Stat, socialism och arbetslöshetsproblem

STAT, SOCIALISM OCH
ARBETSLÖSHETSPROBLEM
EN KÖPMANS INLÄGG
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST, Stockholm
NXR man nu i de demokratiska staterna överallt i världen från
socialdemokratiskt och rent socialistiskt håll går till storms mot
det kapitalistiska samhället, har man med eller mot sin vilja nödgats erkänna att denna samhällsordning under de senaste hundra
åren, eller efter industrialismens genombrott, mäktat genomföra
en höjning av den allmänna levnadsstandarden utan motsvarighet
i historisk tid. Det är heller icke för vad det kapitalistiska samhället åstadkommit i detta avseende som det angripes, utan för
den ojämna och som man påstår orättvisa inkomstfördelningen
inom detta samhälle och för dettas oförmåga att förhindra kriser
och dem åtföljande tider av arbetslöshet. Det är på grund av
dessa brister, som sägas vara konstitutiva för det kapitalistiska
systemet, som detta förmenas ha gjort bankrutt och vara moget
för sophögen. Den enda räddningen för världen, säger man vidare, ligger i socialiseringen, i att staten gör sig till suverän
härskare över näringslivet och leder detta efter sina intentioner.
Mot bakgrunden av denna tes bör bl. a. det svenska socialdemokratiska partiets nya program med dess 27 punkter ses.
Innan någon anförtros ett ansvarsfullt uppdrag är det vanligt,
eller var åtminstone förr vanligt, att noga pröva denne någons
meriter för uppdraget, att undersöka på vad sätt han skött sina
tidigare värv. Vad säger då den erfarenhet vi äga om sambandet
mellan ekonomiska kriser och staten samt om socialdemokratiens
eller socialismens ådagalagda förmåga att leda den ekonomiska
utvecklingen~ Jo, först detta, att före industrialismen, alltså medan ännu jordbruket och dess avkastning var den inom näringslivet dominerande näringen, ha alla ekonomiska kriser framkallats antingen av missväxt – varöver ingen stat, socialistisk eller
459
Oscar Lundqvist
icke, kan råda – eller av politiska förvecklingar och krig, alltså
av staterna själva. Efter samma tid, sedan jordbruksforskningen
minskat riskerna av missväxt och jordbruket dessutom fallit starkt
tillbaka i betydelse för näringslivet i dess helhet, ha alla ekonomiska kriser åtminstone indirekt orsakats av statliga åtgärder.
Allt fortfarande har det varit politiska förvecklingar och krig
som utlöst kriserna, eller en olycklig tullpolitik – låt vara ofta
nog genomförd på näringslivets tillskyndan men dock beslutad
av statsmakterna – eller slutligen en förvänd penningpolitik.
Som talande exempel – det finns många flera – kunna anföras
kriserna i samband med kriget 1870-71, den ohyggliga deflationskrisen efter kriget 1914-1918, som i huvudsak var en rent monetär kris. Vidare den likaledes rent monetära kris som framkallades i U. S. A. år 1929 och som förhärjande spred sig över hela
världen och så den kris vi nu uppleva eller kommer att få uppleva efter det nu pågående kriget. Huru socialiseringsivrarna
med sådana exempel för ögonen kunna våga förlita sig till statens
vilja och förmåga att förhindra kriser är något helt enkelt ofattbart. Och lika ofattbar är deras förtröstan att i deras stat, i den
socialiserade, skall något liknande icke kunna hända. De synas
redan ha glömt att det var just i det i hög grad socialistiska Tyskland som efter förra världskriget en av historiens svåraste inflationskriser härjade, att i folkfrontens Frankrike inflationen fortskred ännu vid det nya världskrigets utbrott och att det var
Mae Donaids regering i England som förde detta land till nära
ekonomiskt sammanbrott. Våra egna socialiserare synas vara
blinda också för det överhängande hotet av en inflation i vårt
eget land just nu, en inflation som troligen redan skulle vara över
oss om icke vårt kapitalistiska näringsliv med en enastående och
oegennyttig ansvarskänsla för det gemensamma strävat att dämpa
verkningarna av den statliga misshushållningen. Ty, märk väl,
inflationen utgör ingen fara för näringslivet självt, snarare hämtar det därav en åtminstone tillfällig stimulans, men en fara för
landet i övrigt, för de just nu så välsedda spararna, vilka berövas
vad de sparat, samt först och sist för alla löntagare i samhället.
Än vidare förefaller det som hade ridån mot öster varit effektiv
nog för att hindra dessa våra socialiserare att se att där i öster
har socialiseringen – som en obönhörlig konsekvens – lett till
en personlig ofrihet som närmar sig eller överträffar den rena
livegenskapen med en ojämnhet i den statliga lönesättningen, saknande motstycke hos oss.
460
Stat, socialism och arbetslöshetsproblem
Förliten eder icke på furstar, hette det förr i världen. Borde
det icke numera heta, förliten eder icke på staterna och framförallt icke på de socialistiskt anstuckna. Allt vad som finnes av
erfarenhet talar för att man icke bör övergiva ett system, det
kapitalistiska, som alla statliga dårskaper till trots kunnat, så
som det förmått, höja det allmänna välståndet och detta i högre
grad ju mera genomsyrat ett land varit av kapitalismen.
Med detta är visst icke sagt att det kapitalistiska systemet är
utan skönhetsfläckar. Inget mänskligt system är utan vank, framförallt kan icke ett system vara fulländat vilket, liksom det kapitalistiska, befinner sig under fortgående utveckling. Men det går
ej att komma ifrån att det brister mindre i systemet självt än i
anpassning till detta från statens sida- tyvärr ibland även från
deras sida som hylla sig till systemet. Det är denna bristande
anpassning som försvårat eller förhindrat för det kapitalistiska
systemet att fullt ut visa sina för hela mänskligheten välsignelsebringande verkningar.
Detta är rena och klara överord, som icke kunna försvaras, säga
socialiserarna. Tänk bara på den fruktansvärda arbetslöshet som,
icke just nu råder, men som före kriget rådde i industriländerna
och på den nöd som orsakades därav. Ja, låt oss tänka på denna
arbetslöshet, men då allra först undersöka på vilka vägar den
»allvisa» staten sökt lösa arbetslöshetens problem. Dessa vägar ha
överallt – utom i Hitlers Tyskland – varit varandra mycket
lika. Genom höga införseltullar har man sökt att skydda den inhemska produktionen emot utländsk konkurrens samtidigt som
man- ett säreget slag av konsekvens – genom att på allt sätt
främja exporten sökt öka arbetstillgången inom det egna landet.
Därvid har man t. o. m. som i U. S. A. år 1933 tillgripit så drastiska åtgärder som att medvetet sänka värdet på den egna valutan. Man har således varit fullkomligt blind för att en export,
som ej betalas av en motsvarande import, innebär att man berövar det egna landet de producerade varorna och skänker dem
till utlandet. Man har, blott för att skapa arbetstillfällen, frånsagt sig möjligheten att hålla levnadsstandarden i det egna landet vid den höjd som motsvaras av den egna produktionen. Som
produktionens viktigaste uppgift har man satt att skapa arbete,
icke att skapa försörjning och en allt rikare försörjning. Kan
detta verkligen kallas visU
Men vidare. En sådan politik kan till en tid föras av en stat
vilken liksom U. S. A. på grund av sina egna naturrikedomar kan
461
Oscar Lundqvist
hålla levnadsstandarden väl uppe utan någon import. Men också
blott till en tid. Ty eftersom. U. S. A:s export ej av de importerade staterna fick betalas i varor utan blott i guld, måste dess
politik leda till, så som den också gjorde, att all världens guld
så småningom samlades i U. S. A. Därefter, d. v. s. när de importerande länderna icke längre ha något guld att betala med, är en
sådan politik för arbetslöshetens bekämpande ogenomförbar till
och med för U. S. A., såvida man icke, så som också genom lendand lease-politiken skedde, skänker bort hela exporten utan någon
som helst valuta, vare sig i guld eller varor.
En annan väg på vilken man slog in i U. S. A. före kriget var att
genom utdelning av pengar öka köpkraften, alltså ett sätt att via
ökad konsumtion hålla produktionen uppe vid en hög nivå. Även
Beveridge i England är inne på samma tankegång, liksom hos
oss professor Myrdal, vilken i detta fall förmodligen är mera lärjunge än lärare. Den politiken leder, så som Beveridge bindande
klarlagt, till en ständigt och i allt hastigare takt ökande statsskuld. Denna utveckling synes ej förskräcka Beveridge, lika litet
som herr Wigforss hemma hos oss oroar sig över vår egen delvis
av liknande orsaker svällande statsskuld. Beveridge tror nämligen
icke på att den naturlag som säger att jämvikt ständigt måste
råda mellan alla verkande krafter, äger tillämpning på det ekonomiska området. Men för en vanlig enkel människa, som tror
att naturlagarna äro visare och obönhörligare än alla mänskliga
påfund, står det klart att en lavinartat växande statsskuld, som
icke motsvaras av samtidiga och lika hastigt växande tillgångar,
måste förr eller senare leda till statsbankrutten, till inflation i
dess högsta potens. Och om samtidigt växande tillgångar kan här
ej vara tal, då ju skuldsättningen sker för att öka konsumtionen,
icke för att skapa nya realvärden.
Tänker man sig denna understödspolitik alldeles renodlad betyder den tillskapandet av en ny klassindelning i samhället. Man
får en både producerande och tärande klass, men tärande blott
en del av vad den producerar, samt en endast tärande klass. Kan
en sådan utveckling verkligen betecknas som lycklig och önskvärd~ Och är det verkligen någon som tror att en sådan uppdelning skulle kunna bli bestående~ Är det snarare icke ganska
säkert att den mycket snart skulle leda till revolution~
Blott i Hitlers Tyskland har man angripit vad som kallas arbetslöshetens problem med en politik som verkligen innebär något
av konsekvens. Där förstod man, förmodligen inspirerad av re- 462
Stat, socialism och arbetslöshetsproblem
vanschtanken, att de massor av arbetslösa som icke kunde beredas
sysselsättning inom den normala produktionen, men som man
inom ramen för denna produktion både kunde och ville underhålla, dem kunde man likaväl sysselsätta med en upprustning.
En upprustning av gigantiska mått, som skulle göra det möjligt
för Tyskland att behärska hela världen i övrigt, låta all världens
folk arbeta för tyskarna som herrefolk. Återigen en uppdelning
således, men denna gång av hela världen, i producerande och
tärande. Det är följderna av denna konsekventa arbetslöshetspolitik som vi nu bevittna. Om politiken varit klok eller icke,
därom råder väl nu endast en mening.
Även Beveridge är inne på en liknande tankegång då han framkastar som en tänkbar utväg att ge de arbetslösa en onyttig sysselsättning, sådan som t. ex. att låta dem gräva diken och åter
lägga igen dem. Denna Beveridges problemlösning är således icke
av samma destruktiva karaktär som Hitlers men i princip är
skillnaden hårfin.
Av erfarenheterna att döma kan man därför näppeligen säga att
staterna, när de sökt att bemästra arbetslöshetens problem, visat
någon sådan framstående förmåga att denna kan anföras som skäl
för att anförtro dem uppgiften. Mot ett sådant anförtroende talar
även att problemen äro så pass svåra och invecklade att de knappast kunna tänkas bli rätt uppfattade av den folkmajoritet, som i
en demokratisk stat skall utstaka den statliga politiken. I samma
riktning talar också att verkningarna av statliga misstag lätt
få sådana väldiga proportioner. Det hör nämligen till undantagen att en stat försiktigt prövar sig fram, fastmera är deras
vana att alltid söka skapa en lösning i stort och i ett sammanhang. Mycket klokare torde nog vara att låta enskilda företag
göra de misstag som ändock aldrig kunna helt undvikas, och så
låta både dem och andra bli visa av erfarenheten. En på så sätt
vunnen erfarenhet kan aldrig bli lika dyrköpt som den av statens misstag.
