Sovjetrysk opinionsbildning
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOVJETRYSK
OPINIONSBILDNING
~–~~ – – – – –
Av professor GUNNAR HECKSCHER
ÅMERIKANSK sociologi ägnar ett växande intresse åt vad man
kallar »communications». Ordet hänför sig icke till samfärdseln i
egentlig mening – vägar, järnvägar osv. – utan till kommunil\:ationen mellan människorna inbördes och mellan samhället och
individerna- opinionsbildningens teknik. Den pressforskning, som
sedan länge förekommit, ställes därmed in i ett större sammanhang, och film, radio, television osv. bli föremål för studium ur
samma synpunkter.
Naturligt är också, att problemet både erbjuder särskilt intresse
och kan särskilt planmässigt studeras när det gäller diktaturen.
Kanske finns det icke någon punkt, där modern diktatur mera
skiljer sig från äldre tiders despoti än just denna. Den moderna,
totalitära diktaturen har av demokratien lärt masspåverkans betydelse och något om dess metoder och sedermera utbildat metoderna till fulländning. Ingen framtidsskildring av typen »Brave
new world» eller »1984» har heller kunnat undgå att ställa denna
fråga i centrum. Tillika med det ömsesidiga medborgerliga spioneriet utgör den statskontrollerade pressen, radion m. m. det kanske
mest outhärdliga draget i nazistisk och kommunistisk diktatur:
de verka ständigt och äro nästan omöjliga att komma ifrån.
Ryska forskningsinstitutet vid Harvard University har i klart
medvetande härom som första volym i sin skriftserie publicerat
en studie över opinionsbildningen i Sovjetunionen.1 Författaren,
Alex Inkeles, torde vara av östeuropeisk härkomst och behärskar i
varje fall ryska språket tillräckligt väl för att kunna begagna
originalkällorna. Däremot tyder intet på att boken grundar sig på
självsyn, och det försiktiga framställningssättet tyder på att förf.
icke avsett att vädra några ressentiment, vilket otvivelaktigt är
en förtjänst. A andra sidan är det en svaghet – om vilken han
1 Alex I niceles: Public opinion in Sovjet Russia. A study in mass persuasion.
Harvard University Press. Cambridge (Mass.) 1950.
89
Gunnar Heckscher
själv är medveten – att han icke kunnat utföra systematiskt planerade studier på ort och ställe utan varit hänvisad uteslutande
till publicerade källor. Sannolikt skulle emellertid detta ha förblivit fallet, också om han besökt Sovjet. Det finns väl ingen anledning förmoda att de ryska myndigheterna skulle ha befunnits
villiga att ställa annat material till hans förfogande än det som
ändock var känt i utlandet. Frånvaron av självsyn är utan tvivel
en brist i arbetet, men det är knappast en brist som författaren
kan göras ansvarig för.
En huvudtes i framställningen är att den sovjetryska opinionsbildningens teknik liksom dess innehåll utvecklats under starkt
inflytande från leninistisk teori. Inkeles menar tydligen, att de
ur västerländsk demokratisk synpunkt mest stötande dragen i nutida rysk opinionsbehandling faktiskt innebära ett logiskt fullföljande av Lenins tankegångar.
Sambandet kan skisseras på följande sätt. Kommunismen kan
bli verklighet först sedan en ny människotyp vuxit fram. Först då
kan staten på förutsatt sätt »förtvina» och dess tvångsmakt avvecklas. Till dess uppbäres socialismens samhälle av den organiserade revolutionära elit som utgör arbetarklassens »generalstab».
Och denna generalstab måste dra massorna med sig utan att bry
sig om vad de i sitt ännu oupplysta tillstånd själva kunna önska.
Ideologerna skola vara anförare, icke »följa efter arbetarna och
beundra deras ryggtavlor». Under denna långa övergångsperiod
är det socialistiska samhället sålunda en jättelik skola, där massorna skola lära sig kommunismen. Ideologerna, den klassmedvetna eliten, dvs. det kommunistiska partiet och dess ledare, spela
i denna skola lärarens roll. De skola övertyga massorna om de
kommunistiska trossatser, vilkas riktighet är obestridlig och för
eliten bekant. Den disciplin som uppehålles i »skolan» stämmer
mera med traditionell än med modern pedagogik. Lärarna skola
icke dra sig för att straffa, om någon visar sig oläraktig, och deras
uppgift är ingalunda i första hand att skapa en vänlig atmosfär
omkring sig. De ha intet att lära av massorna beträffande förkunnelsens innehåll, men desto mera i fråga om dess form -taktiken, hur man skall få folket med sig osv.
Lenin hade måhända icke gjort fullt klart i vilken utsträckning
detta övertygelsearbete skall bygga på elevernas, dvs. det ryska
folkets, fria medverkan och i vilken mån det kan vara befogat att
gripa till rottingen, till tvångsåtgärder. Stalin har mindre tvekan
på den punkten. I hans medborgarskola intar rottingen också rent
90
Sovjetrysk opinionsbildning
principiellt en hedersplats. Tvångsåtgärder äro berättigade och
påkallade i två fall. Det ena är om majoriteten är övertygad men
minoriteten tredskas. Mot en efterbliven, borgerligt sinnad minoritet är tvång alltid tillåtet. Det andra fallet inträder om massorna
ännu icke äro färdiga att godtaga partiets väsentligen kloka politik, »och partiet icke vill och icke kan vänta tills massorna av egen
erfarenhet hunnit lära att partiets politik är den riktiga». När
det är bråttom, behöver partiet alltså inte vänta tills flertalet
hunnit nå den erforderliga insikten. Att detta är en konsekvens av
tanken om den klassmedvetna elitens avgörande inflytande, torde
icke behöva särskilt framhållas, lika litet som att de angivna båda
fallen vid behov kunna täcka alla föreliggande möjligheter.
