Spänning och blockbildning under 1948
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SPÄNNING
OCH BLOCKBILDNING UNDER 1948
Av docenten TORVALD HÖJER
NÅR man ser tillbaka pa aren efter krigets upphörande, ja, i
viss mån även på det sista skedet av själva kriget, är det fyra
tendenser, som allt starkare framträda såsom avgörande för händelsernas utformning. De äro ingalunda skarpt åtskilda utan sammanfalla eller bryta sig till en del mot varandra, men i det perspektiv, som nu erbjuder sig, kan det löna sig att behandla dem
var för sig. Den första bland dem är den allt skarpare motsättningen mellan öst och väst. Den andra utgöres av östblockets konsolidering eller – för att begagna en annan formulering – det
allt fullständigare inordnandet av länderna från Stettin till Sofia
under Moskvas lydnad. Den tredje faktorn är västmakternas militära svaghet under åren närmast efter krigsslutet. Och den fjärde
är den långsamma men så småningom dock allt tydligare tendensen till ekonomisk, politisk och militär konsolidering även i väster.
Alla dessa tendenser ha gjort sig starkt förnimbara även under
det år, som nu gått till ända.
Den sista bron över den allt vidare klyftan mellan öst och väst
hade egentligen brutits redan i slutet av 1947, då utrikesministermötet i London efter korta förhandlingar upplöstes utan att man
ens kunnat komma överens om att göra ett nytt försök. Det var
främst den tyska frågan, som ställde ståndpunkterna oförenliga
mot varandra. Västmakterna hade i det längsta, av hänsyn till
den svaga förhoppningen att dock till sist kunna komma överens
med ryssarna i Fotsdamavtalets anda, dröjt med att på allvar
inleda en ny och självständig politik i sina tyska zoner, hur politiskt besvärligt och ekonomiskt betungande det snart treåriga provisoriet än var för dem. Med Londonkonferensens sammanbrott
blev denna tövande politik ohållbar. I början av 1948 framlades
med den s. k. Frankfurtplanen den första skizzen till något, som
13
Torvald Höjer
tydligt tenderade att bli en särskild västtysk stat, där konturerna
till en verklig riksdag och en egen regering började avteckna sig.
De strävanden att skapa en livskraftig statsbildning på västtysk
grund, som framträtt i Frankfurtplanen, ha sedermera fortsatts
under hela 1948. De ha dock haft att kämpa med åtskilliga svårigheter. En har varit den franska politiken med sin i och för sig
lättbegripliga benägenhet att blicka bakåt i stället för framåt och
att för de nyss överståndna farorna från Tysklands sida glömma
det nu akuta hotet från Moskva. Denna franska ovillighet mot
allt, som kunde innebära början till återupprättandet av en enhetlig och stark tysk statsmakt i stället för en lös federation, helst
av 1648 års modell, har utgjort och utgör alltjämt en avsevärd
svårighet för Washingtons mera realistiska och mindre traditionsbundna politik. Frankrikes fullständiga beroende av Amerikas
hjälp i olika avseenden medför emellertid, att de franska hämningarna i allmänhet kunna övervinnas, ehuru de kräva sin tid.
Den vid årets slut träffade överenskommelsen om kontrollen över
Ruhr visar ganska vittgående hänsynstagande till den franska
ståndpunkten och har också väckt livlig förbittring i Tyskland.
En annan svårighet är tysk. De nu verksamma tyska partierna
äro väl medvetna om sin svaghet och sin ringa förankring i någon
levande tysk opinion. De räkna också med en blivande stark nationell reaktion. Och vid en sådan skulle de partier och politiska
personligheter, vilka medverkat till något, som kunde tolkas som
ett tyskt medgivande av östzonens utsöndring, ha att motse en
skarp räfst. Ur denna synpunkt har det alltså gällt att ge den
västtyska statsbildningen ett så provisoriskt utseende som möjligt
och att undvika allt, som kunde innebära en formell och definitiv
skilsmässa från östtyskland. Så har författningsarbetet dragit
länge ut på tiden, men under våren 1949 kommer väl sannolikt den
nya statsbildningen att stå nödtorftigt färdig. Om måttet av dess
frihet i förhållande till ockupationsmakterna är det svårt att
ännu så länge ha någon mening.
Bland de tyska problemen intog valutafrågan sedan länge en
särskilt viktig plats. Riksmarkens rent fiktiva karaktär utgjorde
kanske i högre grad än något annat ett hinder för en återuppbyggnad på det ekonomiska området och för skapandet av ett
västtyskt näringsliv, som skulle vara i stånd att försörja det tyska
folket. Hänsynen till Ryssland hade i mer än två år hindrat alla
åtgärder för att råda bot på det onda. På våren 1948 var det tydligt, att en västtysk valutareform äntligen stod för dörren, och
14
Spänning och blockbildning under 1948
i mitten av juni genomfördes den i ganska drastiska former. Följden blev en akut brytning med Ryssland, som omedelbart grep
tillfället att anklaga sina forna bundsförvanter för en svår kränkning av Potsdamöverenskommelsen. Som ryskt motdrag följde en
åtgärd, som länge varit befarad (se Svensk tidskrift 1948, s. 28 f.)
och som tidigare repeterats i smått, nämligen avskärarrdet av
järnvägs-, landsvägs- och kanalförbindelserna från västzonerna
till de geografiskt helt isolerade västsektorerna i Berlin. Härmed
hade en akut kris av största allvar uppstått och västmakterna
bragts i en mycket brydsam situation.
Vederhäftiga engelska iakttagare ha gjort gällande, att en rad
indicier ge vid handen, att man i den högsta ryska ledningen redan mot slutet av 1947 skulle ha beslutat att synkronisera sina
politiska och militära åtgärder på ett sådant sätt, att man vid
den vanliga tiden för stora mellaneuropeiska krigsutbrott –
augusti-september – själv skulle stå fullt redo för den stora
kraftmätningen. Motparten skulle däremot se sig ställd i det fruktansvärda valet mellan att uppge Berlin, med allt vad detta innebure av prestigeförlust och politiskt debacle, och att med våld
bryta sig igenom till den isolerade staden och därmed själv slå
det första slaget i en strid, där man alltså inför en del av världsopinionen komme att stå som angripare, medan man i verkligheten knappast ens hunnit vidtaga de nödtorftigaste förberedelserna. Det är särskilt februari-kuppen i Prag -varom mera här
nedan- som enligt dessa bedömare knappast kan förklaras annorlunda än som en brådskande åtgärd för att definitivt trygga
kontrollen över »den böhmiska bastionem inför ett eventuellt omedelbart förestående krig. I annat fall skulle det nämligen vara
svårt att förstå, att man så i oträngt mål spelat bort de återstående sympatierna för Ryssland och kommunismen ute i världen.
Om denna hypotes är riktig – och åtskilligt synes tala därför
-har den ryska taktiken misslyckats till följd av två omständigheter, som knappast kunde förutses vid slutet av 1947. Den ena
är den brytning mellan Moskva och dess dittillsvarande satrap
i Belgrad, Tito, som inträdde på våren 1948 men blev offentlig
först i slutet av juni. Bakgrunden till konflikten är i stort sett
alltjämt obekant, men det ligger nära till hands att förmoda, att
i varje fall ett viktigt bidragande skäl har varit Titos obenägenhet att i militärt hänseende fullständigt inordna sig under Moskvas befälsmyndighet och hans önskan att behålla den jugoslaviska armen som en självständig styrkefaktor. Brytningen med
2- 493441 Svensk Tidskrift 1949 15
Torvald Höjer
honom innebar ett blottande av den ryska armens vänstra flank
och kunde tänkas medföra vissa risker för den stora kontinentalmaktens »mjuka underliv» för att begagna den term, som Churchill nyttjat i ett liknande sammanhang. Den stora uppmarschplanen måste därför råka i en viss oordning. Jugoslaviens vidare
orientering ter sig vid årsskiftet som ett av de viktigaste – och
farligaste – frågetecknen på den storpolitiska horisonten.
