Skottpengar på sportskyttar

Polismyndigheten tycks i allt högre grad jobba efter en egen agenda när det gäller licensgivning och sportskytte, en bild som bara framträder tydligare för den med en fot i vardera värld. Redaktionen har varit i kontakt med en svensk polis som tillbringar fritiden på skjutbanan.

Redaktionen fick kontakt med en man som arbetar aktivt som polis och i flera år varit likaledes aktiv sportskytt. Han är bekymrad över sin arbetsgivares syn på hans hobby, men anser sig av yrkesmässiga skäl inte kunna framträda offentligt med namn. Vi anser dock att hans berättelse är så pass angelägen att vi väljer att citera den nedan.

”Eliassons ledningsproblem handlar inte bara om armband och politiska uttalanden. Som polis har jag sett hur myndigheten istället för att vara en servicemyndighet kommit att se sportskytte som något som till varje pris skall bekämpas, och där lagar och regler inte är så viktiga när det gäller att neka skyttar de vapenlicenser som behövs för att de skall kunna utöva sin idrott. Att polismyndigheten inte följer lagen skadar förtroendet både för myndigheten och för rättsstaten. Detta är Eliassons ansvar. Det skriver en polis som på grund av klimatet inom myndigheten vill vara anonym.

I likhet med många andra poliser ägnar jag mig åt skytte. Jag tror alla med ett brinnande fritidsintresse kan känna igen sig i det jag kommer att skriva. Som tävlingsmänniska älskar jag de utmaningar jag bjuds på inom skyttet, men även gemenskapen och vännerna inom skyttet betyder mycket. Tävlingarna och gemenskapen har blivit min passion och det som ger mig energi i vardagen.

Senare blev jag även polis på grund av mitt intresse för människor och för att kunna bidra till ett tryggare samhälle. Kombinationen sportskytt och polis har gett mig en del insyn i hur två världar (tyvärr) verkar krocka med varandra.

Inom sportskyttet så hittar jag många av mina laglydigaste och lugnaste vänner. Det är tävlingsmänniskor eller människor som helt enkelt uppskattar en avkopplande fritid. Vägen till ett eget vapen är lång och ställer stora krav på engagemang i föreningarna samt att man inte är straffad för brott sedan tidigare. Detta är rimligt eftersom det ligger i allas intresse att våra tävlingsredskap inte missbrukas.

Men, sedan en tid tillbaka så märker jag en förändrad attityd bland politiker och även hos min egen arbetsgivare, polisen. Sportskyttet har ses som ett problem och något som ska begränsas till varje pris.

Detta handlar alltså om Sveriges åttonde största idrott, med 190 000 utövare som sakta men säkert begränsas med hjälp av en allt tuffare lagstiftning och ökad byråkrati. Många av mina skjutande vänner, och även jag själv, känner en ständig oro över om vår idrott kommer att finnas kvar i framtiden.

I mitt polisyrke jobbar jag med de grövsta brotten och får därmed en inblick i vad det är för typ av vapen som i kriminella sammanhang. Självklart är det inte sportskyttevapen. Att försvåra för sportskyttar begränsa tillgången till tävlingsvapen har absolut ingen som helst brottsförebyggande effekt.

De som drabbas är sportskyttar. Jag upplever en enorm besvikelse hos många skyttar och ett dalande förtroende för myndigheter i den kategori människor som i mina ögon är bland de mest laglydiga i samhället.

Attityden på rättsavdelningen inom Polisen förefaller vara att om man kan neka en skytt licens skall man göra det, och räcker inte lagen till hittar man helt enkelt på något annat. Exempelvis har polisen nekat landslagsskyttar licens med hänvisning till att de inte varit ”aktiva nog” och andra har nekats med hänvisning till vad det icke-beslutade nya EU-direktivet skulle kunna att innehålla.

Peter Thorsell som ansvarar för vapenfrågor på Rättsavdelningen har bland annat skickat ut interna direktiv till handläggarna om att avslå vissa vapen ”oavsett vad sökanden anför” och man har även begärt in yttranden från andra myndigheter om vapens lämplighet som sedan, när de gått på den sökandes linje, undanhållits för den sökande.

Ytterligare en märklig effekt av myndigheten attityd mot sportskyttet är att det begränsar min och mina kollegors möjligheter att träna skytte. En av de snabbast växande grenarna inom skyttet, dynamiskt skytte, har blivit omåttligt populärt bland poliser. En stor anledning till detta är att vi får alldeles för lite skytteträning inom polisen. Ett träningstillfälle var 18:e månad är en verklighet för många poliser. På grund av detta så söker sig många poliser till det civila skyttet. Där får polisen dels träning, men det bidrar även till en ökad kompetensnivå hos polisens skytteinstruktörer som sedan kommer övriga poliser till godo. Det innebär att inte bara de civila skyttarna utan även vi poliser drabbas av synen på skytte hos myndighetens tjänstemän.”

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift.