Spara hoberna till lajven

Ska vi av konservativa skäl föredra en tidigare Tolkienöversätting före den senaste, mer textnära, borde vi snarast prata om hompen Bimbo Backlin. Så hette han nämligen i den första svenska översättningen, skriver Magnus Krantz. Detta är den fjärde delen i debatten om Tolkienöversättningarna.

Fredrik Haage drar en lans för den särpräglade språkskrud som Åke Ohlmarks draperade J.R.R. Tolkiens värld i under brytningsskedet till sextiotalet. Den har trots fel och brister blivit ett historiskt faktum för svenska läsare och bör vårdas ömt, menar han och får medhåll av Magnus Törne som varnar för faran i att missakta det befintliga, även om intentionerna är de bästa.

(Ja, för den som inte känner till det så nyöversattes Tolkiens mest älskade böcker år 2004-2005: Erik Andersson stod för prosan och Lotta Olsson tolkade dikterna.)

Jag ser något bakvänt i den här konservativa åstundan att sätta översättarens frihet i högsätet och samtidigt ringakta författarens primat. Vilka andra ingrepp för att omforma frukterna av andra människors skapande blir i så fall godtagbara?

Tolka Tolkien

När en gigantisk modell av en örn ur filmen Smaugs ödemark föll ner från taket på flygplatsen i Wellington i januari var det som ett tecken på att den överlastade tolkningen av Tolkiens klassiker som bär Peter Jacksons signum inte håller. Avstegen från den litterära förlagan är för många och för vårdslösa, enligt min mening. Men låt gå. Publiken är van vid fria tolkningar av litterära förlagor. Ibland blir helheten riktigt bra, som i Jacksons Ringen-filmer som föregick de nu aktuella irrfärderna i Midgård. Den som vill kan ju läsa boken och själv bilda sig en uppfattning. Men det förutsätter att inte även översättaren tagit sig för stora kreativa friheter.

Många har likt jag växt upp med hober istället för hobbitar och missionerat bland vänner om storheten i Sagan om ringen istället för Ringarnas herre. Skulle det vara tungt vägande skäl för att nya generationer också borde använda den gamla översättningens namn? Knappast. I så fall hade Bilbo fortfarande hetat hompen Bimbo Backlin, som i den allra första svenska översättningen från 1947.

I begynnelsen var namnet

Som Johan Carlsson poängterar i sin replik på Haages artikel utgör Tolkiens litterära verk en sluten värld av begrepp, orts- och personnamn. Byt ut ett och resultatet blir fattigare – eller i värsta fall helt felaktigt. ”Jag börjar alltid med ett namn när jag skriver. Ge mig ett namn och det genererar en berättelse, normalt inte tvärtom”, sade Tolkien i en BBC-intervju år 1971.

Ett exempel från Tolkienkännaren Tom Shippey: Bilbos släktnamn lyder i originalet Baggins. Det för tankarna till en säck och signalerar samtidigt något enkelt, trots att Bilbo uppenbart tillhör Fylkes övre medelklass. Han bor på det fina Bag End, samma betydelse som cul-de-sac. Bilbos släktingar som vill vara för mer än andra heter Sackville-Baggins. Det är tårta på tårta (sack och bag) och antyder en komisk och franskklingande förfining, som Tolkien ogillade. Förvisso är Bilbo bourgeois, men han är först och främst rakt igenom engelsk. Ordet bourgeois har samma rot som ordet burglar, det som trollkarlen Gandalf presenterar Bilbo som inför sällskapet av dvärgar. Den som är bourgeois bor i fina hus. En burglar bryter sig in i dem. Gandalf ger Bilbo en knuff ut ur det förfinade livet som riskera att vagga in honom i en tillvaro som egentligen inte passar honom.

Så där kan man fortsätta. Det är därför som den nya översättningens namn Secker är bättre än Bagger och Säcks ände är bättre än Baggerhus. (Bilbo översattes 1962 av Britt G. Hallqvist, efter Ohlmarks översättning av Sagan om ringen/Ringarnas herre var ett faktum. Hon lät Bilbo heta Bagger, men vidhöll att han var en hobbit.)

Midgårds modernitet

Den nya översättningen av Andersson är sida upp och sida ner stramare i prosan, på ett sätt som bättre överensstämmer med Tolkiens originaltext och kontrasterar starkt mot Ohlmarks adjektivsminkade version. Haage ogillar den nya renhetssträvan och ställer den retoriska frågan vad Tolkiens hela värld är om inte en massa friheter tagna med keltisk och forngermansk kultur. Svaret är att den är mycket mer än så.

Hobbitarna i böckerna är medvetet anakronistiska inslag i den heroiska och smått arkaiska värld som heter Midgård. Tolkien låter dem – särskilt Frodo i Ringarnas herre – konfronteras med svåra prövningar och existentiella frågor som till sin natur är moderna. Det är det som ger spänst åt hela berättelsen.

Tolkien deltog i slaget vid Somme och bevittnade krigets obeskrivliga fasor. De gjorde djupt intryck på honom. Han förlorade nära vänner i det stora kriget och likt många andra 1900-talsförfattare med liknande erfarenheter ansåg han att något större gick sönder. Erfarenheterna bearbetade han i prosan. Tolkien använder den mytologiska värld som han ursprungligen skapade för de ord och egna språk som han umgicks med professionellt – Tolkien var litteraturprofessor och filolog. När miljön befolkades med hobbitar blev den skådeplats för moderna frågeställningar och temata. Ingen forngermansk eller keltisk hjälte skulle agera som Frodo gör i Ringarnas herre. Förståelsen för nödvändigheten att avhända sig makt (ringen) och nödvändigheten att förhålla sig till ondska bär berättelsen och vilar på 1900-talets erfarenheter. Av sträva efter att i möjligaste mån försvenska allt detta är med historien i beaktande inte helt lyckat.

Tolkiens litterära verk har inspirerat miljontals människor. Hans skapelse har gett upphov till hyllmeter av fantasy, sägenomspunna sällskap, fantasieggande konst, alvspråk-kurser, rollspel och lajv, filmer, dataspel, lego-byggsatser, actionfigurer och det ryktas då och då om ett äventyrsland. Kreativiteten i tolkningarna flödar och är ett bevis på vilket inflytande Tolkien alltjämt har. Just därför är det inte för mycket begärt att svenska läsare ska ha möjlighet att få sig till livs Tolkiens böcker på en svenska som språkprofessorn själv hade uppskattat. Hoberna kan man spara till lajven.

Magnus Krantz är fri skribent och före detta chef för Liberala Nyhetsbyrån.