Statsministerboxen: Karl Staaff – en överskattad reformator?

”Karl Staaff är en av de tunga personerna i svensk politisk historia.” Så inleds baksidestexten till den första boken i statsministerserien, professor Peter Esaiassons berättelse om liberalen som var statsminister i fyra år, 1905-06 och 1911-14. Det är möjligt att karaktäristiken är korrekt – Esaiasson är inte ensam om den – men i så fall lyckas författaren inte leda den i bevis på ett helt övertygande vis.

Karl Staaffs politiska karriär varade i 19 år, från invalet i andra kammaren 1896 till hans död i sviterna av lunginflammation, halsfluss och halsböld 1915, tre årtionden innan penicillinet hade kunnat rädda hans liv. Tvivelsutan var han verksam under ett formativt skede i svensk politisk historia och tvivelsutan var han inblandad i flertalet av tidens stora politiska strider, men frågan är om han åstadkom så mycket resultat att han förtjänar de hyllande omdömen som Esaiasson och andra ger uttryck för. Han hade stora ambitioner, men gjorde grava strategiska och taktiska missgrepp, vilket bidrog till att han i sin generations viktigaste fråga, den om rösträtten, inte blev den store reformatorn, utan i stället fick se sig förbisprungen av den konservative ledaren Arvid Lindman.

När förra seklet var ungt befann sig Sverige fortfarande i den fördemokratiska eran, men samhället utvecklades snabbt och dragkampen var påtaglig om hur makten skulle fördelas i den nya tid som de flesta såg var på väg.

Oscar II satt på tronen när Karl Staaff valdes in i en riksdag vars båda kamrar dominerades av adelsmän och förmögna personer. Statsråden med statsministern i spetsen sågs som kungens personliga rådgivare, som stod över motsättningarna i riksdagen, och deras uppgift var att lägga fram propositioner som ansågs vara i nationens intresse. Rösträtten i riksdagsvalen var starkt begränsad genom krav på inkomst eller förmögenhet – blott en femtedel av männen fick rösta och inga kvinnor. Av de röstberättigade utnyttjade under senare delen av 1800-talet endast omkring en femtedel sin rösträtt, vilket innebar att det i praktiken var fyra-fem procent av den manliga befolkningen som avgjorde riksdagens sammansättning.

Andra kammarens ledamöter utsågs genom majoritetsval, medan första kammarens ledamöter utsågs av landsting och stadsfullmäktige.

Partiväsendet var i sin linda. Idealet för en parlamentariker från den oscarianska eran var att han självständigt skulle bilda sig en uppfattning i de aktuella frågorna och inte låta sig påverkas av påtryckningar från något håll. Riksdagsordningen förbjöd ledamöterna att motta instruktioner från väljarna, även om det uppenbarligen var så att en kandidats åsikter i sakfrågor faktiskt kunde påverka hans möjligheter att bli vald.

Nationellt spridda partiorganisationer i dagens mening existerade inte, utan riksdagsledamöterna slöt sig samman i mer eller mindre lösliga grupperingar, riksdagspartier i snäv mening.

Allt detta var på väg att förändras när 1800-talet gick mot sitt slut. En framväxande arbetarrörelse och en borgerlig vänster i form av liberaler krävde politiska reformer, medan den borgerliga högern i form av konservativa grupperingar höll emot. Socialdemokraterna, liberalerna och högern började också organisera sig bättre i syfte att få ökat genomslag i valen. Liberalernas partiorganisation, Frisinnade landsföreningen, bildades 1902 och i andrakammarvalet samma år gick liberalerna fram till 104 mandat, samtidigt som Socialdemokraterna erövrade fyra mandat.

Esaiasson återkommer flera gånger till hur Karl Staaff målmedvetet arbetade på sin politiska karriär. Staaff var en av de drivande krafterna bakom Frisinnade landsföreningens bildande och han fick i den organisationen en viktig bas för sitt arbete. Man måste utan tvekan ge honom ett erkännande för hans betydelsefulla roll i uppbyggandet av svenskt partiväsende. Han bidrog kraftfullt till både den organisatoriska utvecklingen och utvecklingen mot mer av partilojalitet bland partiernas ledamöter i riksdagen, det sistnämnda en av förutsättningarna för parlamentarismens genombrott – även om dess närmare räckvidd var och än i denna dag är en svår fråga som varje riksdagsledamot någon gång riskerar att få anledning att reflektera över.

Under 1900-talets första årtionde var rösträtten den stora stridsfrågan – naturligen så, eftersom makten över parlamentet ger makten att åstadkomma allt annat man åstundar – och det stod så småningom klart att samhällsutvecklingen oundvikligen skulle leda till utökad rösträtt. Karl Staaff låste sig och sitt parti hårt vid allmän rösträtt till andra kammaren – med bevarat majoritetsvalsystem. Detta sågs av de konservativa som ett kraftfullt hot. Det var lätt att förstå att den partipolitiska högern skulle få en lägre väljarandel om fler fick rösta. I ett majoritetsvalsystem tar vinnaren allt och minoriteten får inget. Högern fann sig därmed stå inför risken av total utplåning.

Man kan diskutera för- och nackdelar med olika valsystem, men om man ser ett demokratiskt värde i att så många väljare som möjligt ska få representation i parlamentet är ett proportionellt valsystem att föredra. Detta insåg Staaff, men han valde av partitaktiska skäl att slå vakt om majoritetsvalsystemet. Han ville göra liberalerna till det statsbärande partiet och menade att många arbetare kunde tänkas rösta på en liberal kandidat, om liberalen hade bättre förutsättningar än socialdemokraten att besegra högerns kandidat.

