Skingra biståndsindustrins dimridåer och tillsätt kriskommission

Trots att 100-tals forskare undersökt frågan i över ett decennium saknas det belägg för att bistånd fungerar. Det borde mana till eftertanke. Men i stället för att ta tag i frågan lägger biståndsindustrin ut dimridåer. Det är dags för regeringen att skingra dem och tillsätta en kriskommission för biståndet, skriver frilansskribenten Fredrik Segerfeldt. Hans bok Biståndets hippokratiska ed, utkommer under våren 2009.

”Att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Det är det svenska biståndets officiella syfte. Men sedan verksamheten tog fart rejält på 1960-talet kan man konstatera att det inte finns några belägg för att så skulle ha skett.

Den helt dominerande faktorn för att fattiga människors levnadsvillkor ska förbättras är ekonomisk tillväxt. Skillnader i BNP per capitanivå mellan länder kan förklara det mesta av skillnader när det gäller såväl fattigdom som hälsa. Utan uthållig ekonomisk tillväxt är långsiktig fattigdomsbekämpning omöjlig.
Därför är frågan om huruvida biståndet lyckas skapa ekonomisk tillväxt i mottagarländerna av existentiell betydelse för biståndet och dess intressenter. Om bistånd inte ger tillväxt är verksamheten i bästa fall meningslös och i värsta fall skadlig. Åtminstone enligt politikens officiella målformulering.

I ett drygt decennium pågick en het och omfattande akademisk debatt i frågan, som mynnade ut i konstaterandet att det inte finns några bevis för att bistånd faktiskt skapar tillväxt. Här skulle jag kunna hänvisa till någon av alla de nationalekonomer som visat detta, såväl i sin egen forskning som i sammanfattningar av diskussionen.[1] Men för att inte bli anklagad för selektivitet väljer jag i stället att citera biståndsindustrins egen auktoritet i frågan, nämligen den statliga biståndsutvärderingsmyndigheten SADEV, som i en rapport från 2007 formulerade sig så här:
”Frågan om internationellt bistånd främjar ekonomisk tillväxt och effektiv resursanvändning har länge varit föremål för debatt. Området är väl utforskat men det finns få bevis som pekar på att bistånd har en betydande positiv effekt på långsiktig tillväxt i fattiga länder.[2]”
Detta efter över 40 år och motsvarande 11 000 miljarder kronor i globalt bistånd.

Den stora frågan är då hur biståndsindustrin har reagerat på detta konstaterande. Har man tagit till sig fakta och vetenskapliga insikter och börjat fundera på hur verksamheten fungerar? Nej, i stället har industrin valt att förneka fakta och lägga ut dimridåer. Gång på gång hävdar framstående företrädare för det svenska biståndsetablissemanget att det är vetenskapligt bevisat att bistånd ger tillväxt.
Så här skrev exempelvis Sidas dåvarande tillförordnade generaldirektör Göran Holmqvist i Expressen år 2007:
”De senaste tio åren har ett femtiotal vetenskapliga artiklar av framstående ekonomer publicerats om detta. Nästan alla har dragit slutsatsen att bistånd påverkar ländernas ekonomiska utveckling positivt.”

Nu är Holmqvist visserligen inte längre generaldirektör på Sida. Men på myndighetens hemsida finns det fortfarande liknande information med uppenbart falska påståenden.[3] Det är inte bara Sida som skyddar sin verksamhet med lögner.
En stor del av det svenska biståndet, cirka 4 miljarder kronor, hanteras av frivilligorganisationer. De är mycket aktiva i debatten. Diakonias generalsekretare Bo Forsberg påstod exempelvis, också han i Expressen 2007, ungefär samma sak som Holmqvist ovan. År 2008 kom Diakonia med två rapporter, varav en gavs ut tillsammans med Kvinna till kvinna och Röda Korset, som båda menade att det är vetenskapligt klarlagt att bistånd ger tillväxt i mottagarländerna.[4]

En avvikande röst i biståndsetablissemanget är vänsterekonomen Kenneth Hermele, verksam vid den radikala biståndsorganisationen Forum Syd, som i en ny bok tvingas konstatera faktum: den nationalekonomiska forskningen har inte kunnat visa att bistånd leder till tillväxt.[5] Vid det seminarium som anordnades med anledning av bokens publicering konfronterade undertecknad Hermele med ovanstående uttalanden och frågade om det var lögn: hans svar var: ”Lögn och lögn, det var i alla fall inte sant.”

Vi vet alltså inte om biståndet gör mer nytta än skada. Och biståndsetablissemanget gör allt som står i dess makt för att förhindra att detta faktum får spridning. Och det är ingen liten makt. För Sida och de enskilda biståndsorganisationerna lägger varje år 180 miljoner kronor på inhemsk opinionsbildning om bistånd och globala utvecklingsfrågor.

Regeringen vet naturligtvis om allt det här. Men biståndsindustrin är en mäktig kraft att utmana. I ett förslag till ny reglering av biståndets informationsarbete i Sverige skriver regeringen lite försynt att det är synd att allmänheten har fått en allt för negativ syn på den globala utvecklingen, medan industrins fräcka lögner om frånvaron av någon som helst måluppfyllelse i kärnverksamheten förbises.

Detta är oacceptabelt. Att sitta still i båten duger inte. I stället är två åtgärder nödvändiga. För det första är det ett anständighetskrav att regeringen ser till att de som ska bilda opinion med skattebetalarnas pengar håller sig till sanningen. För det andra behövs det en kriskommission för biståndet. Det gäller att politiken får en syftesformulering som gör att målet kan nås. Det gäller också att biståndet använder medel som bevisligen fungerar. Hittills har såväl mål som medel saknat varje förankring i såväl verklighet som vetenskap. Det är ohållbart. I alla fall om målet är att hjälpa fattiga människor, snarare än att hålla igång en svensk biståndsindustri.

[1] Världsbankens dåvarande chefekonom Francois Bourguignon sammanfattade exempelvis år 2007 forskningsläget så här, i den ansedda vetenskapliga tidskriften American Economic Review: Den empiriska litteraturen om biståndets effektivitet har gett oklara och tvetydiga resultat.

[5] Kenneth Hermele, Hjälp eller stjälp – biståndet och tillväxten, Forum Syd 2008.