Det andra oförutsedda strecket i den ryska räkningen var luftbron eller rättare sagt dennas oförmodat stora kapacitet. Det framgår ganska tydligt av presskommentarerna i juni och juli, att
man på anglosaxiskt håll egentligen ej väntade mera av denna
transportled, än att den skulle hålla situationen i Berlin dräglig
så pass länge, att man kunde vinna tid till en rimlig uppgörelse
med motparten. Men denna typiskt anglosaxiska briljanta improvisation visade sig äga en helt annan räck- och bärvidd. Den
möjliggjorde en nödtorftig försörjning av Berlin på längre sikt.
Så kunde den kritiska tidpunkten på hösten passeras utan att
man behövde ställas inför det av ryssarna avsedda farofyllda alternativet. Och sedan de underhandlingar, som under åtskilliga
veckor fördes i Moskva, gått sönder på grund av Rysslands omedgörliga hållning – Molotov sökte använda Berlin som hävstång
för att rulla upp den tyska frågan i dess helhet och särskilt för
att bringa Frankfurtplanen på fall- har luftbron visat sig alltjämt fungera. Om ej vintern blir alldeles exceptionellt besvärlig,
torde den räcka för Västberlins försörjning även under den mest
fruktade årstiden och sålunda hålla frågan öppen till våren. De
ryska övergrepp mot de folkvalda stadsfullmäktige, som till sist
medfört stadens totala administrativa klyvning, ha ej i nämnvärd grad påverkat frågeställningen i stort. A andra sidan är det
självklart, att situationen i Berlin alltid är så spänd, att ett verkligt allvarligt intermezzo därstädes skulle kunna få de mest vittgående konsekvenser för hela världen.
Berlin är emellertid långtifrån den enda punkt, där konflikten
mellan öst och väst är akut. Under hela 1948 har den ryska pressen på Grekland och Turkiet varit lika oavlåtlig och ålagt det
förra landet ett krigstillstånd, det senare en beredskapsbörda, som
intetdera av dem skulle ha kunnat bära utan oavbrutet amerikanskt stöd. Enligt mångas mening har kommunismen vidare
haft åtskilliga fingrar med i de strider i Palestina, som i så hög
grad tagit världens uppmärksamhet i anspråk och som tillfogat
Sverige en svår förlust. Då och då framträda symtom på att även
16
Spänning och blockbildning under 1948
Persien återigen kan tänkas bli ett internationellt stormcentrum.
Den fortsatta konflikten mellan Indien och Pakistan om Kasjmir
med dess strategiskt så betydelsefulla pass skulle likaledes kunna
erbjuda Moskva en inblandningsmöjlighet och en infallsport. På
nyåret synes den dock stå inför sin lösning.
Men Rysslands energi har under senare delen av 1948 dock
främst varit inriktad längre österut. Birrna lämnade vid årets
början helt och hållet det brittiska imperiet – i och för sig ett
ytterligare vittnesbörd, om det gjordes behov därav, om arbetarregeringens förmåga att bevara Englands internationella ställning
efter segern. Som det var blott alltför lätt att förutse, har konsekvensen av den engelska avmarschen blivit en svår villervalla
med en rad smärre inbördeskrig, där den kommunistiska inspirationen är otvetydig. Detsamma gäller om den mot Holland upproriska »republiken» på mellersta J ava. Vid årets slut har den
holländska regeringen omsider gripit in med hårdhandskarna mot
denna anarki i ett av jordens rikaste områden och satt igång
stora militära operationer för att rensa upp på allvar. Ett påfallande vittnesbörd om fördomarnas seger över förnuft och reella
intressen är, att stora kretsar i Förenta staterna med den inrotade, mot bakgrund av Amerikas världsställning allt besynnerligare aversionen mot europeiska kolonialmakter häftigt tagit
parti mot Holland och härvid fått stöd av den australiska arbetarvärlden. Skulle denna egenartade opinionsrörelse lyckas framtvinga en holländsk reträtt, har Ryssland mycket billigt inhöstat
en världspolitisk framgång av svårberäkneliga verkningar.
Mycket allvarliga svårigheter har England under årets senare
del fått erfara på Malackahalvön, där en öppet kommunistisk
upprorsrörelse tidvis skapat fullständigt anarkiska förhållanden
och nödgat England till truppsändningar, som varit mycket svåra
att bringa till stånd med hänsyn till den engelska armens tillstånd
tre år efter segern.
Vida viktigare än något av dessa i och för sig mycket betänkliga symtom på den ringa politiska stabiliteten i de rika monsunländerna är emellertid utvecklingen i Kina. Under årets sista må-
nader har den nationalistiska regeringen under Chiang-Kai-Sheks
ledning lidit en rad fullständigt katastrofala motgångar i kampen
mot de nordkinesiska kommunisterna. Först Mansjuriet och sedan
hela norra Kina ha gått förlorade. Vid årets slut synas Nanking
och Shanghai stå inför sitt fall, och det förefaller särdeles ovisst,
om kuomintangpartiet ens skall lyckas rädda södra delen av det
17
Torvald Höjer
stora riket. Att orsakerna till denna katastrofala utveckling till
mycket stor del äro att söka i korruptionen och odugligheten inom
styrande kretsar i kuomintang, torde kunna anses väl vitsordat. Inför sakernas utveckling tycks regeringen i ’Vashington
stå rådvill och planlös, fastän det ej är svårt att bilda sig en
approximativ föreställning om vad ett kommunistiskt Kina på
längre sikt kan betyda för världsutvecklingen. Somliga bedömare
trösta sig med att »kommunism» hos de kinesiska segerherrarna
skulle vara blott en skylt, som i själva verket döljer en rätt sympatisk och samhällsbevarande egnahemsrörelse bland de stora förtryckta bondemassorna. En dylik hypotes stämmer knappast med
de lojalitetsförsäkringar mot Kreml, som under de sista veckorna
utfärdats från deras högkvarter, och den skulle överhuvud taget
innebära något fullständigt nytt i värlskommunismens historia;
parallellen med kuomintang självt för tjugo år sedan är föga övertygande. Fråga är, om inte Amerika och England här ställts inför
det allvarligaste spörsmålet i sin historia, ett spörsmål på vars
besvarande deras eget framtida öde ytterst beror.
Liksom under föregående år har den allt bittrare praktiskpolitiska motsättningen ackompanjerats av en allt skarpare rysk
betoning av den egna livsåskådningens absoluta skiljaktighet från
och fiendskap till den i Västerlandet gängse. Denna tendens har
kommit till uttryck i fortsatta rensnings- och uppryckningsaktioner inom en rad grupper av intellektuella, från tonsättarna till
ärftlighetsforskarna, från filosoferna till teaterkritikerna, från
nationalekonomerna till språkmännen. Överallt är det samma
schema- ett anatema över den »borgerliga» vetenskapen respektive konsten och en extatisk bekännelse tillleninism och stalinism
som de enda rätta vägarna på kulturområdet i fråga liksom på
varje annat. Framförandet av förut obekanta ryska föregångare
till snart sagt alla stora framsteg i kulturens och teknikens historia liksom avskaffandet av sådana »borgerliga» påhitt som Ruriks riksgrundning eller västmakternas förtjänster om tjeckernas
frigörelse 1918 fullständiga denna egenartade bild.
