Slovakien väljer president

I helgen genomförs andra omgången av presidentvalet i Slovakien. Valet står mellan den nuvarande premiärministern Robert Fico affärsmannen Andrej Kiska. Landet styrs sedan 2012 av en socialistisk regering och frågan är om folket vill hålla fast vid vänsterpolitiken. Klas Hjort och Alexander Fritz ger en bild av en ung demokrati med växande ekonomi, men med korruption och arbetslöshet.

Slovakien kan uppfattas som ett land utan större betydelse för Europa. Men landet förtjänar av många skäl mer uppmärksamhet än det får, och politiskt är man nu mitt i ett presidentval. Den femtonde mars gick den första omgången av stapeln och eftersom ingen av kandidaterna lyckades få en majoritet så kommer man nu att gå vidare till en andra omgång som äger rum den 29 mars. Presidentmakten är begränsad men är ett av de europeiska valen inför EU-valet som anses kunna indikera hela EU:s politiska riktning. Det europeiska intresset för valet är inte egentligen presidentmakten, utan hur en del av Centraleuropa tar ställning innan europaparlamentsvalen. Blåser det höger eller vänstervindar i Centraleuropa?

Slovakien är ett av Europas minsta länder. Med sina knappt fem och en halv miljoner invånare tillhör det inte en av de större spelarna på den europeiska scenen. I de flesta fall är landet närmast osynligt. Slovakien syns sällan i nyheterna om det inte sker något riktigt obehagligt eller om det är romer som diskuteras. Landet är förtjänar dock mer uppmärksamhet än så.

I Slovakien är nästan allt kapital och mycket av välståndet koncentrerat till de västra delarna. Där är Bratislava ett naturligt centrum och närheten till många storstäder med Wien som den närmaste har bidragit till handel och investeringar. I de östra delarna finns en något lägre levnadsstandard. En av de största industrisektorerna i Slovakien är bilindustrin. Runt om i landet produceras många bilar sett till hur många invånare landet har; bland annat Volkswagen och KIA har förlagt produktion för den europeiska marknaden i landet.

Slovakien har sedan frigörelsen från kommunismen haft betydande framgångar. Efter Sovjetunionsens kollaps 1991, och delningen mellan Tjeckien och Slovakien 1993, gjorde landet radikala ekonomiska reformer. Slovakien fick en hög tillväxt och ökande levnadsstandard. Men de första reformerna var inte tillräckliga utan tillväxten började falla igen.

Under början av 2000-talet påbörjade dåvarande finansministern Ivan Miklos ett antal reformer som skulle komma att ytterligare förbättra den slovakiska ekonomin. 2000, två år innan han tillträdde, växte BNP med 1,4 procent. Under de kommande åren skulle den årliga tillväxten pendla mellan 5 och 10 procent och var som mest 10,5 procent under 2007. Även om Slovakien ännu inte kommit i närheten av den standard som finns i Västeuropa, är man dock på god väg. Framförallt tyska och österrikiska företag har gjort stora investeringar tack vare tillgång till billig men välutbildad arbetskraft. Även kombinationen av låga skatter och närheten till Wien har gjort att en del österriska företag lagt sina kontor i Slovakien.

De politiska konflikterna i Slovakien är inte bara höger-vänster. Det finns en betydande konflikt öst-väst liksom en konflikt mellan stadsbor och landsbygden som påminner om den historiska konflikten mellan borgare och bönder. Nationella identiteter har mycket kraftiga drag av klass.

Slovakien är ett land som präglas av katolska värderingar, ofta i kombination med stark konservatism. Landet är ett av de få länder inom EU som har mycket stora problem att hålla en Pridefestival. Trots det centrala läget i Europa och närhet till andra länder finns det en betydande intolerans.

Slovakien har också en tradition av att fostra framgångsrika och duktiga ämbetsmän eller politiker. Vissa vill knyta detta till att man bibehållit den äldre generationens kunskaper från dåtidens Moskva och Sovjetunionen. Exempel på dem som blivit stora internationellt är utrikesministern Miroslav Lajcak som kan tillsammans med Carl Bildt ses som den mest inflytelse utrikesministern av de små EU-länderna. Även europaparlamentarikern Eduard Kukan har blivit känd internationellt.

Tyvärr har Slovakiens goda år kommit av sig. Socialistpartiet Smer sitter sedan 2012 i egen majoritet i parlamentet. Tidigare hade Slovakien en platt skatt på 19 procent. Den låga skatten är sedan 2013 borta. Och bara arbetsgivaravgifterna ligger nu runt 35 procent. Administrativa bördor stiger dessutom snabbt. Företagandet i landet är i fara och många slovaker fruktar nu för att det kan bli ännu värre. Arbetslösheten i landet har varit hög jämfört med andra länder i regionen. Men efter reformerna under Miklos var siffrorna under flera år på väg neråt och 2008 hade man cirka 8 procent arbetslöshet. Eurokrisen har dock hanterats illa och sedan 2010 ligger arbetslösheten på över 10 procent. För unga ser det ännu värre ut. Arbetslösheten har inte sedan 2009 varit lägre än 30 procent. Snåriga regleringar och höga avgifter för företagen har skapat en ovilja att anställa unga. Tidigare kunde man som arbetsgivare också slippa att betala sociala avgifter upp till en viss lönenivå för anställda som var studenter och äldre. Denna gräns har nu sänkts till drygt 150 euro. Sänkningen har skapat problem för framförallt dem med mycket låga inkomster att bli anställda eftersom de på ett annat sätt nu konkurrerar med alla andra.

