Statsministerboxen: Elmbrant misslyckas

Visst är det en delikat uppgift att skriva en biografi om en sittande statsminister; det skriver Björn Elmbrant själv i förordet till sin del i statsministerserien som nyligen kommit ut i en elegant blå box från Bonniers. Ännu mer delikat blir uppgiften när den skrivs medan mandatperioden lider mot sitt slut och släpps under en begynnande valrörelse. Sina brasklappar till trots lyckas inte Elmbrant särskilt väl med sin uppgift.

Den som redan tycker att Elmbrant är för tendentiös i sin roll som politisk kommentator i Dagens arena lär inte förvånas vid läsningen av hans statsministerbiografi, vilken snarast är att betrakta som en vidräkning med alliansregeringens politik i allmänhet och Anders Borgs prestationer som finansminister i synnerhet. Just hur mycket utrymme som läggs på att kritisera Anders Borg och dennes idéer känns märkligt i en bok som utger sig för att vara en biografi över Fredrik Reinfeldt.

Till skillnad från efter läsningen av övriga böcker i statsministerserien känner man sig efter genomläsningen av Elmbrants bok inte ett dugg klokare på den skildrade huvudpersonen. Man skulle visserligen kunna invända och säga att det är svårt att tillföra särskilt mycket nytt till bilden av en person som så gott som dagligen syns på teve och rapporteras om i tidningarna. Jag skulle vilja påstå att det förhåller sig tvärtom. Elmbrant har haft ett utmärkt tillfälle att fylla de luckor som den mediala dramaturgin lämnar i bilden av vår statsminister. Vilka är hans ideologiska bevekelsegrunder? Hur formades han som människa och politiker? Dessa frågor lämnas i stort sett obesvarade.

Vid läsningen får man nästan känslan av att Reinfeldt och Borg agerat i något slags ideologiskt vakuum, att samtliga deras ställningstaganden grundats på taktiska resonemang snarare än ideologisk övertygelse. Den bild man får av Elmbrants framställning är närmast den att hela idén med de nya Moderaterna är ett gigantiskt bedrägeri vars enda syfte är att locka väljare från Socialdemokraterna.

Resonemangen om ett socialkonservativt arv från Arvid Lindmans och Jarl Hjalmarsons dagar lyser med sin frånvaro. Tvärtom slår Elmbrant fast en helt annan slutsats om statsministerns ideologiska hemvist:

”Medan svenska moderatledare i historien velat betona arvet är traditionerna ganska oviktiga för Reinfeldt, han är nästan inte konservativ alls.”

Detta skriver alltså Elmbrant om en moderatledare som lyfter fram Arvid Lindman som sin förebild!

Istället för att sätta in Reinfeldt (och Borg) i sitt naturliga sammanhang som ett led i moderaternas dynamiska historia av ideologisk utveckling betraktar Elmbrant de nya moderaterna som ett brott mot tidigare ideologi, baserat på krass pragmatism. Paradoxalt nog tycks Elmbrant samtidigt mena att den nya politiken bara är en tunn fernissa, avsedd att föra väljarna bakom ljuset och få dem att rösta på klassisk moderatpolitik:

”De nya moderaterna lovade dyrt och heligt att man aldrig skulle göra som de gamla moderaterna under Bo Lundgren och lägga fram ofinansierade skattesänkningar på 130 miljarder. Men Borgs samlade sänkningar har snart nått de nivåerna, och på sistone börjat bli ofinansierade.”

Ordvalen andas framställningen igenom klassisk socialdemokratisk högerparanoia, på gränsen till konspirationsteori. Det gäller inte minst när Anders Borgs ekonomiska tänkande rannsakas. Elmbrant skriver:

”Trodde man ute vid köksborden att regeringen bara var ute efter att jävlas med löntagarna? Det var i så fall inte så konstigt, när inte ens medborgare som försökte följa med i debatten, förstod särskilt mycket av den högre teoribildningen bakom regeringens räkneoperationer. […] Allt bygger på föreställningen att arbetslösheten ytterst beror på individen. För Anders Borg var detta inget löst tyckande, utan allt han gjorde menade han att han hade stöd för i forskningen.”

Elmbrants bok är motsägelsefull och tendentiös men tillför inte särskilt mycket ny information för den som följt den politiska debatten under de senaste fyra åren. Fredrik Reinfeldt framstår inte tydligare efter läsningen, vare sig som politiker eller som människa. Vad som tecknas är en karikatyr, mot en fond av en politisk pamflett riktad mot den borgerliga alliansen i allmänhet.

Allra tydligast blir detta i bokens avslutande del där Elmbrant resonerar kring Reinfeldts möjligheter att bli omvald i höstens val. Ett resonemang som baseras på opinionsläget när boken skrevs, i december 2009, och som därför var inaktuellt redan när boken släpptes . Det är beklagligt att Bonniers låter sin ambitiösa serie statsministerbiografier avslutas med en på samma gång så intetsägande som ensidiga skildring av den sittande statsministern.

Lars Anders Johansson är ledarskribent i Östgöta Correspondenten.