Man plägar ibland jämföra våra dagars stora ideologiska motsättningar med religionskrigens tidevarv. Jämförelsen haltar emellertid. Då var det dock endast fråga om olika riter och dogmer i
samma trosbekännelse; mycket av det allra väsentligaste var gemensamt även för de bittraste meningsmotståndare. Nu däremot
är allt motsatser, till och med de mest elementära föreställningar
18
Spiinning och blockbildning under 1948
om sanning, rätt och moral. Det finns överhuvud taget inte längre
någon gemensam terräng att stå på, och detta är kanske det mest
tröstlösa i hela den ohyggliga världssituation, vartill vi bragts
efter två stora krig, som av segrarna förts »to make the world
safe for Democracy».
Den andra av de i inledningen nämnda grundtendenserna i tiden, östblockets konsolidering, har under 1948 märkts mindre än
under 1947, därför att den redan var så långt hunnen. I Bulgarien
och Rumänien återstod vid 1948 års ingång ej mycket mer att
göra, knappast heller i Polen. I Ungern fanns ännu något mera
kvar av en viss västerländsk orientering, och där har utvecklingen
fortsatt med nya förödmjukelser för det 1945-46 tongivande bondepartiet. Bl. a. ha såväl presidenten som konseljpresidenten under
året avhysts och ersatts med än medgörligare män. Julen har
fullt stilenligt firats med fängslandet av kardinalprimas, anklagad för »högförräderi» och »valutaförseelser». En viktig milstolpe
har passerats i alla dessa länder i och med att man efter ett redan
förut i tyska östzonen praktiserat mönster »sammanslagit» socialdemokrater och kommnister eller, enklare uttryckt, avskaffat de
förra. Självfallet ha därvid vissa formella och dekorativa hänsyn
tagits till förtjänta politici av typen Fierlinger.
Det enda stora slaget på detta frontavsnitt slogs i slutet av
februari i Tjeckoslovakiet, det enda land i östra Mellaneuropa,
som ännu åtnjöt en viss frihet och rättsäkerhet. Den formella
upptakten gåvo de borgerliga partierna, då de drogo tillbaka sina
ministrar ur koalitionsregeringen såsom protest mot den kommunistiske inrikesministerns rent partibetonade personalpolitik inom
polisen; man hade ju här att göra med den gren av statsapparaten,
som är av särskild vikt vid övergången från ett fritt statsskick
till diktatur. Det är tydligt, att de borgerliga härvid hade räknat
med ryggstöd dels av socialdemokraterna, dels av presidenten
Benesj. I bägge fallen missräknade de sig. Bland socialdemokraterna var det Fierlinger, som trots sitt nederlag på en partikongress några månader tidigare blev den avgörande. Och presidenten visade nu som vid flera tidigare tillfällen under sin skiftesrika
bana alltför mjuk ryggrad. Resultatet blev därför ej alls, som de
borgerliga hoppats, en regering utan kommunister eller en ren
expeditionsministär, under vilken valen med all sannolikhet skulle
ha blivit ett kraftigt bakslag för Moskva. Det blev i stället de
borgerliga, som reellt om ock ej formellt helt avlägsnades från
19
Torvald Höjer
regeringen. Inom några veckor upprättades en ren folkdemokratisk regim, sedan en serie grundliga utrensningar under ledning
av kommunistiska aktionsutskott företagits inom förvaltning,
domstolar och undervisningsväsen. Den under många år så ivrigt
och skickligt reklamerade tjeckiska mönsterdemokratin hade på
några veckor förvandlats till en terror- och polisstat av välkänt
märke. Man kan knappast säga, att invånarna visade en högre
grad av civilkurage vid denna prövning än de då med all rätt
klandrade tyskarna 1933-1934. Utrikesministern Masaryks död
under mystiska omständigheter några dagar efter kuppen och
presidenten Benesjs avgång fram på våren enligt det gamla välkända receptet »Moren har gjort sin tjänst …» fullbordade bilden.
Mot bakgrunden av händelserna i Prag var det blott alltför
naturligt, att på många håll den nära nog samtidiga inbjudningen
till Finland att sluta en försvarspakt med Ryssland betraktades
som början till slutet även där. Så blev emellertid ingalunda förhållandet. Den pakt, som slöts, var av rätt intetsägande natur,
och den inrikespolitiska utvecklingen i Finland under våren och
sommaren var så till vida verkligt sensationell, som först inrikesoch polisministern Leino och sedan kommunisterna överhuvudtaget kunde utskeppas ur regeringen och en rent socialdemokratisk
ministär bildas. Riksdagsvalen på sommaren inneburo därjämte
en klar borgerlig seger och ett oväntat stort nederlag för »folkdemokraterna». Trots detta har grannsämjan med Ryssland till synes kunnat bevaras och mot årets slut t. o. m. bekräftats med ett
rätt gynnsamt handelsavtal. Åtskilliga spekulationer ha gjorts
rörande orsakerna till denna ovanliga hänsynsfullhet på rysk sida;
särskilt har man gissat på återverkningarna av den oväntat skarpa
världsreaktionen mot Pragtragedien liksom på rysk ovillighet att
med alltför bryska ingripanden i Finland eventuellt driva hela
Skandinavien i armarna på Amerika. Endast framtiden torde kunna
visa, om dessa kannstöperier träffat prick och om den ryska återhållsamheten mot Finland är definitiv.
Beträffande västrnakternas svaghet, särskilt i militärt hänseende, kan det å ena sidan sägas, att åtskilligt gjorts under 1948
för att råda bot därpå, men å den andra, att denna svaghet alltjämt utgör en huvudfaktor i det politiska spelet. Det medges utan
vidare i engelsk press, att de västeuropeiska staterna för ögonblicket endast kunna ställa upp en mindre del av de 45 divisioner,
som anses erforderliga för att hålla Rhenlinjen. Visserligen har
numera t. o. m. den engelska arbetarregeringen inför tidens tecken
20
Spiinning och blockbildning under 1948
sett sig nödsakad att söka med största möjliga snabbhet återuppbygga den krigsmakt, som med så obetänkt hast till stor del raserades 1945-46, men ett sådant arbete kräver åtskillig tid. Bäst
tycks återupprustningen hittills ha lyckats inom flottan med dess
fasta tradition och ypperliga befäl. Däremot erkännes öppet, att
de stora kombinerade flyg- och flottmanövrerna på senhösten visade en mycket oroväckande svaghet inom Royal Air Force i
fråga om både materielens och manskapets kvalitet. Armen slutligen lider stor brist på folk. Regeringen har nu äntligen tvungits
att revidera det olyckliga beslut, som på sin tid fattades, att inför
missnöjet på partiets vänsterflygel sätta ner den föreslagna utbildningstiden från 18 till 12 månader, vilket nu – ehuru vida
längre än den svenska övningstiden – allmänt erkännes vara
fullständigt otillräckligt. Men det kommer att taga mycken tid,
innan den nu beslutade ökningen ger nämnvärda praktiska resultat.
Vad som för Englands vidkommande – liksom naturligtvis i
än högre grad för Frankrikes, vars arme f. n. blott omfattar ett
fåtal krigsdugliga divisioner – främst försvårar en snabb uppmstning, är det ekonomiska och finansiella nödläget. Tvånget att
öka produktion och export och bristen på arbetskraft inom viktiga
industrier göra det särdeles olägligt att för lång tid binda en stor
del av landets ungdom i militärtjänst; bristen på valutor hindrar
viktig materielanskaffning. Det är numera blott alltför tydligt,
att Englands ekonomiska svårigheter ingalunda, som man i början
ville tro, blott utgöra en akut omställningskris efter det långvariga
kriget och dess ödeläggelse utan utgöra varaktiga symtom på
landets starkt försämrade ställning i världsekonomin, sedan dess
stora utländska tillgodohavanden under kriget förbrukats och
delvis bytts i skulder. Den gängse engelska uppfattningen f. n. är,
att bottenläget numera passerats i ekonomiskt hänseende. Även
om, som man får hoppas, denna uppfattning skulle visa sig riktig, kommer vägen uppåt sannolikt att bli både lång och svår,
särskilt om de alltmera annalkande underhusvalen inte skulle medföra det väntade vaktombytet i Downing street.
