Smarta klimatlösningar under lupp

Bjørn Lomborg
Smart Solutions to Climate Change: Comparing Costs and Benefits
Cambridge University Press 2010

”The risks of unchecked global warming are now widely acknowledged …”, så börjar Smart Solutions to Climate Change, Comparing Costs and Benefits, sammanställd av ingen mindre än Bjørn Lomborg, författare till bland annat boken Cool It (2007), där han uttryckligen vill avdramatisera växthuseffekten. Vid en första anblick är det svårt att tänka något annat än att Lomborg har tagit intryck av de senaste årens klimatforskning och att han nu ändrar ståndpunkt.

Själv förnekar han att så skulle vara fallet och läser man Cool It ordentligt så noterar man att Lomborg mycket riktigt förordar just smarta lösningar på klimatproblematiken och inget tyder på att han tar avstånd från sin ståndpunkt att många av de kortsiktiga åtgärder som brukar förordas (t ex Kyoto-protokollet) är ineffektiva ur kostnadssynpunkt. Och redan i Världens verkliga tillstånd (från 1998) betonar han att växthuseffekten definitivt existerar och att den är problematisk men hanterbar. Trots detta: något förefaller ju ha hänt när han samlar ihop material från ett trettiotal experter för att diskutera möjliga lösningar på ett problem som han tidigare tonade ned. Om inte annat så är det ett nytt perspektiv.

Vilka smarta metoder lyfts då fram som potentiella lösningar mot klimatförändringar? Vissa är kontroversiella. Den som inte gillar kärnkraft eller genteknik sätter givetvis kaffet i vrångstrupen vid tanken på ”geoengineering”. Forskarna J. Eric Bickel och Lee Lane föreslår till exempel att man bör utreda effekterna av att släppa ut moln av saltvattensdroppar i atmosfären. Detta skulle reflektera solljus och dämpa eller neutralisera växthuseffekten till en bråkdel av vad det kostar att minska utsläppen av koldioxid.

Andra föreslagna strategier är mer traditionella, såsom odling av skog som absorberar koldioxid eller ”technology transfer”, överföring av miljövänlig teknik till länder som håller på att industrialiseras. Professor Brent Sohngen anser till exempel att bevarande och nyodling av skog kan bidra till en koldioxidminskning i atmosfären som motsvarar 30 procent av det som vissa anser krävas för att bromsa växthuseffekten. Technology transfer är ett vitt begrepp och dess potential låter sig inte mätas enkelt, men det är okontroversiellt att det bör kunna vara ett kostnadseffektivt sätt att möjliggöra ekonomisk tillväxt i u-länder utan att deras koldioxidutsläpp skenar vilket har skett i till exempel Kina.

Just kostnadseffektiviteten (cost benefit anlysis) är en röd tråd i hela boken. Relativt billiga, tekniska lösningar tilltalar Lomborg om inte annat för att det är mer troligt att det lyckas att implementera dem, till skillnad från omfattande reduktioner av koldioxidutsläpp som många viktiga länder helt enkelt inte ställer sig bakom. Extra tydligt blir detta i kapitlet av Francesco Bosello et al, som letar efter den optimala balansen mellan att hålla tillbaka växthuseffekten och att anpassa sig till dess effekter, genom att identifiera och stödja de regioner som drabbas särskilt hårt.

Miljörörelsens allt annat än positiva reaktioner har inte låtit vänta på sig. Analyserar man dem närmare noterar man att Lomborg bland annat ogillas för att han är populär i fel kretsar, bland laissez-faire-kapitalister och klimatskeptiker. Förutom att Lomborg alltså ingalunda förnekar den av människan orsakade globala uppvärmningen kan det påpekas att han knappast kan betraktas som någon sorts nyliberal. I flera av hans böcker konstaterar vi att Lomborg gärna vill låta skicka stora pengapaket över hela världen utan att vara överdrivet bekymrad om huruvida pengarna skulle användas på rätt sätt eller vilka effekterna skulle bli på de ekonomier där pengarna ska samlas ihop. Hans utgångspunkt är att utvecklade länder skall ta stort ansvar för globala problem men att pengarna ska användas optimalt. Han ansluter sig också till idén om en särskild skatt på koldioxid, även om han föreslår betydligt lägre nivåer än t ex Nicholas Stern och Al Gore.

Nu är smarta lösningar inte detsamma som lätta eller självklara lösningar. Varje kapitel följs av en kritisk granskning av andra forskare som sätter lösningarna under lupp, vilket ibland resulterar i ganska beska kommentarer. Sammantaget ser vi alltså inte någon färdig lösning som alla kan sluta upp bakom, snarare en diskussion om hur klimatproblemen bör bemötas på bästa sätt.

Själva boken är inte populärvetenskapligt skriven och är allvarligt talat ganska tungläst med en hel del fackuttryck och förkortningar att hålla reda på. Därmed är det i första hand en bok för personer med detta som specialintresse. Fast lägg förslaget om geoengineering på minnet. Det minsta man kan begära är att den här typen av idéer underkastas en seriös granskning.

Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är frilansskribent och forskningsingenjör.

Läs mer om klimatfrågan på Svensk Tidskrift:
Men om nu människan kan rädda jorden?
Klimatfrågan: Ska den politiska sanningen segra över den vetenskapliga?