Slovakien bör hållas under uppsyn
I mars går slovakerna till valurnorna och premiärminister Robert Fico och hans parti Smer är i de senaste opinionsundersökningarna inte långt ifrån att ännu en gång säkra en majoritet. När farhågor nu väcks efter maktskiftet i Polen finns all anledning att också hålla ett vakande öga på Slovakien, skriver Adam Davidsson.
Sedan Tjeckien och Slovakien på nyårsdagen 1993 gick skilda vägar har de kommit att också gå ganska olika vägar politiskt. I tjeckoslovakiska valet 1992 blev de två stora segrarna den marknadsliberale tjecken Vaclav Klaus, starkt inspirerad av Milton Friedman och Friedrich von Hayek, och den vänsterpopulistiske slovaken Vladimír Mečiar. Klaus förespråkade en chockterapi-övergång gällande ekonomiskt system medan Mečiar företrädde en betydligt långsammare privatisering och liberalisering. Deras meningsskiljaktigheter föranledde att Tjeckoslovakien tudelades några månader senare i den så kallade sammetsskilsmässan.
Som premiärminister över Slovakien kom Vladimír Mečiar sedan att bedriva ett ganska autokratiskt styre. 1994 bildade han koalitionsregering med den ökände Ján Slotas nationalistparti och det radikala vänsterpartiet Slovakiens Arbetarunion. Åren under Mečiar kom att präglas av bristande intresse för demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter, särskilt för de ungerska och romska minoriteterna. Slovakien kom, till skillnad från de andra Visegrád-länderna, att glida längre bort från väst, vilket bland annat resulterade att landet inträdde i NATO fem år efter sina grannar. Att man blev en del av EU:s östliga utvidgning tillsammans med de andra år 2004 torde bero på att Mečiar besegrades i valet 1998 av en regnbågskoalition med mer reforminriktad agenda. Mečiars parti försökte efter detta bli mer mitteninriktat men fortsatte att krympa.
Efter åtta års kristdemokratiskt styre trädde efter valet 2006 en ny vänsterpopulistisk premiärminister in i regeringspalatset på Frihetstorget – Robert Fico. Fico hade sedan sammetsrevolutionen tillhört det gamla kommunistpartiets efterträdare SD? till vars vice ordförande han valdes till 1998. Efter valnederlaget samma år lämnade Fico SD? för att starta ett nytt vänsterparti – socialdemokratiska Smer (Riktning). År 2004 uppgick de flesta slovakiska vänsterpartier i Smer som därmed blev en verklig maktfaktor och landets stora oppositionsparti.
Valet 2006 blev en stor framgång för Smer, men även för det Slovakiska nationalistpartiet som Vladimír Mečiar en gång suttit i koalition med. Valets två stora förlorare var Kommunistiska partiet och Mečiars Rörelsen för ett demokratiskt Slovakien. Fico bildade regeringskoalition tillsammans med Mečiar och dennes gamla partner nationalistpartiet. Slovakiska nationalistpartiet (SNP) leddes, precis som på Mečiars tid, av den kontroversiella Ján Slota, känd för bland annat ett kriminellt förflutet innefattande mordbrand och bilstöld och hatiska kommentarer om ungrare, bland dem ett hot om att slovakiska stridsvagnar skulle jämna Budapest med marken. Ficos koalitionsbygge med SNP ledde bland annat till att Smer under två år uteslöts ur Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) där bland annat de svenska Socialdemokraterna också ingår.
Det verkade onekligen som att Mečiars korrupta gamla ande levde vidare i Fico och mot slutet av mandatperioden uppdagades en röstinspelning där Fico berättade om hur han fuskat med miljontals euro i kampanjpengar. Premiärminister Fico ansåg dock bandet vara en förfalskning, kallade de medier som publicerat utdragen för ”skurkar” och hotade att personligen bruka fysiskt våld mot dem. I valet 2010 förlorade Fico makten, även om hans parti gick framåt, beroende på att hans koalitionspartners backade stort. Istället tillträdde en kristdemokratiskt ledd höger-mittenregering.
Efter en misstroendeförklaring på grund av sitt stöd till den i Slovakien impopulära Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (senare en del av Stabilitetsmekanismen) föll denna regering, ledd av Iveta Radičová. I det året därpå (2012) följande nyvalet vann Robert Fico och hans Smer en absolut majoritet. Det näst största partiet, kristdemokratiska KDH, blev inte ens en femtedel så stort.
Utrikespolitiskt har Fico varit ett huvudbry för västvärlden. Utöver att spä på en redan väldigt EU-negativ opinion i Slovakien (som hade ett valdeltagande på 13 procent i senaste europaparlamentsvalet) och sin kyliga inställning till Ungern har han gjort underliga ställningstaganden beträffande bland annat Ukraina. Efter att Ukrainas korrupte dåvarande president Viktor Janukovytj efter påtryckningar från Putin ändrat sig beträffande undertecknandet av ett associationsavtal med EU utbröt stora folkliga protester, den så kallade Euromajdan. Fico beklagade de fredliga protesterna och proklamerade att ukrainska styret nu gjort sitt val och att det inte fanns mer att säga om saken. I samma anda skyllde han den ryska invasionen av Georgien 2008 på georgisk ”provokation”.
Fico har knutit Slovakien allt närmare Ryssland, bland annat vad gäller köp av försvarsmateriel. Även om Slovakiens utrikesminister vägrade godta den ryska folkomröstningen på Krim så valde Fico att ligga lågt i frågan. Han har även kritiserat de sanktioner som EU inrättat mot Ryssland till följd av invasionen av Ukraina.
Så frågan är hur pass stort huvudbry den ekonomiska framgångssagan Polen, som tveklöst identifierar sig självt med väst, egentligen är. Kanske är det undanskymda vänsterpopulistiska Slovakien och dess andliga strövtåg österut som bör hållas under uppsyn?
Adam Davidsson är avgående ordförande KDU Skåne. Han läser statsvetenskap vid Försvarshögskolan och har deltagit i tankesmedjan Frivärlds utrikesakademi.