Statyer som klickbete

Säga vad man vill om Växjö, men nog vet man hur det går till att provocera genom konst, konstaterar Peter J Olsson.

Då tänker jag inte på statyerna av Arvid Källström över Tegnér och nykterhetskämpen Peter Wieselgren, eller all den spännande konst som i övrigt finns, en av mina favoriter är Peter Lindes skulptur ”Sankt Sigfrid och hans tre systersöner”.

Knappast heller på Marianne Lindberg De Geers fantastiska ”Bronskvinnorna”, eller ”Jag tänker på mig själv” som den egentligen heter.

Hårdare var debatten om tanken på staty över ”damen med väskan” som gav sig på en demonstrerande nynazist; en idé om att ont ska med ont fördrivas som nog inte skrinlades förrän kvinnans tragiska liv tyvärr behövde diskuteras i offentligheten.

Nu är det en ganska egendomlig staty som efter en viss begrundan kommit på plats vid Växjösjön. Som en hyllning till författaren och förkämpen för kvinnlig rösträtt Elin Wägner har konstnären Sara Möller presenterat en tre meter hög stiliserad kvinnofigur i målad aluminium som tydligen kissar ut i sjön. Verket har namnet Pissed Elin. Detta samlade tydligen 1549 röster i Växjö – humor har man i alla fall – och en stor mängd människor besökte invigningen.

– Under klockkjolen, mellan benen och ner i granitstenens urgröpta ränna rinner vatten. Vattnet fortsätter ner och en bit över sjön genom en lång aluminiumränna som vilar i en klyka. Så rinner vattnet sin väg vidare ner i Växjösjön och Wägners tankar flyter vidare, kan man läsa i konstnärens pressmeddelande.
Och Pissed Elin ska betyda Förbannade Elin – förbannad som i tvärilsken, vilket är amerikansk slang. Inte något annat.

Engelsk slang där det skulle betyda Fulla Elin är det alltså inte, även om man kanske får vara lite berusad för att ställa sig och bevattna Växjösjön.

Om konst ska engagera så är väl detta riktigt bra konst, det är i och för sig svårt att provocera i dag när standarden satts av Lars Vilks och hans bild av Muhammed som rondellhund.

Ändå är det inte någon ny idé att leka med kiss för att väcka reaktioner. Det är ju ändå hundra år sedan Marcel Duchamp ställde ut sin pissoar som ett konstverk, om det nu inte var dadaistkollegan Elsa von Freytag-Loringhoven som var den verkliga konstnären.

Och det är fyrahundra år sedan Manneken Pis sattes upp i Bryssel. Sedan tjugofem år finns systerskulpturen Jeanneke Pis med en kissande flicka några kvarter bort.

Det är lätt att se engagemanget som konstvärldens motsvarighet till klicksökandet på internet. Det gäller att få så många visningar som möjligt på en artikel, eller så många gilla som möjligt på en facebooksida. Det är inget fel att vilja ha, eller få, en stor publik. Problemet blir när man anpassar utformningen för att så snabbt som möjligt få dessa klick: Att man utger sig för att ge något som man sedan inte lever upp till, eller att man väcker ett intresse för stunden som blir glömt i morgon. Förbannad Elin Wägner kissar i Växjösjön – häftigt, skoj, men hur skoj är det om ett år?

Elin Wägner förtjänar ett minnesmärke, och inte minst i Växjö, Smålands och Värends hjärta. Hon var född i Lund och uppväxt där och i Helsingborg, och arbetade länge i Stockholm. Men morfadern var kyrkoherde i Tolg norr om Växjö, och där var hon mycket som barn, hennes morbror var också domprost i Växjö, och själv skaffade hon sig med tiden en fast punkt i Berg strax intill Tolg där hon hade sitt lantliga hus Lilla Björka. I sitt kulturhistoriska verk ”Tusen år i Småland” visade hon på en gång en förankring till den småländska bygden och gjorde en mycket tidig insats i det som nu kallas kvinnohistoria. Småland var uppenbarligen viktigt för henne.

Hon är annars föregångare framförallt inom kampen för kvinnlig rösträtt och jämställdhet. Hennes första romaner Kvinnoligan och Pennskaftet, skrivna medan hon var verksam som journalist, läses fortfarande. Hon arbetade dessutom i anknytning till detta inom fredsrörelsen, som hon såg som ett kvinnligt ansvar.

Journalist, författare, publicist – ett tag redaktör för den radikala tidskriften Tidevarvet, medlem av Fogelstadsgruppen blev hon en betydande gestalt under mellankrigstiden.

1944 blev hon den andra kvinnan i svenska akademin.

Förbannad var hon kanske ibland, men ändå mest en intellektuell som trodde på ordets kraft och på politiskt arbete.

Hon förtjänar verkligen en staty i Växjö. Frågan är varför denna framstående behandlare av svenska språket ska behöva förknippas med ett amerikanskt slanguttryck, hon är väl ingen Donald Trump heller?

Det positiva är att figuren är tre meter hög. Modet inom skulpturkonsten har alltför länge varit att statyer av personer inte ska vara överdimensionerade, de ska inte ens vara i naturtrogen storlek, utan förkrympta och förminskade. Inte heller ska de ställas på någon upphöjning. Detta egendomliga mode bordet få ett slut, så en tre meter hg staty över Elin Wägner borde det allt bli. Men kanske en med begriplig symbolik.

Sara Möllers konstverk kan förstås bli kvar, om än frikopplat från Elin Wägner. Det är ju ändå en spännande framställning som gott kan få väcka åskådarnas fantasi utan att styras av namnet Elin.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne