Slutakten
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ur- —–~–~——————–
SLUTAKTEN
JUST när detta häfte skall gå i tryck förmedla pressen och radion
i det mest hektiska tempo den ena avgörande händelsen efter den
andra i det andra världskrigets slutakt.
I början av april dog Franklin Roosevelt. Hans hastiga död, vid
den tidpunkt då den nya ordningen skulle skapas, framkallade en
verklig världssorg. Inom (m månad skulle han följas av två av
det halvtdussin »stora>>, som lett makternas öden fram till och
under kriget. Men de bägge andra, axelmakternas statschefer, voro
politiskt döda redan innan deras slut kom. Benito Mussolini, sedan
snart två år blott en irrande skuggestalt, arkebuserades efter den
mest summariska ståndsrättsprocess – en regelrätt vendetta –
och blev så skymfad efter döden, som väl aldrig i historien ett
»imperiums» grundläggare. Och den l maj -många fattade tidpunkten som ett vårtecken- dog Adolf Hitler under ännu okända
omständigheter i en bunker bland ruinerna i det nu nästan utraderade Berlin. Om denne demoniske hysteriker under senare år
någonsin fattat vidden av den bottenlösa katastrof, som hans regim
kastat Tyskland uti, är ännu så länge fördolt. När detta skrives
ha tyskarna kapitulerat i Danmark och väntas kapitulera i Norge.
Det skandinaviska Norden är efter fem långa, fasansfulla år äntligen åter fritt!
Sveriges största intresse har varit avvecklingen utan blodsutgjutelse av ockupationsväldena i Norge och Danmark. Till samlingsregeringens politik i interventionsfrågan har anslutningen blivit allt större, ja, kompaktare. Regeringen har hittills inte ansett
läget kräva den mobilisering av den svenska krigsmakten, som
norska regeringen enständigt önskat. Den har velat avvakta utvecklingen i våra broderländer och främst inrikta ansträngningarna på tyskarnas frivilliga avtåg. Sverige vill i det längsta
undgå att dras in i kriget, för att kunna gå ut ur detta med bevarad ekonomisk och militär styrka. Men Sverige har aldrig sagt
aldrig till en militär undsättning, om särskilt i Norge ingen annan möjlighet skulle stå till buds att bryta en våg av terror och
förhärjningar.
Vårens världshistoriska skeende kan ej undgå att göras till en
151
alirw-,
;. <·
\–.lift __.
Slutakten
räkenskapens och domens dag för de regimer, som störtat världen i krig och därigenom framkallat ett elände utan like i Europa.
Det förhärligade våldet visade inte vägen för Tyskland och Italien
in i det tusenåriga riket. Instinktens, hatets, ignoransens politik
ledde till en ända av förskräckelse. Även nationalsocialismens
positiva – och för lång tid framåt säkerligen i många stycken
förebildande – ekonomiska och sociala insatser komma att väga
fjäderlätt mot ockuperade folks lidanden och framför allt mot den
över alla gränser avskyvärda omänskliga behandlingen av judar
och politiska motståndare. Upptäckterna i Buchenwald, Dachau,
Neuengamme och andra koncentrations- och avlivningsläger blottade ännu gräsligare förhållanden än aningen förmått teckna.
Dessa namn skola alltid häfta vid Tyskland och därför kommer en
skoningslös hämnd att utkrävas av det tyska folket, skyldiga och
oskyldiga, allt intill tredje och fjärde led.
Bokslutet över Hitlers fanatiska strävan att utplåna den injuria
temporum, som Tysklands öde efter Versailles tedde sig för honom, är ganska visst; Bismareks stora verk har slagits i spillror.
Man tänker på visheten i Bismareks ord i det berömda riksdagstalet 1888: »Varje stormakt, som utanför sin egen intressesfär sö-
ker med tryck inverka på andra länders politik, utsätter sig för
risker utanför det område, som Gud har anvisat den; den driver
maktpolitik och inte intressepolitik, den lever för prestigen. Vi
skola icke göra det …» Och Hitlers lika fanatiska kamp mot »Weltbolschevismus» har ändat med en före kriget otrolig expansion
för Sovjetunionen och en allt bördigare jordmån i det förhärjade
Europa för kommunismens tros- och våldsideer. I stället för att
bygga upp en barriär mot bolsjevismen blev Hitler, till följd av
sitt kompasslösa galna övermod, en vägrödjare för den. Katastrofalare har aldrig en världspolitikers bana lycktats.
Innan det Hitlerska konkursboet utretts och likviderats kommer Tyskland, kanske för långliga tider, att hållas i de allierades
järngrepp. Atlantchartan blir helt visst intet fribrev ens för ett
omskolat Tyskland. Styckning och splittring blir Tysklands öde.
För Sverige betyder det Bismarckska Tysklands undergång och
Rysslands framträngande söder om Östersjön de allvarligaste nya
problemställningar. Dessvärre är det blott de förblindade, som tro,
att rätt allestädes blir makt blott därför att axelns ledare äntligen
försvunnit från arenan. I öster sucka ännu många folk under
oket och våldet. Några av dem nära inte ens hopp.
5.2. 1945.
