara kan syssla med turism och enklare kemisk industri utan måste utveckla mer högteknologiska branscher.

Vad det gäller statsbudgeten har regeringen på utgiftssidan börjat skära i förmåner i offentlig sektor och låta den minska genom pensionsavgångar. Intäktssidan är knepigare, där det framför allt handlar om att höja skattemoralen. 30 procent av den grekiska ekonomin beräknas tillhöra den svarta sektorn. En mycket stor del av ekonomin utgörs av små- och egenföretagande vilket försvårar skatteinhämtningen, men givetvis finns det mer djupgående kulturella orsaker än så. Många greker vill själva spåra korruption och bristande skattemoral tillbaka till det ottomanska riket.

”Om man jämför tidigare ottomanska delar av Grekland med dem som var italienska eller brittiska är det stor skillnad i hur man gör saker”, menar professor Yannis Stournaras vid Foundation for Economic and Industrial Research. Arvet från det ottomanska imperiet innebär bland annat att olika saker sker ”bilateralt” snarare än i det öppna, att saker ”fixas”. Typiskt är stadsplanering ett av de områden där korruptionen är mest utbredd. Förtroendet för myndigheter och politiker är lågt och personliga kontakter spelar stor roll.

Ett annat sätt att förklara den grekiska krisen är att grekerna helt enkelt har levt på lånade pengar. Costas Triantafillou som arbetar för HELMEPA, en organisation som arbetar med upplysning om och värnande av havsmiljön i denna ö-nation. Hans resonemang kring varför grekernas miljömedvetande är relativt nyväckt kan tillämpas på ekonomin också. ”Grekland är nu på höjdpunkten av sin konsumism.” Den grekiska staten är relativt ung, grundad 1821, och har upplevt en rad konflikter med grannarna, två världskrig, juntan. Demokrati och välstånd är något som bara de senaste generationerna har upplevt. Men den äldre generationen greker har lånat från dagens och kommande generationer till de mercedesar som kör på Atens gator. Det är en i längden ohållbar situation. I bästa fall blir finanskrisen en möjlighet att ändra på det.

Regeringen har varit imponerande handlingskraftig hittills, menar Europakommissionens representant i Aten, Peter Weiss. Men Grekland har knappast nått ens till slutet av början än. Trojkans åtgärdspaket löpte från början över tre år, men återbetalningstiden för lånet har nu förlängts. I gengäld lovar grekiska regeringen att sälja statliga tillgångar för 50 miljarder euro fram till 2015. Det innebär en affär av standardstorlek var tredje dag.

Frågan är bara hur länge regeringen har fortsatt stöd för reformerna. Tidigare opinionsundersökningar har visat att grekerna inser det allvarliga läget och med grekiska mått mätt har strejkerna inte varit så många och allvarliga som utländska medier velat påskina. De senaste månaderna finns dock oroväckande tendenser på att grekernas tålamod börjar tryta. Arbetslösheten förväntas gå upp till 15,5 procent. Förtroendet för politikerna är lågt och grekerna oroar sig för både den egna och landets ekonomi. När EU i november frågade européerna om de trodde att det värsta av krisen var framför eller bakom dem svarade 75 procent av grekerna att det värsta av krisen fortfarande återstår. Därmed var de mest pessimistiska i Europa.

Förhoppningsvis hinner reformerna ge effekt innan tålamodet tar slut. Vad som händer under 2011 är avgörande. Det viktigaste året i grekisk historia säger en del bedömare. Det vill inte säga lite.

¹ Michael Lewis, Beware of Greeks Bearing Bonds, Vanity Fair (1/10 2010)
² Allianz, Eurozone sovereign debt manageable (8/3 2011)

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.