Spaniens Stalin

Paul Preston
The last stalinist – The life of Santiago Carrillo
William Collins, 2014

Författaren och historikern Paul Preston har ägnat huvuddelen av sin gärning åt Spaniens moderna historia. Han har bland annat skrivit uppskattade böcker om landets diktator Fransisco Franco, inbördeskriget på 1930-talet och om det massmord på politiska motståndare som Francoregimen genomförde även under åren efter segern. Nu har turen kommit till Santiago Carrillo, under många år den ledande mannen inom det spanska kommunistpartiet.

I boken ”The last Stalinist – The life of Santiago Carrillo” (William Collins, 2014) skildras Carrillos liv och karriär från ungdomsåren inom socialistpartiets ungdomsorganisation till tiden som av många hyllad företrädare för en spansk version av eurokommunism.

Huvudpoängen i Prestons verk är att Carrillo egentligen stod för något helt annat än kamp för demokrati och frihet för Spaniens plågade folk. Ända sedan brottet med socialistpartiet och det machiavelliska överförandet av ungsocialisternas organisation till den kommunistiska delen av den spanska vänstern var han en trogen anhängare av Stalin och Sovjetunionen. Hans syn på demokrati och makt var densamma som praktiserades i Moskva, både under inbördeskriget och under de långa åren i exil

En viktig del av Carrillos liv är hans långt drivna försök att, med påtaglig framgång, skriva om sin egen historia. Det gäller både ord och gärningar. De senare versionerna döljer viktiga inslag och förskönar både synen på politiken och dess metoder. Det tydligaste exemplet är Carrillos ansvar för de massmord på fångar som genomfördes när Francos trupper närmade sig Madrid. Det är uppenbart att Carrillo var inblandad i det som officiellt var förflyttningar men som i många fall i praktiken slutade med massmord på vägen till de tänkta deportationsorterna.

Även i övrigt använde de spanska kommunisterna stalinistiska metoder, inte minst mot sina konkurrenter på den republikanska sidan i inbördeskriget. Ofta var jakten på trotskister och syndikalister lika högt prioriterad som kampen mot Francos styrkor. Carrillos partikamrater bedrev hänsynslös terror i nära samverkan med de rådgivare som sändes från Sovjetunionen.

Efter att kriget förlorats följde exiltillvaro i Frankrike och Östeuropa. Inom partiet växte Carrillos makt och till slut var han den obestridde ledaren som hyllades på ett sätt som påminde om personkulten i de kommunisiska diktaturerna. Partiets lojalitet med Sovjetunionen var absolut och man gjorde sitt bästa för att hänga med i humörsvängningarna i Kreml. Oppositionen inom partiet slogs ned skoningslöst, till en början ofta med våld, senare genom uteslutningar och total isolering. Vilket inte hindrade partiets ledare från att senare ta över de fördömdas ofta goda ideer som sina egna. Det gällde inte minst de metoder som skulle användas för att nå inflytande i hemlandet.

Den mest fascinerande delen av Prestons bok är skildringen av hur orealistisk partiledningens bild av situationen i Spanien ofta var. Carrillo höll timslånga tal om den nära förestående folkresningen som aldrig kom. Partikamrater skickades i döden på orealistiska militära uppdrag vars misslyckanden senare beskrevs som stora segrar. Kollapsade strejkplaner hyllades som steg i briljant uttänkta strategier. Det var först på 1960-talet som mer verklighetsanknutna insatser för infiltration av samhällsinstitutioner och samverkan med andra oppositionsgrupper började genomföras på ett rationellt sätt.

Carrillos sista insats blir hans förvånansvärt konstruktiva bidrag till den dramatiska övergången till demokrati efter Francos död 1975. Han kompromissar om nästan allt vilket gagnar nationen men leder till oro i de egna leden. Även i detta skede är det Carrillos totala makt över partiapparaten som gör hans agerande möjligt. Samtidigt bidrar det till kommunistpartiets successivt minskade inflytande i modern spansk politik. Det var inte hans avsikt men även det gagnade den plågade nationen.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.