För opinionsbildningens teknik följa härav bestämda konsekvenser. Den första och viktigaste är, att ansvaret för de opinionsbildande krafterna – till både form och innehåll – helt ligger hos
partiet. Den sovjetryska staten har formellt icke något informations- eller propagandadepartement; för dithörande uppgifter svarar det kommunistiska partiet, som innefattar den klassmedvetna
elit, som fått sig det politiska »lärarkallet» anförtrott. Det vore
oriktigt att säga att bolsjevikisk teori bortser från den allmänna
opinionens betydelse. Tvärtom: den fäster stort avseende vid denna,
såsom en faktor att räkna med. Det gäller emellertid icke att följa
opinionen, utan att föra den med sig så snabbt som möjligt efter
att först ha konstaterat dess innebörd. Detta är tekniska och taktiska spörsmål, som emellertid i sovjetlitteraturen ägnas förhållandevis ringa uppmärksamhet i jämförelse med innehållet; och
att dettas riktighet kan bedömas uteslutande genom exeges ur
Marx’, Engels’, Lenins och Stalins skrifter, därpå vågar ingen hysa
ett ögonblicks tvivel.
Själva det sovjetryska statsskicket, med sin »demokratiska centralism», har också avgörande betydelse för opinionsbildningens
karaktär. Den »demokratiska centralismen» betyder som bekant att
alla organ utses genom val och att sträng partidisciplin tillämpas
därinom, samt att de högre organens beslut äro obönhörligt bindande för alla lägre organ. Någon »lokal självstyrelse» ingår icke
i systemet, om därmed förstås att de lokala organen skulle ha
någon gentemot centralmyndigheten skyddad frihetssfär. Detta
system gäller såväl inom staten som inom partiet. Då emellertid
enligt marxistisk-leninistisk teori alla partimotsättningar endast
äro utslag av klassernas kamp om makten över produktionsmedlen,
kan i en socialistisk stat endast ett parti förekomma – eventuell
91
; ’•
Gunnar H eckscher
opposition mot detta måste enligt sakens natur alltid vara präglad av kapitalistiskt-kontrarevolutionära strävanden. Det enda
partiet behärskar sålunda alla val, och dess agitation och propaganda inför dessa är samtidigt agitation och propaganda för staten
själv.
Partiets mäktigaste organ, politbyrån, utövar ledningen av denna
verksamhet liksom av allting annat (partikongresserna äro sällsynta och ha endast formell betydelse). Under politbyrån skapades
redan från början ett särskilt partiorgan, en avdelning för agitation och propaganda (Agitprop). Detta organs uppgifter reglerades
formellt 1921. Under 1930-talet uppdelades emellertid avdelningen
och fick dessutom lämna ifrån sig en rad av sina uppgifter. Man
övervägde under denna tid att icke ens inom partiet ha någon
särskild propagandaavdelning utan att på varje område överlämna
agitation och propaganda åt de avdelningar som i övrigt voro verksamma där: partiets jordbruksavdelning skulle svara för propagandan bland jordbruksbefolkningen, dess transportavdelning för
propagandan bland transportarbetarna osv. Detta system fungerade dock icke tillfredsställande, och sedan kritik framförts bl. a.
av Sjdanov återupprättades 1938 ånyo en enhetlig avdelning för
agitation och propaganda av alla slag och på alla områden.
Inom propagandaavdelningen finnas över tio sektioner med särskilda uppgifter. Propagandasektionen svarar för att den marxistisk-leninistiska utbildning och undervisning, som lämnas partimedlemmarna och intelligentsian, är ideologiskt riktig. För pressen finnas tre sektioner: för central, regional och lokal press. Därtill komma sektioner för massagitation, film, radio, skola, kulturell
upplysning, litteratur, konst och vetenskap. Avdelningen som helhet lyder under en direktör (denna befattning innehades en tid
av Sjdanov); under denne stå några vicedirektörer, vardera med
en grupp av sektioner under sig, samt de särskilda sektionscheferna. Denna organisation i partiets centrum har sedan sin mer
eller mindre fullständiga motsvarighet även i de regionala och
lokala partiorganisationerna.
Under denna rikt förgrenade och mäktiga apparat lyder nu den
opinionsbildande verksamheten i Sovjetunionen. I princip går
denna efter två linjer, vilka med sovjetrysk terminologi benämnas
dels propaganda, dels agitation. Mellan dessa båda begrepp upprätthålles en ganska bestämd skiljelinje. Propagandan inriktas på
att överbringa ett större antal ideer till det kvalificerade fåtalet,
agitationen däremot att för de många människorna klargöra ett
92
Sovjetrysk opinionsbildning
fåtal ideer. Borgerlig propaganda och agitation avses syfta till
massornas underkuvande och förledande, dess kommunistiska motsvarigheter däremot till att göra massorna medvetna om sanningen.
Den kommunistiska propagandan – som är en förutsättning för
framgångsrik agitation, eftersom den bl. a. skall riktas till tidningsmän och andra agitatorer- klargör närmast för intelligentsian Marx’, Engels’, Lenins och Stalins läror samt partiets historia
och uppgifter. Den kommunistiska agitationen är medlet att utbilda och utveckla massorna i den rätta andan. Den arbetar dels
genom direkt, personlig påverkan, dels genom press, radio, film
osv. Propagandan går likaledes delvis genom press och radio men
koncentreras dock främst till partiskolorna, vilka i sin tur äro av
många olika typer. Den lägsta gruppen utgöres av partidistriktskolorna. 1948 existerade dessa till ett antal av 6 000, med ett sammanlagt antal av 200 000 elever, som vid åtta månaders kvällskurser en eller ett par gånger i veckan (i allt 160 lektionstimmar)
studerade partiets historia, partiets och sovjetstatens struktur, femårsplanen samt geografi. Närmast följa regionala skolor av olika
slag; 1947 undervisades vid 178 sådana skolor 30 000 elever dels i
tvååriga grundutbildningskurser, dels i nio månaders fortbildningskurser. I den högre partiskolan undervisades 1947 dels i treårig grundutbildningskurs, dels i nio månaders fortbildningskurs
l 000 elever. Slutligen tillkommer den 1946 grundade samhällsvetenskapliga akademien. Uppenbarligen är det väl sörjt för den
propaganda, som avser att fostra goda och ideologiskt drivna kommunister. Det är ju också känt att den skolning som här meddelas
ej blott riktar sig till det ryska sovjetpartiets egen personal utan
också till åtskilliga personer i dess filialpartier i andra länder.