Huru har då arbetarklassen, representerad av den socialdemokrati som nu anmäler sig att taga arv efter kapitalismen, ställt
sig till industrialismen och dennas till synes oundvikliga följd,
arbetslösheten. Till utgångspunkt för bedömandet av denna fråga
lämpar det sig att taga det i högsta grad märkliga förhållandet
att industrialismen, ehuru arbetsbesparande och således förbilligande produktionen, ändock icke medfört någon som helst sänkning av den allmänna prisnivån. Tvärtom har prisnivån, om man
463
Oscar Lundqvist
bortser från den olyckliga deflationsperioden efter förra världskriget, befunnit sig i ett ständigt stigande. Förklaringen till detta
fenomen är dock enkel nog och lyder så. Arbetstagarnas lönepolitik har drivit upp produktionskostnaderna – naturligtvis
blott i pengar räknat – i långt högre grad än industrialismen
förmått sänka dem. Detta betyder att det är arbetarklassen som,
om icke ensam så dock i främsta rummet varit upphovet till den
under de senaste hundra åren ständigt fortskridande inflationen.
På grund av denna inflation ha löntagarnas levnadsstandard
ingalunda höjts lika mycket som lönerna stigit utan, och detta
fullkomligt självfallet, blott så mycket som motsvarar produktionskapitalets ökade avkastning.
Gången i denna inflatoriska utveckling kan i korthet beskrivas
på följande sätt. Inom ett företag har någon, det kan vara dess
ledare, någon uppfinnare eller någon arbetare funnit på en metod
att rationalisera, d. v. s. förbilliga produktionen och så har ledningen genomfört denna rationalisering. Där då genom en oklok
företagarpolitik varupriset icke sänkts i motsvarande grad – en
av den konkurrenshämmande kartelleringens avigsidor- har vid
en efterföljande arbetskonflikt lönerna kunnat höjas utan fara
för företagets ekonomi. Det vill säga att arbetarna vid företaget
1.dan ökad egen insats blivit delaktiga i – det brukar visst kallas
exproprierat- produktionskapitalets ökade avkastning. Därefter
ha arbetarna vid andra företag med samma slags produktion
framtvingat motsvarande löneökningar, vilka sedan spritt sig till
hela produktionen liksom till de i improduktivt arbete, exempelvis i samhällstjänst, sysselsatta. Löneökningarna i sin tur ha
tvingat andra företag än det första till rationalisering och därmed till friställande av arbetskraft. Löneökningspolitiken, i första
hand möjliggjord genom industrialiseringen och rationaliseringen,
ha på detta sätt, d. v. s. icke direkt men genom sin reaktionsverkan, påskyndat rationaliseringen och därmed försvårat arbetslöshetsproblemets lösande. Denna politik har också, därigenom att
den sammansvetsat arbetsgivarna till gemensamt försvar emot
löneaktionerna, stimulerat förtrustningen på produktionssidan.
I verkligheten har denna arbetarnas lönepolitik varit till ytterlighet fåvitsk. Man förstår detta bäst om man tänker på det faktum att av det »kapitalistiska» produktionskapitalets avkastning
går blott en ytterligt ringa del till företagarnas egen konsumtion,
även där denna med viss rätt skulle kunna betecknas som en meningslös lyxkonsumtion. Hela avkastningen i övrigt faller sam- 464
Stat, socialism och arbetslöshetsproblem
hället till, med eller mot producentens vilja. Dels sker detta genom att mängden av konsumtionsvaror ökas, dels genom en ökning
av produktionskapitalet, som i sin ordning ytterligare ökar tillgången på konsumtionsvaror. En lönepolitik som läte hela produktionskapitalets avkastning gå till konsumtion- och man kan
vara fullkomligt förvissad om att det är dithän arbetarna vid
varje enskilt företag skulle sträva – den skulle förhindra all
fortsatt investering av kapital i produktionen och därmed omöjliggöra en fortsatt höjning av levnadsstandarden.
