Staffan Burenstam Linder; Offensiv ekonomisk politik
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STAFFAN BURENSTAM LINDER:
Offensiv ekonomisk politik
Svenskafolket måste sluta med aU vara
sjukskrivet, sitta på kommunalkontor eller ägna
sig åt varvsjobb, skriver handelsminister Stalfan
Burenstam Linder. Arbetskraft, fåretagande och
kapital måste sättas in i produktivt arbete. Ett
sätt att komma åt problemet är aU sänka
marginalskatterna. Det kan bli politiskt möjligt
om man samtidigt genomfor en sänkning av
bruttoinkomsternafor höginkomsttagarna så att
nettoinkomsten blir den samma somfore en sådan
reform.
Två tusen kronor per person och år lånar Sverige i utlandet för att betala vår överstandard.
Bättre mått än så finns inte på vår ekonomiska
kris. Men samtidigt som des a utlandslån kan
tjäna som måttstock på krisen är de ett sätt att
dölja den. Krisen blir något av ett statistiskt
fenomen som dock kommer att drabba oss med
förfårande styrka i en framtid om vi inte här
och nu tar till krafttag.
Svårigheten ligger framför allt i att den aktiva generationen inte är tillräckligt aktiv i produktivt arbete. Detta har lett till en stagnation
samtidigt som vi i stället skulle behöva allt
bättre fart på utvecklingen för att betala för
dyrare olja och försörja flera pensionärer och
ändå ha utrymme för löneavtal som inte bara
innehåller inflationsluft.
Det finns självfallet inga enkla vägar att få
igång den ekonomiska utvecklingen, men åtgärderna borde vara enklare än det omöjliga
att helt svälta oss ur krisen. Vad som fordras är
att få fram i produktivt arbete mera resurser i
form av arbetskraft, företagande och kapital.
Det är en sådan mobilisering som är offensiv
politik. Det finns tre källor att ta dessa resurser
från:
a) Helt slumrande resurser aktiveras
b) Den offentliga sektorn bantas till förmån för
utiandskonkurrerande näringar
c) Näringslivet omstruktureras till den del resurser där bundits i olönsamma verksamheter
Marginalskatterna
Det kommer att vara omöjligt att reaktivera
Sverige utan en kraftig sänkning av marginal- 370
skatterna. De bör i vanliga inkomstlägen ej
överstiga 50%. Vi bör också ha ett tak får
marginalskatterna vid säg 65%.
Nackdelarna med en dramatisk sänkning a\·
taket for marginalskatterna är inte den på det
hela taget obetydliga påspädning av köpkraft
som den till en början skulle medfora. Svårigheten är i stället att åtgärden leder till skatteminskningar fOr individuella höginkomsttagare
som lätt låter sig attackeras av jämlikhetsskäL
De politiska och sociala argumenten mot en
sådan dramatisk marginalskattesänkning gör
den ogenomfOrbar samtidigt wm den av ekonomiska skäl är nödvändig.
Det gäller dock att forsöka finna en väg ur
detta dilemma. Dennna väg består i att man
samtidigt med marginalskattesänkningen genomfor en motsvarande sänkning av bruttoinkomsterna. En höginkomsttagare skall få en
sådan lönereduktion att den lön som återstår
efter skatt är ororändrad efter marginalskattesänkningen.
En sådan reform borde vara genomforbar
men den fordrar arbetsmarknadsorganisationernas medverkan. Det är en handlingslinje
som borde prövas eftersom den anvisar den
enda möjliga vägen ut ur nuvarande omöjliga
dilemma mellan det ekonomiskt nödvändiga
och det politiskt möjliga. l varje fall är de olika
problemen fOrenade med denna skatteomläggning avsevärt mindre än vad gäller t ex den
mycket omtalade utgiftsskatten.
Denna marginalskattereform skulle leda till
ett ökat arbetskraftsutbud särskilt av högt utbildad arbrtskraft. Så t ex skulle det allt vanligare systemet med deltid på grund av orimliga
skatter minska. Samtidigt skulle en lång rad
andra problem bli mera lätthanterliga. Avtalsrörelserna skulle bli enklare, eftersom det inte
skulle behövas så stora bruttoinkomstökningar
for att det alls skall bli något kvar efter katt.
skattefusket skulle minska, vilket kulle vara
bra for folkmoral och ekonomi och fOr tatens
affärer bl a genom att skatteadministrationen
blev mindre och lagstiftningen rimligare.
Hela debatten om ränteavdragen skulle
komma i ett nytt läge. Skatteskillnaderna mellan kontrollerbara och okontrollerbara sparformer skulle minska. Kapital skulle styras från
diamanter och slikt över till produktiva investeringar. Hela den ekonomiska processen skulle
bli renare. Det är t ex sannolikt att en numera
allt oftare ”kompledig” kirurg fOredrar an operera på folk framfor att operera på premiemarknaden.
Det är bråttom med dessa åtgärder. Som det
nu är ändras medborgarnas mentalitet år från
år till mera av skattetänkande. Lägre skattesatser leder inte till omedelbara forändringar i
detta. Det kommer att ta tid for staten att
”återvinna marknadsandel” . Men desto viktigare med snabba åtgärder.
Nödvändiga åtgärder
De skyhöga marginalskatterna är dock inte det
enda problemet. För att tillfora nya resurser till
den ekonomiska utvecklingen fordras andra atgärder. Så t ex borde det bara möjligt att infåra
någon form av självrisk i sjukfårsäkringt>n för
att få bort nuvarande missbruk. Svårigheten
att åstadkomma denna omläggning är att nuvarande formåner vid korttidsfrånvaro deh·is
är resultatet inte av lagstiftning utan av fackliga fOrhandlingar. Nuvarande system har dock
faktiskt kommit att innebära en produktivitetsoch därmed lönesänkande överforsäkring skadlig for alla. Det borde därfor på fackligt håll
finnas ett intresse av att utväxla formåner om
371
surser från den offentliga sektorn till näringslivet. Under den senaste femårsperioden (1975-
1979) har den offentliga sektorn ökat sitt antal
överforsäkring forhindrades. Även andra anställda med drygt 200000 personer samtidigt
former av betald frånvaro måste begränsas, ef- som industrin har minskat med drygt l00 000
tersom de i dagens läge utgör en överstandard personer.
som vi ej har råd med. Alldeles bortsett från huruvida folk i d<>n
Ett annat exempel är delpensionsformånerna
som är överdrivna och svårkontrollerade och
behöver justeras. Vidare bör fortidspensionering inte fcirekomma som någon form av arbetsmarknadspolitik utan endast när den är medicinskt motiverad. Åman-lagarna måste modifieras for att minska arbetslösheten bland ungdomen. Det borde också vara rimligt attjustera
löneformånerna inom AMS-politiken så att de
inte överstiger lönerna inom vissa branscher.
Ett annat krav är att anvisat arbete måste tas
och arbetsvägran inte leda till att socialvården
träder in där ev arbetslöshetskassorna träder
ur.
En resurs ej att forglömma är utbildad arbetskraft. Kvalitetsanspråken genom hela utbildningsväsendet måste skärpas. Skolarbetet
måste organiseras så att skolan verkligen blir
en arbetsplats. Det är det bästa stället for övrigt att skapa kontakt mellan skola och arbetsliv som knappast kan etableras genom pryoveckor och dylikt. Utan ökad teknologisk kompetens kan vi inte bibehålla något forsprång.
Det är inte MBL som ger oss högre löner utan
kompetens.
Begränsa offentliga sektorn
Att aktivera slumrande tillgångar är den fOrsta
metoden for att tillfora den ekonomiska utveckligen nya resurser. Nästa källa är att fora reoffentliga sektorn är ” produktiva” eller ’”improduktiva” – och här finns många missforstånd – så gäller att den offentliga sektorn inte
kan öka i sådan omfattning att näringslivet
utarmas. Då finns det till sist inte pengar att
betala den offentliga verksamheten med eller
tillräckligt hög export for att täcka importen
med.
Det är där vi nu är. Det är särskilt den
kommunala expansionen som måste hejdas.
Annars kommer den att hejda sig själv när den
blivit så stor att kommunal verksamhet över
huvud taget fortvinar i brist på näring. Om det
inte går på annat sätt – och de senaste åren
visar att det nog inte går på annat sätt –
kommer det till sist att bli ofrånkomligt att
kommunernas beskattningsrätt och därmed Litgiftsmöjligheter begränsas. Kommunerna blir
annars sina egna och samhällsekonomins dödgrävare.
Den tredje resurskällan är näringslivet självt
till den del resurser där bundits i improduktiva
verksamheter. Det fordras en större rörlighet.
Tillgångar måste satsas på självbärande sysselsättningar. Huvudexemplet på slöseri utgör
varvsindustrin. Det är fel att tro att man ”räddar jobb” – den av massmedia och andra så
missbrukade rubriken på vissa näringspolitiska
insatser – genom olika stödoperationer. I stället tar man kål på jobb i den bemärkelsen att
man foröder pengar på verksamheter, som inte
,f
372
kan räddas in i en framtid, och samtidigt minskar tillgångarna för nya industrier och ny produktion som kan ge hållbar sysselsättning med
stigande löner. Detta är inte liktydigt med att
alla nu subventionerade näringar lägges ned. I
ett rimligare konkurrens- och kostnadsläge –
som måste etableras om vi skall kunna få jämvikt i våra betalningar med utlandet – skulle
t ex tekoindustrin reda sig väl utan nuvarande
statsstöd.
Ingemar Stenmark flyttar utomlands av
skatteskäL Så har Björn Borg gjort. Och svenskar i gemen synes när de tillfrågas väl förstå
varför de gör det. Många andra flyttar utomlands av liknande skäl. Denna åderlåtning är
allvarlig. Kvantitativt sett är det dock mycket
värre med vad vi kan kalla den ”inre emigrationen”. Med det menar jag den stora mängd
människor som dras tillbaka till passivitet eller
improduktiv eller svart sysselsättning till följd
av skattepolitiska och andra regler. På samma
sätt finns det en ” inre kapitalexport” av pengar
bort från produktiva användningar över till så-
dant som är skattemässigt okontrollerbart.
Här finns stora reservoarer som kan mobiliseras och som måste mobiliseras för att under
kommande år så långt möjligt undvika upprepade svältkurer under allt mera kaotiska
former.
Förutan dessa resurser kommer våra utlandskonkurrerande näringar ej att kunna
växa, och växa måste de. Vettiga avtalsuppgö-
relser och andra åtgärder för att förbättra vår
konkurrenskraft måste också till för att resurserna skall inte bara vara tillgängliga utan också sysselsättas i lönande verksamhet. Men det
är nödvändigt att irtse att inga konkurrensförbättrande åtgärder leder till något om det inte
finns expansionsutrymme därför att svenska
folket i alltför hög grad är sjukskrivet eller sitter
på kommunalkontor eller ägnar sig åt varvsjobb.
Offensiv ekonomisk politik
Svenskafolket måste sluta med aU vara
sjukskrivet, sitta på kommunalkontor eller ägna
sig åt varvsjobb, skriver handelsminister Stalfan
Burenstam Linder. Arbetskraft, fåretagande och
kapital måste sättas in i produktivt arbete. Ett
sätt att komma åt problemet är aU sänka
marginalskatterna. Det kan bli politiskt möjligt
om man samtidigt genomfor en sänkning av
bruttoinkomsternafor höginkomsttagarna så att
nettoinkomsten blir den samma somfore en sådan
reform.
Två tusen kronor per person och år lånar Sverige i utlandet för att betala vår överstandard.
Bättre mått än så finns inte på vår ekonomiska
kris. Men samtidigt som des a utlandslån kan
tjäna som måttstock på krisen är de ett sätt att
dölja den. Krisen blir något av ett statistiskt
fenomen som dock kommer att drabba oss med
förfårande styrka i en framtid om vi inte här
och nu tar till krafttag.
Svårigheten ligger framför allt i att den aktiva generationen inte är tillräckligt aktiv i produktivt arbete. Detta har lett till en stagnation
samtidigt som vi i stället skulle behöva allt
bättre fart på utvecklingen för att betala för
dyrare olja och försörja flera pensionärer och
ändå ha utrymme för löneavtal som inte bara
innehåller inflationsluft.
Det finns självfallet inga enkla vägar att få
igång den ekonomiska utvecklingen, men åtgärderna borde vara enklare än det omöjliga
att helt svälta oss ur krisen. Vad som fordras är
att få fram i produktivt arbete mera resurser i
form av arbetskraft, företagande och kapital.
Det är en sådan mobilisering som är offensiv
politik. Det finns tre källor att ta dessa resurser
från:
a) Helt slumrande resurser aktiveras
b) Den offentliga sektorn bantas till förmån för
utiandskonkurrerande näringar
c) Näringslivet omstruktureras till den del resurser där bundits i olönsamma verksamheter
Marginalskatterna
Det kommer att vara omöjligt att reaktivera
Sverige utan en kraftig sänkning av marginal- 370
skatterna. De bör i vanliga inkomstlägen ej
överstiga 50%. Vi bör också ha ett tak får
marginalskatterna vid säg 65%.
