Solsjenitsyn i Vendée
I sitt Vendée-tal reflekterade Aleksandr Solsjenitsyn över själva begreppet revolution. I den ryska revolutionen fanns, liksom i den franska, en föreställning om att man genom en våldsam samhällsomstörtning kunde förändra människans natur till det bättre. Erfarenheten har visat att det verkliga förhållandet är det omvända. Christian Braw skriver om den ryska nobelpristagaren, och revolutionernas mörka efterspel.
Ett av Solsjenitsyns viktigaste och mest principiella verk är en essä. Den ingår i samlingen Röster ur ruinerna, som först publicerades i Paris 1974 på ryska av Solsjenitsyns franska förlag YMCA Press. I Sverige utkom den 1977 i översättning av John-Henri Holmberg. Den av essäerna det här gäller har titeln Botfärdighet och begränsning i nationernas liv. Solsjenitsyn utgår där från den klassiskt ryska uppfattningen av nationer som levande organismer. Det innebär att de kan ångra sig, känna tacksamhet, visa storsinthet, ödmjukhet och mod, till skillnad från organisationerna, som inte är framvuxna utan tillskapade och därmed saknar förmåga till dessa grundläggande mänskliga hållningar.
Denna hållning ger bakgrunden till hans berömda tal inför 30.000 åhörare i Vendée 25 september 1993. Vendée är ett landskap i södra Frankrike, på södra Loire-stranden. Här utspelade sig 1793 ett inbördeskrig som slutade med besinningslösa massakrer. Det har av nutida historiker bedömts som ett folkmord. Solsjenitsyn höll sitt tal vid invigningen av monumentet till minne av de fallna i denna katastrof.
Själva det förhållande att nutida franska historiker har granskat dessa händelser är ett exempel på det som Solsjenitsyn beskriver som en nations förmåga att ångra.
Frankrike är en nation med höjdpunkter, som överträffar det mesta i Europa. Men det har också i sin historia våldsamheter och mörka erfarenheter, djupa som natten. Till de senare hör hundraårskriget. Av ett annat slag är Bartolomeinatten 24 augusti 1572, då inemot 5000 franska protestanter mördades och lynchades. Med alla det religiösa förtryckets variationer fortsattes verket under det århundrade, som i fransk historia brukar kallas ”det stora seklet”. Men som en nemesis divina drabbades den katolska delen av den franska kristenheten själv av förtrycket, när revolutionen utbröt 14 juli 1789. Den övergick snart i en terroristisk stat utan motstycke i Europas historia. Terror är för övrigt ett begrepp, myntat just av den franska revolutionen. Dess idé är att genom våld mot oväntade grupper likaväl som mot tänkbara motståndare injaga skräck hos befolkningen och därmed skapa underkastelse och passivitet. Terrorn nådde sin höjdpunkt under Skräckväldet 1793-11794.
Därmed är vi inne på bakgrunden till händelserna i Vendée. I februari 1793 krävde regimen att alla präster i landet skulle avlägga trohetsed. Av biskoparna nekade endast 5, av det övriga prästerskapet närmare hälften. Genast satte man igång hämndaktioner mot edsvägrarna.
Fil. Dr Erik Persson har 2013 gett ut ett manuskript av en av edsvägrarna, Pierre-Joseph Picot de Clorivier: Tankar om yttre och inre bön. I ett utförligt förord skildrar Erik Persson edsvägrarnas oerhört beträngda situation. 3 mars 1793 gick från Paris ut en order att alla kyrkor i landet skulle stängas. De biskopar, som avlagt eden, hade alltså inte räddat något genom att ge efter. Stängandet av kyrkorna och plundrandet av dem slog hårt mot den traditionellt kristna och katolska befolkningen i Vendée. Nästa steg blev ett förbud mot kors på kyrkogårdarna. Upproret bröt ut. Fastän svagt organiserade och utan krigsvana lyckades upprorsmännen i Vendée slå tillbaka den ena efter den andra av de revolutionsarméer, som sändes mot dem. Deras emblem var ett hjärta ur vilket ett kors växte upp. Under hjärtat stod endast två orde: Dieu – Roi. Gud- Konungen.