I det kapitalistiska samhället förenas och samordnas det enskilda vinstintresset med samhällsintresset. I det socialiserade
samhället åter, där det enskilda vinstintresset eliminerats, skulle
produktionen falla tillbaka med lika stor säkerhet som en ackordsarbetares prestation skulle nedgå därest ackorden avvecklades och
alla arbetare garanterades lika lön eller lika levnadsstandard,
oavsett olikheten i deras prestationer. De som vilja socialisera
samhället och som tro att detta skulle fungera lika effektivt som
det kapitalistiska samhället, borde nog därför först ägna sig åt
att dana om den mänskliga naturen.
Kvar står att arbetarnas lönepolitik, utom att den i alla industrialiserade stater lett till en ständigt fortgående inflation,
rent negativt, d. v. s. som en reaktion ökat takten i rationaliseringsprocessen och därmed skärpt arbetslösheten. Till svårigheten att bemästra arbetslösheten har också bidragit, åtminstone
här hos oss, dels arbetarnas bundenhet vid sitt en gång valda
yrke, dels deras monopolistiska tendenser. De ha således å ena
sidan icke velat förstå och finna sig i det solklara faktum att
under normala förhållanden arbetslöshet inom en produktion betyder att konsumtionen av dess varor är mättad. Arbetarna ha
vägrat att övergå till annat yrke, i stället krävt sysselsättning
inom det yrke de valt, ehuru detta icke inom överskådlig tid kan
bereda dem sysselsättning. Å andra sidan ha vissa yrken, såsom
särskilt byggnadsfacken, kringgärdats så starkt att där mången
gång rått brist på arbetare mitt under tider av stor arbetslöshet
på andra områden.
Granskar man på sätt som här skett staternas och socialisternas
politik i dennas förhållande till kriser och arbetslöshet så framstår som uppenbart att det är denna statliga och socialistiska politik som gjort bankrutt, ingalunda kapitalismen. Och lika uppenbart är att bankrutten har sin verkliga grund i att stater och
465
Oscar Lundqvist
arbetarklass på ett kortsynt sätt satt sina egenintressen – i realiteten rena »vinstintressen» – framför den stora gemenskapen,
båda glömska av att sammanlevnaden mellan staterna och inom
de skilda staterna numera kräver ett sådant samordnande, som i
det kapitalistiska samhället sker av sig självt. Den allmänna höjningen av levnadsstandarden är därför ingalunda en följd av den
statliga politiken eller arbetarklassens, utan den har inträtt trots
oförnuftet i deras politik. Välståndet har – om här bortses från
statliga produktiva åtgärder, såsom lån, forskning, yrkesutbildning etc. – höjts endast och allenast genom den kapitalistiska
industrialiseringen och rationaliseringen. För dem som vilja en
fortsatt höjning av allas levnadsstandard måste det på grund
härav te sig som högsta oförnuft att sätta kapitalismen ur spel
och ersätta den med statssocialism.
Ändock är arbetslösheten i det kapitalistiska samhället ett faktum, skapande problem dem man ej kommer förbi, utan på vilka
måste utfinnas en lösning. Huru skall man då se på detta problem och huru skall det angripas~
Jag förbigår här den sociala hjälp, som en humanitär stat alltid vid nöd måste lämna.
Låt oss, för att finna svar på dessa frågor, utgå från vad som
också är ett faktum, nämligen att före industrialismen var arbetslöshet ett närmast okänt begrepp samt att arbetslösheten
varit som störst just i de länder där industrialismen nått som
längst och levnadsstandarden nått sin högsta höjd. Detta tyder
på ett bestämt samband, ett samband som också ligger snubblande
nära. När industrialisering betyder ett ersättande av människokraft i produktionen med maskinkraft och samtidigt en ökning,
ofta en mångdubbling av den produktionsmängd som faller på
varje inom produktionen sysselsatt, vad är då naturligare än att
industrialiseringen både frigör manuell arbetskraft och ökar
mängden av försörjningsmedel och detta i högre grad, ju längre
industrialiseringen drives. Men är det icke just dithän vi alla
sträva, till en allt rikare försörjning med en allt mindre insats
av mänskligt arbete, och dithän är det som den kapitalistiska
industrialismen leder.
Äro vi överens om att detta är målet – det må nu vara livets
mening eller icke- då kan kapitalismen och dess verkningar icke
vara något ont utan måste vara ett gott, även det minskade behovet av manuell arbetskraft inom produktionen. Och framtidens
problem, det blir icke att skapa full sysselsättning för den mänsk- 466
Stat, socialism och arbetslöshetsproblem
liga arbetskraften utan att med så ringa sysselsättning som möjligt för denna arbetskraft ändock trygga full försörjning för varje
fullgod och arbetsvillig arbetskraft. Vad vi få att brottas med,
delvis redan fått att brottas med, är därför icke ett arbetslöshetsproblem utan ett fritidsproblem, vars lösning skall bestå i att
skapa arbetskraften en lämplig men icke produktiv sysselsättning
under den tid dess insats i produktionen icke erfordras. Ligger
icke häri förklaringen till den i industriländerna så ofattbart
ringa sänkningen i levnadsstandard under detta sista, eljest så
förhärjande krig. Kriget har löst fritidsproblemet, eller om man
så vill arbetslöshetsproblemet, men gjort detta på ett sätt som i
oklokhet ställer alla tidigare försök att bemästra problemet långt
i skuggan.
Huru övergången till förkortad arbetstid och förlängd fritid
bör genomföras i detalj torde ingen i dag kunna säga. Här som
alltid måste gälla att försiktigt pröva sig fram, att ta blott ett
litet steg i sänder. Vissa riktlinjer, varav här endast några få
skola beröras, torde dock stå tämligen klara. Så bör man genom
en fri konkurrens- utesluten vid statsdrift- sörja för att varupriserna verkligen sänkas i den utsträckning rationaliseringen av
produktionen gör möjligt. De på så sätt sänkta levnadskostnaderna göra det i sin tur möjligt att förkorta arbetstiden utan
att – och detta är ytterligt viktigt – höja arbetslönerna. Givetvis bör avkortningen i arbetstid något släpa efter prisnivåns
sjunkande, framförallt får den icke ske i snabbare takt än att
den samtidiga produktionsstegringen möjliggör en höjning av den
allmänna levnadsstandarden. På verkningarna- inflation- av
ett för snabbt genomförande av arbetstidens förkortning finnes
ett avskräckande exempel just i folkfrontens Frankrike. Vidare
är det tämligen självfallet att om produktionskapitalets hela
effektivitet skall kunna fullt utnyttjas, den förkortade arbetstiden
måste medföra skiftesarbete i ökad utsträckning. Därigenom kan
samtidigt ett ökat antal arbetare beredas sysselsättning.
Skulle man däremot, så som nu skett, låta de kostnadssänkningar som rationaliseringen åstadkommer gå till höjda arbetslöner, då blir effekten därav, så som förut framhållits, ofelbart en
inflation. Penningvärdet skulle falla och, innan valutakurserna
hunnit anpassas därefter, försvåra den export varmed importen
skall betalas. Och tyvärr tar en sådan justering av valutakurserna
alltid rätt lång tid, om ej för annat så därför att staterna tyckas
ha mycket svårt att erkänna att de missvårdat sitt penningvärde.
467
Oscar Lundqvist
En fortsatt löneökningspolitik skulle därför med all säkerhet leda
till ständigt återkommande kriser och arbetslöshet. Endast om
inflationen skulle fortskrida likformigt i alla stater eller fortare
i utlandet, skulle dylika valutakriser kunna utebliva i en viss stat.
Dessa besvärliga omställningsproblem torde emellertid få nå-
gon verklig aktualitet först i en långt avlägsen framtid. Ty lika
visst som att det ej – utom i fråga om matvaror – finnes någon
övre gräns för den mänskliga konsumtionen, lika visst finns det
inga andra gränser för produktionen än de som bestämmas av
naturtillgångarna i råvaror och kraft. Ännu för en oöverskådlig
mängd av år finns det därför utrymme för en ökad produktion,
därmed också möjligheter bereda den mänskliga arbetskraften
god sysselsättning. Problemet av i dag blir med detta att skapa
nya behov och att få dem tillgodosedda.
