Skolan och ungdomen
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
————-~~~·-~····– ……. — ….
SKOLAN OCH UNGDOMEN
Av fil. d:r NILS G. OHLSON, Stockholm
l DEN livliga diskussion om svenskt skolväsen, som åter är i gång,
är det först och främst den s. k. anknytningsfrågan, som dragit uppmärksamheten till sig. Den femåriga realskolan tillkom ju
genom beslut av 1927 års riksdag och ersatte den sexåriga realskolan. Genom förändringen uppsköts inträdet i läroverket ett år, som
lärjungarna i stället fingo tillbringa i folkskolan. Alltifrån 1894
hade den bestämmelsen varit i kraft, att de i läroverkets första
klass inträdessökande skulle ha inhämtat, vad gossarna i folkskolan enligt gällande normalplan borde vid motsvarande ålder ha
inhämtat. Genom beslut av 1909 års riksdag tillkommo med kommunen som principal mellanskolorna, vilka bygga på folkskolans
sjätte klass och på fyra år föra fram till realexamen. Det var
denna skoltyp, som riksdagen 1927 beslöt att sätta vid sidan av den
femåriga linjen i läroverket. För närvarande avlägges realexamen
av mer än 8 000 personer varje år.
På läroverkshåll anser man, att det varit tillräckligt med förändringar under de senaste femtio åren. Erfarenheten har visat,
menar man där, att utbildningen i den högre skolan är ändamålsenlig. Bägge anknytningsmöjligheterna böra därför kvarstå, den
femåriga linjen särskilt med hänsyn till tidsvinsten, den fyraåriga
med tanke på landsbygdens behov.
Folkskolans representanter åter äro av den åsikten, att denna
skolform liksom andra livskraftiga samhällsinrättningar vill växa
och utvecklas. Den är en kulturväxt, som genom förädling kan
bringas än närmare sin bestämmelse att vara en hela folkets egendom och bli det till än större _gagn. Låt oss, säga folkskolans
lärare och lärarinnor, behålla barnen tillräckligt länge, och låt
folkskolan därigenom bli den verkliga bottenskolan! Det är icke
riktigt, fortsätta de, att när barnen äro blott elva år gamla, låta
en parallell skolform såsom läroverket konkurrera om lärjungarna.
Konsekvensen av denna åsikt blir, att med en alltmera utsträckt
folkskaleplikt realskolan strängt taget blir mer och mer överflödig.
Inför dessa mot varandra stridande åsikter och önskemål gör
3- 4543 Svensk Tidskrift .1945 31
. ’
·’•·· ” ; …
,_._____…..,:
Nils G. Ohlson
man klokt i att besinna, att det dock är i första hand barnen själva,
i andra hand dessa såsom vuxna saken gäller.
Hittills har skolutredningen, som nu i höst arbetat i fyra år,
gjort sig till målsman för en låt oss säga modest ståndpunkt. Den
stora skolbyggnaden behöver, tycks den mena, fogstrykning och
fasadputsning. Men är detta verkligen nog~ Tarvar den inte också
en genomgående modernisering, d. v. s. en fastare anslutning till
en ny tid, vars behov den dock är avsedd att tjäna~ Det är alltså
en öppen fråga, om utredningen verkligen börjat i rätt ända på
det stora komplex av pedagogiska, sociala och ekonomiska problem, som vårt skolväsens omdaning innebär. Att döma av de betänkanden, som publicerades på försommaren, har den visserligen
varit besjälad av en uppriktig önskan att gagna men icke kommit
med några mera avgörande synpunkter, framför allt inte någon
dominerande tankegång. Utan en sådan blir det helt enkelt omöjligt att fixera frågeställningen och ännu mindre ange några riktlinjer för frågans lösning.
Metoden är ingalunda ny. Av den betjänade sig exempelvis
Rousseau. I naturen fann han rättesnöret för sina reformer. Det
blev för honom vapnet i en gigantisk kamp mot allt ont, som drabbar dem, som bli föremål för samhällets slentrianmässiga uppfostran.
Läroverksstadgan upptar som bekant för realskolan, den skolform, som i denna uppsats jämte folkskolan skall bli föremål för
undersökning, allmänbildningen som mål. Det låter plausibelt.
Men närmare besett är detta för det första ett synnerligen vagt
begrepp. Vad det egentligen är, vet ingen. Man har förstås på
känn, att dit skulle höra de och de kunskaperna, men riktigt säker
är man inte. För det andra är allmänbildningen strängt taget ett
föråldrat begrepp, ehuru det tycks som skapat för en modern kollektivmänniska. Det har haft sin stora mission att fylla i kulturens
historia, alltsedan det för betydligt mer än hundra år sedan skapades. Det stod högt i kurs under en epok, då bildningens innehåll
var mindre omfattande än i våra dagar. Det uppbars av tron på
det klassiska som det i sig fulländade. Men vår tids människor
se saken annorlunda. De anlägga på bildningen en praktisk måttstock och fråga sig, vad som har verkligt värde ute i livet.
En dansk pedagog krävde en gång skolstudier i mineralogi och
motiverade det med att man då vet, vad det är för slags sten man
trampar på, när man går på gatan. Anlägger man sådana synpunkter på valet av lärostoff, är det klart, att detta kommer att
32
Skolan och ungdomen
växa skyhögt. Håller man sig däremot till det, som har »relation
till verkliga, mänskliga intressen» (J. A. Lundeli 1921), måste dimensionerna i skolkunskapen avsevärt minskas. Hur vore det i
stället att för cyklister och blivande bilförare förklara, hur olika
körbansbeläggningar reagera för olika väderlek, och i anslutning
därtill mana till större försiktighet vid vissa tillfällenY
De mera boksynta veta också, att det nu inte står i en människas
makt att skaffa sig en allmänbildning, som skulle göra skäl för
namnet. Detta är en omöjlighet redan av den anledningen, att det
väldiga kunskapsstoff, som tornats upp under tiderna, på de senaste årtiondena antagit rent av astronomiska mått. På sin höjd
inbjuder en undervisning mot detta mål till iver att skumma över
de mest skilda ämnen och kanske också – här kommer en moralisk
faktor med i spelet, vilken är av icke ringa betydelse i uppfostringsarbetet – till uppfattningen, att ytliga och flacka, färglösa och
sporadiska allmänföreställningar äro verklig kunskap. De äro bra
att ha, när man skalllösa korsordsgåtor eller deltaga i frågesporttävlingar, men sådan sysselsättning tar vettigt folk inte på allvar
utan drar gärna på smilbandet åt de bisarra sammanställningarna
och de chockerande siffrorna, rätt lite värda i ”jämförelse med sunt
omdöme och klok eftertanke. Det gäller om allmänbildningen i
vår tid, vad Nietzsche en gång ansåg om den klassiska. Att förvärva den är något så oerhört svårt och sällsynt och fordrar en
så komplicerad begåvning, att det endast kan vara naiviteten eller
oförskämdheten förbehållet att utlova en sådan åt gymnasiets lärjungar.