Även flera svenska kommunister ha fått utbildning i dylika skolor.
Såsom redan framhållits är pressen inriktad ej blott på massagitation utan även på mera kvalificerad propaganda; därtill
komma dess insatser i själva det organisatoriska arbetet. Belysande
ur dessa synpunkter är den statistik dr Inkeles meddelar över
innehållet i Pravda och Izvestija under 12 månader 1947-48, beräknat efter det procentuella spaltutrymmet (se nästa sida).
Man bör blott akta sig för att förmoda, vare sig att dessa siffror
äro representativa för hela pressen eller att de utan vidare äro
jämförliga med motsvarande uppgifter för västerländsk press. Lokalpressens material torde vara betydligt mindre omväxlande, och
vidare är att märka tidningarnas ringa omfång, två till sex sidor,
som försvårar variation i varje särskilt nummer. Om en sovjet- 7- 513442 Svensk Tidskrift 1951 93
Gunnar Heckscher
Spaltutrymmets fördelning i Pravda och Izvestija 1947j48.
Pravda Izvestija
I nrikesnytt: J ordbruk …………… 17,5 16,0
Industri……………. 13,6 12,5
statlig förvaltning …… 11,3 15,7
Kommunistpartiet …… 7,2 4,8
Konst, teater, film, musik,
vetenskap, uppfostran . 5,2 6,3
Militära nyheter …….. l ,5 1,6
Idrott •• o •• o • • • • • • • • • • • 0,6 0,6
Övrigt …………….. 0,8 57,7 1,3 58,8
Utrikesnytt: Väst-Europa ………… 13,3 11,2
Sovjet-Europa ………. 6,9 6,8
Världsnyheter ………. 3,9 4,4
U.S.A…………….. 3,4 2,4
Fjärran Östern ……… 2,3 2,7
Övrigt …………….. 3,6 39,8 2,4 38,4
Diverse ……………………… 2,5 2,8
Summa 100,0 100,0
tidning, såsom ofta är fallet, trycker av en nyutkommen förordning eller ett politiskt tal av någon ledande rysk politiker in
extenso kan det den dagen bli rätt ont om utrymme för andra nyheter.
Själva begreppet »nyhet» avviker också från västerländsk uppfattning. Nyheter utgör enligt sovjetrysk uppfattning allt som
hänger ihop med sovjetsamhällets uppbyggnad – men också endast sådant. Detta framgår också på sätt och vis av den ovan citerade statistiken: vad som sammanhänger med produktionens utveckling utgör ju närmare en tredjedel av hela tidningens innehåll,
medan idrottsnyheterna icke uppgå till en procent. Härmed skall
ingalunda göras gällande att nyheter om personer skulle saknas.
De förekomma i ej ringa utsträckning, men blott i fråga om personer av betydelse för sovjetsamhällets uppbyggnad och utväljas
endast ur sådana synpunkter som i detta hänseende äro av intresse. Starkt markerar Inkeles för övrigt skillnaderna mellan
pressorgan av skilda slag. Utom diverse specialorgan av växlande
omfattning skiljer han i huvudsak på tre slags tidningar: de lokala, med ytterst begränsad rörelsefrihet och därför även begränsat ansvar- de stora centrala tidningsorganen, med sina direkta
kanaler till den högsta partiledningen- och de regionala tidningarna, vilkas chefer ha ett betydande ansvar och anses böra göra
självständiga propagandainsatser, ehuru utan att få tillräckligt
94
Sovjetrysk opinionsbildning
snabba och klara informationer om vart ledningen vill komma.
Att stå i spetsen för ett organ av den sistnämnda typen tycks att
döma av hans framställning vara bland världens minst avundsvärda sysselsättningar.
Finns det pressfrihet i USSRf Kommunisterna påstå att så är
fallet, medan alla andra skratta redan åt själva tanken. Förklaringen torde vara att man talar om olika saker. Ur »borgerlig»
synpunkt innebär pressfrihet att en medborgare har möjlighet att
i tryck offentliggöra sin personliga mening. Det påstår ingen att
han kan få göra i den kommunistiska staten. Om hans uttalade
åsikter stämma med vad kommunistpartiets ledning önskar få
publicerat, har han däremot oavsett yrke, ekonomisk ställning och
förmåga att skriva tillfälle att få dem publicerade (det finns särskild personal i de stora tidningarna som ägnar sig åt att sätta
fason på dylika alster). Sedan har bedömaren bara att i olika sammanhang klargöra vad för slags pressfrihet han talar om.
Det kanske allra intressantaste momentet i framställningen är
det som behandlar radion. Denna skiljer sig till sin karaktär i hög
grad från vad som är vanligt i Västerlandet, och otvivelaktigt har
detta sin betydelse för att hålla den ryska allmänheten obesmittad
av främmande inflytelser. Radioapparater av hos oss vanlig typ
– med förmåga att efter fritt val ta in olika stationers programäro skäligen få, 1947 endast 18 % av hela antalet. Om dessa apparaters styrka och mottagningsförmåga saknas uppgifter, men med
tanke på hur stora avstånden äro förefaller det sannolikt, att ej
heller de i allmänhet äro i stånd att ta in annat än ryska program.