Beveridge och Myrdal synas båda vara inne på dessa tankebanor men stannat på halva vägen. Det är således icke deras
önskemål att öka konsumtionen som inger några betänkligheter,
utan de metoder de föreslå. Särskilt professor Myrdals förslag
att genom subvention av en standardiserad för att ej säga pauperiserad konsumtion öka produktionens sysselsättning ter sig som
oklok ur ekonomisk synpunkt – de befolkningspolitiska syftemålen falla här utanför bedömandet. Förutom att det latenta behovet av sådana de enklaste varor säkert är vida överskattat, så
skapas genom deras produktion ett minimum av arbetstillfällen.
Skapandet av nya behov och mera kvalificerade behov framstår
som en riktigare väg att bekämpa arbetslösheten. Professor Myrdal synes därtill förbise att våra kriser på senaste tid, om man
bortser från vår egen medverkan till deflationskrisen efter förra
världskriget, haft sin upprinnelse i utlandet, d. v. s. orsakats av
minskad efterfrågan .på våra exportvaror. Att häva dessa orsaker
ligger icke i vår makt och att med de medel professor Myrdal
har att föreslå söka häva deras verkningar i vårt land är fullkomligt otänkbart. Enda möjligheten vore nog att ha en hel produktionsapparat stående i reserv, dit exportindustriens arbetare vid
en bortfallande export genast kunde överflyttas, om det nu skulle
gå att få dem att förflytta sig.
Alldeles självklart är emellertid, och detta har tydligen Beveridge insett, att en rikare försörjning med varor och nyttigheter
kräver en motsvarande ökning av den utelöpande sedelmängden,
detta om den ökade produktionen skall kunna få avsättning. Men
den föreslagna politiken, redan förut med negativt resultat prö-
468
Stat, socialism och arbetslöshetsproblem
vad i U. S. A., att genom subvention av konsumtionen öka produktionens avsättning och därmed dess sysselsättning, medför en
omedelbar risk för inflation och, om den drives för långt, leder
den på sätt som redan påvisats ofelbart till statsbankrutten. Reellt
sett betyder denna politik att man ger arbetskraften förskott på
en framtida lön som, när den senare intjänas genom arbete, dock
betalas fullt ut.
Den riktiga och naturliga vägen att öka sedelmängden måste
vara att låta ökningen ske via produktionen. Det är ju ändock
produktionen som behöver pengarna i första hand, dels till en
utbyggnad av produktionsapparaten, dels till varuframställningen.
Bakom de pengar som på sådant sätt tillhandahålles produktionen
ligga då alltid realsäkerheter, garanterande penningvärdet. Alla
dessa pengar gå sedan som arbetslöner vidare till konsumenterna
och göra varuavsättningen möjlig, men då utan fara för inflation.
Beträdes denna väg, den enda som förefaller vara utan risker
för penningvärdets förfall, kräves emellertid att man helt uppger
det klassiska kravet på en sedeltäckning i guld. Guldtillgången
i världen är dock begränsad, i varje fall mera begränsad än möjligheterna att producera andra varor än guld. Och vad kan det
ligga för vishet i att producera detta arbetskrävande guld, blott
för att lägga det som säkerhet för de pengar, vilkas verkliga värde
dock till sist alltid ligger däri, att för pengarna kunna varor
köpas. Ett krav som däremot framstår som oeftergivligt det är
att staten, om den nu nödvändigtvis skall ha hand om sedelutgivningen, aldrig under några förhållanden får tillåta sig att finansiera sina improduktiva utgifter med sedelpressarnas hjälp. Dessa
utgifter måste ändock i realiteten alltid betalas av produktionen,
d. v. s. genom statens egna realinkomster och genoni skatter. Den
stat som frångår denna grundläggande princip för penningvärdets stabilitet, har missbrukat och förverkat folkets förtroende.
Men huru många stater befinna sig icke redan i detta predikament, icke minst vår egen.
469