När en företagare vill nedbringa sina utgifter, brukar han söka
efter förlustkällor. Allt sådant, som stjäl tid, kraft och materia
på ena eller andra sättet från honom, söker han göra sig fri ifrån.
Han rationaliserar sitt företag för att åstadkomma »elimination
of waste». Begagnad med urskillning borde principen också kunna
lända de svenska undervisningsverken till gagn.
Erkänner man allt detta, så bör man väl inte heller dra sig för
att åt skolan giva ett mål, som är mera adekvat och rationellt än
den intetsägande, otidsenliga och ur rostringssynpunkt mindre
lämpliga allmänbildningen. Inom folkskolan står man inte främmande för en dylik reform. Där kräver man bl. a. »begränsning av
en del onödigt detaljstoff i kunskapsämnena» (se t. ex. Folkskollärarnas tidning 35/1944!).
Men hur skall det då gå med de ämnen, som genom sin läggning
åtnjuta barns särskilda bevågenhet: historiska berättelser, djur- 33
~·· –::…..-.
-·
Nils G. Ohlson
skildringar, fysikaliska och kemiska experiment o. s. v.~ I den
mån sådana få stanna kvar på skolans arbetsordning, böra de göras
till »stödämnen», d. v. s. fack med uppgift att ur nya synpunkter
belysa och fördjupa framställningen i vissa andra, vilka på skäl,
som senare skola andragas, kunna kallas skolans centrala. De skola
vara absolut läxfria och i viss utsträckning även valfria. Därmed
komma de inte att belasta barnens fritid, såvida dessa inte önska
det själva. De bli, vad de redan nu tendera till, ett slags vilotimmar, som om de placeras rätt på schemat, kunna göras till vilopunkter under en ansträngande skoldag.
Man förfasar sig kanske över en sådan skola, förmenande, att
framtidens ungdom egentligen inte kommer att »kunna» någonting. Den initierade skall svara, att en omläggning i den nu skisserade riktningen inte betyder så mycket. Den blir knappt mera
än ett lagfästande av den nuvarande ordningen. Efter någon tid
finns det nämligen försvinnande lite kvar av vad som tidigare inlärts i ämnen, där obligatoriska skrivningar icke förekomma. Undersök exempelvis, hur i en realskolklass de nyligen med omsorg
inhämtade och grundligt repeterade kunskaperna i historia te sig!
Man skall bli förvånad över hur rudimentära de i själva verket
äro. Var ligger feleU Sannerligen i många fall inte i lärosalen.
Där har den stora pedagogiska apparaten varit i gång med suggererande bredvidläsning, ljusbilder, kanske film men först och
sist ett betydande och levande intresse för saken på ömse sidor om
katedern. Efter någon tid är det endast fragment kvar av »kursen», i bästa fall de grövsta konturerna av det historiska skeendet.
Felet måste sökas i den massutfodring, som den moderna ungdomen i skolan blir föremål för och som inte tillåter den assimilation,
som är en förutsättning för upptagande även av andlig näring.
För tillfredsställande av ett legitimt kunskapsbehov vid sidan
av det skolan har att fylla, göres ju åtskilligt i våra dagar. Hur
vore det att låta ansträngningarna i detta avseende komma även
ungdomen i skolan mera direkt till godo~ Populära föreläsningar
och korrespondensundervisning tjäna just detta syfte, i viss omfattning även radio, bio och folkbibliotek. Här återstår mycket
att göra. Den som vill veta mera, än vad skolan ger, behöver inte
vara rådlös, om han bara vill. Varför f. ö. räkna med andra än
dem, som önska~ Det räcker nämligen inte alla gånger med den
av vår tid så dyrkade begåvningen; utan en god portion energi
blir denna tämligen illusorisk.
Skolan skulle alltså befrias från bördan att meddela en täm- 34
Skolan och ungdomen
ligen steril allmänbildning och på allvar beredas tillfälle att ägna
sig åt sin uppgift. Men innan vi övergå till att undersöka, vari
denna egentligen ligger, vilja vi fästa uppmärksamheten vid en
sida i de studier, som hittills bedrivits med allmänbildningen som
mål, och det är deras förmåga att skänka formell träning. Från
denna uppgift får skolan icke göra sig urarva. Det är här stödämnena skola få sin stora chans. De skärpa blicken, befor·dra tänkandet och bidraga till att behärska modersmålet i tal och skrift.
Undervisningen måste alltjämt skärpa de ungas sinnen och uppmärksamhet, odla deras omdöme. Ehuru den obligatoriska kunskapsräjongen avsevärt förminskas, står det tillräckligt kvar för
att göra ungdomen mottaglig för det stora i natur och kultur.
Endast genom en dylik modernt didaktisk formalism kan det göras
ett slut på mångläseri och ytlighet. Reservera därför större utrymme i skolan för övningar och slopa den svällande bredden i
undervisningen! Den gamla hederliga skolmästaren var nog inte så
bevandrad i vetandets värld, men vad han visste, förstod han att
lära in, och detta blev så till både salt och ljus. Visst var han
understundom en smula snusförnuftig, men han kunde skola ungdomen i motsats till sina moderna kolleger, vilka i den vidlyftiga
sakliga undervisningen se sin förnämsta uppgift utan tanke på
pedagogisk balans och rationellt ändamål.
Skolans förnämsta uppgifU Ja, det kan inte vara någon annan
än den, som redan en kung i Sparta på tillfrågan om vad gossarna skulle lära sig, formulerade så, att det berodde på vad de som
män behövde. Å ven om han främst torde ha tänkt på färdigheter,
så kunna hans ord alltjämt tjäna som tankeställare. Vad är det
nämligen gemene man främst ha nytta av ute i liveU Icke av ett
urval av de faktiska uppgifter, som en uppslagsbok tillhandahåller med betydligt större skärpa än ett opålitligt minne, utan av en
förmåga att tillgodogöra sig dessa. Har skolan lärt honom att läsa,
d. v. s. att läsa rätt innantill, och att ta sig fram på de största
stråken i böckernas värld, så är mycket vunnet.
Vid sidan av detta receptiva moment i modersmålet står ett produktivt. Det är inte mindre omfattande. Mycket av vad vi genom läsning inhämtat, blir först då vår andliga egendom, då vi
kunna framlägga det i tal och skrift. Här fordras övning, men
den ger som bekant färdighet. Öka därför ut timantalet i modersmålet!
Efter modersmålet kommer i vikt räkningen. Redan pythagoreerna voro på det klara med dessa bägge ämnens fundamentala
35
•··: …. t M.__
~ -(:!/
”)” ,:,-111 … ………, j,_ ”··
..~ –.
~….
Nils G. Ohlson
betydelse. Givetvis satte de talet i första rummet: det var det visaste, och därnäst kom människan, som givit tingen deras namn.
Att här skärskåda matematikens betydelse för det dagliga livet
torde vara överflödigt.
Hur många människor ha inte gjort den reflexionen, att skolundervisningen i de nu närimda ämnena varit den bästa andliga
vägkosten på vägen genom livet! Inom dessas ram kan mycken
nyttig kunskap meddelas om de religiöst-sedliga värdena samt om
länder, folk, naturen och människolivet. Men den måste bli accessorisk i förhållande till det väsentliga.
I detta sammanhang kan man erinra sig, att en dylik samling
av undervisningen kring de viktigaste ämnena för att effektivisera
densamma förordades av Torsten Rudenschöld, den svenska folkskolans stora nydanare. När han sökte efter plats på ett redan
överfyllt schema för kroppsarbete, ett fack, som ju passade utmärkt i hans samhällsritning med ståndscirkulation, fann han, att
man borde minska antalet läsämnen samt i stället träna lärjungarna formellt och därunder låta dem inhämta ett fåtal grundläggande ämnen. Enligt hans åsikt skulle de därefter hastigt kunna
tillägna sig andra ämnen.
Det är emellertid icke blott samhället och dess medlemmar, som
vinna på den här ifrågasatta omläggningen. Även för skolorganisationen själv blir den av viss betydelse. Den kan nämligen bidraga
till att skapa en samo:vdning, ett intimare samband mellan de olika
skolformerna. De sammanhölles nämligen då av en princip, som
sanktionerad av erfarenheten skulle rationalisera skolarbetet.
Framför allt kommer enhetligheten att vinna, i det att det väsentliga då inte skall te sig så olika som nu under första och andra
hälften av skoltiden. Det är dock på en punkt detta omdöme krä-
ver en förklaring, och det är i fråga om språkundervisningen.
Inom folkskolan är ju modersmålet i regel det enda språk, vari
undervisning meddelas. I realskolan däremot inträda i rask följd
efter varandra de tre huvudspråken, varav franskan dock är frivillig. Det är alltså främst språken, som varit det schibbolet, som
skilt de bägge läroanstalterna från varandra.
Även i ett annat avseende har realskolans språkundervisning
tjänat som en skiljemur. En sammanställning av antalet vårterminen 1939 givna underbetyg, företagen av skolutredningen (Statens offentliga utredningar 1944: 21 sid. 339), ger nämligen vid handen, att tyskan är realskolans svåraste ämne. Nästan var tredje
gosse får underbetyg i detta ämne vid läsårets slut i den näst
36
————~~~—–·-··.—-
Skolan och ungdomen
högsta och den föregående klassen av denna läroanstalt. Fullt så
svår är inte engelskan.
Med denna statistik för ögonen kan man fråga sig, om förmågan
att tillägna sig realskolans språkundervisning verkligen är något
så värdefullt, att den bristande förekomsten av en dylik skall bli
en bidragande orsak till att åtskilliga måste avbryta sin skolgång
i realskolan utan att ha nått målet, bli kvarsittare eller anlita
lärarkrafter utanfö::: skolan. Svaret på denna fråga kan knappast
bli annat än ett. Språkundervisningen i realskolan måste läggas
om. Först och främst måste grammatikherraväldet brytas. Visserligen är det s. k. kortfattade språkläror, som i regel begagnas, men
även de bjuda en alltför bastant kost för de flesta ungdomar.
Tron på grammatikens formella bildningsvärde, ett arv närmast
från nyhumanisterna, besjälar ännu i hög grad som bekant läroverkets språkundervisning. Men det stora i den nyhumanistiska
åskådningen lever inte kvar hos oss. Enligt den kunde man först
då komma under de gamla språkens och den antika kulturens omskapande inflytande, när man arbetade på egen hand. Uppfostran
gick med andra ord ut på att göra sig själv överflödig. Ty så fort
lärjungarnavoro självverksamma, hade de kommit in på rätt väg.
Genom självverksamheten nådde de så fram till självständighet.
Men hur är det nu? Jo, grammatikstudiet bedrives närmast för
examensskrivningens skull, nära nog således som självändamål,
trots att undervisningen i främmande levande språk enligt de metodiska anvisningarna för läroverken har till uppgift »att bibringa
lärjungarna praktisk språkfärdighet» och »kännedom om det främmande folkets litteratur och kultur».
Förslaget att i folkskolan införa ett främmande språk har som
bekant hälsats med såväl större som mindre glädje. Till de många
skälen härför, främst en livlig önskan att föra även de bredare
lagren av vårt folk ut ur en nationell isolering och giva dem samma
möjlighet till bildning som »de välsituerade i samhället», kan läggas ytterligare ett, nämligen att studiet av främmande språk gagnar studiet av modersmålet. Det förefaller kanske orimligt. Så
är det emellertid ingalunda; även på detta område är det inte långt
mellan känna och kunna. Inlärarrdet av ett främmande språk underlättar nämligen i hög grad en närmare bekantskap med det egna
språket. ”»Wer keine fremde Sprache versteht, versteht seine eigene
nicht», säger ingen ringare än Goethe.
Det ligger nära till hands att anta, att språkundervisningen i
folkskolan komme att bedrivas på samma sätt, fast i modifierad
37
.. \~ ~.
Nils G. Ohlson
form, som i realskolan. Det vore högst olyckligt. Redan från början måste det stå klart, att folkskolans språkundervisning bör underordnas den ovan uppställda huvudprincipen: all undervisning
samlad omkring de fundamentala ämnena. Här gäller det alltså
att knyta ihop undervisningen i det egna med undervisningen i det
främmande språket. De böra alltså stödja varandra. Sovra undervisningsmaterialet och gå inte in på några vidlyftigheter! I förgrunden böra träda hör- och talövningar över lätt text, glosornas
stavning och korrekta uttal och betydelse, följaktligen ett språkstudium ex usu. Vidare kunde ett mindre antal grammatiska kategorier göras till föremål för analys och intensiv övning. I bägge
fallen bör frekvensen vara vägledande för urvalet.
Med en sålunda bedriven undervisning kan man få fram ett levande intresse för det främmande liksom för det egna språket.
Tillvänjningen är här liksom på många andra områden en synnerligen viktig angelägenhet. Sker den elementära undervisningen
på ändamålsenligt sätt, torde man kunna räkna med fortsatta studier, framför allt av mognare elever. Att redan nu ett stort intresse
finnes för saken i vårt land, framgår tydligt av det faktum, att
den senaste radiokursen i engelska samlade över hundra tusen
deltagare.
Det kommer emellertid inte att bli någon lätt sak att i folkskolan införa obligatorisk undervisning i ett främmande språk. Redan
lärarfrågan blir svår att bemästra. För kort tid sedan meddelades,
att hittills 465 lärare erhållit behörighet att i folkskolan undervisa i engelska, 22 i tyska och 29 i bägge språken, ett som man ser,
relativt litet antal. skolöverstyrelsen har uppmärksammat frågan
och ifrågasatt förstärkt språkundervisning vid seminarierna. En
rätt lagd radioundervisning, förlagd till vissa veckotimmar, skulle
utan tvivel bli ett värdefullt stöd för lärarna. Men det är inte här,
som den största svårigheten kommer att ligga. Värre är det, att
inte alla lärjungar synas vara mottagliga för språkundervisning
ens av den enkla och elementära art, varom här måste bli fråga.
I en folkskolatidning framkastade sålunda en recensent för kort
tid sedan det spörsmålet, »hur folkskoleelever, som då de börjar
sin engelska kurs, ofta inte kan skilja på ett substantiv och ett
adjektiv, ska kunna smälta en sådan anhopning av lärostoff».
Åven ur den synpunkten, att hemarbetet måste minskas, vore
en rationell koncentration av undervisningen i hög grad önskvärd.
För de äldre är ju arbetsdagen i regel slut på ett bestämt !dockslag, men husmodern och barnen åtnjuta inte denna förmån. Vis- 38
. ” ..,
Skolan och ungdomen
serligen har den Engbergska reformen med läxfrihet till måndagarna gjort ett par kvällar i veckan fria från bekymren för morgondagens uppgifter, men ännu återstår mycket att göra.
En annan fråga är, om det skall bli möjligt för barnen att trots
många föräldrars varma omtanke om dem fylla ens ett sålunda
nedprutat krav på effektivt hemarbete. Trånga bostäder, för att
inte tala om olyckliga familjeförhållanden, arbetslöshet, dåliga tider o. s. v. försvåra eller omöjliggöra ett sådant. I alla de fall, då
studiekammarens lugn, så värdefullt för allt slags andligt arbete,
saknas, gör sig ett behov gällande, att skolan å samhällets vägnar
inträder som de sålunda beträngdas hjälpare. Det vill med andra
ord säga, att man för att förverkliga möjligheten att bereda varje
svenskt barn något, som kunde jämföras med nuvarande läroverksutbildning, måste räkna med att många sociala frågor bli lösta.
Skolfrågan är alltså inte bara en pedagogisk angelägenhet.
Att just i våra dagar med officiellt betygade krav på hushållning med statens och kommunernas medel begära anslag för det
nyss nämnda ändamålet vore säkerligen förspilld möda. Men det
kan tänkas, att detta spörsmål uppenbarar sig i sällskap med ungdomens fritidsproblem. Det blir då fråga inte bara om att räcka de
behövande en hjälpande hand utan ock om att skydda ungdomar i
den mest affektbetonade åldern. Och profylaktiska åtgärder äro ju
både billigare och ändamålsenligare än att bekriga en epidemi.
När nöjesindustrin i alla sina former efter kristidens nödtvungna
penitens bröstar av sitt grövsta artilleri och anlägger det ena brohuvudet efter det andra in i ungdomens läger, blir det ingen lätt
uppgift att gå till motoffensiv. Därför vore det önskvärt att redan
nu i sund beredskapsanda planera försvarsåtgärder\ gärna via kollektivet under sakkunnig och varmhjärtad ledning.
Av flera skäl måste budet här gå till skolan. Först och främst
besitter denna den för uppfostran särskilt utbildade personalen.
Den har vidare, som nog ingen annan samhällsinstitution, hand
med ungdomen, kan också tänkas utlösa en sund känslobindning
till de personer barn ofta komma i kontakt med, vilket kan bli av
icke ringa betydelse för ungdomarnas sociala anpassning över huvud taget. Dessa torde- och detta är ett tredje skäl- själva inte
vara så obenägna, som man möjligen skulle ha anledning att befara, för ett dylikt arrangemang, särskilt om det sker t. ex. i
populär föreningsform. Trots att omkring 40 % av ungdomen i ål- 1 1939 års ungdomsvårdskommitte avgav på försommaren en utredning om stöd
åt ungdomens föreningsliv (Statens offentliga utredningar 1944: 31).
39
. ’j f
”.-
– ’.i….:•.. ·” ’ j
\
.”·:
.-.·:-.
—–·.:;..’–’-~..~-~-
Nils G. Ohlson
dern 13-25 år redan är föreningsansluten (ungdomsvårdskommittens uppgift), så väntar mycket arbete beträffande både de icke
anslutna, de många passiva medlemmarna och verksamheten som
sådan. En förutsättning härför är likväl, att större omsorg än nu
ägnas detta moment redan under lärarutbildningen.
Dylika profylaktiska ocli sanerande åtgärder på det psykiska
området bli parallellföreteelser till vad som i skolans regi utföres
för att skydda och stärka det uppväxande släktets kroppar.
Men kommer inte ungdomen, som ju i sinom tid blir den, som
själv bär upp samhället, att förlora på omläggningen~ För min
del tror jag det inte. Åtskilligt, bl. a. bättre formell trimning och
större utrymme för individuella önskemål samt mindre av dödande
likformighet, talar för att den i stället skall stå bättre rustad vid
utträdet i livet. De döda minneskunskaperna, inte sammanhållna
av annat, har man sagt, är den rem, som skolpojkar bruka spänna
om sina böcker, när de gå till eller från skolan, kunna inte längre
få en fristad i skolan, ty deras tid är ohjälpligt förbi. Mer och mer
blir man på det klara med att de tjänat ut. Allt för länge har deras
förhandenvaro fått vara ett index på intelligens. Inte ens till det
kunna de numera anses duga. Och att ungdomen också skulle vinna
på att få mera verksamt stöd i sitt föreningsliv, med andra ord bli
socialt och bättre fostrad, torde likaledes ligga i öppen dag.
Att jämföra gammalt och nytt med varandra är ofta svårt, inte
minst om det gamla såsom här talar till en äldre generation om
ingenting mindre än en del av den själv. Ty dit höra dess starka
upplevelser under barn- och ungdomsår, och det var just sådana
den gamla lärdomsskolans alumner genomgående fingo. Men nytt
vin kräver nya läglar. Vårt samhälle har på några årtionden fått
ett nytt ansikte. Vad är då naturligare än att ett av dess viktigaste
organ också skapas om~ Den nya skola, som vi ändå måste få,
kan inte stå främmande för vare sig samhällets ändrade gestalt
eller den tid, som kommer och som obevekligt skall kräva mera än
förr av människorna.