På senare år har man börjat försöka få fram kristallapparater,
men något större antal ha dessa sannolikt ännu ej kommit upp till.
Ungefär 80% av Rysslands sex millioner radiomottagare äro däremot anknutna till trådradio, som från relästationer runt omkring
i landet distribuera de officiella ryska programmen.
Men trådradion öppnar också andra möjligheter. I den mån de
centrala programmen te sig otillräckliga eller mindre lämpliga,
kunna de kompletteras och ersättas med lokala trådradioprogram.
Så sker i ej ringa utsträckning, ehuru långt ifrån av alla trådradiosändare; befogenheterna äro i detta hänseende mycket noggrant fastställda.
Uppenbart är, att detta system – kompletterat som det är genom offentliga högtalareanläggningar och planer för grupplyssnande – erbjuder stora möjligheter ur propaganda- och agitationssynpunkt. Partiet och staten kunna icke blott bestämma vad
95
; ·.
Gunnar Heckscher
den ryska radion skall utsända, de kunna även nyansera och
differentiera dess insatser efter behag, och framför allt ha de tämligen säkra garantier för att intet annat, »missledande» propagandamaterial kan komma den ryska allmänheten till del. »Kriget
i etern» ger liksom så stora andra delar av den kalla krigsföringen
Sovjetunionen fördelar utan motsvarande risker. Trots att det i ett
så »teknokratiskt» inställt land nog sitter en liten tagg i själen på
de makthavande över att man på det rent radiotekniska området i
viss mån ligger efter andra länder finns det därför knappast nå-
gon anledning förmoda annat än att den skildrade strukturen hos
rysk radio kommer att bli bestående.
Programinnehållet är belysande. 1947 års ryska radioprogram
fördelade sig innehållsmässigt på följande sätt: musik (till stor
del av hög klass) 60 %, rent politiska inslag 19,4, litterära program
8,6, barnprogram 7,9 och övriga programinslag 4,1 %. Man torde ha
anledning förmoda att en viss politisk anstrykning präglade också
de sistnämnda momenten i programmet, men alldeles bortsett härifrån är det intressant att konstatera, att kravet på att radion skall
stå direkt i propagandans tjänst medfört att den snart enda betydande motvikten blivit de musikaliska momenten i utsändningarna. Av allt att döma är det också på detta område som standarden står högst, i enlighet med gammal rysk tradition.
Det här refererade ger endast en mycket ofullständig bild av alla
de intressanta spörsmål som diskuteras i Inkeles’ arbete. En kompetent läsare torde exempelvis ha rätt mycket att hämta ur hans
framställning av den sovjetryska filmindustriens vedermödor, så
mycket mera som denna industri ju även har sin betydelse som
finansieringsmedel för kommunistpartierna väster om järnridån.
skildringen av de »lokala korrespondenternas» ställning i tidningspressen och av »självkritikens» roll i denna är ytterst läsvärd för
var och en som har intresse av att nå fram till en viss förståelse
av de skenbara motsättningarna i den interna sovjetpropagandans
struktur. Analysen av de lokala agitatorernas problem och av de
sociala förskjutningarna i den personal, som är verksam på propagandans och agitationens område, har likaledes sitt stora intresse.
Här må det dock vara tillräckligt att avslutningsvis knyta an till
slutreflexionerna i arbetet.
Bland de karakteristiska dragen i sovjetpropagandan fäster sig
Inkeles vid den tröttande upprepningen av likartade argument och
slagord samt vid den ständigt skärpta kontrollen över propagandamaskineriet. Han finner häri tecken på en viss osäkerhet hos le- 96
Sovjetrysk opinionsbildning
darna. skolningen av det ryska folket har, menar han, ännu icke
lyckats- eljest skulle rörelsefriheten kunna bli större. Den sovjetryska opinionen kan enligt hans uppfattning förliknas vid en stor
skogsbrand. I utkanterna flamma lågorna med full styrka. Där har
man den lilla gruppen av intensivt troende kommunister. Där
bakom finns ett annat, betydligt större område där den kommunistiska tron pyr snarare än glöder; och huvuddelen av folkopinionen
förliknas vid ett avbränt, kallt och askgrått fält.
Slutledningen må vara riktig nog. Men man har svårt att inte
dra ut liknelsen ett steg till. Det må vara att huvuddelen av Sovjetunionens folk varken är brinnande eller glödande av kommunistisk
trosvisshet; men det betyder nog inte, att den kan tändas av någon
annan förkunnelse, byggd på större aktning för människovärdet.
Avskild från mänskligheten i övrigt, kringgärdad av allsköns kontroller över sin åsiktsbildning, fattig, okunnig och liknöjd som den
är, utgör den sovjetryska allmänheten knappast något lovande
verksamhetsfält för västerländsk upplysningsverksamhet. T. o. m.
i Hitlers Tyskland, där förutsättningarna likväl voro ojämförligt
mera gynnsamma, var motståndsrörelsen betydelselös utanför vissa
högt kvalificerade kretsar av intellektuella, ämbetsmän och militärer. I Ryssland måste detta förhållande vara än mer accentuerat.
Efter att ha läst Inkeles’ bok känner man snarast ett behov att
varna alla dem som hoppas på att Rysslands folk skall resa sig i
besvikelse över att kommunismen inte hållit vad den lovat, att det
ryska folket själv skall göra slut på tyranniet och lämna ett avgörande bidrag till fredsarbetet i världen. Så enkelt är det knappast. Effektivitet betraktas ju som den största »förtjänsten» hos en
diktatur; och frågan är väl om inte dess effektivitet är allra störst
på den inre opinionsbildningens område.
97
OPINIONSBILDNING
~–~~ – – – – –
Av professor GUNNAR HECKSCHER
ÅMERIKANSK sociologi ägnar ett växande intresse åt vad man
kallar »communications». Ordet hänför sig icke till samfärdseln i
egentlig mening – vägar, järnvägar osv. – utan till kommunil\:ationen mellan människorna inbördes och mellan samhället och
individerna- opinionsbildningens teknik. Den pressforskning, som
sedan länge förekommit, ställes därmed in i ett större sammanhang, och film, radio, television osv. bli föremål för studium ur
samma synpunkter.
Naturligt är också, att problemet både erbjuder särskilt intresse
och kan särskilt planmässigt studeras när det gäller diktaturen.
Kanske finns det icke någon punkt, där modern diktatur mera
skiljer sig från äldre tiders despoti än just denna. Den moderna,
totalitära diktaturen har av demokratien lärt masspåverkans betydelse och något om dess metoder och sedermera utbildat metoderna till fulländning. Ingen framtidsskildring av typen »Brave
new world» eller »1984» har heller kunnat undgå att ställa denna
fråga i centrum. Tillika med det ömsesidiga medborgerliga spioneriet utgör den statskontrollerade pressen, radion m. m. det kanske
mest outhärdliga draget i nazistisk och kommunistisk diktatur:
de verka ständigt och äro nästan omöjliga att komma ifrån.
Ryska forskningsinstitutet vid Harvard University har i klart
medvetande härom som första volym i sin skriftserie publicerat
en studie över opinionsbildningen i Sovjetunionen.1 Författaren,
Alex Inkeles, torde vara av östeuropeisk härkomst och behärskar i
varje fall ryska språket tillräckligt väl för att kunna begagna
originalkällorna. Däremot tyder intet på att boken grundar sig på
självsyn, och det försiktiga framställningssättet tyder på att förf.
icke avsett att vädra några ressentiment, vilket otvivelaktigt är
en förtjänst. A andra sidan är det en svaghet – om vilken han
1 Alex I niceles: Public opinion in Sovjet Russia. A study in mass persuasion.
Harvard University Press. Cambridge (Mass.) 1950.
89
Gunnar Heckscher
själv är medveten – att han icke kunnat utföra systematiskt planerade studier på ort och ställe utan varit hänvisad uteslutande
till publicerade källor. Sannolikt skulle emellertid detta ha förblivit fallet, också om han besökt Sovjet. Det finns väl ingen anledning förmoda att de ryska myndigheterna skulle ha befunnits
villiga att ställa annat material till hans förfogande än det som
ändock var känt i utlandet. Frånvaron av självsyn är utan tvivel
en brist i arbetet, men det är knappast en brist som författaren
kan göras ansvarig för.
En huvudtes i framställningen är att den sovjetryska opinionsbildningens teknik liksom dess innehåll utvecklats under starkt
inflytande från leninistisk teori. Inkeles menar tydligen, att de
ur västerländsk demokratisk synpunkt mest stötande dragen i nutida rysk opinionsbehandling faktiskt innebära ett logiskt fullföljande av Lenins tankegångar.
Sambandet kan skisseras på följande sätt. Kommunismen kan
bli verklighet först sedan en ny människotyp vuxit fram. Först då
kan staten på förutsatt sätt »förtvina» och dess tvångsmakt avvecklas. Till dess uppbäres socialismens samhälle av den organiserade revolutionära elit som utgör arbetarklassens »generalstab».
Och denna generalstab måste dra massorna med sig utan att bry
sig om vad de i sitt ännu oupplysta tillstånd själva kunna önska.
Ideologerna skola vara anförare, icke »följa efter arbetarna och
beundra deras ryggtavlor». Under denna långa övergångsperiod
är det socialistiska samhället sålunda en jättelik skola, där massorna skola lära sig kommunismen. Ideologerna, den klassmedvetna eliten, dvs. det kommunistiska partiet och dess ledare, spela
i denna skola lärarens roll. De skola övertyga massorna om de
kommunistiska trossatser, vilkas riktighet är obestridlig och för
eliten bekant. Den disciplin som uppehålles i »skolan» stämmer
mera med traditionell än med modern pedagogik. Lärarna skola
icke dra sig för att straffa, om någon visar sig oläraktig, och deras
uppgift är ingalunda i första hand att skapa en vänlig atmosfär
omkring sig. De ha intet att lära av massorna beträffande förkunnelsens innehåll, men desto mera i fråga om dess form -taktiken, hur man skall få folket med sig osv.
Lenin hade måhända icke gjort fullt klart i vilken utsträckning
detta övertygelsearbete skall bygga på elevernas, dvs. det ryska
folkets, fria medverkan och i vilken mån det kan vara befogat att
gripa till rottingen, till tvångsåtgärder. Stalin har mindre tvekan
på den punkten. I hans medborgarskola intar rottingen också rent
90
Sovjetrysk opinionsbildning
principiellt en hedersplats. Tvångsåtgärder äro berättigade och
påkallade i två fall. Det ena är om majoriteten är övertygad men
minoriteten tredskas. Mot en efterbliven, borgerligt sinnad minoritet är tvång alltid tillåtet. Det andra fallet inträder om massorna
ännu icke äro färdiga att godtaga partiets väsentligen kloka politik, »och partiet icke vill och icke kan vänta tills massorna av egen
erfarenhet hunnit lära att partiets politik är den riktiga». När
det är bråttom, behöver partiet alltså inte vänta tills flertalet
hunnit nå den erforderliga insikten. Att detta är en konsekvens av
tanken om den klassmedvetna elitens avgörande inflytande, torde
icke behöva särskilt framhållas, lika litet som att de angivna båda
fallen vid behov kunna täcka alla föreliggande möjligheter.
