Stefan Håkansson; Övervakning av svenskt territorialvatten
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Insänt
Overvakning av svenskt territorialvatten
Människor reagerar på olika sätt när man tar
del av tidningarnas notiser om att främmande
ubåtar har kränkt svenskt territorialvatten.
Många skeptiker är svåra av övertyga att notisen verkligen gäller en främmande ubåt med
”särskilt uppdrag” och att det inte är fråga om
något marinens fårsök att erhålla större anslag,
vilket har framskymtat då och då i pressen.
Även den svenska fårsvarsstaben synes vara
negativ i sin reaktion då man – som fallet var i
Stptember 1980 – fårsöker mörklägga denna
~rm av övergrepp från främmande makt. Syftet med en sådan åtgärd kan lätt uppfattas som
ett sätt att får allmänheten fårsöka dölja den
akuta bristen på ubåtsjaktsresurser i svenska
marinen. Brister, som ofelbart rapporteras hem
av dessa främmande ubåtar. I nuvarande ekonomiska läge synes en omprioritering mellan
iirsvarsgrenarna vara nödvändig får att dessa
påtagliga brister i vårt fårsvar snabbt skall
kunna avhjälpas. Varfår reagerar inte de svenska riksdagsledamöterna i denna fråga?
En ubåt har i ett krigsskede en offensiv roll
riktad mot militär verksamhet och civil sjöfart.
I fredstid är den av mycket stort värde som
informationsorgan. En ubåt kan uppträda dold
mycket nära den svenska kusten, ja i vissa fall
även inomskärs, och kan härvid skaffa önskad
information genom signalspaning och optiska
observationer i samband med militära övningar eller genom mätningar och kartläggning av
besökt vattenområde. Vi vet att främmande
makt under VK II med egna mätningar som
grund kunde framställa sjökort över vissa
svenska vatten. Det är mot den bakgrunden
som ubåtsjaktresurser – nu i fredstid – måste
tillfåras marinen. Tillgången av sådana resurser kommer att vara gränssättande får vår
förmåga att i ett skärpt läge klara en ”neutralitetsvakt” i ett nu utökat territorialvatten.
”Försvaret skall ge stöd får vår utrikespolitik, som syftar till neutralitet vid krig i vår
omvärld. Försvaret skall ge trovärdighet åt
denna vår strävan”.
Mot den bakgrunden bör vi sluta resonera i
relativa termer såsom upp- eller nedrustning
utan fårsöka slå fast vilken utrustning fårsvaret
behöver får att klara sina uppgifter i dag och i
morgon. Har vi t ex resurser får att hålla främmande ubåtar borta från de delar av vår 270
mil långa kust som är önskvärt? Hur är det
med den önskade trovärdigheten i detta avseendet?
I samband med ”septemberincidenten” har
allmänheten på ett påtagligt sätt fått erfara att
svensk ubåtsjakt skall genomfåras med sju helikoptrar. Med hänsyn till aktionstiden får en
helikopter samt behovet av underhåll framstår
det klart att våra resurser är otillräckliga. Trovärdigheten kommer dessvärre att bedömas av
dem som har kränkt vårt territorium. Marinens
behov av tunga helikoptrar skulle kräva en avsevärd utbyggnad. Någon sådan har inte ÖB i
sina planer. Däremot är en utbyggnad av armens helikopterbestånd prioriterad.
För lokalisering av ubåtar i ”U-läge” använder man hydrofoner dvs hjälpmedel som
utnyt~ar ljudvågor i vatten. Det finns i samband härmed en rad faktorer av fysikalisk och
teknisk natur som är väsentliga får att dessa
hydraakustiska system skall vara effektiva. Anpassning krävs mellan den hydrofonbärande
helikoptern och det hydraakustiska systemet.