40
l •.
SKOLAN OCH UNGDOMEN
Av fil. d:r NILS G. OHLSON, Stockholm
l DEN livliga diskussion om svenskt skolväsen, som åter är i gång,
är det först och främst den s. k. anknytningsfrågan, som dragit uppmärksamheten till sig. Den femåriga realskolan tillkom ju
genom beslut av 1927 års riksdag och ersatte den sexåriga realskolan. Genom förändringen uppsköts inträdet i läroverket ett år, som
lärjungarna i stället fingo tillbringa i folkskolan. Alltifrån 1894
hade den bestämmelsen varit i kraft, att de i läroverkets första
klass inträdessökande skulle ha inhämtat, vad gossarna i folkskolan enligt gällande normalplan borde vid motsvarande ålder ha
inhämtat. Genom beslut av 1909 års riksdag tillkommo med kommunen som principal mellanskolorna, vilka bygga på folkskolans
sjätte klass och på fyra år föra fram till realexamen. Det var
denna skoltyp, som riksdagen 1927 beslöt att sätta vid sidan av den
femåriga linjen i läroverket. För närvarande avlägges realexamen
av mer än 8 000 personer varje år.
På läroverkshåll anser man, att det varit tillräckligt med förändringar under de senaste femtio åren. Erfarenheten har visat,
menar man där, att utbildningen i den högre skolan är ändamålsenlig. Bägge anknytningsmöjligheterna böra därför kvarstå, den
femåriga linjen särskilt med hänsyn till tidsvinsten, den fyraåriga
med tanke på landsbygdens behov.
Folkskolans representanter åter äro av den åsikten, att denna
skolform liksom andra livskraftiga samhällsinrättningar vill växa
och utvecklas. Den är en kulturväxt, som genom förädling kan
bringas än närmare sin bestämmelse att vara en hela folkets egendom och bli det till än större _gagn. Låt oss, säga folkskolans
lärare och lärarinnor, behålla barnen tillräckligt länge, och låt
folkskolan därigenom bli den verkliga bottenskolan! Det är icke
riktigt, fortsätta de, att när barnen äro blott elva år gamla, låta
en parallell skolform såsom läroverket konkurrera om lärjungarna.
Konsekvensen av denna åsikt blir, att med en alltmera utsträckt
folkskaleplikt realskolan strängt taget blir mer och mer överflödig.
Inför dessa mot varandra stridande åsikter och önskemål gör
3- 4543 Svensk Tidskrift .1945 31
. ’
·’•·· ” ; …
,_._____…..,:
Nils G. Ohlson
man klokt i att besinna, att det dock är i första hand barnen själva,
i andra hand dessa såsom vuxna saken gäller.
Hittills har skolutredningen, som nu i höst arbetat i fyra år,
gjort sig till målsman för en låt oss säga modest ståndpunkt. Den
stora skolbyggnaden behöver, tycks den mena, fogstrykning och
fasadputsning. Men är detta verkligen nog~ Tarvar den inte också
en genomgående modernisering, d. v. s. en fastare anslutning till
en ny tid, vars behov den dock är avsedd att tjäna~ Det är alltså
en öppen fråga, om utredningen verkligen börjat i rätt ända på
det stora komplex av pedagogiska, sociala och ekonomiska problem, som vårt skolväsens omdaning innebär. Att döma av de betänkanden, som publicerades på försommaren, har den visserligen
varit besjälad av en uppriktig önskan att gagna men icke kommit
med några mera avgörande synpunkter, framför allt inte någon
dominerande tankegång. Utan en sådan blir det helt enkelt omöjligt att fixera frågeställningen och ännu mindre ange några riktlinjer för frågans lösning.
Metoden är ingalunda ny. Av den betjänade sig exempelvis
Rousseau. I naturen fann han rättesnöret för sina reformer. Det
blev för honom vapnet i en gigantisk kamp mot allt ont, som drabbar dem, som bli föremål för samhällets slentrianmässiga uppfostran.
Läroverksstadgan upptar som bekant för realskolan, den skolform, som i denna uppsats jämte folkskolan skall bli föremål för
undersökning, allmänbildningen som mål. Det låter plausibelt.
Men närmare besett är detta för det första ett synnerligen vagt
begrepp. Vad det egentligen är, vet ingen. Man har förstås på
känn, att dit skulle höra de och de kunskaperna, men riktigt säker
är man inte. För det andra är allmänbildningen strängt taget ett
föråldrat begrepp, ehuru det tycks som skapat för en modern kollektivmänniska. Det har haft sin stora mission att fylla i kulturens
historia, alltsedan det för betydligt mer än hundra år sedan skapades. Det stod högt i kurs under en epok, då bildningens innehåll
var mindre omfattande än i våra dagar. Det uppbars av tron på
det klassiska som det i sig fulländade. Men vår tids människor
se saken annorlunda. De anlägga på bildningen en praktisk måttstock och fråga sig, vad som har verkligt värde ute i livet.
En dansk pedagog krävde en gång skolstudier i mineralogi och
motiverade det med att man då vet, vad det är för slags sten man
trampar på, när man går på gatan. Anlägger man sådana synpunkter på valet av lärostoff, är det klart, att detta kommer att
32
Skolan och ungdomen
växa skyhögt. Håller man sig däremot till det, som har »relation
till verkliga, mänskliga intressen» (J. A. Lundeli 1921), måste dimensionerna i skolkunskapen avsevärt minskas. Hur vore det i
stället att för cyklister och blivande bilförare förklara, hur olika
körbansbeläggningar reagera för olika väderlek, och i anslutning
därtill mana till större försiktighet vid vissa tillfällenY
De mera boksynta veta också, att det nu inte står i en människas
makt att skaffa sig en allmänbildning, som skulle göra skäl för
namnet. Detta är en omöjlighet redan av den anledningen, att det
väldiga kunskapsstoff, som tornats upp under tiderna, på de senaste årtiondena antagit rent av astronomiska mått. På sin höjd
inbjuder en undervisning mot detta mål till iver att skumma över
de mest skilda ämnen och kanske också – här kommer en moralisk
faktor med i spelet, vilken är av icke ringa betydelse i uppfostringsarbetet – till uppfattningen, att ytliga och flacka, färglösa och
sporadiska allmänföreställningar äro verklig kunskap. De äro bra
att ha, när man skalllösa korsordsgåtor eller deltaga i frågesporttävlingar, men sådan sysselsättning tar vettigt folk inte på allvar
utan drar gärna på smilbandet åt de bisarra sammanställningarna
och de chockerande siffrorna, rätt lite värda i ”jämförelse med sunt
omdöme och klok eftertanke. Det gäller om allmänbildningen i
vår tid, vad Nietzsche en gång ansåg om den klassiska. Att förvärva den är något så oerhört svårt och sällsynt och fordrar en
så komplicerad begåvning, att det endast kan vara naiviteten eller
oförskämdheten förbehållet att utlova en sådan åt gymnasiets lärjungar.
När en företagare vill nedbringa sina utgifter, brukar han söka
efter förlustkällor. Allt sådant, som stjäl tid, kraft och materia
på ena eller andra sättet från honom, söker han göra sig fri ifrån.
Han rationaliserar sitt företag för att åstadkomma »elimination
of waste». Begagnad med urskillning borde principen också kunna
lända de svenska undervisningsverken till gagn.
Erkänner man allt detta, så bör man väl inte heller dra sig för
att åt skolan giva ett mål, som är mera adekvat och rationellt än
den intetsägande, otidsenliga och ur rostringssynpunkt mindre
lämpliga allmänbildningen. Inom folkskolan står man inte främmande för en dylik reform. Där kräver man bl. a. »begränsning av
en del onödigt detaljstoff i kunskapsämnena» (se t. ex. Folkskollärarnas tidning 35/1944!).
Men hur skall det då gå med de ämnen, som genom sin läggning
åtnjuta barns särskilda bevågenhet: historiska berättelser, djur- 33
~·· –::…..-.
-·
Nils G. Ohlson
skildringar, fysikaliska och kemiska experiment o. s. v.~ I den
mån sådana få stanna kvar på skolans arbetsordning, böra de göras
till »stödämnen», d. v. s. fack med uppgift att ur nya synpunkter
belysa och fördjupa framställningen i vissa andra, vilka på skäl,
som senare skola andragas, kunna kallas skolans centrala. De skola
vara absolut läxfria och i viss utsträckning även valfria. Därmed
komma de inte att belasta barnens fritid, såvida dessa inte önska
det själva. De bli, vad de redan nu tendera till, ett slags vilotimmar, som om de placeras rätt på schemat, kunna göras till vilopunkter under en ansträngande skoldag.
Man förfasar sig kanske över en sådan skola, förmenande, att
framtidens ungdom egentligen inte kommer att »kunna» någonting. Den initierade skall svara, att en omläggning i den nu skisserade riktningen inte betyder så mycket. Den blir knappt mera
än ett lagfästande av den nuvarande ordningen. Efter någon tid
finns det nämligen försvinnande lite kvar av vad som tidigare inlärts i ämnen, där obligatoriska skrivningar icke förekomma. Undersök exempelvis, hur i en realskolklass de nyligen med omsorg
inhämtade och grundligt repeterade kunskaperna i historia te sig!
Man skall bli förvånad över hur rudimentära de i själva verket
äro. Var ligger feleU Sannerligen i många fall inte i lärosalen.
Där har den stora pedagogiska apparaten varit i gång med suggererande bredvidläsning, ljusbilder, kanske film men först och
sist ett betydande och levande intresse för saken på ömse sidor om
katedern. Efter någon tid är det endast fragment kvar av »kursen», i bästa fall de grövsta konturerna av det historiska skeendet.
Felet måste sökas i den massutfodring, som den moderna ungdomen i skolan blir föremål för och som inte tillåter den assimilation,
som är en förutsättning för upptagande även av andlig näring.
För tillfredsställande av ett legitimt kunskapsbehov vid sidan
av det skolan har att fylla, göres ju åtskilligt i våra dagar. Hur
vore det att låta ansträngningarna i detta avseende komma även
ungdomen i skolan mera direkt till godo~ Populära föreläsningar
och korrespondensundervisning tjäna just detta syfte, i viss omfattning även radio, bio och folkbibliotek. Här återstår mycket
att göra. Den som vill veta mera, än vad skolan ger, behöver inte
vara rådlös, om han bara vill. Varför f. ö. räkna med andra än
dem, som önska~ Det räcker nämligen inte alla gånger med den
av vår tid så dyrkade begåvningen; utan en god portion energi
blir denna tämligen illusorisk.
Skolan skulle alltså befrias från bördan att meddela en täm- 34
Skolan och ungdomen
ligen steril allmänbildning och på allvar beredas tillfälle att ägna
sig åt sin uppgift. Men innan vi övergå till att undersöka, vari
denna egentligen ligger, vilja vi fästa uppmärksamheten vid en
sida i de studier, som hittills bedrivits med allmänbildningen som
mål, och det är deras förmåga att skänka formell träning. Från
denna uppgift får skolan icke göra sig urarva. Det är här stödämnena skola få sin stora chans. De skärpa blicken, befor·dra tänkandet och bidraga till att behärska modersmålet i tal och skrift.
Undervisningen måste alltjämt skärpa de ungas sinnen och uppmärksamhet, odla deras omdöme. Ehuru den obligatoriska kunskapsräjongen avsevärt förminskas, står det tillräckligt kvar för
att göra ungdomen mottaglig för det stora i natur och kultur.
Endast genom en dylik modernt didaktisk formalism kan det göras
ett slut på mångläseri och ytlighet. Reservera därför större utrymme i skolan för övningar och slopa den svällande bredden i
undervisningen! Den gamla hederliga skolmästaren var nog inte så
bevandrad i vetandets värld, men vad han visste, förstod han att
lära in, och detta blev så till både salt och ljus. Visst var han
understundom en smula snusförnuftig, men han kunde skola ungdomen i motsats till sina moderna kolleger, vilka i den vidlyftiga
sakliga undervisningen se sin förnämsta uppgift utan tanke på
pedagogisk balans och rationellt ändamål.
Skolans förnämsta uppgifU Ja, det kan inte vara någon annan
än den, som redan en kung i Sparta på tillfrågan om vad gossarna skulle lära sig, formulerade så, att det berodde på vad de som
män behövde. Å ven om han främst torde ha tänkt på färdigheter,
så kunna hans ord alltjämt tjäna som tankeställare. Vad är det
nämligen gemene man främst ha nytta av ute i liveU Icke av ett
urval av de faktiska uppgifter, som en uppslagsbok tillhandahåller med betydligt större skärpa än ett opålitligt minne, utan av en
förmåga att tillgodogöra sig dessa. Har skolan lärt honom att läsa,
d. v. s. att läsa rätt innantill, och att ta sig fram på de största
stråken i böckernas värld, så är mycket vunnet.
Vid sidan av detta receptiva moment i modersmålet står ett produktivt. Det är inte mindre omfattande. Mycket av vad vi genom läsning inhämtat, blir först då vår andliga egendom, då vi
kunna framlägga det i tal och skrift. Här fordras övning, men
den ger som bekant färdighet. Öka därför ut timantalet i modersmålet!
Efter modersmålet kommer i vikt räkningen. Redan pythagoreerna voro på det klara med dessa bägge ämnens fundamentala
35
•··: …. t M.__
~ -(:!/
”)” ,:,-111 … ………, j,_ ”··
..~ –.
