Sluta tala om hotbilder

Något akut hot mot Sverige fanns det inte ens under det kalla kriget. Likafullt höll vi oss med ett invasionsförsvar, som kunde mobiliseras på ett fåtal dagar, skriver Bo Hugemark.

Tänk om politiker, ingen nämnd och ingen glömd, kunde sluta att använda det enfaldiga standardargumentet mot förslag om starkare försvar och i stället visa att de förstår vad försvarspolitik handlar om.

Det enfaldiga argumentet: ”Det finns inget akut hot mot Sverige”. Det fanns det inte ens under det kalla kriget. Men likafullt höll vi oss med ett invasionsförsvar, som kunde mobiliseras på ett fåtal dagar. Ett försvar skapar man för att möta möjliga framtida utmaningar.

Försvarsanalytiker kommer nu att lägga pannan i djupa veck för att tänka ut vilka de framtida hoten är och när de kan materialiseras. Det är förspilld möda: Ingen regering fattar beslut om att rusta upp mot en hotbild som kan finnas om fem-tio år. Och att den kommer att finnas kan ingen säga säkert.

I stället för att diskutera hypotetiska framtida hot bör vi i stället göra kärnan i dagens säkerhets- och försvarspolitik så trovärdig att vi minskar risken för hot både i närtid och på sikt. Det är dags för politikerna att läsa Solidaritetsförklaringen om och om igen, och försöka förstå innebörden av vad de beslutade om i 2009 års försvarsbeslut:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Vi kanske inte kan se konflikter idag från inskränkt nationell svensk synpunkt. Men Solidaritetsförklaringen förpliktigar oss att se saken ur andras perspektiv. Och de baltiska staterna har inte svårt – särskilt inte med Georgien i färskt minne – att se möjliga hot i närtid. Det är ju därför NATO på senare år inlett försvarsplanering och genomfört övningar i Baltikum.

Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och den kan faktiskt vara Sverige. För NATO:s biståndsaktioner till Baltikum är det avgörande att inte Gotland är i rysk hand. Svenska flyg- och marina baser måste utnyttjas av NATO, och vi måste skydda dem. Detta och mera därtill är den konkreta konsekvensen av Solidaritetsförklaringen, mera därom finns att läsa i Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Till bröders hjälp.

Gotland saknar idag, förutom hemvärnet, militära förband. Vi saknar luftvärn med lång räckvidd för att försvara Gotland, flygbaser med mera. Våra korvetter har inget kvalificerat luftvärn och kan inte eskortera förstärkningar exempelvis till Gotland. Och sådana militära operationer som Solidaritetsförklaringen kan innebära har vi inte övat.

Politikerna måste sluta att tala om hotbilder och i stället göra vårt surrogat för NATO-anslutning, Solidaritetsförklaringen, trovärdig genom att våga prata om den, genom att öva olika insatser och genom att rätta till de värsta bristerna i försvaret.

Det kostar förstås pengar. Det är dags att bryta den dåliga traditionen från 1960-talet att använda försvaret som budgetregulator och sluta att ställa rikets yttre säkerhet mot vård, skola och omsorg.

Att avskaffa och lägga ner är lätt och passerar ofta obemärkt, som avmilitariseringen av Gotland 2004. Att återställa upplevs som uppseendeväckande och provocerande. Det kräver politiskt mod och sunt förnuft. Tyvärr är det ofta bristvaror i politiken. (SNB)

Bo Hugemark är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.