En ytterligare svårighet för Englands upprustning var länge
den blinda sympati för det marxistiska Ryssluad och den envisa
aversion mot det kapitalistiska U. S. A., som gjorde sig breda inom
stora kretsar av Labour party, parade med en allmän världspolitisk optimism och en naiv tro på det egna partiets förmåga att
-i motsats till alla borgerliga regimer- komma på god fot med
21
Torvald Höjer
Stalin. Dessa stämningar synas numera vara avsevärt på retur,
och figurer som Zilliacus eller Platts-Miils förefalla numera relativt isolerade. Men man får aldrig glömma, att de känslor och
stämningar, som dessa herrar eller på annan ort deras meningsfränder företräda i outspädd och virulent form, ingalunda äro
alldeles okända för partiet i dess helhet och där alltid bidraga
till att skapa en vis inertim i utrikes- och försvarsfrågor.
Vida gynnsammare är läget naturligtvis ifråga om den amerikanska upprustningen tack vare landets rikedom och industrins
enorma kapacitet. Men även i U. S. A. tager en verklig återuppbyggnad av krigsmakten i överensstämmelse med teknikens allra
senaste krav åtskillig tid i anspråk. Och det förefaller, som om
kongressen funne det vida lättare att votera millioner och milliarder dollars till materiel än att- med den väldiga och högröstade
mödraopinionen i kikaren – ställa landets ungdom, »the boys’>,
till förfogande i nödig utsträckning.
Trots dessa negativa faktorer har alldeles obestridligen mycket
gjorts under 1948 för att skapa en motvikt till östblockets hotande
massa. Marshallplanen voterades på våren av kongressen oväntat
snabbt och oväntat fritt från nedskärningar. Orsaken därtill var
väl främst det rejäla handtag, som den amerikanska regeringen
fick av »Uncle Joe» Stalin genom händelserna i Prag. Planen är
utomordentligt viktig i detta sammanhang, eftersom dess framgångsrika genomförande skulle innebära, att jordmånen i Västoch Mellaneuropa skulle göras relativt hårdarbetad för kommunistisk propaganda. Händelserna i Frankrike och i någon mån
även i Italien under årets senare del ha emellertid visat, vilka
möjligheter ett något så när manstarkt kommunistparti har att
med hjälp av välplacerade strejker framgångsrikt sabotera det
egna landets återhämtning. Framför allt har Marshallplanen inte
något direkt militärt värde i händelse av en akut kris.
På det militära området ha vi i stället den i mars slutna Brysselpakten mellan England, Frankrike och de tre Beneluxstaterna.
Med denna pakt och en rad följande överenskommelser har det
för första gången i fredstid skapats ett västeuropeiskt försvarsförbund med en relativt koordinerad militärledning. Men, som någon
framhållit, l + O + O + O+ O= l, och även den engelska ettan är
för närvarande rätt liten. Hela Brysselpakten blir tämligen verkningslös, om ej Amerika ställer sin makt och sina atombomber
bakom den. Det är om detta, som världspolitiken kretsat under
en stor del av hösten för att så småningom utmynna i direkta
22
Spänning och blockbildning under 1948
underhandlingar om en Nordatlantpakt med även Kanada som
deltagare, eventuellt även om något slags Medelhavspakt.
Därmed uppstår emellertid också den viktiga frågan, vilka länder utom Brysselmakterna som skulle deltaga i en dylik blockbildning. Med stor bestämdhet har det talats om inbjudningar till
Portugal, Island, Danmark och Norge. Det förefaller tydligt, att
Grekland, ’rurkiet och Italien, i vilket sistnämnda land kommunismen led ett svårt bakslag vid valen i april, skulle komma med,
om Medelhavsområdet inneslötes i säkerhetssystemet. Men sedan
finns det flera osäkra faktorer: Irland med sin separatism, Sverige
och Schweiz med sina förhoppningar att kunna vara neutrala
även en tredje gång och slutligen Spanien. Att sistnämnda makt
ur militär synpunkt är av mycket stor betydelse, eventuellt som
sista utpost på en annars ockuperad kontinent, därom synes den
militära sakkunskapen vara övertygad. Å ven de politiska amerikanska instanserna synas böjda att om möjligt få Spanien med.
Men en besynnerlig demokratisk renlevnadsortodoxi i Englands
och ännu mer Frankrikes vänsterpartier, vilka utan svårighet svalt
vänskap med Stalin, Tito och Bierut, ryggar absolut tillbaka för
varje samröre med den ur humanitetens och frihetens synpunkt
dock knappast lika illa komprometterade Franco. Att ingen fransk
parlamentarisk regering f. n. skulle kunna överleva ett sådant
närmande, förefaller säkert. Det återstår att se, om detta de obotfärdigas förhinder skulle bestå även vid en akut kris. Vad paktsystemets utvidgning till Medelhavsområdet överhuvudtaget beträffar, synas de illa utsatta och alltjämt svaga västeuropeiska
kontinentalstaterna med Frankrike i spetsen ställa sig skeptiska
till en sådan utsträckning av förpliktelserna, kombinerad med motsvarande utspädning av de inpumpade amerikanska kraftresurserna.
Beträffande västblocket måste f. n. alltså sägas, att det visserligen är under tydlig framväxt både militärt och politiskt men
att å andra sidan ännu så länge såväl dess omfattning som dess
styrka i ett krig äro synnerligen diskutabla. En positiv omständighet är, att det förutsedda långa interregnum i Amerika bortföll
tack vare Trumans alldeles oförutsedda valseger.
Vid årsskiftet kan situationen tyvärr ej betraktas annorlunda
än som mycket spänd, så spänd, att man har svårt att inse, både
hur en avspänning inom rimlig tid skulle kunna tänkas gå till
och hur en ytterligare avsevärd stegring av spänningen skulle
kunna äga rum utan att utlösa den stora explosionen. Det bästa,
23
Torvald Höjer
som för ögonblicket kan vara att hoppas, synes vara, att det nu
pågående kalla kriget kan fortsätta utan öppen brytning för så
lång tid framåt, att en verklig maktbalans hinner återupprättas
såväl i Europa som i Asien.
Den stora frågan skulle kunna formuleras sålunda: Skall det
denna gång lyckas de båda stora anglosaxiska makterna att i så
god tid etablera en tillräckligt fast och respektingivande motståndsfront, att angriparen finner det klokast att göra haltT Eller
skall det nu som 1939-40 ej lyckas upprätta denna front förrän
så sent, att kriget hinner utbryta’ Eller slutligen, skall det överhuvud taget misslyckas att bygga upp denna freds- och motständsfront och kronärtskockstaktiken sålunda kunna fullföljas med
framgång även annorstädes än på Balkan och kring Donau~
Att i en tid av sådan karaktär försvaret och de utrikespolitiska
frågorna måste äga en självklar prioritet framför samhällets övriga intressen, hur berättigade dessa än i och för sig månde vara,
därom borde all tvekan vara utesluten i varje stat, som är sinnad att uppbjuda alla krafter för att till bättre tider bevara sin
fria tillvaro och människovärdiga levnadsförhållanden åt sina
medborgare. Att den tid, som står till förfogande för militära och
andra förberedelser, kan visa sig mycket knapp, därom är tvivel
tyvärr uteslutet, även om förhoppningen alltjämt består, att en
västerländsk konsolidering skall kunna rädda både freden och friheten.