Nackdelarna med en dramatisk sänkning a\·
taket for marginalskatterna är inte den på det
hela taget obetydliga påspädning av köpkraft
som den till en början skulle medfora. Svårigheten är i stället att åtgärden leder till skatteminskningar fOr individuella höginkomsttagare
som lätt låter sig attackeras av jämlikhetsskäL
De politiska och sociala argumenten mot en
sådan dramatisk marginalskattesänkning gör
den ogenomfOrbar samtidigt wm den av ekonomiska skäl är nödvändig.
Det gäller dock att forsöka finna en väg ur
detta dilemma. Dennna väg består i att man
samtidigt med marginalskattesänkningen genomfor en motsvarande sänkning av bruttoinkomsterna. En höginkomsttagare skall få en
sådan lönereduktion att den lön som återstår
efter skatt är ororändrad efter marginalskattesänkningen.
En sådan reform borde vara genomforbar
men den fordrar arbetsmarknadsorganisationernas medverkan. Det är en handlingslinje
som borde prövas eftersom den anvisar den
enda möjliga vägen ut ur nuvarande omöjliga
dilemma mellan det ekonomiskt nödvändiga
och det politiskt möjliga. l varje fall är de olika
problemen fOrenade med denna skatteomläggning avsevärt mindre än vad gäller t ex den
mycket omtalade utgiftsskatten.
Denna marginalskattereform skulle leda till
ett ökat arbetskraftsutbud särskilt av högt utbildad arbrtskraft. Så t ex skulle det allt vanligare systemet med deltid på grund av orimliga
skatter minska. Samtidigt skulle en lång rad
andra problem bli mera lätthanterliga. Avtalsrörelserna skulle bli enklare, eftersom det inte
skulle behövas så stora bruttoinkomstökningar
for att det alls skall bli något kvar efter katt.
skattefusket skulle minska, vilket kulle vara
bra for folkmoral och ekonomi och fOr tatens
affärer bl a genom att skatteadministrationen
blev mindre och lagstiftningen rimligare.
Hela debatten om ränteavdragen skulle
komma i ett nytt läge. Skatteskillnaderna mellan kontrollerbara och okontrollerbara sparformer skulle minska. Kapital skulle styras från
diamanter och slikt över till produktiva investeringar. Hela den ekonomiska processen skulle
bli renare. Det är t ex sannolikt att en numera
allt oftare ”kompledig” kirurg fOredrar an operera på folk framfor att operera på premiemarknaden.
Det är bråttom med dessa åtgärder. Som det
nu är ändras medborgarnas mentalitet år från
år till mera av skattetänkande. Lägre skattesatser leder inte till omedelbara forändringar i
detta. Det kommer att ta tid for staten att
”återvinna marknadsandel” . Men desto viktigare med snabba åtgärder.
Nödvändiga åtgärder
De skyhöga marginalskatterna är dock inte det
enda problemet. För att tillfora nya resurser till
den ekonomiska utvecklingen fordras andra atgärder. Så t ex borde det bara möjligt att infåra
någon form av självrisk i sjukfårsäkringt>n för
att få bort nuvarande missbruk. Svårigheten
att åstadkomma denna omläggning är att nuvarande formåner vid korttidsfrånvaro deh·is
är resultatet inte av lagstiftning utan av fackliga fOrhandlingar. Nuvarande system har dock
faktiskt kommit att innebära en produktivitetsoch därmed lönesänkande överforsäkring skadlig for alla. Det borde därfor på fackligt håll
finnas ett intresse av att utväxla formåner om
371
surser från den offentliga sektorn till näringslivet. Under den senaste femårsperioden (1975-
1979) har den offentliga sektorn ökat sitt antal
överforsäkring forhindrades. Även andra anställda med drygt 200000 personer samtidigt
former av betald frånvaro måste begränsas, ef- som industrin har minskat med drygt l00 000
tersom de i dagens läge utgör en överstandard personer.
som vi ej har råd med. Alldeles bortsett från huruvida folk i d<>n
Ett annat exempel är delpensionsformånerna
som är överdrivna och svårkontrollerade och
behöver justeras. Vidare bör fortidspensionering inte fcirekomma som någon form av arbetsmarknadspolitik utan endast när den är medicinskt motiverad. Åman-lagarna måste modifieras for att minska arbetslösheten bland ungdomen. Det borde också vara rimligt attjustera
löneformånerna inom AMS-politiken så att de
inte överstiger lönerna inom vissa branscher.