I all sin primitiva enkelhet är emblemet talande. Detta var människor, som tänkte med hjärtat. För dessa fattiga och i huvudsak obildade män tedde sig tiden under Bourbon som ett paradis jämfört med det revolutionära våldet. I längden kunde dock upprorsmännen i Vendée inte hålla stånd. Hämnden blev massakrer utan motstycke. Endast i Nantes dränktes 5000 människor under tiden från november 1793 till februari 1794. Det var ingalunda bara deltagare i upproret, som mördades och lynchades. I massakrerna dödades också mängder av kvinnor och barn, eftersom kvinnorna betraktades som potentiella mödrar till revolutionsmotståndare. Hur många offer terrorn krävde är ännu ovisst, 50.000 anses vara en rimlig beräkning.
I slutet av 1793 återstod endast små motståndsfickor i Vendée. Terrorn skulle vara ännu mer än ett halvt år. Men 27 juli 1794 inträffade den så kallade Thermidor-kuppen i Paris. Robespierre, Skräckväldets arkitekt, störtades och en ny regim tillträdde. Ett av dess mål var att skapa stabilitet i landet, och terrorn i Vendée klingade nu av. Hösten 1993 var det alltså 200-årsminnet av upprorets nederlag, som markerades med invigningen av monumentet över terrorns offer.
Det finns i Vendée-talet en intressant personlig notis. Solsjentsyn är född 1918 och växte upp i Rostov vid Don, en av Rysslands äldsta städer. Han berättar att han som pojke läste om det desperata upproret i Vendée och fascinerades av dess modiga hjältar och hjältinnor. Vi kan anta att han vid denna tidpunkt var fjorton år, det var alltså omkring år 1932 eller något senare. Oktoberrevolutionen i Ryssland inträffade 1918, och ännu efter fjorton års kommunistisk terror fanns det alltså böcker om Vendée tillgängliga, kanske på bibliotek, kanske i enskild ägo.
Åren 1932-1933 skulle Ukraina drabbas av en terror, som kom massakrerna i Vendée att te sig som en mild vårfläkt. Under dessa år organiserade Sovjet en massvält i Ukraina, Europas rikaste jordbruksbygd. All jordbruksproduktion togs i beslag under brutala former. Man beräknar att 10 miljoner människor dog av svält. Detta folkmord – Holodomor – förnekas givetvis av de skyldiga och deras efterföljare på precis samma sätt som förintelseförnekarna: det var inte alls så många, och förresten var det deras eget fel.
Men vem var egentligen tonåringen, som läste om Vendee i skuggan av Holodomor? Det finns ett intressant yttrande av Solsjenitsyn själv, som ger en antydan. Han säger i ett sammanhang om Tolstoj, att denne aldrig kunde bli en verklig kristen, därför att han inte som barn stått vid sin mors sida i kyrkan under den gudomliga liturgin, den ortodoxa huvudgudstjänsten. Tolstoj hade nämligen vuxit upp i en helt sekulariserad, franskpräglad miljö. I Solsjenitsyns bedömning av Tolstoj ligger som en förutsättning, att han själv som barn gjort denna livspräglande upplevelse. Tonåringen, som läste om Vendée, var alltså en kristen, ortodox pojke i en ateistisk terrorstat och kunde direkt känna igen sig i de edsvägrande prästernas och hjältemodiga motståndsledarnas kamp. Identifikationen var omedelbar.