En helikopter med utrustning avsedd får ubåtsjakt bör inte alternativanvändas om vi avser
fårsöka hålla en trovärdig beredskap mot främmande ubåtar. Ur effektivitetssynpunkt är det
därfår negativt att i debatten fåra fram tankar
som ”stora ansträngningar bör göras får att,
när det gäller tunga helikoptrar, utrustningen
blir sådan att den möjliggör snabb alternativ
användning både inom flygvapnet och ma- . ,
nnen .
Övervakningen av vårt territorialvatten mot
ubåtar kräver ett samspel mellan ” fartygets uthållighet och helikopterns rörlighet”. I debatten har man i stort sett med tystnad gått förbi
det faktum att vi i dag – tillsvidare med undantag får två jagare – saknar fartyg avsedda
får ubåtsjakt. Sverige är unik bland ”sjönatio- – – ~–
136
nerna” om att tro sig kunna klara denna verksamhet utan fregatter eller korvetter, enheter
som i andra mariner är forsedda med fartygsbaserade ubåtsjakthelikoptrar. Det hjälper inte
att riksdagen är enig om att vi främst skall
kunna utnyttja våra stridskrafter vid kust och
gräns eller att marinen måste ha resurser for att
möta hotet om neutralitetskränkningar. Riksdagen måste också anvisa medel som möjliggör
en anskaffning av erforderliga fartyg.
Tidningen Arbetet har i en ledare berört forberedelser och underlag for 1982 års forsvarsbeslut och skrev i samband härmed: ”Mycket
talar fcir att det nu är dags for en omstrukturering av forsvaret, där de högteknologiska vapensystemen successivt får stå tillbaka for ett
folkforsvar med mera lätthanterliga och lättskötta vapen – och därmed bör det också vara
Löntagarfondfrågan
Under så gott som hela 1970-talet har löntagarfondsproblematiken stötts och blötts. För tillfåilet diskuteras emellertid inte löntagarfonder
i massmedia beroende på att frågan behandlas
i en statlig utredning. Ett mycket vanligt knep
bland politiker när de vill avfcira en fråga från
den allmänna debatten.
Vad har då denna utredning for material att
arbeta med? I dagsläget åligger det den att
ingående granska tre huvudalternativ benämnda modell A, B, och C. Modell A baseras
på kollektiva fonder finansierade med både
”övervinstdelning” och en viss del av lönesumman. Fonderna kontrolleras i praktiken av några få fackföreningsfunktionärer, även om det
nödtorftigt kamouflerats genom en väldig, byråkratisk och hierarkisk beslutspyramid. Denna lösning har fackets och det socialdemokratiska partiets välsignelse.
Modell B tar helt avstånd från vinstdelning
men accepterar kollektivavtalade löneavsättningar. Det hela organiseras genom ett flertal
möjligt att efter hand hålla tillbaka forsvars·
kostnaderna, utan att effektiviteten därmed
minskar”.
Förutsättningen fcir att marinen skall kunna
mötet hotet från främmande ubåtar i fred eller
under neutralitet är att man har tillgång till
fregatter med de tekniskt komplicerade vapensystem, som erfordras for en effektiv ub.åtsjakt
Ett högteknologiskt vapensystem ställs mot ett
annat. Här finns inte utrymme for kompromisser i form av något slags ” folkforsvar” riktat
mot främmande ubåtar. Ge våra kunniga
yrkesmän vid svenska varv sysselsättning mtd
en produktion av örlogsfartyg- nödvändigt Kr
landets forsvar – i stället fcir den terapi som Kr
närvarande synes pågå inom svensk varvsindustri.
jarl Femful
sinsemellan oberoende fonder. Varje fondstyrelse tillsätts av fondens delägare. Andelarna är
individuella och en person äger rätt att flytta
över sina innestående medel från en fond till ro
annan. Denna modell stöds av Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet och
SHIO.
Modell C, slutligen, presenterades for all·
mänheten så sent som i september månad
1980. Grundtanken är att bygga upp medbor·
garfonder med individuella andelar snarare än
löntagarfonder. Härigenom inkluderas ävro
icke förvärvsarbetande grupper i systemet
Även denna modell byggs upp med flera olika
fonder mellan vilka den enskilde får välja. Det
ta är det s k mittenalternativet med stöd fru
centern och folkpartiet.
