Socialpolitisk mytbildning
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOCIALPOLITisK MYTBILDNING
SVERIGE HAR – delvis med all rätt
– stundom kommit att framstå
som ett föregångsland i socialpolitiskt avseende. Samtidigt kan det
dock ifrågasättas, om icke den
svenska socialpolitiken i viss utsträckning har blivit överskattad
– inte minst inom landets egna
gränser. Detta har bl. a. kommit
till uttryck i debatten om Sveriges
anslutning till EEC. På sina håll
möter man en vanföreställning, att
en svensk anslutning kan komma
att ske på bekostnad av vårt socialpolitiska reformverk, vilket betraktas som enastående. I vissa socialdemokratiska kretsar omhuldas
till och med den uppfattningen, att
de flesta europeiska länder skulle
vara socialpolitiskt efterblivna och
ej uthärda en jämförelse med
svenska förhållanden. Denna syn
har föga gemensamt med verkligheten men är ett vittnesbörd om
den okunnighet om förhållandena
utanför vårt lands gränser, som
alltför ofta möter på socialdemokratiskt håll.
I själva verket är ju socialpolitiken ingalunda någon socialdemokratisk uppfinning, även om denna
tanke kommit att omhuldas i den
mera folkliga propagandan. Teoretiskt har socialpolitiken sina rötter hos de socialkonservativa idegivare, som under 1800-talet gick
till storms mot Manchesterliberalismen. I praktiskt hänseende skall
blott erinras om hur det av Bismarck på 1880-talet införda socialförsäkringssystemet i Tyskland utgjort en förebild för socialpolitisk
verksamhet över hela Europa, och
hur Disraeli’s reformer på arbetarskyddslagstiftningens område kom
att uppfattas som banbrytande.
Den av konservativa politiker inledda reformpolitiken på 1800-talet
har sedan vidareutvecklats och fått
särskilt stor betydelse under efterkrigstiden. I dagens läge finner vi
i åtminstone Europas huvudländer,
Frankrike, Västtyskland och Storbritannien en socialpolitik, som till
omfattning och intensitet sannerligen icke står den svenska efter.
Ifråga om strukturen skiljer sig
dessa länders socialpolitik föga
från den svenska. Kostnaderna är
också av ungefär samma storleksordning; ca 13-14% av nationalinkomsten anslås för socialpolitiska ändamål. skiljaktigheterna
gäller främst finansieringen.
På vissa av socialpolitikens områden har man hunnit betydligt
186
längre ute i Europa än i Sverige.
Detta gäller i synnerhet familjepolitiken, som helt riktigt nära
sammankopplats med befolkningspolitiska strävanden. Som visas i
en artikel i detta nummer av
Svensk Tidskrift är det sammanlagda familjestödet i såväl Storbritannien som Västtyskland och
framför allt Frankrike av en helt
annan omfattning än i Sverige.
Erfarenheterna från dessa länder
borde mana till efterföljd. Också
i Sverige borde det vara angeläget
att skapa skatterättvisa för de hårt
trängda barnfamiljerna. Ett kraftfullt familjestöd i form av stora
barnavdrag samt höga barnbidrag
från och med andra eller tredje
barnet tillsammans med omfattande familjesociala åtgärder på
andra områden, t. ex. ett ökat små-
husbyggande samt större möjligheter till deltidstjänst för gifta
kvinnor, torde vidare vara enda
sättet att komma till rätta med
den befolkningskris, som i Sverige
ter sig allt allvarligare. I detta
sammanhang skall också erinras
om hur tandvården i regel ute i
Europa på ett eller annat sätt inordnats i det allmänna sjukförsäkringssystemet. En motsvarande reform här i landet ter sig som alltmera angelägen och skulle vara av
stort värde inte minst för familjerna. Familje- och befolkningspolitiken har alltid utgjort en väsentlig del av den konservativa politiken. Att lösa problemen på detta
område borde vara en gemensam
borgerlig målsättning med hög
prioritet.
Självfallet finns det också andra
områden inom socialpolitiken, där
problem – ibland mera speciellt
svenska – kräver sin lösning. Hit
hör t. ex. åldringsvården, mentalsjukvården, vården av alkoholskadade samt de eftersatta minoriteternas många gånger svåra ställning. Det gäller med andra ord att
tillse, att den kvalitativa socialpolitiken kommer i paritet med den
kvantitativa. Också när det gäller
dessa frågor torde i flera fall erfarenheter kunna hämtas utifrån.
slutsatserna är givna. Många
europeiska länder är förvisso icke
underlägsna Sverige i socialpolitiskt hänseende. Tvärtom är de i
vissa fall betydligt mera avancerade, och deras erfarenheter kan
väntas vara i hög grad berikande
för fortsatt svensk reformverksamhet. Med sina stora erfarenheter
borde också Sverige kunna göra en
direkt insats i det socialpolitiska
samordningsarbetet i Europa. Nå-
gon plats för en svensk besserwisser-mentalitet eller självbelå-
tenhet finns icke men väl för positivt arbete. Det finns all anledning att slå hål på den mytbildning om Sverige som det socialpolitiska mönsterlandet utan motstycke, som så gärna omhuldas i
vissa kretsar,
SVERIGE HAR – delvis med all rätt
– stundom kommit att framstå
som ett föregångsland i socialpolitiskt avseende. Samtidigt kan det
dock ifrågasättas, om icke den
svenska socialpolitiken i viss utsträckning har blivit överskattad
– inte minst inom landets egna
gränser. Detta har bl. a. kommit
till uttryck i debatten om Sveriges
anslutning till EEC. På sina håll
möter man en vanföreställning, att
en svensk anslutning kan komma
att ske på bekostnad av vårt socialpolitiska reformverk, vilket betraktas som enastående. I vissa socialdemokratiska kretsar omhuldas
till och med den uppfattningen, att
de flesta europeiska länder skulle
vara socialpolitiskt efterblivna och
ej uthärda en jämförelse med
svenska förhållanden. Denna syn
har föga gemensamt med verkligheten men är ett vittnesbörd om
den okunnighet om förhållandena
utanför vårt lands gränser, som
alltför ofta möter på socialdemokratiskt håll.
I själva verket är ju socialpolitiken ingalunda någon socialdemokratisk uppfinning, även om denna
tanke kommit att omhuldas i den
mera folkliga propagandan. Teoretiskt har socialpolitiken sina rötter hos de socialkonservativa idegivare, som under 1800-talet gick
till storms mot Manchesterliberalismen. I praktiskt hänseende skall
blott erinras om hur det av Bismarck på 1880-talet införda socialförsäkringssystemet i Tyskland utgjort en förebild för socialpolitisk
verksamhet över hela Europa, och
hur Disraeli’s reformer på arbetarskyddslagstiftningens område kom
att uppfattas som banbrytande.
Den av konservativa politiker inledda reformpolitiken på 1800-talet
har sedan vidareutvecklats och fått
särskilt stor betydelse under efterkrigstiden. I dagens läge finner vi
i åtminstone Europas huvudländer,
Frankrike, Västtyskland och Storbritannien en socialpolitik, som till
omfattning och intensitet sannerligen icke står den svenska efter.
Ifråga om strukturen skiljer sig
dessa länders socialpolitik föga
från den svenska. Kostnaderna är
också av ungefär samma storleksordning; ca 13-14% av nationalinkomsten anslås för socialpolitiska ändamål. skiljaktigheterna
gäller främst finansieringen.
På vissa av socialpolitikens områden har man hunnit betydligt
186
längre ute i Europa än i Sverige.
Detta gäller i synnerhet familjepolitiken, som helt riktigt nära
sammankopplats med befolkningspolitiska strävanden. Som visas i
en artikel i detta nummer av
Svensk Tidskrift är det sammanlagda familjestödet i såväl Storbritannien som Västtyskland och
framför allt Frankrike av en helt
annan omfattning än i Sverige.
Erfarenheterna från dessa länder
borde mana till efterföljd. Också
i Sverige borde det vara angeläget
att skapa skatterättvisa för de hårt
trängda barnfamiljerna. Ett kraftfullt familjestöd i form av stora
barnavdrag samt höga barnbidrag
från och med andra eller tredje
barnet tillsammans med omfattande familjesociala åtgärder på
andra områden, t. ex. ett ökat små-
husbyggande samt större möjligheter till deltidstjänst för gifta
kvinnor, torde vidare vara enda
sättet att komma till rätta med
den befolkningskris, som i Sverige
ter sig allt allvarligare. I detta
sammanhang skall också erinras
om hur tandvården i regel ute i
Europa på ett eller annat sätt inordnats i det allmänna sjukförsäkringssystemet. En motsvarande reform här i landet ter sig som alltmera angelägen och skulle vara av
stort värde inte minst för familjerna. Familje- och befolkningspolitiken har alltid utgjort en väsentlig del av den konservativa politiken. Att lösa problemen på detta
område borde vara en gemensam
borgerlig målsättning med hög
prioritet.
Självfallet finns det också andra
områden inom socialpolitiken, där
problem – ibland mera speciellt
svenska – kräver sin lösning. Hit
hör t. ex. åldringsvården, mentalsjukvården, vården av alkoholskadade samt de eftersatta minoriteternas många gånger svåra ställning. Det gäller med andra ord att
tillse, att den kvalitativa socialpolitiken kommer i paritet med den
kvantitativa. Också när det gäller
dessa frågor torde i flera fall erfarenheter kunna hämtas utifrån.
slutsatserna är givna. Många
europeiska länder är förvisso icke
underlägsna Sverige i socialpolitiskt hänseende. Tvärtom är de i
vissa fall betydligt mera avancerade, och deras erfarenheter kan
väntas vara i hög grad berikande
för fortsatt svensk reformverksamhet. Med sina stora erfarenheter
borde också Sverige kunna göra en
direkt insats i det socialpolitiska
samordningsarbetet i Europa. Nå-
gon plats för en svensk besserwisser-mentalitet eller självbelå-
tenhet finns icke men väl för positivt arbete. Det finns all anledning att slå hål på den mytbildning om Sverige som det socialpolitiska mönsterlandet utan motstycke, som så gärna omhuldas i
vissa kretsar,