Sedan han blivit statsminister gick han också 1906 till riksdagen med en proposition med detta innehåll. Den föll dock och kungen bad Arvid Lindman att bilda regering i stället för Staaff.

Lindman grep sig an arbetet med att utarbeta en rösträttsproposition som innebar proportionella val till båda kamrarna och agerade taktiskt skickligt för att vinna över det 20-tal liberala ledamöter i andra kammaren, vars röster han behövde för att få igenom sitt förslag. Det lyckades och så blev det en högerman som införde allmän rösträtt för män.

Tack vare den utvidgade rösträtten förstärktes dock liberalerna i 1911 års andrakammarval och kungen hade inget annat val än att be Staaff bilda regering igen. Siktet var inställt på bland annat sociala reformer, men det gick trögt. Allmän folkpension infördes dock. Den nya stridsfrågan gällde försvarsanslagen, som vänstern ville minska och kungen och de konservativa slå vakt om. Genom taktiska missgrepp tappade Staaff kontrollen över försvarsfrågan, som gick mot sitt dramatiska crescendo genom det försvarsvänliga bondetåget 1914 och Gustav V:s borggårdstal.

Kungen tog inte något steg tillbaka, när han samtalade med Staaff efter sin misstroendeförklaring mot sin regering, och Staaff såg sig nödsakad att avgå. Nyvalet samma år innebar en tillbakagång för liberalerna och i det ordinarie valet på hösten 1914, efter första världskrigets utbrott, gick det ännu sämre. Liberalerna blev bara tredje största parti i andra kammaren, efter socialdemokraterna och högern. Det var således ett kraftigt försvagat parti som Staaff ledde, när han avled den 4 oktober 1915.

Peter Esaiasson känner uppenbarligen stark sympati för både människan och politikern Karl Staaff. Jag har i princip ingenting emot historieskildringar som inte strävar efter att vara (förment) objektiva – och Esaiasson lyckas hantera sina sympatier betydligt professionellare än Björn Elmbrant sina antipatier i den pamflettartade statsministerboken om Fredrik Reinfeldt – men det gäller samtidigt att man inte låter sina personliga preferenser alltför mycket grumla förmågan till saklig analys.

”För att kunna räknas som betydande måste en politiker ha ställts inför stora uppgifter. En skicklig politiker som Bill Clinton fick aldrig chansen att visa storhet. Det fick däremot Karl Staaff”, skriver Esaiasson i sina slutord – men utan att förklara hur Staaffs storhet kom till uttryck. Sedan fortsätter Esaiasson: ”Han var knappast någon skicklig politiker om man med det menar en som förmår att hitta smarta lösningar för att vinna politiska strider”. Nej, just det. Politik handlar förvisso inte enbart om att få stöd för konkreta förslag – ibland kan det vara viktigt att bilda opinion för att långsiktigt vinna gehör för förändringar – men nog måste väl en statsministers storhet ändå i tämligen hög grad bedömas utifrån hans förmåga att faktiskt regera? Esaiassons lätt nedlåtande formulering om ”smarta lösningar” och ”politiska strider” andas avståndstagande från det som ändå är ett av regerandets huvuddrag: att vinna stöd för sin politik, även om man i ett eller annat läge måste kompromissa.

Esaiasson har gott stöd för att hävda att Staaff väcker respekt för integritet, mod och målmedvetenhet, liksom att han medverkade till moderniseringen av Sveriges politiska liv. Bara några år efter hans död fick Sverige allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor och med sin argumentation för allmän rösträtt och demokrati bidrog han säkert till att påverka tidsandan och samhällsklimatet. Det är dock självklart svårt att värdera vad just hans agitation betydde, jämfört med andra opinionsbildares insatser. Sitt viktigaste sakpolitiska uppdrag, att genomdriva en rösträttsreform, misslyckades han med. Det bör dagens liberaler i Staaffs parti vara glada över; med ett majoritetsvalsystem hade Folkpartiet knappast fått ett enda mandat i valet 2010.


Andreas Norlén är jur. dr och riksdagsledamot (M), Östergötland.

Fotnot
Beskrivningen av det politiska systemet på Karl Staaffs tid bygger dels på Esaiassons framställning, dels på skildringen i Leif Lewins statsministerbok om Arvid Lindman (Båda utgivna på Albert Bonniers Förlag 2010).

För dig som inte orkar läsa alla böckerna i statsministerserien – läs våra recensioner istället:

Fredrik Reinfeldt: Elmbrant misslyckas av Lars Anders Johansson

Göran Persson av Mats Johansson

Bildt var en systemskiftare av Widar Andersson

Vänbok om den gode Ingvar Carlsson av Roland Poirier Martinsson

Olof Palme: Paradoxernas man i svensk politik av Mats Johansson

Fälldin – fårfarmaren som erövrade Sverige av Emil Uddhammar

Ola Ullsten av Claes Arvidsson

Per Albin Hansson: Ännu en spricka i mytbildningen av Anders Edwardsson

Hamrin: En kort men viktig historia av Veronica Nordström

Lindman får ett mer rättvisande eftermäle av Mats Johansson

Trygger och Sandler nu åter i historien av Hans Wallmark

Carl Swartz korta tid vid makten av Andreas Wejderstam

Hammarskjöld och de stora striderna av Gustav Almkvist