Spelmonopolet berövar Sverige konkurrenskraft

Sverige borde sluta motarbeta den framgångsrika spelbranschen. Låter vi den komma hem så kan den bidra till att ge oss ett försprång även på andra områden. Anders Ydstedt funderar över det andra svenska spelundret.

I veckan kom en Dataspelsbranschens årliga Spelutvecklarindex. Det går bra för branschen. Enligt Spelutvecklarindex har det tillkommit 58 nya bolag under året. Branschen omsätter över 40 miljarder kronor, sysselsätter 8 578 personer, varav 5 599 i Sverige, och består av företag som King och Mojang. Till det svenska spelundret måste också räknas företag som sysslar vadslagnings och casino online som Betsson, Cherryföretagen, Evolution Gaming, Kindred Group och Netent.

Ofta utpekas hem-PC-reformen 1997 som grunden för det svenska spelundret. Efter att ha läst boken Insert Coin, om aktörerna och bolagen som drev arkadspel, spelautomater och spelhallar, tvivlar jag än mer på detta påstående. Boken Insert Coin av Ludde Nordenskjöld kom år 2017 (Dokument Press), av någon anledning missade jag att läsa den men bättre sent än aldrig.

Redan här måste jag deklarera att jag är part i målet som före detta spelautomatreparatör på Cherryföretagen och under 1990-talet ”investerare” i ett arkadspel – mer om det längre fram i denna text.

I boken intervjuas nyckelpersoner i företagen som tillhandahöll spelautomater med myntinkast för nöje och spänning med start i tiden ungefär från det att maskinerna fick bildskärm fram till idag. Vi får följa många av de personer som lade grunden till det svenska spelundret, men som hela tiden motarbetades av myndigheterna. Spelhallarna med arkadspel jagades av politiker och 1982 kom lagen om anordnande av visst automatspel (1982:636) med syftet att få ungdomar att inte lockas till ”dåliga miljöer”. Spelen förknippades med allt från fylleri, droger och bråk. Det var kommunernas socialnämnder som lämnade tillstånd och bedömningarna var ofta helt godtyckliga.

I Stockholm riktade man in sig mot spelhallar med många maskiner och hantering av spelhallen Alexander Lucas vid Hötorget är en bra illustration av DDR-Sverige, hur fördomar tagna ur luften och rent godtycke kunde förstöra en uppskattad affärsverksamhet. I Malmö höll kommunen sträng koll på vilket flipperspel som fanns på en lokal, byttes spelet ut mot en annan modell beslagtogs maskinen i väntan på att ny avgift betalats.

En riktig käftsmäll mot spelen var när staten närmast över en natt förbjöd enarmade banditer som fanns bland annat på restauranger. Under 1970-talet spreds maskinerna till främst restauranger. Den 28 november 1978 kom beslutet mot enarmade banditer och förbudet trädde i kraft 1 januari 1979. Någon tid att ställa om gavs inte och för Cherryföretag blev det en tuff utmaning.  Från 500 anställda till tre. De 4000 maskinerna och tillhörande sedelväxlare försökte man få ut på andra marknader i främst Östeuropa. Verksamheten överlevde på färjor och där kom jag själv in i branschen som sommarjobbare.

En stor del av arkadspelsverksamheten förr handlade om att ha rätt maskin på rätt plats, skapa och underhålla relationer med de som tillhandahöll plats för spelen och hålla koll på kontanterna. Det gällde att flytta runt arkadspel och flipperspel för att skapa omväxling på spelplatserna. Ett spel som stod för länge på en plats tappade attraktivitet och intäkter. I boken beskrivs hur revolutionen med standardkabinett för arkadspel underlättade arbetsmiljön för oss reparatörer. När jag jobbade på färjor lärde jag mig att Rally X från Namco var ett spel som inte behövde bytas ut, få tröttnade på det. När jag många år senare köpte ett spel till en föreningslokal, av Jensi-Game som också är med i boken, blev det därför ett Rally X. I boken har detta förträffliga spel en alldeles för perifer roll, i samband med att Janne Robin på Coin Action fick ett Rally-X på foten och bröt flera ben. Något som måste varit förfärligt för arkadspelen var verkligen mycket tunga.

Samtidigt som staten systematiskt motarbetat spel har de skapat en gräddfil för det egna bolaget Svenska Spel som bedriver casinon och idag ställer ut fler VLT-maskiner än det fanns enarmade banditer på sin tid (jag avstår från att nämna varumärket här för att inte främja statligt spelande).

Flera av de svenskar som började med restaurangcasinon och automater är nu verksamma i onlinespelbranschen. Av legala skäl sköts verksamheten från Malta.

Det är trist att Sverige fortsätter att lägga hinder för branschen. Det finns synergier med andra branscher med många av de kompetenser som finns i spelbranschen som nu tvingats utomlands. Spelbranschen har blivit IT och marknadsföring, inte minst användargränssnitt (GUI). Spelmonopolet berövar Sverige konkurrenskraft. I takt att näringslivet digitaliseras kan spelbranschen gå i spetsen. Varför inte ta ett omvänt beslut mot 1970-talets förbud och besluta nu i november  om att välkomna spelföretagen åter till Sverige från 1 januari 2021?

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift