Socialismens återkomst 30 år efter murens fall

Som stat har DDR gått under, men arvet lever vidare. Så mycket socialism som det idag finns i det återförenade Tyskland har det inte funnits på länge, konstaterar Karl-Peter Schwarz.

Vänstertidningen Berliner Zeitung publicerade med anledningen av 30 årsdagen av murens öppnande en intervju med Egon Krenz, DDRs sista parti- och statschef. Han inte bara förskönade sin egen roll i DDR-diktaturen, han yttrade sig också om vad som händer idag. ”Hjälplösheten i den sista fasen av DDR”, sade Krenz, finns också i ”dagens politik”. Tyskland lider av den ”beklagansvärda tillströmningen till AfD”, för vilken alla demokratiska partier som finns företrädda i förbundsdagen har ett ansvar. Särskilt förskräckt var han av att CDU i Thüringen vägrar samarbeta med en person som inte vill kalla DDR för en orättfärdig stat (Unrechtsstaat), nämligen delstatsordföranden Bodo Ramelow (Die Linke).

Jag frågar mig vad som är viktigast för dessa människor; ”isoleringen av vänsterdemokrater eller den gemensamma kampen mot en växande fascism? Arvet från DDR är ingen fara medan arvet från Nazister och nynazister är det.”

Stort beröm riktar Krenz, som dömdes till sex och ett halvt års fängelse på grund av dråp och gemensamt ansvar för gränsregimen för DDR, mot Angela Merkel:

”De som fördömer henne kanske återigen borde tänka på de bättre tider när hon var kansler. Det beslut hon tog i samband med flyktingkrisen skulle jag också ha tagit på samma sätt. Det har hjälpt henne i regerandet att hon fick en excellent utbildning i DDR. Överlag måste den västliga bilden av DDR bli ärligare. Annars kommer det att ta generationer att få det som hör ihop att också växa ihop.”

Indirekt bekräftar Krenz att det i de återförenade fäderneslandet finns mycket mer av DDR än vad många tyskar som växte upp i ”arbetar- och bondestaten” skulle vilja erkänna. 30 år efter Berlinmurens fall ser han saker på förbluffande likartat sätt som den politiska och mediala etablissemanget gör.

Liksom socialdemokraterna, de gröna och Merkels kristdemokrater, tror också Krenz att den ”gemensamma kampen” mot ”den växande fascismen” står på dagordningen: Det är inte arvet från DDR som är en fara för Tyskland, utan det är nazister och nynazister. Samma syn har Der Spiegel som nu kräver en ”folkfront” mot högern i Thüringen. När det är mot högern går det för en gångs skulle att prata om folket.

Med ”Återuppstånden ur ruinerna”, den första strofen i DDRs nationalhymn, valde Hubertus Knabe att rubricera en krönika i Welt am Sonntag den 3 november om minnesförlust och ”tyst renässans” för SEDs politik. Där konstaterar han att socialism är åter en positiv utopi. Skydd av privat egendom ifrågasätts. Ett liten kast av politiker och lobbyister menar att de både kan och måste föreskriva medborgarna hur de ska leva. Förbundsrepubliken är inte DDR 2.0, men mycket påminner på ett förbluffande sätt som det socialistiska förflutna – från energi- och klimatpolitik via bemäktigandet av radikala minoriteter till hyresregleringar och expropriationer. Efter det bruna och röda går Tyskland nu in i den gröna socialismen.

Som historiker sysslar Knabe sedan många år med förtrycket i DDR och pekar ut de skyldiga. Efter påtryckningar från SEDs efterföljare förlorade han sin tjänst som chef för minnesarkivet Berlin-Hohenschönhausen. Den före detta Stasi-översten Sigfried Rataizick, en gång i tiden chef över 17 Stasi-fängelser, missade inte chansen att personligen delta i att avsätta Knabe.

Ingen av de 774 Stasimedarbetarna i Hohenschönhausen, där det regelbundet förekom tortyr, hamnade i fängelse efter återföreningen.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien.

Krönikan publicerades ursprungligen den 12 november i Wientidningen Die Presse. Översättning av Anders Ydstedt.