Det ovan sagda är ett bra exempel på offent
lig debatt i Sverige, eller rättare sagt pladder
den svenska ankdammen. Partiernas ställningstagande visar på ett gammalt och im·am
mönster som återfinns i flera andra frågor: ter
ATP-striden på 1950-talet. I löntagarfondsfrå-
gan lade socialdemokraterna genom LO/SAP:s
arbetsgrupp fram ett konkret förslag 1978. Genast lade vpk fram i princip samma förslag fast
med något radikalare framtoning. Moderata
samlingspartiet tog redan på ett tidigt stadium
definitivt och resolut avstånd från alla former
av fonder. Folkpartiet nappade emellertid
snabbt på de socialdemokratiska tankegångarna. Dock måste man i god folkpartiliberal anda
ha flera fonder och individuella andelar för att
uppnå valfrihet i tvångssparandet – sociala
reformer utan socialism. Centern, slutligen,
svarade: vet ej. Även om Thorbjörn Fälldin
lade ut texten och med många fina inskjutna
bisatsers hjälp lyckades få fram det som enkelt
kunde sägas med två ord.
Utifrån dessa utgångspunkter är det naturligt att debatten kommit att handla om löntagarfonder i sig och olika förslag till tekniska
utformningar av dessa. Men fonderna är rimligtvis inget mål i sig, utan snarare ett medel
med vilket man syftar till att uppnå någonting.
Rätteligen borde man klart definiera det mål
man vill nå och därefter diskutera olika medel.
Det är fullständigt meningslöst att utbyta tankar om den tekniska utformningen av medlet
om en klar koppling till målet inte existerar. Nu
har det dock i debatten framskymtat flera mål.
Att öka den ekonomiska aktiviteten genom att
stimulera kapitalbildningen måste ses såsom
varande huvudmålet. Om så är fallet borde
man i konsekvensens namn diskutera olika medel för att uppnå detta·i stället för att fixera
intresset kring löntagarfonder: som ju bara är
ett av många medel.
Först och främst måste det klarläggas om
kapitalbildningen verkligen är bristfällig. Eller
137
är det kanske så att det finns kapital, men
saknas lönsamma investeringsobjekt? Det kan
också förhålla sig så att dubbelbeskattningen
av aktier avhåller många sparare från aktieinnehav. De föredrar improduktiva investeringar
i t ex konst, ädelmetaller, diverse samlarobjekt
m m. Men låt oss antaga att det råder en för låg
kapitalbildning. Varför då inte stimulera det
individuella sparandet utan att bygga upp nå-
gon ny och sannolikt tungrodd fondorganisation.
I detta sammanhang tjänar den västtyska
modellen som ett gott föredöme. Både värdepapper och bankkonton omfattas av ett allmänt
statligt sparstöd. Sparandet premieras med ett
statligt bidrag på mellan 20 och 30 procent av
det sparade beloppet. Dessutom är bidraget
högre för låginkomsttagare. Enda villkoret för
erhållande av statligt sparstöd är att pengarna
binds för minst 6 år. Motsvarande premier
finns för bostadssparande, ett system som i dagens Västtyskland står för huvuddelen av bostadsbyggandets kapitalförsörjning. Vidare
kan även kollektivavtal om lönsparande ingås.
Med dessa stimulansåtgärders hjälp uppgick
det sammanlagda sparbeloppet 1972 till 8,7
miljarder DM och de statliga sparbidragen till
2,7 miljarder DM. En god affår för den enskilde
såväl som för samhället i stort.
Det står således helt klart att det finns realistiska alternativ till löntagar- och medborgarfonder. Tyvärr har dessa tankegångar inte förmått fortplanta sig till konformismens och de
fixerade politikernas Sverige. Under dessa omständigheter är politikerföraktet fullt förståeligt. Det är snarast förvånande att det inte är
mer utbrett än det de facto är.