24
OCH BLOCKBILDNING UNDER 1948
Av docenten TORVALD HÖJER
NÅR man ser tillbaka pa aren efter krigets upphörande, ja, i
viss mån även på det sista skedet av själva kriget, är det fyra
tendenser, som allt starkare framträda såsom avgörande för händelsernas utformning. De äro ingalunda skarpt åtskilda utan sammanfalla eller bryta sig till en del mot varandra, men i det perspektiv, som nu erbjuder sig, kan det löna sig att behandla dem
var för sig. Den första bland dem är den allt skarpare motsättningen mellan öst och väst. Den andra utgöres av östblockets konsolidering eller – för att begagna en annan formulering – det
allt fullständigare inordnandet av länderna från Stettin till Sofia
under Moskvas lydnad. Den tredje faktorn är västmakternas militära svaghet under åren närmast efter krigsslutet. Och den fjärde
är den långsamma men så småningom dock allt tydligare tendensen till ekonomisk, politisk och militär konsolidering även i väster.
Alla dessa tendenser ha gjort sig starkt förnimbara även under
det år, som nu gått till ända.
Den sista bron över den allt vidare klyftan mellan öst och väst
hade egentligen brutits redan i slutet av 1947, då utrikesministermötet i London efter korta förhandlingar upplöstes utan att man
ens kunnat komma överens om att göra ett nytt försök. Det var
främst den tyska frågan, som ställde ståndpunkterna oförenliga
mot varandra. Västmakterna hade i det längsta, av hänsyn till
den svaga förhoppningen att dock till sist kunna komma överens
med ryssarna i Fotsdamavtalets anda, dröjt med att på allvar
inleda en ny och självständig politik i sina tyska zoner, hur politiskt besvärligt och ekonomiskt betungande det snart treåriga provisoriet än var för dem. Med Londonkonferensens sammanbrott
blev denna tövande politik ohållbar. I början av 1948 framlades
med den s. k. Frankfurtplanen den första skizzen till något, som
13
Torvald Höjer
tydligt tenderade att bli en särskild västtysk stat, där konturerna
till en verklig riksdag och en egen regering började avteckna sig.
De strävanden att skapa en livskraftig statsbildning på västtysk
grund, som framträtt i Frankfurtplanen, ha sedermera fortsatts
under hela 1948. De ha dock haft att kämpa med åtskilliga svårigheter. En har varit den franska politiken med sin i och för sig
lättbegripliga benägenhet att blicka bakåt i stället för framåt och
att för de nyss överståndna farorna från Tysklands sida glömma
det nu akuta hotet från Moskva. Denna franska ovillighet mot
allt, som kunde innebära början till återupprättandet av en enhetlig och stark tysk statsmakt i stället för en lös federation, helst
av 1648 års modell, har utgjort och utgör alltjämt en avsevärd
svårighet för Washingtons mera realistiska och mindre traditionsbundna politik. Frankrikes fullständiga beroende av Amerikas
hjälp i olika avseenden medför emellertid, att de franska hämningarna i allmänhet kunna övervinnas, ehuru de kräva sin tid.
Den vid årets slut träffade överenskommelsen om kontrollen över
Ruhr visar ganska vittgående hänsynstagande till den franska
ståndpunkten och har också väckt livlig förbittring i Tyskland.
En annan svårighet är tysk. De nu verksamma tyska partierna
äro väl medvetna om sin svaghet och sin ringa förankring i någon
levande tysk opinion. De räkna också med en blivande stark nationell reaktion. Och vid en sådan skulle de partier och politiska
personligheter, vilka medverkat till något, som kunde tolkas som
ett tyskt medgivande av östzonens utsöndring, ha att motse en
skarp räfst. Ur denna synpunkt har det alltså gällt att ge den
västtyska statsbildningen ett så provisoriskt utseende som möjligt
och att undvika allt, som kunde innebära en formell och definitiv
skilsmässa från östtyskland. Så har författningsarbetet dragit
länge ut på tiden, men under våren 1949 kommer väl sannolikt den
nya statsbildningen att stå nödtorftigt färdig. Om måttet av dess
frihet i förhållande till ockupationsmakterna är det svårt att
ännu så länge ha någon mening.
Bland de tyska problemen intog valutafrågan sedan länge en
särskilt viktig plats. Riksmarkens rent fiktiva karaktär utgjorde
kanske i högre grad än något annat ett hinder för en återuppbyggnad på det ekonomiska området och för skapandet av ett
västtyskt näringsliv, som skulle vara i stånd att försörja det tyska
folket. Hänsynen till Ryssland hade i mer än två år hindrat alla
åtgärder för att råda bot på det onda. På våren 1948 var det tydligt, att en västtysk valutareform äntligen stod för dörren, och
14
Spänning och blockbildning under 1948
i mitten av juni genomfördes den i ganska drastiska former. Följden blev en akut brytning med Ryssland, som omedelbart grep
tillfället att anklaga sina forna bundsförvanter för en svår kränkning av Potsdamöverenskommelsen. Som ryskt motdrag följde en
åtgärd, som länge varit befarad (se Svensk tidskrift 1948, s. 28 f.)
och som tidigare repeterats i smått, nämligen avskärarrdet av
järnvägs-, landsvägs- och kanalförbindelserna från västzonerna
till de geografiskt helt isolerade västsektorerna i Berlin. Härmed
hade en akut kris av största allvar uppstått och västmakterna
bragts i en mycket brydsam situation.
Vederhäftiga engelska iakttagare ha gjort gällande, att en rad
indicier ge vid handen, att man i den högsta ryska ledningen redan mot slutet av 1947 skulle ha beslutat att synkronisera sina
politiska och militära åtgärder på ett sådant sätt, att man vid
den vanliga tiden för stora mellaneuropeiska krigsutbrott –
augusti-september – själv skulle stå fullt redo för den stora
kraftmätningen. Motparten skulle däremot se sig ställd i det fruktansvärda valet mellan att uppge Berlin, med allt vad detta innebure av prestigeförlust och politiskt debacle, och att med våld
bryta sig igenom till den isolerade staden och därmed själv slå
det första slaget i en strid, där man alltså inför en del av världsopinionen komme att stå som angripare, medan man i verkligheten knappast ens hunnit vidtaga de nödtorftigaste förberedelserna. Det är särskilt februari-kuppen i Prag -varom mera här
nedan- som enligt dessa bedömare knappast kan förklaras annorlunda än som en brådskande åtgärd för att definitivt trygga
kontrollen över »den böhmiska bastionem inför ett eventuellt omedelbart förestående krig. I annat fall skulle det nämligen vara
svårt att förstå, att man så i oträngt mål spelat bort de återstående sympatierna för Ryssland och kommunismen ute i världen.
Om denna hypotes är riktig – och åtskilligt synes tala därför
-har den ryska taktiken misslyckats till följd av två omständigheter, som knappast kunde förutses vid slutet av 1947. Den ena
är den brytning mellan Moskva och dess dittillsvarande satrap
i Belgrad, Tito, som inträdde på våren 1948 men blev offentlig
först i slutet av juni. Bakgrunden till konflikten är i stort sett
alltjämt obekant, men det ligger nära till hands att förmoda, att
i varje fall ett viktigt bidragande skäl har varit Titos obenägenhet att i militärt hänseende fullständigt inordna sig under Moskvas befälsmyndighet och hans önskan att behålla den jugoslaviska armen som en självständig styrkefaktor. Brytningen med
2- 493441 Svensk Tidskrift 1949 15
Torvald Höjer
honom innebar ett blottande av den ryska armens vänstra flank
och kunde tänkas medföra vissa risker för den stora kontinentalmaktens »mjuka underliv» för att begagna den term, som Churchill nyttjat i ett liknande sammanhang. Den stora uppmarschplanen måste därför råka i en viss oordning. Jugoslaviens vidare
orientering ter sig vid årsskiftet som ett av de viktigaste – och
farligaste – frågetecknen på den storpolitiska horisonten.
