Skomakare – gör något annat

Varför uppmanar vi till ansträngning, men motarbetar den som faktiskt lyckas? Rebecca Weidmo Uvell resonerar kring klassresor och varför vi bara gillar dem i teorin.

Vi har byggt vårt samhälle på att utjämna skillnader. Att förgöra uttrycket ”Skomakare, bliv vid din läst”. Alla ska kunna ta sig vidare från sin bakgrund och sin klass. Ingen uppväxt ska bli en boja som människor fjättras i sina liv av. Möjligheten till klassresan är något vi är stolta över. Något vi omfamnar. Samma möjligheter för alla, det ska inte spela någon roll vilka dina föräldrar är eller var du bott. Du ska kunna få det bättre än dina föräldrar om du bara själv vill det.

Hur kommer det sig då att klassresenären, när resan är fullbordad, plötsligt inte alls är något vi omfamnar? De som gått från arbetarklass till medelklass eller till och med övre medelklass. En resa som kräver mod, egen ansträngning, envishet. Blod, svett och tårar. Den kräver en alldeles egen sorts beslutsamhet. Jag ska inte stanna kvar här. Jag ska dit. Jag ska ha en annan typ av liv. Jag ska. Men när klassresan är fullbordad, då försvinner bakgrunden och klassresenären är inte längre klassresenär. Utan medelklass. Bara medelklass. Som ingenting vet om umbäranden, meningslöshet, hopplöshet. De har ju allt. Hur kan de förstå?

I en samhällsdebatt som har börjat kräva erfarenhet och ”rätt bakgrund” eller rätt pigment för att ens få yttra sig, ignorerar vi dem. Paradoxalt nog, trots att de i många fall har den bakgrunden de självpåtagna talespersonerna kräver. För har du bra inkomst, ett bra jobb och ett bra liv nu är det ointressant hur du kom dit.

Utan det är de som är kvar där borta som får uttala sig. De som antingen inte ännu gjort resan men kommer att göra den, eller som aldrig någonsin kommer att göra den. För att de inte vill. Det är nämligen det vi säger till barnen, att de kan bli vad de önskar bara de vill. Att ansträngning och vilja kan bryta gränser och bli biljetten till ett annat liv. Om du jobbar hårt får du bra resultat på provet. Om du tränar hårt kommer du att vinna tävlingen. Du måste göra ditt bästa, du måste kämpa på.

Men till vuxna säger vi något annat. Då handlar det inte längre om vilja utan om att livet gett dem en hand i kortspel som de inte kan byta bort. De är födda på fel ställe med fel förutsättningar och då har de stannat där. De är offer. De är skomakarna.

Det här förstärks av hur vi byggt upp samhällets syn på resurser och beskattning. Flit, arbete och beslutsamhet straffbeskattas när resan fullbordats. Statlig skatt och värnskatt är ingenting annat är bevis på det synsätt jag talar om: när du lyckats som första person i din släkt ta dig ifrån din arbetarbakgrund, då ska du betala. För då är du rik och har för mycket. Och alla vet att rika är födda med guldsked i munnen. De skomakarbarn som inte bestämde sig utan stannade kvar, de kräver att du minsann inte ska tro att du är bättre. Att du ska få mer.

Den svenska fula avundsjukan tittar fram och pekar finger. Du har inte gjort något speciellt. Minnet av klassresan är bortblåst, den existerar inte längre mer än som en idé. Vi sveper tanken om allas möjligheter om oss som en varm filt, vi värmer oss med goda intentioner och känslan av rättvisa. Men filten fungerar bara när resan är en möjlighet, inte verklighet.

Det finns däremot undantag. Om klassresan slutar i stor framgång inom idrott. Då är resan i sig fantastisk, något vi hyllar och aldrig någonsin låter personen glömma. Se på Zlatan. Hans stora prestation, från fattig arbetarklasskille med utländska föräldrar i en av de fattigaste förorterna till en av världens bästa fotbollsspelare och multimiljonär. Den slutar vi aldrig prata om. Framför allt inte att hans föräldrar inte föddes här. Trots att han själv gjorde det.

Han är svensk men får aldrig vara svensk i Sverige. Bara när han spelar utomlands. Här är han invandrarkillen som lyckades. Men människorna som offrar tid med vänner och sitter sent på kvällarna och pluggar på gymnasiet. De som utbildar sig på universitetet, tar lån, jobbar extra och skaffar sig en karriär med bra lön eller startar ett eget företag som blir framgångsrikt är vi inte stolta över. Inte alls faktiskt. Trots att deras resa är minst lika beundransvärd.

Min pappa var den första i sin släkt som studerade på universitet. Hans föräldrar och hela vår släkt var arbetare. Min farfar var arbetskraftsinvandrare från södra Italien efter kriget. Ung och fattig kom han till ett Sverige vars dörrar stod på vid gavel för sådana som honom. Han ville arbeta och få ett bättre liv. Vi välkomnade alla som honom hit. De jobbade många på fabrik. Det gjorde min pappa med, det var det man gjorde. Direkt efter nian stämplade han in.

Men när han väl hade suttit där i den stora fabrikslokalen i jeans och i sina svarta träskor med tåförstärkning en tid hände något. Han bestämde sig. Jag ska inte vara här. Jag ska någon annanstans. Jag ska dit. Han började på gymnasiet och kom sedan in på universitetet. Han blev civilingenjör, egen företagare, övre medelklass.

För mig har därför klassresan en alldeles egen betydelse. Den är en del av min familj och en del av mig. Det är något jag beundrar och ofta lyfter fram. För att det är en alldeles särskild prestation. Som kräver något alldeles särskilt. Det här är en historia många med mig delar, vi är många som är bara ett kliv ifrån bondgården eller fabriken. Från den fattiga invandraren som flyttade långt ifrån släkt, familj och språk för att kämpa sig till ett bättre liv.

Om vi verkligen menar det vi säger, att alla människor ska kunna få det liv de vill, att klassresan är något fint och eftersträvansvärt, då måste vi också mena att prestationen av en sådan är minst lika fin. Vi måste börja vara stolta över framgången, inte bara bakgrunden.

Rebecca Weidmo Uvell är egenföretagare och fri debattör.