Somalia vid Östersjön?
Nej, men illa nog i Lettland, konstaterar Bo Ture Larsson. I stället för somaliska krigsherrar har Lettland tre oligarker, dynamiska herrar som mixar affärer och politik. Och hur det går i valet 2010 kan man bara gissa.
Nej, lettiska pirater har inte siktats i vattnen kring Gotland. Men i galghumorn benämns Lettland en ”failed state”, misslyckad stat – ett Somalia vid Östersjön. Så illa är det inte. Men det är illa nog. Ekonomin krisar, likaså politiken.
I stället för somaliska krigsherrar har Lettland tre oligarker, dynamiska herrar som mixar affärer och politik. Det är Aivars Lembergs, trots brottsmisstankar väljarfavorit i sin hemstad Ventspils. Det är Andris Skele, åter ledare för Folkpartiet, Tautas Partija, som han grundade 1998. Det blev störst i parlamentsvalet 2006 med nästan 20 procent. Nu riskerar det utplåning. Och det är Ainars Slesers, biträdande borgmästare i Riga. 2002 grundade han Första partiet, Pirma Partija. Han vill bli regeringschef efter valet nästa år, i koalition med Harmonicentern, framgångsrikt som talesman för den stora ryskspråkiga minoriteten. Dess man i Riga, nya borgmästaren Nils Usakovs, tilltros förmåga att locka även etniskt lettiska väljare som tröttnat på alla de andra partierna.
Regeringschef är sedan i våras Valdis Dombrovskis, från partiet Ny Era, Jaunias Laiks. Detta besätter även de tunga posterna som finans- och ekonomiminister. Men det är otacksamt. Väljarna lönar inte ledare som tvingas föra fram nya besked om hur staten försöker minska utgifterna och höja inkomsterna. Förra valet till parlamentet, Saeima, år 2006, gav för första gången sedan frigörelsen 1991 en sittande regering förnyat förtroende. Detta sågs som tecken på stabilare politik. Men det höll inte längre. Redan 2007, alltså innan ekonomin kraschade, blev det regeringskris.
Och hur det går i valet 2010 kan man bara gissa. Det är möjligt att letterna återgår till att rösta bort vem det vara månde som burit ansvar senast.
Vaira Vike-Freiberga, president 1999-2007, förklarade häromdagen att hon var chockad av att de statliga utgifterna måste sänkas än mer. Därmed sade hon, försämras läget ytterligare, en åsikt som också yppas av ekonomer. Men, tillade hon, det är inte mycket annat att göra eftersom ”vi var slösaktiga och nu är vi bankrutt”.
 |
|
|---|---|
|
|
Ex-presidenten, vars familj flydde undan ryssarna och hamnade i Kanada där hon gjorde akademisk karriär, har tidigare kritiserat regeringen för att svika löften men anser det är fel att byta ut premiärminister Dombrovskis. Men han borde inte bara konstatera att båten läcker utan också slå fast varför. Det har riktats grav kritik mot ineffektivitet i statsapparaten. Jämfört med Estland arbetar där för många med att göra för lite.
Vike-Freiberga har senast uppmärksammats utomlands som kandidat till posten som ordförande för EU:s 27 regeringar. I en intervju i Londontidningen The Times kritiserade hon urvalsprocessen. Hon krävde öppenhet: EU borde ”sluta fungera som före detta Sovjetunionen.”
Men den färgstarka ”VVF,” som hon kallas i Lettland, hade ingen chans. Lika lite som när hon 2006 var kandidat till att efterträda Kofi Annan som FN:s generalsekreterare. Och även Lettland lär få nöja sig med henne som sanningssägare. Hon tänker nämligen inte göra som så många andra, bilda ett parti. Hon motiverar med sin ålder, 71, och sina ”personliga drag”.
Fast det kanske är just VVF:s ”personliga drag” letterna skulle vilja se mer av i landets politik.
Bo Ture Larsson (SNB)
Läs tidigare texter av Bo Ture Larsson:
Islamisternas seger i deras egna ögon (13/11)
Michnik: Därför gick Polen före 1989 (6/11)