Ett annat krav är att anvisat arbete måste tas
och arbetsvägran inte leda till att socialvården
träder in där ev arbetslöshetskassorna träder
ur.
En resurs ej att forglömma är utbildad arbetskraft. Kvalitetsanspråken genom hela utbildningsväsendet måste skärpas. Skolarbetet
måste organiseras så att skolan verkligen blir
en arbetsplats. Det är det bästa stället for övrigt att skapa kontakt mellan skola och arbetsliv som knappast kan etableras genom pryoveckor och dylikt. Utan ökad teknologisk kompetens kan vi inte bibehålla något forsprång.
Det är inte MBL som ger oss högre löner utan
kompetens.
Begränsa offentliga sektorn
Att aktivera slumrande tillgångar är den fOrsta
metoden for att tillfora den ekonomiska utveckligen nya resurser. Nästa källa är att fora reoffentliga sektorn är ” produktiva” eller ’”improduktiva” – och här finns många missforstånd – så gäller att den offentliga sektorn inte
kan öka i sådan omfattning att näringslivet
utarmas. Då finns det till sist inte pengar att
betala den offentliga verksamheten med eller
tillräckligt hög export for att täcka importen
med.
Det är där vi nu är. Det är särskilt den
kommunala expansionen som måste hejdas.
Annars kommer den att hejda sig själv när den
blivit så stor att kommunal verksamhet över
huvud taget fortvinar i brist på näring. Om det
inte går på annat sätt – och de senaste åren
visar att det nog inte går på annat sätt –
kommer det till sist att bli ofrånkomligt att
kommunernas beskattningsrätt och därmed Litgiftsmöjligheter begränsas. Kommunerna blir
annars sina egna och samhällsekonomins dödgrävare.
Den tredje resurskällan är näringslivet självt
till den del resurser där bundits i improduktiva
verksamheter. Det fordras en större rörlighet.
Tillgångar måste satsas på självbärande sysselsättningar. Huvudexemplet på slöseri utgör
varvsindustrin. Det är fel att tro att man ”räddar jobb” – den av massmedia och andra så
missbrukade rubriken på vissa näringspolitiska
insatser – genom olika stödoperationer. I stället tar man kål på jobb i den bemärkelsen att
man foröder pengar på verksamheter, som inte
,f
372
kan räddas in i en framtid, och samtidigt minskar tillgångarna för nya industrier och ny produktion som kan ge hållbar sysselsättning med
stigande löner. Detta är inte liktydigt med att
alla nu subventionerade näringar lägges ned. I
ett rimligare konkurrens- och kostnadsläge –
som måste etableras om vi skall kunna få jämvikt i våra betalningar med utlandet – skulle
t ex tekoindustrin reda sig väl utan nuvarande
statsstöd.
Ingemar Stenmark flyttar utomlands av
skatteskäL Så har Björn Borg gjort. Och svenskar i gemen synes när de tillfrågas väl förstå
varför de gör det. Många andra flyttar utomlands av liknande skäl. Denna åderlåtning är
allvarlig. Kvantitativt sett är det dock mycket
värre med vad vi kan kalla den ”inre emigrationen”. Med det menar jag den stora mängd
människor som dras tillbaka till passivitet eller
improduktiv eller svart sysselsättning till följd
av skattepolitiska och andra regler. På samma
sätt finns det en ” inre kapitalexport” av pengar
bort från produktiva användningar över till så-
dant som är skattemässigt okontrollerbart.
Här finns stora reservoarer som kan mobiliseras och som måste mobiliseras för att under
kommande år så långt möjligt undvika upprepade svältkurer under allt mera kaotiska
former.
Förutan dessa resurser kommer våra utlandskonkurrerande näringar ej att kunna
växa, och växa måste de. Vettiga avtalsuppgö-
relser och andra åtgärder för att förbättra vår
konkurrenskraft måste också till för att resurserna skall inte bara vara tillgängliga utan också sysselsättas i lönande verksamhet. Men det
är nödvändigt att irtse att inga konkurrensförbättrande åtgärder leder till något om det inte
finns expansionsutrymme därför att svenska
folket i alltför hög grad är sjukskrivet eller sitter
på kommunalkontor eller ägnar sig åt varvsjobb.