~….
Nils G. Ohlson
betydelse. Givetvis satte de talet i första rummet: det var det visaste, och därnäst kom människan, som givit tingen deras namn.
Att här skärskåda matematikens betydelse för det dagliga livet
torde vara överflödigt.
Hur många människor ha inte gjort den reflexionen, att skolundervisningen i de nu närimda ämnena varit den bästa andliga
vägkosten på vägen genom livet! Inom dessas ram kan mycken
nyttig kunskap meddelas om de religiöst-sedliga värdena samt om
länder, folk, naturen och människolivet. Men den måste bli accessorisk i förhållande till det väsentliga.
I detta sammanhang kan man erinra sig, att en dylik samling
av undervisningen kring de viktigaste ämnena för att effektivisera
densamma förordades av Torsten Rudenschöld, den svenska folkskolans stora nydanare. När han sökte efter plats på ett redan
överfyllt schema för kroppsarbete, ett fack, som ju passade utmärkt i hans samhällsritning med ståndscirkulation, fann han, att
man borde minska antalet läsämnen samt i stället träna lärjungarna formellt och därunder låta dem inhämta ett fåtal grundläggande ämnen. Enligt hans åsikt skulle de därefter hastigt kunna
tillägna sig andra ämnen.
Det är emellertid icke blott samhället och dess medlemmar, som
vinna på den här ifrågasatta omläggningen. Även för skolorganisationen själv blir den av viss betydelse. Den kan nämligen bidraga
till att skapa en samo:vdning, ett intimare samband mellan de olika
skolformerna. De sammanhölles nämligen då av en princip, som
sanktionerad av erfarenheten skulle rationalisera skolarbetet.
Framför allt kommer enhetligheten att vinna, i det att det väsentliga då inte skall te sig så olika som nu under första och andra
hälften av skoltiden. Det är dock på en punkt detta omdöme krä-
ver en förklaring, och det är i fråga om språkundervisningen.
Inom folkskolan är ju modersmålet i regel det enda språk, vari
undervisning meddelas. I realskolan däremot inträda i rask följd
efter varandra de tre huvudspråken, varav franskan dock är frivillig. Det är alltså främst språken, som varit det schibbolet, som
skilt de bägge läroanstalterna från varandra.
Även i ett annat avseende har realskolans språkundervisning
tjänat som en skiljemur. En sammanställning av antalet vårterminen 1939 givna underbetyg, företagen av skolutredningen (Statens offentliga utredningar 1944: 21 sid. 339), ger nämligen vid handen, att tyskan är realskolans svåraste ämne. Nästan var tredje
gosse får underbetyg i detta ämne vid läsårets slut i den näst
36
————~~~—–·-··.—-
Skolan och ungdomen
högsta och den föregående klassen av denna läroanstalt. Fullt så
svår är inte engelskan.
Med denna statistik för ögonen kan man fråga sig, om förmågan
att tillägna sig realskolans språkundervisning verkligen är något
så värdefullt, att den bristande förekomsten av en dylik skall bli
en bidragande orsak till att åtskilliga måste avbryta sin skolgång
i realskolan utan att ha nått målet, bli kvarsittare eller anlita
lärarkrafter utanfö::: skolan. Svaret på denna fråga kan knappast
bli annat än ett. Språkundervisningen i realskolan måste läggas
om. Först och främst måste grammatikherraväldet brytas. Visserligen är det s. k. kortfattade språkläror, som i regel begagnas, men
även de bjuda en alltför bastant kost för de flesta ungdomar.
Tron på grammatikens formella bildningsvärde, ett arv närmast
från nyhumanisterna, besjälar ännu i hög grad som bekant läroverkets språkundervisning. Men det stora i den nyhumanistiska
åskådningen lever inte kvar hos oss. Enligt den kunde man först
då komma under de gamla språkens och den antika kulturens omskapande inflytande, när man arbetade på egen hand. Uppfostran
gick med andra ord ut på att göra sig själv överflödig. Ty så fort
lärjungarnavoro självverksamma, hade de kommit in på rätt väg.
Genom självverksamheten nådde de så fram till självständighet.
Men hur är det nu? Jo, grammatikstudiet bedrives närmast för
examensskrivningens skull, nära nog således som självändamål,
trots att undervisningen i främmande levande språk enligt de metodiska anvisningarna för läroverken har till uppgift »att bibringa
lärjungarna praktisk språkfärdighet» och »kännedom om det främmande folkets litteratur och kultur».
Förslaget att i folkskolan införa ett främmande språk har som
bekant hälsats med såväl större som mindre glädje. Till de många
skälen härför, främst en livlig önskan att föra även de bredare
lagren av vårt folk ut ur en nationell isolering och giva dem samma
möjlighet till bildning som »de välsituerade i samhället», kan läggas ytterligare ett, nämligen att studiet av främmande språk gagnar studiet av modersmålet. Det förefaller kanske orimligt. Så
är det emellertid ingalunda; även på detta område är det inte långt
mellan känna och kunna. Inlärarrdet av ett främmande språk underlättar nämligen i hög grad en närmare bekantskap med det egna
språket. ”»Wer keine fremde Sprache versteht, versteht seine eigene
nicht», säger ingen ringare än Goethe.
Det ligger nära till hands att anta, att språkundervisningen i
folkskolan komme att bedrivas på samma sätt, fast i modifierad
37
.. \~ ~.
Nils G. Ohlson
form, som i realskolan. Det vore högst olyckligt. Redan från början måste det stå klart, att folkskolans språkundervisning bör underordnas den ovan uppställda huvudprincipen: all undervisning
samlad omkring de fundamentala ämnena. Här gäller det alltså
att knyta ihop undervisningen i det egna med undervisningen i det
främmande språket. De böra alltså stödja varandra. Sovra undervisningsmaterialet och gå inte in på några vidlyftigheter! I förgrunden böra träda hör- och talövningar över lätt text, glosornas
stavning och korrekta uttal och betydelse, följaktligen ett språkstudium ex usu. Vidare kunde ett mindre antal grammatiska kategorier göras till föremål för analys och intensiv övning. I bägge
fallen bör frekvensen vara vägledande för urvalet.
Med en sålunda bedriven undervisning kan man få fram ett levande intresse för det främmande liksom för det egna språket.
Tillvänjningen är här liksom på många andra områden en synnerligen viktig angelägenhet. Sker den elementära undervisningen
på ändamålsenligt sätt, torde man kunna räkna med fortsatta studier, framför allt av mognare elever. Att redan nu ett stort intresse
finnes för saken i vårt land, framgår tydligt av det faktum, att
den senaste radiokursen i engelska samlade över hundra tusen
deltagare.
Det kommer emellertid inte att bli någon lätt sak att i folkskolan införa obligatorisk undervisning i ett främmande språk. Redan
lärarfrågan blir svår att bemästra. För kort tid sedan meddelades,
att hittills 465 lärare erhållit behörighet att i folkskolan undervisa i engelska, 22 i tyska och 29 i bägge språken, ett som man ser,
relativt litet antal. skolöverstyrelsen har uppmärksammat frågan
och ifrågasatt förstärkt språkundervisning vid seminarierna. En
rätt lagd radioundervisning, förlagd till vissa veckotimmar, skulle
utan tvivel bli ett värdefullt stöd för lärarna. Men det är inte här,
som den största svårigheten kommer att ligga. Värre är det, att
inte alla lärjungar synas vara mottagliga för språkundervisning
ens av den enkla och elementära art, varom här måste bli fråga.
I en folkskolatidning framkastade sålunda en recensent för kort
tid sedan det spörsmålet, »hur folkskoleelever, som då de börjar
sin engelska kurs, ofta inte kan skilja på ett substantiv och ett
adjektiv, ska kunna smälta en sådan anhopning av lärostoff».
Åven ur den synpunkten, att hemarbetet måste minskas, vore
en rationell koncentration av undervisningen i hög grad önskvärd.
För de äldre är ju arbetsdagen i regel slut på ett bestämt !dockslag, men husmodern och barnen åtnjuta inte denna förmån. Vis- 38
. ” ..,
Skolan och ungdomen
serligen har den Engbergska reformen med läxfrihet till måndagarna gjort ett par kvällar i veckan fria från bekymren för morgondagens uppgifter, men ännu återstår mycket att göra.
En annan fråga är, om det skall bli möjligt för barnen att trots
många föräldrars varma omtanke om dem fylla ens ett sålunda
nedprutat krav på effektivt hemarbete. Trånga bostäder, för att
inte tala om olyckliga familjeförhållanden, arbetslöshet, dåliga tider o. s. v. försvåra eller omöjliggöra ett sådant. I alla de fall, då
studiekammarens lugn, så värdefullt för allt slags andligt arbete,
saknas, gör sig ett behov gällande, att skolan å samhällets vägnar
inträder som de sålunda beträngdas hjälpare. Det vill med andra
ord säga, att man för att förverkliga möjligheten att bereda varje
svenskt barn något, som kunde jämföras med nuvarande läroverksutbildning, måste räkna med att många sociala frågor bli lösta.
Skolfrågan är alltså inte bara en pedagogisk angelägenhet.
Att just i våra dagar med officiellt betygade krav på hushållning med statens och kommunernas medel begära anslag för det
nyss nämnda ändamålet vore säkerligen förspilld möda. Men det
kan tänkas, att detta spörsmål uppenbarar sig i sällskap med ungdomens fritidsproblem. Det blir då fråga inte bara om att räcka de
behövande en hjälpande hand utan ock om att skydda ungdomar i
den mest affektbetonade åldern. Och profylaktiska åtgärder äro ju
både billigare och ändamålsenligare än att bekriga en epidemi.
När nöjesindustrin i alla sina former efter kristidens nödtvungna
penitens bröstar av sitt grövsta artilleri och anlägger det ena brohuvudet efter det andra in i ungdomens läger, blir det ingen lätt
uppgift att gå till motoffensiv. Därför vore det önskvärt att redan
nu i sund beredskapsanda planera försvarsåtgärder\ gärna via kollektivet under sakkunnig och varmhjärtad ledning.
Av flera skäl måste budet här gå till skolan. Först och främst
besitter denna den för uppfostran särskilt utbildade personalen.
Den har vidare, som nog ingen annan samhällsinstitution, hand
med ungdomen, kan också tänkas utlösa en sund känslobindning
till de personer barn ofta komma i kontakt med, vilket kan bli av
icke ringa betydelse för ungdomarnas sociala anpassning över huvud taget. Dessa torde- och detta är ett tredje skäl- själva inte
vara så obenägna, som man möjligen skulle ha anledning att befara, för ett dylikt arrangemang, särskilt om det sker t. ex. i
populär föreningsform. Trots att omkring 40 % av ungdomen i ål- 1 1939 års ungdomsvårdskommitte avgav på försommaren en utredning om stöd
åt ungdomens föreningsliv (Statens offentliga utredningar 1944: 31).
39
. ’j f
”.-
– ’.i….:•.. ·” ’ j
\
.”·:
.-.·:-.
—–·.:;..’–’-~..~-~-
Nils G. Ohlson
dern 13-25 år redan är föreningsansluten (ungdomsvårdskommittens uppgift), så väntar mycket arbete beträffande både de icke
anslutna, de många passiva medlemmarna och verksamheten som
sådan. En förutsättning härför är likväl, att större omsorg än nu
ägnas detta moment redan under lärarutbildningen.
Dylika profylaktiska ocli sanerande åtgärder på det psykiska
området bli parallellföreteelser till vad som i skolans regi utföres
för att skydda och stärka det uppväxande släktets kroppar.
Men kommer inte ungdomen, som ju i sinom tid blir den, som
själv bär upp samhället, att förlora på omläggningen~ För min
del tror jag det inte. Åtskilligt, bl. a. bättre formell trimning och
större utrymme för individuella önskemål samt mindre av dödande
likformighet, talar för att den i stället skall stå bättre rustad vid
utträdet i livet. De döda minneskunskaperna, inte sammanhållna
av annat, har man sagt, är den rem, som skolpojkar bruka spänna
om sina böcker, när de gå till eller från skolan, kunna inte längre
få en fristad i skolan, ty deras tid är ohjälpligt förbi. Mer och mer
blir man på det klara med att de tjänat ut. Allt för länge har deras
förhandenvaro fått vara ett index på intelligens. Inte ens till det
kunna de numera anses duga. Och att ungdomen också skulle vinna
på att få mera verksamt stöd i sitt föreningsliv, med andra ord bli
socialt och bättre fostrad, torde likaledes ligga i öppen dag.
Att jämföra gammalt och nytt med varandra är ofta svårt, inte
minst om det gamla såsom här talar till en äldre generation om
ingenting mindre än en del av den själv. Ty dit höra dess starka
upplevelser under barn- och ungdomsår, och det var just sådana
den gamla lärdomsskolans alumner genomgående fingo. Men nytt
vin kräver nya läglar. Vårt samhälle har på några årtionden fått
ett nytt ansikte. Vad är då naturligare än att ett av dess viktigaste
organ också skapas om~ Den nya skola, som vi ändå måste få,
kan inte stå främmande för vare sig samhällets ändrade gestalt
eller den tid, som kommer och som obevekligt skall kräva mera än
förr av människorna.
40
l •.