Ställ in inbördeskriget!
Det är inget hot mot Stockholm eller Oslo när SJ planerar att flytta sitt huvudnav till Öresundsregionen. Eller att en fjärdedel till en tredjedel av svenskarna har sin stora internationella flygplats i Kastrup. Öresundsregionen växer i betydelse, och det är bra för hela norra Europa, skriver Peter J Olsson.
Talet om regioner är ofta lite förvirrande, inte minst för att de ofta definieras snarare av sin kärna och sina kontakter med andra regioner än av sina gränser.
Först talade man i Europa bara om stater, de konkurrerade och utkämpade en ständig kamp om ekonomisk, politisk och militär ställning. Ur staterna föddes EU, det gällde att undvika att kampen utvecklades till ett nytt europeiskt krig.
Men konkurrensen slutade inte, om inte annat fanns det städer som det gick bra för och som bildade nya centra, inte minst när det var icke-huvudstäder som blomstrade: Milano, München, Lyon eller Barcelona.
Alltmer blev det istället ett regionernas Europa som trädde fram. En regionalism som ibland växte som ett nationssubstitut, regionen var en tätare nationalstat, en del kanske ville att den egna regionen skulle bli just en ny nation. Andra att den skulle bli en delstat i ett federalt Europa.
Med tiden har det blivit allt tydligare att regionernas Europa handlar om ekonomi, handel och infrastruktur. Det är vägar och broar som skapar regioner snarare än gränsrösen.
Så också den Öresundsregion som växer i styrka. Den är intressant eftersom den är transnationell och består av både svenska och danska områden.
För svensk del handlar det om Skåne och viss mån om det gamla Skåneland i övrigt: Halland och Blekinge.
En del förväxlar utvecklingen med någon sorts revansch för 1658/60 då Skåne gick från att vara Östdanmark till att bli Sydsverige. Så är det inte. Skåne har alltid snarast varit just skånskt och att landskapet skulle tillhöra något annat än Sverige är inte aktuellt på något sätt. I Skåne talas svenska, tillämpas svenska lagar, och skåningarna har nästan lika bedrövliga kunskaper om den danska kulturen som uppsvenskar.
Och mycket av det som hänt har skett med mer eller mindre entusiastisk medverkan från svenska staten. Aktuellt har vi flera jubileer. I år fyller Region Skåne tjugo år: tillsammans med Västra Götaland och Kalmar ett utslag av försök att decentralisera Sverige, två stora regioner skapades som fick ökat ansvar för planering och infrastruktur. Nästa år är det så 20 år sedan Öresundsbron invigdes. Den avtalades av Ingvar Carlssons (S) regering 1991, fick bygglov av Carl Bildts (M) och invigdes under Göran Persson (S) – men den betalas genom brukaravgifter, det är inte Sverige som har betalat den.
Nu byggs det flera politiska samarbeten inom eller utom nationalstaterna. Skåne ingår inte bara i ett samarbete med de sex sydligaste regionerna – Skåne, Halland, Blekinge och Småland – utan även i det som kallas Greater Copenhagen med Skåne, Halland och danska Själland – en region med fyra miljoner invånare, och som dessutom växer. Allt viktigare blir det större samarbete som inkluderar korridoren Hamburg-Köpenhamn-Skåne-Göteborg-Oslo.
En viktig drivkraft är infrastrukturen. Broarna över Öresund och de danska bälten kompletteras nu med Fehmarn Bält-förbindelsen, som förhoppningsvis står klar 2028.
Om man kan utnyttja den fullt och planera för utbyggnad längs Västkusten – EU:s TEN-T-korridor avser just detta – då kan vi se kortare restider och högre tillväxt.
Detta kommer förstås att leda till mer utveckling och en starkare ekonomi i södra och västra Sverige. Vårt land blir mer flerkärnigt och en del säger att Stockholm utmanas. Men Stockholm blir inte fattigare för att tillväxten blir högre i landets andra storstadsområden, tvärtom stärks hela Norden och Nordeuropa.
Bara för att Södern reser sig så behöver det inte bli ett inbördeskrig, bör inte bli det.
Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne