Skönhet och arkitektur
Hur kunde ’modernismens’ människofientliga byggnationer så länge gå segrande bland arkitekter och stadsplanerare? Det undrar Tord Bergmark som ändå tycker sig se en tillnyktring.
I stora hus bo stora sorger
Fredrik Ström
I det imponerande, vördnadsbjudande och vackra läroverket i Sundsvall invigdes vi i Strindbergs berömda devis om behovet av att kunna riva för att ge plats åt det nya: ”Här rivs för att få ljus och luft, är kanske inte det tillräckligt?” 1 En sådan uppfattning var på Strindbergs tid djärv och välfärdsinriktad. När det gällde slumbostäder längs Strandvägen i Stockholm omkring år 1900 eller slumverkstäder kring Sickla kanal etthundra år senare är det inte svårt att sympatisera med tanken.
Betydligt svårare är det med 1900-talets rivning av svenska stadskärnor och de fula och avskalade fyrkanter på bredden och höjden med raka eller sneda vinklar som i namn av modernism och funktionalism har brett ut sig. Ett av dessa byggnadsverk är den nyligen brandhärjade Arkitekturskolan i Stockholm från 1969 vars byggnadsstil har kallats brutalism. Förutom i stadskärnorna har den modernistiska arkitekturen utan hemkänsla också dominerat de så kallade miljonprogrammen. En av de första svenska skildringarna av ett kommande förfall och undergång av gravt otrivsamma förorter skildrades i Per Wahlöös framtidsskildring Stålsprånget från 1968.
Den anonymiserande effekt som boende i skyskrapor kan ha, visas i en stark scen i filmen Babel, när en djupt nedstämd flicka går ut naken på en balkong högt över staden utan kunna se någon eller ses av någon.2
Men varifrån kom denna ’modernism’ och hur kunde dess människofientliga byggnationer ’med häftiga vinklar’ så länge gå segrande bland arkitekter och stadsplanerare? Den stora frontbusen inom arkitektur med många efterföljare, inte minst inom svensk arkitektutbildning, anses Le Corbusier vara. Förutom att skapa rent brutala byggnader hyste han anmärkningsvärda åsikter om t.ex. Paris medborgare: ”Hur många av dessa fem miljoner [invånare i Paris som flyttar in från landsbygden] är bara dödvikt för staden, ett hinder, en svart klump av misär, av misslyckande, av mänskligt avfall.” Le Corbusier ”hör snarare hemma i kriminalhistorien än i arkitekturhistorien” sammanfattar Theodore Dalrymple.3
Filosofen Roger Scruton roar med mer klarspråk: ”Då störtade Le Corbusier in på scenen. Hans plan var att ödelägga Paris norr om Seine och sätta alla människor i glaslådor. I stället för att avfärda denne charlatan som den tokstolle han uppenbart var, hyllade arkitektvärlden honom som visionär … fast det inte var någon arkitektur utan en föreskrift om hur man hänger glasskivor på stålramar. … Alla hatade [de modernistiska byggnaderna] utom arkitekterna som hade byggt dem och diverse storhetsvansinniga människor som hade beställt dem. Och till och med de valde att själva bo någon annanstans, vanligtvis i något maffigt hus i gregoriansk stil, byggt enligt de principer som de aktivt förbjöd.”4
Ett förslag till förklaring av hur denna ”förkastandets kultur” inom arkitekturen kunde få en sådan spridning lämnas av Johan Lundberg:”… modernister som Le Corbusier var samma andas barn som den tidens nazister och kommunister, inte minst vad gäller ambitionen att skapa en helt ny människa, utan samröre med den borgerliga traditionen.” 5
Ett sent men aktuellt uttryck för modernismens smaklöshet är planerna på att riva annexen vid Asplunds huvudbibliotek i Stockholm, och ersätta dessa med en stor, formmässigt stum glasfyrkant utan minsta spår av skönhet. För stunden har planerna skrinlagts sedan en (förhoppningsvis växande) opinion sagt nej.
”Är det inte risk att den moderna byggnadsmiljön gör oss fyrkantiga ända in i själen” frågade neurologen David Ingvar redan för fyrtio år sedan, och undrar om det går att ändra vår miljö: ”Kan man inte tänka sig en mera ’fysiologisk’ arkitektur än den vi har för närvarande? Ett linjespel i fasader och väggar, som har mera mjukhet, mera mänsklig oberäknelighet, variation och underhållning?”6
En tillnyktring kanske är på väg. Landstingspolitikerna i Stockholms län har valt att inte sitta centralt till exempel i något av höghusen vid Hötorget, utan föredrar som politikerresidens det gamla Karl Johans sjukhus på Hantverkargatan. Rikspolitikerna, som en kort period dvaldes i det moderna glasiga Kulturhuset under renovering av Riksdagshuset, flyttade sedan snabbt tillbaka till den trivsammare byggnaden på Helgeandsholmen. Kan politikerna så kan vi.
Även inom konsten finns tecken på en återhämtning efter många år av upptåg, installationer och ”provokationer”. I en mycket tänkvärd bok ställer Ernst Billgren ett hundratal frågor om konst och lämnar roliga och eleganta svar. På frågan ”Vad blir nästa ’nya’ inom konsten” svarar Billgren, ”Avsaknad av modernism” 7.
”Den modern(istisk)a framtidsdrömmen ter sig föråldrad idag…” skriver Karl Steinick i en betraktelse, men påpekar att ”den inte helt bleknat bort bland arkitekter och beslutsfattare som i sin iver att sätta avtryck i stadsrummet gärna återfaller i modernistisk hänryckning när det handlar om att planera och bygga nytt.” 8
Möjligen börjar den förlorade trivseln och bristen på skönhet bli allmänt tydlig och upplysa vårt medvetande. Det som behövs är egentligen bara att vi alla börjar tala med varandra om vad vi vetat hela tiden, nämligen vad som är tilldragande och vackert och vad som är fult och otrivsamt, och därigenom göra mycket inom den modernistiska arkitekturepoken till en övergående parentes.
Tord Bergmark är läkare och skribent.
Källor:
1 August Strindberg. ”Esplanadsystemet”, i Dikter på vers och prosa (1883).
2 Inarritu Regi. Babel (inspelad 2006).
3 Theodore Dalrymple. ”Den inhumane Le Corbusier” (Axess nr 4/2009, s. 34-37).
4 Roger Scruton. Kultur räknas (Atlantis 2009, s. 150-151).
5 Johan Lundberg. ”Pastischmodernism” (Axess nr 4/2009, s. 4).
6 David Ingvar. Rapport från hjärnan. Om medvetande, minne, sömn och drömmar (Bonniers 1971, s. 114-115).
7 Ernst Billgren. Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor (Bokförlaget Langenskiöld 2008).
8 Karl Steinick. ”Modernismens räta vinklar är redan passé” (SvD Under strecket 6/3 2013).