Romerna är en av de saker som alltid diskuteras kring Slovakien. Det är långt i från den största av de slovakiska minoriteterna (ca 2 procent) men de slovakiska romerna har blivit kända långt utanför Slovakien. Mest känt är antagligen muren som avskiljer stadsdelen Lunik IX.Trots hård kritik från omvärlden har det inte blivit någon större förändring i de slovakiska romernas situation.

I november 2013 hade man val till landets åtta regioner. I regionen Banska Bystrica som ligger i de centrala delarna av landet förlorade den socialdemokratiska europaparlamentarikern Vladimir Manka mot den högerextremisten Marian Kotleba. Romer och främlingsfientlighet hade blivit en del av den slovakiska politiken. Kotlebas ”politik” kan sammanfattas med: krav på att lämna ”terroristorganisationen NATO”, lämna euron och framför allt att ta betydligt hårdare tag mot romerna. Kotlebas extremism har blivit en diskussion som nått långt utanför Slovakien. Han skrev också under våren ett öppet brev till Viktor Yanukovych i vilket han uppmanade honom att stå fast mot de demonstrerande terroristerna på gatorna och betonade vikten av att de slaviska folken måste hålla ihop. Brevet hyllade också Milosovic. Ytterligare ett av de märkliga politiska utspelen i Slovakien som kan bli stora nyheter är Monika Flasikova Benova som raljerade över att världen inte accepterade ”folkomröstningen” på Krim.

Ytterligare en dimension i den slovakiska politiken är korruptionen. Det är ofta främmande att som nordbo försöka förstå den korruptionskultur som växte fram i kommunistländer. Slovakien har gått åt rätt håll men korruptionen är fortfarande påtaglig i landet. Korruptionen har bitit sig fast och utgör tillsammans med en ineffektiv byråkrati ett av de största hindren för konkurrenskraft och utveckling. Korruptionen är inte isolerad politiskt utan återfinns bland alla politiska partier. Till exempel var det under 2011 och 2012 flera demonstrationer runt om i landet då det läckte ut ljudupptagningar som gjorts flera år tidigare. På banden hörs högt uppsatta politiker från regeringen, bestående av center- och högerpartier, som träffar företrädare från ett av landets största företag för att komma överens om upphandling av offentliga projekt. Demonstrationerna var över hela landet men gick längst i Bratislava där man kastade bananer och ägg mot parlamentet. Dock blev inte demonstrationerna långlivade utan dog snabbt ut. Men korruptionskulturen lever kvar.

I presidentvalet har det varit en första omgång där det krävs minst 50 procent av rösterna för att vinna. Uppnår ingen kandidat detta går man vidare i en andra omgång i vilket enbart de två kandidater som fick flest röster i första omgången får delta.

De två kandidater som fick flest röster i den första omgången var premiärministern Robert Fico och affärsmannen Andrej Kiska. Fico är grundare av socialistpartiet Smer och sitter som premiärminister, en post han har haft sedan 2012. Utmanaren Kiska har ingen politisk bakgrund i egentlig mening utan är en framgångsrik affärsman som överlag har gott anseende bland slovaker tack vare filantropiskt arbete. Hans politiska agenda är i dagsläget inte helt definierad men hans ”icke-politiska” framtoning verkar gå hem bland folket, även om det finns oro över att han har svårt att skilja på politik och affärer och ibland ger intrycket av att han är ovetande om att presidentämbetet knappt har någon reell makt. I ett land med problem med korruption kan sådana misstankar få påverkan på valutgången.

I den första omgången lyckades Fico enbart få 28 procent, en siffra som får anses vara chockerande låg för partiledaren i ett parti med egen majoritet i parlamentet. Kiska fick 24 procent. Det är väldigt nära trots att det var fler än tio kandidater som ställde upp totalt. Det finns nu många slovaker som tolkar resultatet i första omgången som att folket egentligen inte röstade för en kandidat, utan mot Fico. Fico höll också under valnatten en väldigt svag presskonferens där han var påtagligt skakad. Oavsett vilken fråga han fick, blev svaret ”det kommenterar jag inte nu, det är en fråga för andra omgången”. Men man ska inte döma ut honom helt. Valdeltagandet i den första omgången var 43 procent, och den andra omgången lär locka fler till valurnan. Frågan är då om de tillkomna väljarna stödjer Fico eller Kiska.

Kiska har tack vare sin personliga förmögenhet kunnat bedriva en stor kampanj. Lyckas han få med sig de som röstade på de andra kandidaterna i den första omgången, har han en stor chans att vinna. I den första omgången fanns, som sagt, fler än tio kandidater som aspirerade på platsen som president, varav majoriteten tillhör center- och högerpartier. Att få med sig väljare från alltifrån kristdemokrater och advokater till andra affärsmän och veteraner från Sammetsrevolutionen är något han måste klara av för att vinna. Eller så är kanske han största tillgång att inte vara Fico.

Blockpolitiken som vi svenskar är så vana vid existerar inte i samma mening i Centraleuropeiska länder. Det är sällan politik och ideologi som håller ihop slovakiska partier utan personer och ofta lämnar ledande personer sina partier för att starta egna. Inte heller center- högerväljarna är särskilt partitrogna utan röstar ofta på olika partier och politiker.

Presidentvalet är inte av avgörande betydelse för Slovakiens framtid, men det kan ge indikationer för hur vindarna blåser både i Slovakien och i Centraleuropa. Ska högern i Slovakien ha en chans i framtiden och byta ut Fico och socialisternas majoritet så krävs stabilitet och att höger- och centerpartierna slutar bråka internt. Inte bara mellan utan också inom partierna. Det hör inte till ovanligheterna att ledande, oftast populära, politiker lämnar sina partier för att starta egna. Partierna är ofta inte byggda kring ideologi utan kring personer och när personer känns sig mogna så startar de eget i form av ett nytt parti.

Klas Hjort
Alexander Fritz