Det andra oförutsedda strecket i den ryska räkningen var luftbron eller rättare sagt dennas oförmodat stora kapacitet. Det framgår ganska tydligt av presskommentarerna i juni och juli, att
man på anglosaxiskt håll egentligen ej väntade mera av denna
transportled, än att den skulle hålla situationen i Berlin dräglig
så pass länge, att man kunde vinna tid till en rimlig uppgörelse
med motparten. Men denna typiskt anglosaxiska briljanta improvisation visade sig äga en helt annan räck- och bärvidd. Den
möjliggjorde en nödtorftig försörjning av Berlin på längre sikt.
Så kunde den kritiska tidpunkten på hösten passeras utan att
man behövde ställas inför det av ryssarna avsedda farofyllda alternativet. Och sedan de underhandlingar, som under åtskilliga
veckor fördes i Moskva, gått sönder på grund av Rysslands omedgörliga hållning – Molotov sökte använda Berlin som hävstång
för att rulla upp den tyska frågan i dess helhet och särskilt för
att bringa Frankfurtplanen på fall- har luftbron visat sig alltjämt fungera. Om ej vintern blir alldeles exceptionellt besvärlig,
torde den räcka för Västberlins försörjning även under den mest
fruktade årstiden och sålunda hålla frågan öppen till våren. De
ryska övergrepp mot de folkvalda stadsfullmäktige, som till sist
medfört stadens totala administrativa klyvning, ha ej i nämnvärd grad påverkat frågeställningen i stort. A andra sidan är det
självklart, att situationen i Berlin alltid är så spänd, att ett verkligt allvarligt intermezzo därstädes skulle kunna få de mest vittgående konsekvenser för hela världen.
Berlin är emellertid långtifrån den enda punkt, där konflikten
mellan öst och väst är akut. Under hela 1948 har den ryska pressen på Grekland och Turkiet varit lika oavlåtlig och ålagt det
förra landet ett krigstillstånd, det senare en beredskapsbörda, som
intetdera av dem skulle ha kunnat bära utan oavbrutet amerikanskt stöd. Enligt mångas mening har kommunismen vidare
haft åtskilliga fingrar med i de strider i Palestina, som i så hög
grad tagit världens uppmärksamhet i anspråk och som tillfogat
Sverige en svår förlust. Då och då framträda symtom på att även
16
Spänning och blockbildning under 1948
Persien återigen kan tänkas bli ett internationellt stormcentrum.
Den fortsatta konflikten mellan Indien och Pakistan om Kasjmir
med dess strategiskt så betydelsefulla pass skulle likaledes kunna
erbjuda Moskva en inblandningsmöjlighet och en infallsport. På
nyåret synes den dock stå inför sin lösning.
Men Rysslands energi har under senare delen av 1948 dock
främst varit inriktad längre österut. Birrna lämnade vid årets
början helt och hållet det brittiska imperiet – i och för sig ett
ytterligare vittnesbörd, om det gjordes behov därav, om arbetarregeringens förmåga att bevara Englands internationella ställning
efter segern. Som det var blott alltför lätt att förutse, har konsekvensen av den engelska avmarschen blivit en svår villervalla
med en rad smärre inbördeskrig, där den kommunistiska inspirationen är otvetydig. Detsamma gäller om den mot Holland upproriska »republiken» på mellersta J ava. Vid årets slut har den
holländska regeringen omsider gripit in med hårdhandskarna mot
denna anarki i ett av jordens rikaste områden och satt igång
stora militära operationer för att rensa upp på allvar. Ett påfallande vittnesbörd om fördomarnas seger över förnuft och reella
intressen är, att stora kretsar i Förenta staterna med den inrotade, mot bakgrund av Amerikas världsställning allt besynnerligare aversionen mot europeiska kolonialmakter häftigt tagit
parti mot Holland och härvid fått stöd av den australiska arbetarvärlden. Skulle denna egenartade opinionsrörelse lyckas framtvinga en holländsk reträtt, har Ryssland mycket billigt inhöstat
en världspolitisk framgång av svårberäkneliga verkningar.
Mycket allvarliga svårigheter har England under årets senare
del fått erfara på Malackahalvön, där en öppet kommunistisk
upprorsrörelse tidvis skapat fullständigt anarkiska förhållanden
och nödgat England till truppsändningar, som varit mycket svåra
att bringa till stånd med hänsyn till den engelska armens tillstånd
tre år efter segern.
Vida viktigare än något av dessa i och för sig mycket betänkliga symtom på den ringa politiska stabiliteten i de rika monsunländerna är emellertid utvecklingen i Kina. Under årets sista må-
nader har den nationalistiska regeringen under Chiang-Kai-Sheks
ledning lidit en rad fullständigt katastrofala motgångar i kampen
mot de nordkinesiska kommunisterna. Först Mansjuriet och sedan
hela norra Kina ha gått förlorade. Vid årets slut synas Nanking
och Shanghai stå inför sitt fall, och det förefaller särdeles ovisst,
om kuomintangpartiet ens skall lyckas rädda södra delen av det
17
Torvald Höjer
stora riket. Att orsakerna till denna katastrofala utveckling till
mycket stor del äro att söka i korruptionen och odugligheten inom
styrande kretsar i kuomintang, torde kunna anses väl vitsordat. Inför sakernas utveckling tycks regeringen i ’Vashington
stå rådvill och planlös, fastän det ej är svårt att bilda sig en
approximativ föreställning om vad ett kommunistiskt Kina på
längre sikt kan betyda för världsutvecklingen. Somliga bedömare
trösta sig med att »kommunism» hos de kinesiska segerherrarna
skulle vara blott en skylt, som i själva verket döljer en rätt sympatisk och samhällsbevarande egnahemsrörelse bland de stora förtryckta bondemassorna. En dylik hypotes stämmer knappast med
de lojalitetsförsäkringar mot Kreml, som under de sista veckorna
utfärdats från deras högkvarter, och den skulle överhuvud taget
innebära något fullständigt nytt i värlskommunismens historia;
parallellen med kuomintang självt för tjugo år sedan är föga övertygande. Fråga är, om inte Amerika och England här ställts inför
det allvarligaste spörsmålet i sin historia, ett spörsmål på vars
besvarande deras eget framtida öde ytterst beror.
Liksom under föregående år har den allt bittrare praktiskpolitiska motsättningen ackompanjerats av en allt skarpare rysk
betoning av den egna livsåskådningens absoluta skiljaktighet från
och fiendskap till den i Västerlandet gängse. Denna tendens har
kommit till uttryck i fortsatta rensnings- och uppryckningsaktioner inom en rad grupper av intellektuella, från tonsättarna till
ärftlighetsforskarna, från filosoferna till teaterkritikerna, från
nationalekonomerna till språkmännen. Överallt är det samma
schema- ett anatema över den »borgerliga» vetenskapen respektive konsten och en extatisk bekännelse tillleninism och stalinism
som de enda rätta vägarna på kulturområdet i fråga liksom på
varje annat. Framförandet av förut obekanta ryska föregångare
till snart sagt alla stora framsteg i kulturens och teknikens historia liksom avskaffandet av sådana »borgerliga» påhitt som Ruriks riksgrundning eller västmakternas förtjänster om tjeckernas
frigörelse 1918 fullständiga denna egenartade bild.