Stefan Håkansson
Overvakning av svenskt territorialvatten
Människor reagerar på olika sätt när man tar
del av tidningarnas notiser om att främmande
ubåtar har kränkt svenskt territorialvatten.
Många skeptiker är svåra av övertyga att notisen verkligen gäller en främmande ubåt med
”särskilt uppdrag” och att det inte är fråga om
något marinens fårsök att erhålla större anslag,
vilket har framskymtat då och då i pressen.
Även den svenska fårsvarsstaben synes vara
negativ i sin reaktion då man – som fallet var i
Stptember 1980 – fårsöker mörklägga denna
~rm av övergrepp från främmande makt. Syftet med en sådan åtgärd kan lätt uppfattas som
ett sätt att får allmänheten fårsöka dölja den
akuta bristen på ubåtsjaktsresurser i svenska
marinen. Brister, som ofelbart rapporteras hem
av dessa främmande ubåtar. I nuvarande ekonomiska läge synes en omprioritering mellan
iirsvarsgrenarna vara nödvändig får att dessa
påtagliga brister i vårt fårsvar snabbt skall
kunna avhjälpas. Varfår reagerar inte de svenska riksdagsledamöterna i denna fråga?
En ubåt har i ett krigsskede en offensiv roll
riktad mot militär verksamhet och civil sjöfart.
I fredstid är den av mycket stort värde som
informationsorgan. En ubåt kan uppträda dold
mycket nära den svenska kusten, ja i vissa fall
även inomskärs, och kan härvid skaffa önskad
information genom signalspaning och optiska
observationer i samband med militära övningar eller genom mätningar och kartläggning av
besökt vattenområde. Vi vet att främmande
makt under VK II med egna mätningar som
grund kunde framställa sjökort över vissa
svenska vatten. Det är mot den bakgrunden
som ubåtsjaktresurser – nu i fredstid – måste
tillfåras marinen. Tillgången av sådana resurser kommer att vara gränssättande får vår
förmåga att i ett skärpt läge klara en ”neutralitetsvakt” i ett nu utökat territorialvatten.
”Försvaret skall ge stöd får vår utrikespolitik, som syftar till neutralitet vid krig i vår
omvärld. Försvaret skall ge trovärdighet åt
denna vår strävan”.
Mot den bakgrunden bör vi sluta resonera i
relativa termer såsom upp- eller nedrustning
utan fårsöka slå fast vilken utrustning fårsvaret
behöver får att klara sina uppgifter i dag och i
morgon. Har vi t ex resurser får att hålla främmande ubåtar borta från de delar av vår 270
mil långa kust som är önskvärt? Hur är det
med den önskade trovärdigheten i detta avseendet?
I samband med ”septemberincidenten” har
allmänheten på ett påtagligt sätt fått erfara att
svensk ubåtsjakt skall genomfåras med sju helikoptrar. Med hänsyn till aktionstiden får en
helikopter samt behovet av underhåll framstår
det klart att våra resurser är otillräckliga. Trovärdigheten kommer dessvärre att bedömas av
dem som har kränkt vårt territorium. Marinens
behov av tunga helikoptrar skulle kräva en avsevärd utbyggnad. Någon sådan har inte ÖB i
sina planer. Däremot är en utbyggnad av armens helikopterbestånd prioriterad.
För lokalisering av ubåtar i ”U-läge” använder man hydrofoner dvs hjälpmedel som
utnyt~ar ljudvågor i vatten. Det finns i samband härmed en rad faktorer av fysikalisk och
teknisk natur som är väsentliga får att dessa
hydraakustiska system skall vara effektiva. Anpassning krävs mellan den hydrofonbärande
helikoptern och det hydraakustiska systemet.
En helikopter med utrustning avsedd får ubåtsjakt bör inte alternativanvändas om vi avser
fårsöka hålla en trovärdig beredskap mot främmande ubåtar. Ur effektivitetssynpunkt är det
därfår negativt att i debatten fåra fram tankar
som ”stora ansträngningar bör göras får att,
när det gäller tunga helikoptrar, utrustningen
blir sådan att den möjliggör snabb alternativ
användning både inom flygvapnet och ma- . ,
nnen .
Övervakningen av vårt territorialvatten mot
ubåtar kräver ett samspel mellan ” fartygets uthållighet och helikopterns rörlighet”. I debatten har man i stort sett med tystnad gått förbi
det faktum att vi i dag – tillsvidare med undantag får två jagare – saknar fartyg avsedda
får ubåtsjakt. Sverige är unik bland ”sjönatio- – – ~–
136
nerna” om att tro sig kunna klara denna verksamhet utan fregatter eller korvetter, enheter
som i andra mariner är forsedda med fartygsbaserade ubåtsjakthelikoptrar. Det hjälper inte
att riksdagen är enig om att vi främst skall
kunna utnyttja våra stridskrafter vid kust och
gräns eller att marinen måste ha resurser for att
möta hotet om neutralitetskränkningar. Riksdagen måste också anvisa medel som möjliggör
en anskaffning av erforderliga fartyg.
Tidningen Arbetet har i en ledare berört forberedelser och underlag for 1982 års forsvarsbeslut och skrev i samband härmed: ”Mycket
talar fcir att det nu är dags for en omstrukturering av forsvaret, där de högteknologiska vapensystemen successivt får stå tillbaka for ett
folkforsvar med mera lätthanterliga och lättskötta vapen – och därmed bör det också vara
Löntagarfondfrågan
Under så gott som hela 1970-talet har löntagarfondsproblematiken stötts och blötts. För tillfåilet diskuteras emellertid inte löntagarfonder
i massmedia beroende på att frågan behandlas
i en statlig utredning. Ett mycket vanligt knep
bland politiker när de vill avfcira en fråga från
den allmänna debatten.
Vad har då denna utredning for material att
arbeta med? I dagsläget åligger det den att
ingående granska tre huvudalternativ benämnda modell A, B, och C. Modell A baseras
på kollektiva fonder finansierade med både
”övervinstdelning” och en viss del av lönesumman. Fonderna kontrolleras i praktiken av några få fackföreningsfunktionärer, även om det
nödtorftigt kamouflerats genom en väldig, byråkratisk och hierarkisk beslutspyramid. Denna lösning har fackets och det socialdemokratiska partiets välsignelse.
Modell B tar helt avstånd från vinstdelning
men accepterar kollektivavtalade löneavsättningar. Det hela organiseras genom ett flertal
möjligt att efter hand hålla tillbaka forsvars·
kostnaderna, utan att effektiviteten därmed
minskar”.
Förutsättningen fcir att marinen skall kunna
mötet hotet från främmande ubåtar i fred eller
under neutralitet är att man har tillgång till
fregatter med de tekniskt komplicerade vapensystem, som erfordras for en effektiv ub.åtsjakt
Ett högteknologiskt vapensystem ställs mot ett
annat. Här finns inte utrymme for kompromisser i form av något slags ” folkforsvar” riktat
mot främmande ubåtar. Ge våra kunniga
yrkesmän vid svenska varv sysselsättning mtd
en produktion av örlogsfartyg- nödvändigt Kr
landets forsvar – i stället fcir den terapi som Kr
närvarande synes pågå inom svensk varvsindustri.
jarl Femful
sinsemellan oberoende fonder. Varje fondstyrelse tillsätts av fondens delägare. Andelarna är
individuella och en person äger rätt att flytta
över sina innestående medel från en fond till ro
annan. Denna modell stöds av Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet och
SHIO.
Modell C, slutligen, presenterades for all·
mänheten så sent som i september månad
1980. Grundtanken är att bygga upp medbor·
garfonder med individuella andelar snarare än
löntagarfonder. Härigenom inkluderas ävro
icke förvärvsarbetande grupper i systemet
Även denna modell byggs upp med flera olika
fonder mellan vilka den enskilde får välja. Det
ta är det s k mittenalternativet med stöd fru
centern och folkpartiet.
Det ovan sagda är ett bra exempel på offent
lig debatt i Sverige, eller rättare sagt pladder
den svenska ankdammen. Partiernas ställningstagande visar på ett gammalt och im·am
mönster som återfinns i flera andra frågor: ter
ATP-striden på 1950-talet. I löntagarfondsfrå-
gan lade socialdemokraterna genom LO/SAP:s
arbetsgrupp fram ett konkret förslag 1978. Genast lade vpk fram i princip samma förslag fast
med något radikalare framtoning. Moderata
samlingspartiet tog redan på ett tidigt stadium
definitivt och resolut avstånd från alla former
av fonder. Folkpartiet nappade emellertid
snabbt på de socialdemokratiska tankegångarna. Dock måste man i god folkpartiliberal anda
ha flera fonder och individuella andelar för att
uppnå valfrihet i tvångssparandet – sociala
reformer utan socialism. Centern, slutligen,
svarade: vet ej. Även om Thorbjörn Fälldin
lade ut texten och med många fina inskjutna
bisatsers hjälp lyckades få fram det som enkelt
kunde sägas med två ord.
Utifrån dessa utgångspunkter är det naturligt att debatten kommit att handla om löntagarfonder i sig och olika förslag till tekniska
utformningar av dessa. Men fonderna är rimligtvis inget mål i sig, utan snarare ett medel
med vilket man syftar till att uppnå någonting.
Rätteligen borde man klart definiera det mål
man vill nå och därefter diskutera olika medel.
Det är fullständigt meningslöst att utbyta tankar om den tekniska utformningen av medlet
om en klar koppling till målet inte existerar. Nu
har det dock i debatten framskymtat flera mål.
Att öka den ekonomiska aktiviteten genom att
stimulera kapitalbildningen måste ses såsom
varande huvudmålet. Om så är fallet borde
man i konsekvensens namn diskutera olika medel för att uppnå detta·i stället för att fixera
intresset kring löntagarfonder: som ju bara är
ett av många medel.
Först och främst måste det klarläggas om
kapitalbildningen verkligen är bristfällig. Eller
137
är det kanske så att det finns kapital, men
saknas lönsamma investeringsobjekt? Det kan
också förhålla sig så att dubbelbeskattningen
av aktier avhåller många sparare från aktieinnehav. De föredrar improduktiva investeringar
i t ex konst, ädelmetaller, diverse samlarobjekt
m m. Men låt oss antaga att det råder en för låg
kapitalbildning. Varför då inte stimulera det
individuella sparandet utan att bygga upp nå-
gon ny och sannolikt tungrodd fondorganisation.
I detta sammanhang tjänar den västtyska
modellen som ett gott föredöme. Både värdepapper och bankkonton omfattas av ett allmänt
statligt sparstöd. Sparandet premieras med ett
statligt bidrag på mellan 20 och 30 procent av
det sparade beloppet. Dessutom är bidraget
högre för låginkomsttagare. Enda villkoret för
erhållande av statligt sparstöd är att pengarna
binds för minst 6 år. Motsvarande premier
finns för bostadssparande, ett system som i dagens Västtyskland står för huvuddelen av bostadsbyggandets kapitalförsörjning. Vidare
kan även kollektivavtal om lönsparande ingås.
Med dessa stimulansåtgärders hjälp uppgick
det sammanlagda sparbeloppet 1972 till 8,7
miljarder DM och de statliga sparbidragen till
2,7 miljarder DM. En god affår för den enskilde
såväl som för samhället i stort.
Det står således helt klart att det finns realistiska alternativ till löntagar- och medborgarfonder. Tyvärr har dessa tankegångar inte förmått fortplanta sig till konformismens och de
fixerade politikernas Sverige. Under dessa omständigheter är politikerföraktet fullt förståeligt. Det är snarast förvånande att det inte är
mer utbrett än det de facto är.
Stefan Håkansson