Solsjenitsyns bedömning av Tolstoj för oss rakt in i det, som brukar kallas ”det stora ryska grälet”. Det handlar om spänningen mellan det västerländskt inspirerade och det ursprungligt ryska i folkets historia. Frågan har en brännpunkt just i bedömningen av Tolstoj. Denne skapade ju som bekant en egen variant av den kristna tron och blev utesluten ur den ortodoxa kyrkan. Är alltså Tolstoj en avfälling? Eller är det så som Solsjenitsyn menar, att Tolstoj aldrig kunde bli en kristen, därför att han aldrig som barn upplevt den kristna trons livsavgörande intryck? Den faderlöse tonårspojken, som läste om Vendée i Rostov vid Don i skuggan av Holodomor hade levt i ett samhälle, där den mänskliga ondskans brutalitet öppet exponerade sig på livets alla områden. Han berättar i sitt Nobeltal att han ville bli författare och skrev vad han i sitt tal 1970 kallade ”ungdomligt nonsens”, men – vad var möjligt och ofarligt att skriva då? Terrorn i Vendée fick ett slut genom Thermidor-kuppen, som förde den främste terroristen av alla, Robespierre, till schavotten. Men i Rostov vid Don fanns ingen Thermidor i sikte. I den mån Vendée överhuvudtaget nämndes i Solsjenitsyns gymnasium omtalades de upproriska endast som klassförrädare, kapitalets lakejer och reaktionens lejda hejdukar. För den unge gymnasisten var de hjältar och hjältinnor. Men vad han tänkte om dem, måste han tiga med.
I sitt Vendée-tal reflekterar Solsjenitsyn över själva begreppet revolution. För marxistiskt-progressivt tänkande är en revolution ett oerhört framsteg. Men Solsjenitsyn framhåller att själva begreppet revolution, som är inlånat från latinet, innebär att något rullas tillbaka. Massakrerna i Vendée är ett påtagligt exempel på att en revolution inte innebär ett mänsklighetens framsteg i något avseende utan tvärtom ett återfall i de mest barbariska beteenden. Avund, girighet och hat tar över makten. Mänskliga samhällen skapas inte med slaktarkniv. De växer istället långsamt fram, som träd: ”En revolution förstör samhällets grundvalar, sliter sönder livets naturliga flöden, utrotar de bästa krafterna i samhället och ger fria tyglar åt de värsta.” Varje revolution är, säger Solsjenitsyn, en masspsykos, där det räcker med ett återhållsamt beteende eller bara föreställningen om ett sådant, för att man skall bli en misstänkt brottsling. Ingen revolution har gett välstånd åt något folk, endast död och fattigdom. Solsjenitsyn är väl medveten om att han säger detta i det land som med jubel firar ”den stora revolutionen 1792” på sin nationaldag 14 juli, men när han håller sitt Vendée-tal är han inte längre den unge gymnasist som fick tiga med vad han visste om Vendée.
I den ryska revolutionen fanns, liksom i den franska, en föreställning om att man genom en våldsam samhällsomstörtning kunde förändra människans natur till det bättre. Erfarenheten har visat att det verkliga förhållandet är det omvända. Solsjenitsyn fortsätter sin tankegång med att reflektera över den franska revolutionens motto: Frihet, jämlikhet och broderskap. Dessa begrepp är, säger han, självmotsägande. Jämlikheten inskränker alltid friheten, och friheten kan inte låta hindra sig av jämlikheten, om den alls skall vara frihet. Broderskapet slutligen åstadkoms inte med social ingenjörskonst utan tillhör ett helt annat, andligt plan. Man kunde tillägga att broderskap förutsätter en gemensam fader. Mindre bekant är att de tre slagorden avslutas med ett fjärde: ”… eller döden!” Därmed utplånas varje meningsfull innebörd i broderskapet.
Det är i Frankrike med dess 14 juli som Solsjenitsyn säger: ”Jag tillönskar inte någon nation en ’stor revolution’.” Men han går också vidare med att visa på Thermidor som den händelse som räddade Frankrike från Rysslands öde. Vad som hände i den ryska revolutionen var ett återupprepande av de franska händelserna, men i mycket större skala. I inget avseende tog Lenin och hans efterföljare varning av det franska skräckväldet. Något Vendée fick inte Ryssland, men på fler platser än man anat reste sig fötrvivlade och förnedrade människor mot terroristerna, som nu satt vid makten: Tambov, västra Sibirien, kosackerna vid Don, Kuban och Terek.
I Vendée är Solsjenitsyn tillbaka vid sin ungdoms möte med boken om upprorets hjältar och hjältinnor. Men nu är han i ett land, som kan reflektera över sin historia, glädjas och sörja, minnas dess vågdalar och därmed också kan nå fram till mognad.
Christian Braw är präst, teolog och författare är präst, teolog och författare