Statsmaktens förfall

I Sverige bevittnar vi statsmaktens förfall. Vi har länge sett hur regeringen och staten har misslyckats med en av statens grundläggande uppgifter: att skydda medlemmarna mot våld och annan brottslighet. Somliga brott prioriteras bort och utredningar läggs på hög för att senare läggas ned.

Nu har förfallet fått en ny dimension. När statsminister Stefan Löfven riskerade att avsättas av en riksdagsmajoritet var han också beredd att låta olika särintressen utforma hans och regeringens bostadspolitik.

Parterna, dvs Hyresgästföreningen och fastighetsägarorganisationer, skulle ta fram ett förslag som ersatte hans tidigare uppgörelse med januaripartierna om friare hyressättning i nybyggda lägenheter.

Socialdemokraterna är det parti som ofta har kritiserat borgerliga partier för de privatiseringar inom vård skola och omsorg som skapar valfrihet för medborgarna. De visade sig nu vilja outsourca och överlåta utformandet av regeringens politik till utomstående särintressen.

Sådant överlåtande av bostadspolitikens utformning innebär att vissa medborgare anses viktigare än andra. Alla medborgare blir inte likvärda när politik och makt inte längre utgår från folket utan från medlemskap i vissa organisationer.

Hyresgästernas medlemmar består i huvudsak av personer som redan har en hyreslägenhet och utgör inte en majoritet av medborgarna. Observera att detta inte är en kritik av att Hyresgästföreningen aktivt verkar för sina intressen, vilket är deras roll i samhället.

Det är däremot bekymmersamt när statsminister Löfven och hans regering inte längre vill ta ansvar för en bostadspolitik som tar hänsyn till samtliga medborgares intressen och behov. Det är bekymmersamt och allvarligt när han överlåter till företrädare för nuvarande hyresgäster att representera dem som behöver en hyreslägenhet. Det var ju för att underlätta för dem som hans regeringsunderlag ursprungligen tog fram förslaget om friare hyressättning i nyproduktionen i syfte att öka byggandet.

Frågan är vad som är nästa steg när Socialdemokraternas regeringsunderlag inte kan enas i en politisk fråga. Vilka särintressen skall då få bestämma politikens innehåll. Skall ett officersförbund få utforma reglerna om värnplikt om januaripartierna och Vänsterpartiet inte kan enas?

Skall åkeribranschen få utforma hastighetsreglerna för tunga fordon och avskaffa arbetstidsreglerna i trafiken? Skall vi ha ett slöjdlärarnas riksförbund som bestämmer över antalet slöjdtimmar på gymnasiet? Finns det över huvud taget någon gräns för vilka frågor som kan överlåtas till förhandlingar mellan särintressen när januaripartierna och Vänsterpartiet inte är överens.

Örjan Hultåker är docent och politisk och ekonomisk sociolog