152
·’l’ .
SLUTAKTEN
JUST när detta häfte skall gå i tryck förmedla pressen och radion
i det mest hektiska tempo den ena avgörande händelsen efter den
andra i det andra världskrigets slutakt.
I början av april dog Franklin Roosevelt. Hans hastiga död, vid
den tidpunkt då den nya ordningen skulle skapas, framkallade en
verklig världssorg. Inom (m månad skulle han följas av två av
det halvtdussin »stora>>, som lett makternas öden fram till och
under kriget. Men de bägge andra, axelmakternas statschefer, voro
politiskt döda redan innan deras slut kom. Benito Mussolini, sedan
snart två år blott en irrande skuggestalt, arkebuserades efter den
mest summariska ståndsrättsprocess – en regelrätt vendetta –
och blev så skymfad efter döden, som väl aldrig i historien ett
»imperiums» grundläggare. Och den l maj -många fattade tidpunkten som ett vårtecken- dog Adolf Hitler under ännu okända
omständigheter i en bunker bland ruinerna i det nu nästan utraderade Berlin. Om denne demoniske hysteriker under senare år
någonsin fattat vidden av den bottenlösa katastrof, som hans regim
kastat Tyskland uti, är ännu så länge fördolt. När detta skrives
ha tyskarna kapitulerat i Danmark och väntas kapitulera i Norge.
Det skandinaviska Norden är efter fem långa, fasansfulla år äntligen åter fritt!
Sveriges största intresse har varit avvecklingen utan blodsutgjutelse av ockupationsväldena i Norge och Danmark. Till samlingsregeringens politik i interventionsfrågan har anslutningen blivit allt större, ja, kompaktare. Regeringen har hittills inte ansett
läget kräva den mobilisering av den svenska krigsmakten, som
norska regeringen enständigt önskat. Den har velat avvakta utvecklingen i våra broderländer och främst inrikta ansträngningarna på tyskarnas frivilliga avtåg. Sverige vill i det längsta
undgå att dras in i kriget, för att kunna gå ut ur detta med bevarad ekonomisk och militär styrka. Men Sverige har aldrig sagt
aldrig till en militär undsättning, om särskilt i Norge ingen annan möjlighet skulle stå till buds att bryta en våg av terror och
förhärjningar.
Vårens världshistoriska skeende kan ej undgå att göras till en
151
alirw-,
;. <·
\–.lift __.
Slutakten
räkenskapens och domens dag för de regimer, som störtat världen i krig och därigenom framkallat ett elände utan like i Europa.
Det förhärligade våldet visade inte vägen för Tyskland och Italien
in i det tusenåriga riket. Instinktens, hatets, ignoransens politik
ledde till en ända av förskräckelse. Även nationalsocialismens
positiva – och för lång tid framåt säkerligen i många stycken
förebildande – ekonomiska och sociala insatser komma att väga
fjäderlätt mot ockuperade folks lidanden och framför allt mot den
över alla gränser avskyvärda omänskliga behandlingen av judar
och politiska motståndare. Upptäckterna i Buchenwald, Dachau,
Neuengamme och andra koncentrations- och avlivningsläger blottade ännu gräsligare förhållanden än aningen förmått teckna.
Dessa namn skola alltid häfta vid Tyskland och därför kommer en
skoningslös hämnd att utkrävas av det tyska folket, skyldiga och
oskyldiga, allt intill tredje och fjärde led.
Bokslutet över Hitlers fanatiska strävan att utplåna den injuria
temporum, som Tysklands öde efter Versailles tedde sig för honom, är ganska visst; Bismareks stora verk har slagits i spillror.
Man tänker på visheten i Bismareks ord i det berömda riksdagstalet 1888: »Varje stormakt, som utanför sin egen intressesfär sö-
ker med tryck inverka på andra länders politik, utsätter sig för
risker utanför det område, som Gud har anvisat den; den driver
maktpolitik och inte intressepolitik, den lever för prestigen. Vi
skola icke göra det …» Och Hitlers lika fanatiska kamp mot »Weltbolschevismus» har ändat med en före kriget otrolig expansion
för Sovjetunionen och en allt bördigare jordmån i det förhärjade
Europa för kommunismens tros- och våldsideer. I stället för att
bygga upp en barriär mot bolsjevismen blev Hitler, till följd av
sitt kompasslösa galna övermod, en vägrödjare för den. Katastrofalare har aldrig en världspolitikers bana lycktats.
Innan det Hitlerska konkursboet utretts och likviderats kommer Tyskland, kanske för långliga tider, att hållas i de allierades
järngrepp. Atlantchartan blir helt visst intet fribrev ens för ett
omskolat Tyskland. Styckning och splittring blir Tysklands öde.
För Sverige betyder det Bismarckska Tysklands undergång och
Rysslands framträngande söder om Östersjön de allvarligaste nya
problemställningar. Dessvärre är det blott de förblindade, som tro,
att rätt allestädes blir makt blott därför att axelns ledare äntligen
försvunnit från arenan. I öster sucka ännu många folk under
oket och våldet. Några av dem nära inte ens hopp.
5.2. 1945.
152
·’l’ .