För opinionsbildningens teknik följa härav bestämda konsekvenser. Den första och viktigaste är, att ansvaret för de opinionsbildande krafterna – till både form och innehåll – helt ligger hos
partiet. Den sovjetryska staten har formellt icke något informations- eller propagandadepartement; för dithörande uppgifter svarar det kommunistiska partiet, som innefattar den klassmedvetna
elit, som fått sig det politiska »lärarkallet» anförtrott. Det vore
oriktigt att säga att bolsjevikisk teori bortser från den allmänna
opinionens betydelse. Tvärtom: den fäster stort avseende vid denna,
såsom en faktor att räkna med. Det gäller emellertid icke att följa
opinionen, utan att föra den med sig så snabbt som möjligt efter
att först ha konstaterat dess innebörd. Detta är tekniska och taktiska spörsmål, som emellertid i sovjetlitteraturen ägnas förhållandevis ringa uppmärksamhet i jämförelse med innehållet; och
att dettas riktighet kan bedömas uteslutande genom exeges ur
Marx’, Engels’, Lenins och Stalins skrifter, därpå vågar ingen hysa
ett ögonblicks tvivel.
Själva det sovjetryska statsskicket, med sin »demokratiska centralism», har också avgörande betydelse för opinionsbildningens
karaktär. Den »demokratiska centralismen» betyder som bekant att
alla organ utses genom val och att sträng partidisciplin tillämpas
därinom, samt att de högre organens beslut äro obönhörligt bindande för alla lägre organ. Någon »lokal självstyrelse» ingår icke
i systemet, om därmed förstås att de lokala organen skulle ha
någon gentemot centralmyndigheten skyddad frihetssfär. Detta
system gäller såväl inom staten som inom partiet. Då emellertid
enligt marxistisk-leninistisk teori alla partimotsättningar endast
äro utslag av klassernas kamp om makten över produktionsmedlen,
kan i en socialistisk stat endast ett parti förekomma – eventuell
91
; ’•
Gunnar H eckscher
opposition mot detta måste enligt sakens natur alltid vara präglad av kapitalistiskt-kontrarevolutionära strävanden. Det enda
partiet behärskar sålunda alla val, och dess agitation och propaganda inför dessa är samtidigt agitation och propaganda för staten
själv.
Partiets mäktigaste organ, politbyrån, utövar ledningen av denna
verksamhet liksom av allting annat (partikongresserna äro sällsynta och ha endast formell betydelse). Under politbyrån skapades
redan från början ett särskilt partiorgan, en avdelning för agitation och propaganda (Agitprop). Detta organs uppgifter reglerades
formellt 1921. Under 1930-talet uppdelades emellertid avdelningen
och fick dessutom lämna ifrån sig en rad av sina uppgifter. Man
övervägde under denna tid att icke ens inom partiet ha någon
särskild propagandaavdelning utan att på varje område överlämna
agitation och propaganda åt de avdelningar som i övrigt voro verksamma där: partiets jordbruksavdelning skulle svara för propagandan bland jordbruksbefolkningen, dess transportavdelning för
propagandan bland transportarbetarna osv. Detta system fungerade dock icke tillfredsställande, och sedan kritik framförts bl. a.
av Sjdanov återupprättades 1938 ånyo en enhetlig avdelning för
agitation och propaganda av alla slag och på alla områden.
Inom propagandaavdelningen finnas över tio sektioner med särskilda uppgifter. Propagandasektionen svarar för att den marxistisk-leninistiska utbildning och undervisning, som lämnas partimedlemmarna och intelligentsian, är ideologiskt riktig. För pressen finnas tre sektioner: för central, regional och lokal press. Därtill komma sektioner för massagitation, film, radio, skola, kulturell
upplysning, litteratur, konst och vetenskap. Avdelningen som helhet lyder under en direktör (denna befattning innehades en tid
av Sjdanov); under denne stå några vicedirektörer, vardera med
en grupp av sektioner under sig, samt de särskilda sektionscheferna. Denna organisation i partiets centrum har sedan sin mer
eller mindre fullständiga motsvarighet även i de regionala och
lokala partiorganisationerna.
Under denna rikt förgrenade och mäktiga apparat lyder nu den
opinionsbildande verksamheten i Sovjetunionen. I princip går
denna efter två linjer, vilka med sovjetrysk terminologi benämnas
dels propaganda, dels agitation. Mellan dessa båda begrepp upprätthålles en ganska bestämd skiljelinje. Propagandan inriktas på
att överbringa ett större antal ideer till det kvalificerade fåtalet,
agitationen däremot att för de många människorna klargöra ett
92
Sovjetrysk opinionsbildning
fåtal ideer. Borgerlig propaganda och agitation avses syfta till
massornas underkuvande och förledande, dess kommunistiska motsvarigheter däremot till att göra massorna medvetna om sanningen.
Den kommunistiska propagandan – som är en förutsättning för
framgångsrik agitation, eftersom den bl. a. skall riktas till tidningsmän och andra agitatorer- klargör närmast för intelligentsian Marx’, Engels’, Lenins och Stalins läror samt partiets historia
och uppgifter. Den kommunistiska agitationen är medlet att utbilda och utveckla massorna i den rätta andan. Den arbetar dels
genom direkt, personlig påverkan, dels genom press, radio, film
osv. Propagandan går likaledes delvis genom press och radio men
koncentreras dock främst till partiskolorna, vilka i sin tur äro av
många olika typer. Den lägsta gruppen utgöres av partidistriktskolorna. 1948 existerade dessa till ett antal av 6 000, med ett sammanlagt antal av 200 000 elever, som vid åtta månaders kvällskurser en eller ett par gånger i veckan (i allt 160 lektionstimmar)
studerade partiets historia, partiets och sovjetstatens struktur, femårsplanen samt geografi. Närmast följa regionala skolor av olika
slag; 1947 undervisades vid 178 sådana skolor 30 000 elever dels i
tvååriga grundutbildningskurser, dels i nio månaders fortbildningskurser. I den högre partiskolan undervisades 1947 dels i treårig grundutbildningskurs, dels i nio månaders fortbildningskurs
l 000 elever. Slutligen tillkommer den 1946 grundade samhällsvetenskapliga akademien. Uppenbarligen är det väl sörjt för den
propaganda, som avser att fostra goda och ideologiskt drivna kommunister. Det är ju också känt att den skolning som här meddelas
ej blott riktar sig till det ryska sovjetpartiets egen personal utan
också till åtskilliga personer i dess filialpartier i andra länder.
Även flera svenska kommunister ha fått utbildning i dylika skolor.
Såsom redan framhållits är pressen inriktad ej blott på massagitation utan även på mera kvalificerad propaganda; därtill
komma dess insatser i själva det organisatoriska arbetet. Belysande
ur dessa synpunkter är den statistik dr Inkeles meddelar över
innehållet i Pravda och Izvestija under 12 månader 1947-48, beräknat efter det procentuella spaltutrymmet (se nästa sida).
Man bör blott akta sig för att förmoda, vare sig att dessa siffror
äro representativa för hela pressen eller att de utan vidare äro
jämförliga med motsvarande uppgifter för västerländsk press. Lokalpressens material torde vara betydligt mindre omväxlande, och
vidare är att märka tidningarnas ringa omfång, två till sex sidor,
som försvårar variation i varje särskilt nummer. Om en sovjet- 7- 513442 Svensk Tidskrift 1951 93
Gunnar Heckscher
Spaltutrymmets fördelning i Pravda och Izvestija 1947j48.
Pravda Izvestija
I nrikesnytt: J ordbruk …………… 17,5 16,0
Industri……………. 13,6 12,5
statlig förvaltning …… 11,3 15,7
Kommunistpartiet …… 7,2 4,8
Konst, teater, film, musik,
vetenskap, uppfostran . 5,2 6,3
Militära nyheter …….. l ,5 1,6
Idrott •• o •• o • • • • • • • • • • • 0,6 0,6
Övrigt …………….. 0,8 57,7 1,3 58,8
Utrikesnytt: Väst-Europa ………… 13,3 11,2
Sovjet-Europa ………. 6,9 6,8
Världsnyheter ………. 3,9 4,4
U.S.A…………….. 3,4 2,4
Fjärran Östern ……… 2,3 2,7
Övrigt …………….. 3,6 39,8 2,4 38,4
Diverse ……………………… 2,5 2,8
Summa 100,0 100,0
tidning, såsom ofta är fallet, trycker av en nyutkommen förordning eller ett politiskt tal av någon ledande rysk politiker in
extenso kan det den dagen bli rätt ont om utrymme för andra nyheter.
Själva begreppet »nyhet» avviker också från västerländsk uppfattning. Nyheter utgör enligt sovjetrysk uppfattning allt som
hänger ihop med sovjetsamhällets uppbyggnad – men också endast sådant. Detta framgår också på sätt och vis av den ovan citerade statistiken: vad som sammanhänger med produktionens utveckling utgör ju närmare en tredjedel av hela tidningens innehåll,
medan idrottsnyheterna icke uppgå till en procent. Härmed skall
ingalunda göras gällande att nyheter om personer skulle saknas.
De förekomma i ej ringa utsträckning, men blott i fråga om personer av betydelse för sovjetsamhällets uppbyggnad och utväljas
endast ur sådana synpunkter som i detta hänseende äro av intresse. Starkt markerar Inkeles för övrigt skillnaderna mellan
pressorgan av skilda slag. Utom diverse specialorgan av växlande
omfattning skiljer han i huvudsak på tre slags tidningar: de lokala, med ytterst begränsad rörelsefrihet och därför även begränsat ansvar- de stora centrala tidningsorganen, med sina direkta
kanaler till den högsta partiledningen- och de regionala tidningarna, vilkas chefer ha ett betydande ansvar och anses böra göra
självständiga propagandainsatser, ehuru utan att få tillräckligt
94
Sovjetrysk opinionsbildning
snabba och klara informationer om vart ledningen vill komma.
Att stå i spetsen för ett organ av den sistnämnda typen tycks att
döma av hans framställning vara bland världens minst avundsvärda sysselsättningar.
Finns det pressfrihet i USSRf Kommunisterna påstå att så är
fallet, medan alla andra skratta redan åt själva tanken. Förklaringen torde vara att man talar om olika saker. Ur »borgerlig»
synpunkt innebär pressfrihet att en medborgare har möjlighet att
i tryck offentliggöra sin personliga mening. Det påstår ingen att
han kan få göra i den kommunistiska staten. Om hans uttalade
åsikter stämma med vad kommunistpartiets ledning önskar få
publicerat, har han däremot oavsett yrke, ekonomisk ställning och
förmåga att skriva tillfälle att få dem publicerade (det finns särskild personal i de stora tidningarna som ägnar sig åt att sätta
fason på dylika alster). Sedan har bedömaren bara att i olika sammanhang klargöra vad för slags pressfrihet han talar om.
Det kanske allra intressantaste momentet i framställningen är
det som behandlar radion. Denna skiljer sig till sin karaktär i hög
grad från vad som är vanligt i Västerlandet, och otvivelaktigt har
detta sin betydelse för att hålla den ryska allmänheten obesmittad
av främmande inflytelser. Radioapparater av hos oss vanlig typ
– med förmåga att efter fritt val ta in olika stationers programäro skäligen få, 1947 endast 18 % av hela antalet. Om dessa apparaters styrka och mottagningsförmåga saknas uppgifter, men med
tanke på hur stora avstånden äro förefaller det sannolikt, att ej
heller de i allmänhet äro i stånd att ta in annat än ryska program.
På senare år har man börjat försöka få fram kristallapparater,
men något större antal ha dessa sannolikt ännu ej kommit upp till.
Ungefär 80% av Rysslands sex millioner radiomottagare äro däremot anknutna till trådradio, som från relästationer runt omkring
i landet distribuera de officiella ryska programmen.
Men trådradion öppnar också andra möjligheter. I den mån de
centrala programmen te sig otillräckliga eller mindre lämpliga,
kunna de kompletteras och ersättas med lokala trådradioprogram.
Så sker i ej ringa utsträckning, ehuru långt ifrån av alla trådradiosändare; befogenheterna äro i detta hänseende mycket noggrant fastställda.
Uppenbart är, att detta system – kompletterat som det är genom offentliga högtalareanläggningar och planer för grupplyssnande – erbjuder stora möjligheter ur propaganda- och agitationssynpunkt. Partiet och staten kunna icke blott bestämma vad
95
; ·.
Gunnar Heckscher
den ryska radion skall utsända, de kunna även nyansera och
differentiera dess insatser efter behag, och framför allt ha de tämligen säkra garantier för att intet annat, »missledande» propagandamaterial kan komma den ryska allmänheten till del. »Kriget
i etern» ger liksom så stora andra delar av den kalla krigsföringen
Sovjetunionen fördelar utan motsvarande risker. Trots att det i ett
så »teknokratiskt» inställt land nog sitter en liten tagg i själen på
de makthavande över att man på det rent radiotekniska området i
viss mån ligger efter andra länder finns det därför knappast nå-
gon anledning förmoda annat än att den skildrade strukturen hos
rysk radio kommer att bli bestående.
Programinnehållet är belysande. 1947 års ryska radioprogram
fördelade sig innehållsmässigt på följande sätt: musik (till stor
del av hög klass) 60 %, rent politiska inslag 19,4, litterära program
8,6, barnprogram 7,9 och övriga programinslag 4,1 %. Man torde ha
anledning förmoda att en viss politisk anstrykning präglade också
de sistnämnda momenten i programmet, men alldeles bortsett härifrån är det intressant att konstatera, att kravet på att radion skall
stå direkt i propagandans tjänst medfört att den snart enda betydande motvikten blivit de musikaliska momenten i utsändningarna. Av allt att döma är det också på detta område som standarden står högst, i enlighet med gammal rysk tradition.
Det här refererade ger endast en mycket ofullständig bild av alla
de intressanta spörsmål som diskuteras i Inkeles’ arbete. En kompetent läsare torde exempelvis ha rätt mycket att hämta ur hans
framställning av den sovjetryska filmindustriens vedermödor, så
mycket mera som denna industri ju även har sin betydelse som
finansieringsmedel för kommunistpartierna väster om järnridån.
skildringen av de »lokala korrespondenternas» ställning i tidningspressen och av »självkritikens» roll i denna är ytterst läsvärd för
var och en som har intresse av att nå fram till en viss förståelse
av de skenbara motsättningarna i den interna sovjetpropagandans
struktur. Analysen av de lokala agitatorernas problem och av de
sociala förskjutningarna i den personal, som är verksam på propagandans och agitationens område, har likaledes sitt stora intresse.
Här må det dock vara tillräckligt att avslutningsvis knyta an till
slutreflexionerna i arbetet.
Bland de karakteristiska dragen i sovjetpropagandan fäster sig
Inkeles vid den tröttande upprepningen av likartade argument och
slagord samt vid den ständigt skärpta kontrollen över propagandamaskineriet. Han finner häri tecken på en viss osäkerhet hos le- 96
Sovjetrysk opinionsbildning
darna. skolningen av det ryska folket har, menar han, ännu icke
lyckats- eljest skulle rörelsefriheten kunna bli större. Den sovjetryska opinionen kan enligt hans uppfattning förliknas vid en stor
skogsbrand. I utkanterna flamma lågorna med full styrka. Där har
man den lilla gruppen av intensivt troende kommunister. Där
bakom finns ett annat, betydligt större område där den kommunistiska tron pyr snarare än glöder; och huvuddelen av folkopinionen
förliknas vid ett avbränt, kallt och askgrått fält.
Slutledningen må vara riktig nog. Men man har svårt att inte
dra ut liknelsen ett steg till. Det må vara att huvuddelen av Sovjetunionens folk varken är brinnande eller glödande av kommunistisk
trosvisshet; men det betyder nog inte, att den kan tändas av någon
annan förkunnelse, byggd på större aktning för människovärdet.
Avskild från mänskligheten i övrigt, kringgärdad av allsköns kontroller över sin åsiktsbildning, fattig, okunnig och liknöjd som den
är, utgör den sovjetryska allmänheten knappast något lovande
verksamhetsfält för västerländsk upplysningsverksamhet. T. o. m.
i Hitlers Tyskland, där förutsättningarna likväl voro ojämförligt
mera gynnsamma, var motståndsrörelsen betydelselös utanför vissa
högt kvalificerade kretsar av intellektuella, ämbetsmän och militärer. I Ryssland måste detta förhållande vara än mer accentuerat.
Efter att ha läst Inkeles’ bok känner man snarast ett behov att
varna alla dem som hoppas på att Rysslands folk skall resa sig i
besvikelse över att kommunismen inte hållit vad den lovat, att det
ryska folket själv skall göra slut på tyranniet och lämna ett avgörande bidrag till fredsarbetet i världen. Så enkelt är det knappast. Effektivitet betraktas ju som den största »förtjänsten» hos en
diktatur; och frågan är väl om inte dess effektivitet är allra störst
på den inre opinionsbildningens område.
97