Man plägar ibland jämföra våra dagars stora ideologiska motsättningar med religionskrigens tidevarv. Jämförelsen haltar emellertid. Då var det dock endast fråga om olika riter och dogmer i
samma trosbekännelse; mycket av det allra väsentligaste var gemensamt även för de bittraste meningsmotståndare. Nu däremot
är allt motsatser, till och med de mest elementära föreställningar
18
Spiinning och blockbildning under 1948
om sanning, rätt och moral. Det finns överhuvud taget inte längre
någon gemensam terräng att stå på, och detta är kanske det mest
tröstlösa i hela den ohyggliga världssituation, vartill vi bragts
efter två stora krig, som av segrarna förts »to make the world
safe for Democracy».
Den andra av de i inledningen nämnda grundtendenserna i tiden, östblockets konsolidering, har under 1948 märkts mindre än
under 1947, därför att den redan var så långt hunnen. I Bulgarien
och Rumänien återstod vid 1948 års ingång ej mycket mer att
göra, knappast heller i Polen. I Ungern fanns ännu något mera
kvar av en viss västerländsk orientering, och där har utvecklingen
fortsatt med nya förödmjukelser för det 1945-46 tongivande bondepartiet. Bl. a. ha såväl presidenten som konseljpresidenten under
året avhysts och ersatts med än medgörligare män. Julen har
fullt stilenligt firats med fängslandet av kardinalprimas, anklagad för »högförräderi» och »valutaförseelser». En viktig milstolpe
har passerats i alla dessa länder i och med att man efter ett redan
förut i tyska östzonen praktiserat mönster »sammanslagit» socialdemokrater och kommnister eller, enklare uttryckt, avskaffat de
förra. Självfallet ha därvid vissa formella och dekorativa hänsyn
tagits till förtjänta politici av typen Fierlinger.
Det enda stora slaget på detta frontavsnitt slogs i slutet av
februari i Tjeckoslovakiet, det enda land i östra Mellaneuropa,
som ännu åtnjöt en viss frihet och rättsäkerhet. Den formella
upptakten gåvo de borgerliga partierna, då de drogo tillbaka sina
ministrar ur koalitionsregeringen såsom protest mot den kommunistiske inrikesministerns rent partibetonade personalpolitik inom
polisen; man hade ju här att göra med den gren av statsapparaten,
som är av särskild vikt vid övergången från ett fritt statsskick
till diktatur. Det är tydligt, att de borgerliga härvid hade räknat
med ryggstöd dels av socialdemokraterna, dels av presidenten
Benesj. I bägge fallen missräknade de sig. Bland socialdemokraterna var det Fierlinger, som trots sitt nederlag på en partikongress några månader tidigare blev den avgörande. Och presidenten visade nu som vid flera tidigare tillfällen under sin skiftesrika
bana alltför mjuk ryggrad. Resultatet blev därför ej alls, som de
borgerliga hoppats, en regering utan kommunister eller en ren
expeditionsministär, under vilken valen med all sannolikhet skulle
ha blivit ett kraftigt bakslag för Moskva. Det blev i stället de
borgerliga, som reellt om ock ej formellt helt avlägsnades från
19
Torvald Höjer
regeringen. Inom några veckor upprättades en ren folkdemokratisk regim, sedan en serie grundliga utrensningar under ledning
av kommunistiska aktionsutskott företagits inom förvaltning,
domstolar och undervisningsväsen. Den under många år så ivrigt
och skickligt reklamerade tjeckiska mönsterdemokratin hade på
några veckor förvandlats till en terror- och polisstat av välkänt
märke. Man kan knappast säga, att invånarna visade en högre
grad av civilkurage vid denna prövning än de då med all rätt
klandrade tyskarna 1933-1934. Utrikesministern Masaryks död
under mystiska omständigheter några dagar efter kuppen och
presidenten Benesjs avgång fram på våren enligt det gamla välkända receptet »Moren har gjort sin tjänst …» fullbordade bilden.
Mot bakgrunden av händelserna i Prag var det blott alltför
naturligt, att på många håll den nära nog samtidiga inbjudningen
till Finland att sluta en försvarspakt med Ryssland betraktades
som början till slutet även där. Så blev emellertid ingalunda förhållandet. Den pakt, som slöts, var av rätt intetsägande natur,
och den inrikespolitiska utvecklingen i Finland under våren och
sommaren var så till vida verkligt sensationell, som först inrikesoch polisministern Leino och sedan kommunisterna överhuvudtaget kunde utskeppas ur regeringen och en rent socialdemokratisk
ministär bildas. Riksdagsvalen på sommaren inneburo därjämte
en klar borgerlig seger och ett oväntat stort nederlag för »folkdemokraterna». Trots detta har grannsämjan med Ryssland till synes kunnat bevaras och mot årets slut t. o. m. bekräftats med ett
rätt gynnsamt handelsavtal. Åtskilliga spekulationer ha gjorts
rörande orsakerna till denna ovanliga hänsynsfullhet på rysk sida;
särskilt har man gissat på återverkningarna av den oväntat skarpa
världsreaktionen mot Pragtragedien liksom på rysk ovillighet att
med alltför bryska ingripanden i Finland eventuellt driva hela
Skandinavien i armarna på Amerika. Endast framtiden torde kunna
visa, om dessa kannstöperier träffat prick och om den ryska återhållsamheten mot Finland är definitiv.
Beträffande västrnakternas svaghet, särskilt i militärt hänseende, kan det å ena sidan sägas, att åtskilligt gjorts under 1948
för att råda bot därpå, men å den andra, att denna svaghet alltjämt utgör en huvudfaktor i det politiska spelet. Det medges utan
vidare i engelsk press, att de västeuropeiska staterna för ögonblicket endast kunna ställa upp en mindre del av de 45 divisioner,
som anses erforderliga för att hålla Rhenlinjen. Visserligen har
numera t. o. m. den engelska arbetarregeringen inför tidens tecken
20
Spiinning och blockbildning under 1948
sett sig nödsakad att söka med största möjliga snabbhet återuppbygga den krigsmakt, som med så obetänkt hast till stor del raserades 1945-46, men ett sådant arbete kräver åtskillig tid. Bäst
tycks återupprustningen hittills ha lyckats inom flottan med dess
fasta tradition och ypperliga befäl. Däremot erkännes öppet, att
de stora kombinerade flyg- och flottmanövrerna på senhösten visade en mycket oroväckande svaghet inom Royal Air Force i
fråga om både materielens och manskapets kvalitet. Armen slutligen lider stor brist på folk. Regeringen har nu äntligen tvungits
att revidera det olyckliga beslut, som på sin tid fattades, att inför
missnöjet på partiets vänsterflygel sätta ner den föreslagna utbildningstiden från 18 till 12 månader, vilket nu – ehuru vida
längre än den svenska övningstiden – allmänt erkännes vara
fullständigt otillräckligt. Men det kommer att taga mycken tid,
innan den nu beslutade ökningen ger nämnvärda praktiska resultat.
Vad som för Englands vidkommande – liksom naturligtvis i
än högre grad för Frankrikes, vars arme f. n. blott omfattar ett
fåtal krigsdugliga divisioner – främst försvårar en snabb uppmstning, är det ekonomiska och finansiella nödläget. Tvånget att
öka produktion och export och bristen på arbetskraft inom viktiga
industrier göra det särdeles olägligt att för lång tid binda en stor
del av landets ungdom i militärtjänst; bristen på valutor hindrar
viktig materielanskaffning. Det är numera blott alltför tydligt,
att Englands ekonomiska svårigheter ingalunda, som man i början
ville tro, blott utgöra en akut omställningskris efter det långvariga
kriget och dess ödeläggelse utan utgöra varaktiga symtom på
landets starkt försämrade ställning i världsekonomin, sedan dess
stora utländska tillgodohavanden under kriget förbrukats och
delvis bytts i skulder. Den gängse engelska uppfattningen f. n. är,
att bottenläget numera passerats i ekonomiskt hänseende. Även
om, som man får hoppas, denna uppfattning skulle visa sig riktig, kommer vägen uppåt sannolikt att bli både lång och svår,
särskilt om de alltmera annalkande underhusvalen inte skulle medföra det väntade vaktombytet i Downing street.
En ytterligare svårighet för Englands upprustning var länge
den blinda sympati för det marxistiska Ryssluad och den envisa
aversion mot det kapitalistiska U. S. A., som gjorde sig breda inom
stora kretsar av Labour party, parade med en allmän världspolitisk optimism och en naiv tro på det egna partiets förmåga att
-i motsats till alla borgerliga regimer- komma på god fot med
21
Torvald Höjer
Stalin. Dessa stämningar synas numera vara avsevärt på retur,
och figurer som Zilliacus eller Platts-Miils förefalla numera relativt isolerade. Men man får aldrig glömma, att de känslor och
stämningar, som dessa herrar eller på annan ort deras meningsfränder företräda i outspädd och virulent form, ingalunda äro
alldeles okända för partiet i dess helhet och där alltid bidraga
till att skapa en vis inertim i utrikes- och försvarsfrågor.
Vida gynnsammare är läget naturligtvis ifråga om den amerikanska upprustningen tack vare landets rikedom och industrins
enorma kapacitet. Men även i U. S. A. tager en verklig återuppbyggnad av krigsmakten i överensstämmelse med teknikens allra
senaste krav åtskillig tid i anspråk. Och det förefaller, som om
kongressen funne det vida lättare att votera millioner och milliarder dollars till materiel än att- med den väldiga och högröstade
mödraopinionen i kikaren – ställa landets ungdom, »the boys’>,
till förfogande i nödig utsträckning.
Trots dessa negativa faktorer har alldeles obestridligen mycket
gjorts under 1948 för att skapa en motvikt till östblockets hotande
massa. Marshallplanen voterades på våren av kongressen oväntat
snabbt och oväntat fritt från nedskärningar. Orsaken därtill var
väl främst det rejäla handtag, som den amerikanska regeringen
fick av »Uncle Joe» Stalin genom händelserna i Prag. Planen är
utomordentligt viktig i detta sammanhang, eftersom dess framgångsrika genomförande skulle innebära, att jordmånen i Västoch Mellaneuropa skulle göras relativt hårdarbetad för kommunistisk propaganda. Händelserna i Frankrike och i någon mån
även i Italien under årets senare del ha emellertid visat, vilka
möjligheter ett något så när manstarkt kommunistparti har att
med hjälp av välplacerade strejker framgångsrikt sabotera det
egna landets återhämtning. Framför allt har Marshallplanen inte
något direkt militärt värde i händelse av en akut kris.
På det militära området ha vi i stället den i mars slutna Brysselpakten mellan England, Frankrike och de tre Beneluxstaterna.
Med denna pakt och en rad följande överenskommelser har det
för första gången i fredstid skapats ett västeuropeiskt försvarsförbund med en relativt koordinerad militärledning. Men, som någon
framhållit, l + O + O + O+ O= l, och även den engelska ettan är
för närvarande rätt liten. Hela Brysselpakten blir tämligen verkningslös, om ej Amerika ställer sin makt och sina atombomber
bakom den. Det är om detta, som världspolitiken kretsat under
en stor del av hösten för att så småningom utmynna i direkta
22
Spänning och blockbildning under 1948
underhandlingar om en Nordatlantpakt med även Kanada som
deltagare, eventuellt även om något slags Medelhavspakt.
Därmed uppstår emellertid också den viktiga frågan, vilka länder utom Brysselmakterna som skulle deltaga i en dylik blockbildning. Med stor bestämdhet har det talats om inbjudningar till
Portugal, Island, Danmark och Norge. Det förefaller tydligt, att
Grekland, ’rurkiet och Italien, i vilket sistnämnda land kommunismen led ett svårt bakslag vid valen i april, skulle komma med,
om Medelhavsområdet inneslötes i säkerhetssystemet. Men sedan
finns det flera osäkra faktorer: Irland med sin separatism, Sverige
och Schweiz med sina förhoppningar att kunna vara neutrala
även en tredje gång och slutligen Spanien. Att sistnämnda makt
ur militär synpunkt är av mycket stor betydelse, eventuellt som
sista utpost på en annars ockuperad kontinent, därom synes den
militära sakkunskapen vara övertygad. Å ven de politiska amerikanska instanserna synas böjda att om möjligt få Spanien med.
Men en besynnerlig demokratisk renlevnadsortodoxi i Englands
och ännu mer Frankrikes vänsterpartier, vilka utan svårighet svalt
vänskap med Stalin, Tito och Bierut, ryggar absolut tillbaka för
varje samröre med den ur humanitetens och frihetens synpunkt
dock knappast lika illa komprometterade Franco. Att ingen fransk
parlamentarisk regering f. n. skulle kunna överleva ett sådant
närmande, förefaller säkert. Det återstår att se, om detta de obotfärdigas förhinder skulle bestå även vid en akut kris. Vad paktsystemets utvidgning till Medelhavsområdet överhuvudtaget beträffar, synas de illa utsatta och alltjämt svaga västeuropeiska
kontinentalstaterna med Frankrike i spetsen ställa sig skeptiska
till en sådan utsträckning av förpliktelserna, kombinerad med motsvarande utspädning av de inpumpade amerikanska kraftresurserna.
Beträffande västblocket måste f. n. alltså sägas, att det visserligen är under tydlig framväxt både militärt och politiskt men
att å andra sidan ännu så länge såväl dess omfattning som dess
styrka i ett krig äro synnerligen diskutabla. En positiv omständighet är, att det förutsedda långa interregnum i Amerika bortföll
tack vare Trumans alldeles oförutsedda valseger.
Vid årsskiftet kan situationen tyvärr ej betraktas annorlunda
än som mycket spänd, så spänd, att man har svårt att inse, både
hur en avspänning inom rimlig tid skulle kunna tänkas gå till
och hur en ytterligare avsevärd stegring av spänningen skulle
kunna äga rum utan att utlösa den stora explosionen. Det bästa,
23
Torvald Höjer
som för ögonblicket kan vara att hoppas, synes vara, att det nu
pågående kalla kriget kan fortsätta utan öppen brytning för så
lång tid framåt, att en verklig maktbalans hinner återupprättas
såväl i Europa som i Asien.
Den stora frågan skulle kunna formuleras sålunda: Skall det
denna gång lyckas de båda stora anglosaxiska makterna att i så
god tid etablera en tillräckligt fast och respektingivande motståndsfront, att angriparen finner det klokast att göra haltT Eller
skall det nu som 1939-40 ej lyckas upprätta denna front förrän
så sent, att kriget hinner utbryta’ Eller slutligen, skall det överhuvud taget misslyckas att bygga upp denna freds- och motständsfront och kronärtskockstaktiken sålunda kunna fullföljas med
framgång även annorstädes än på Balkan och kring Donau~
Att i en tid av sådan karaktär försvaret och de utrikespolitiska
frågorna måste äga en självklar prioritet framför samhällets övriga intressen, hur berättigade dessa än i och för sig månde vara,
därom borde all tvekan vara utesluten i varje stat, som är sinnad att uppbjuda alla krafter för att till bättre tider bevara sin
fria tillvaro och människovärdiga levnadsförhållanden åt sina
medborgare. Att den tid, som står till förfogande för militära och
andra förberedelser, kan visa sig mycket knapp, därom är tvivel
tyvärr uteslutet, även om förhoppningen alltjämt består, att en
västerländsk konsolidering skall kunna rädda både freden och friheten.
24