Stefan Hedlund; Är Sveriges beredskap god

STEFAN HEDLUND:
••
Ar Sveriges beredskap
god?
Även om det militära hotet från
öster nu är väsentligen reducerat, är det i stället dags att betala räkningen för socialismens
härjningar, och vår beredskap
inför denna uppgift är synnerligen dålig, på gränsen till obefintlig.
För svensk utrikesförvaltning
och underrättelsetjänst är det inte längre tillräckligt att läsa
Pravdas ledare och räkna kanoner och stridsvagnar. Nu gäller
det en fullständig omställning av
hela analys- och informationsinhämtningen
Stefan Hedlund är professor i
öststatsforskning vid Institutionen för östeuropastudier vid
Uppsala Universitet.
•• Sveriges beredskap god? Frå-
an är lika välkänd som svaret i
ag får anses vara oklart. Efter
flera decennier av kallt krig, mellan två
väldefinierade supermaktsblock, har Europa börjat hemsökas av helt nya och betydligt mindre förutsägbara eländen.
Warszawapaktens sammanbrott innebar
visserligen att både det kalla kriget och
den därtill hörande kapprustningen kunde avblåsas, men de som samtidigt helt
blåste faran över var mer än lovligt naiva.
Även om det militära hotet från öster
nu är väsentligen reducerat, är det i stället
dags att betala räkningen för socialismens
härjningar, och vår beredskap inför denna
uppgift är synnerligen dålig, på gränsen
till helt obefintlig. Det kalla kriget må förvisso ha präglats av en betydande osäkerhet beträffande sannolikheten för att en
storskalig konflikt skulle bryta ut, men i
gengäld hade samtliga tänkbara ”scenarier” tröskats i så många krigsspel att
minsta detalj var känd. När vi ur det gamla DDR:s arkiv kunde hämta fram facit, i
form av den sovjetiska krigsplanläggningen, visade sig idel välbekanta pilar och
boxar.
Med det ryska imperiets kollaps blev
emellertid all denna kunskap i ett slag helt
obsolet. Hotet från öster är i dag av en helt
annan och på sitt sätt kanske betydligt farligare natur än tidigare. Det rör sig nämligen inte längre om en bipolär värld, av
fullständigt lugn eller total undergång,
utan om en mycket bred gråzon av kriminalitet, miljöförstöring, flyktingproblem
och en allmän anarki ända in på stugknuten.
Här hjälper inga krigsspel. Här blir
exempelvis SIPRI:s skicklighet i att räkna
missiler lika nyttig som den gamla räkne- –
stickan iett modernt dataföretag. Hur står
det egentligen till med Sveriges beredskap? Låt oss börja med att granska det
kvarstående militära hotet från öst.
Det militära hotet
Betnktat ur vårt traditionella perspektiv
återstår i dag inte särskilt mycket av det
gamla hotet från öster. Beträffande de
post-sovjetiska efterföljarstaternas intentionerär bilden synnerligen splittrad. Nationalistiska kretsar iRyssland talar tämligen öppet om återinförlivande av både
Baltikum och Finland, och från extrema
kretsar i Ukraina kan man få höra tal om
en ny pakt med Tyskland, i syfte att dela
Polen.
Vilken signifikans dessa militanta uttalanden har kan ingen med bestämdhet
säga, utöver att vandringen till demokrati
och fredlig samverkan tycks bli betydligt
mycket längre än många trodde för bara
ett år sedan. Allt detta understryker den
gamla sanning som säger att säkerhetspolitikens grundval alltid måste byggas på
omvärldens förmåga att åsamka oss skada, snarare än på dess eventuella önskan
att anfalla. Så betraktat finns en del hårda
fakta att observera.
Viktigast är naturligtvis att det gamla
sovjetiska uppmarschområdet i östra
Europa har försvunnit. Warszawapakten
är borta. All sovjetisk trupp har dragits
tillbaka från både Ungern och Tjeckoslovakien, och i Polen finns endast mindre
rester kvar. I det gamla DDR finns visserligen betydande kontingenter av post-sovjetisk trupp, men dessa förband bör nog
betraktas mera som socialfall än som stridande trupp. Denna utveckling innebärotvetydigt – att det mest klassiska av alla
det kalla krigets krigsspei – den stora
377
stridsvagnskapplöpningen genom Fuldagapet – måste betraktas som fullständigt
antikverat och irrelevant.
Därmed är en stor del av det gamla sä-
kerhetspolitiska tänkandet även för Sveriges del obsolet, men tyvärr inte lika definitivt som på centralfronten. Beträffande
sannolikheten för ett annat av det sentida
kalla krigets favoriter, det ”strategiska
överfallet” mot Sverige, är situationen inte
lika entydig. Jämfört med situationen i
Centraleuropa, har uppmarschområdet
för Sveriges del inte påverkats i tillnärmelsevis motsvarande grad.
Om vi fortsätter att skilja mellan den
ryska sidans intentioner att angripa, och
dess förmåga att genomföra ett anfall, kan
vi här observera att betydande delar av
den gamla förmågan fortfarande är intakta. De ryska flygstridskrafterna har inte
drabbats på långt när så hårt av det allmänna sönderfallet som armen, och reduktionen i uppmarschområde är för Sveriges del, jämfört med centralfrontens
kollaps, ett intet. Om vi utgår ifrån att
svensk säkerhetspolitik bör ha en längre
planeringshorisont än kommande tolv
månader, måste vårt läge därför bedömas
som fortsatt känsligt.
Avgörande är i vad mån en rysk uppladdning i de numera självständiga baltiska republikerna skulle vara möjlig utan
att rejäl förvarning utgår. Här ligger den
verkligt stora säkerhetspolitiska förbättringen för vår del. Att förbereda utskeppning av trupp från de baltiska hamnarna
skulle nämligen inte bara utlösa omedelbara varningar från baltisk sida. Troligtvis
skulle sådana förberedelser även utlösa
tillräckliga sabotageaktioner för att ett
dylikt äventyr skulle allvarligt försvåras,
kanske t o m kollapsa i sin linda.
378
Så länge rysk trupp finns på plats i Baltik:um är det dock fortsatt osäkert hur
mycket lit vi kan sätta till denna förvarning. En omedelbar utrymning av all rysk
trupp måste därför vara en allt överskuggande prioritet för dagens svenska utrikes- och säkerhetspolitik.
På det positiva kontot kan förvisso skrivas det allt tydligare sammanbrott som nu
präglar den post-sovjetiska krigsmakten.
Förvirringen är på en rad viktiga punkter i
det närmaste total. Av den gamla sovjetiska krigsmakten skulle i dag – enligt planerna – återstå ett strategiskt försvar under ledning av ett gemensamt oss-kommando, och nationella försvarsstyrkor under ledning av de självständiga republikerna, men i verkligheten är det ingen som
riktigt vet vad som gäller, vilka styrkor
som faktiskt tillhör vilket kommando, eller vilka befälhavare som bekänner sig till
vilken politisk ledning, om ens någon.
Detta gör att sannolikheten för att man
skulle lyckas samla kraft till ett stort samordnat utrikespolitiskt äventyr måste bedömas som mycket låg, men denna reducerade risk är inte helt utan ett eget pris. I
upplösningens spår följer nämligen att
lokala militärbefålhavare, naturligt nog,
tar saken i egna händer.
Den ryska 14:e armens ställning i republiken Moldova äi ett framträdande exempel på militära förband som är på väg
att i praktiken etablera egen självständig
status. Under täckmantel av att upprätthålla fred mellan den rumänska befolkning som är republikens titulära nationalitet, och den ryska befolkning som har utropat en egen republik på östra stranden
av floden Dnjestr, har generalmajoren
Lebed i praktiken gjort sig själv till enväldig militärguvemör.
Det ryska ”Dnjestrgardet” har inte bara
fått vapen, däribland stridsvagnar, från
den 14:e armen. Det har dessutom vid flera avgörande tillfållen förekommit att reguljära trupper från denna arme har ingripit på ryska sidan i strider med moldaviska enheter. Defacto befinner sig därför
Ryssland i krig med den oberoende staten
Moldova. En förhandling om tillbakadragande av den 14:e armen skulle möjligen
kunna resultera i ett politiskt dokument,
men det praktiska resultatet skulle förmodligen bli att både trupp och materiel
övergick till ”Dnjestrgardet”.
Ryssland kommer under lång tid
framöver att vara oemottagligt för
både marknad och demokrati.
De politiska ledamas oförmåga att
åstadkomma en uppdelning av svartahavsflottan mellan Ryssland, Ukraina och
OSS, är ett annat tecken på samma sjuka.
Den kompromiss som nyligen nåddes, om
ett gemensamt rysk-ukrainskt befål under
tre år och en därpå följande delning mellan de bägge republikerna, innebär inte
bara att allt tal om OSS kan läggas åt sidan. Kanske är det i praktiken så, att den
lokale befålhavaren för flottan helt enkelt
har gripit makten, att Sevastopol och Simfempol inte längre tillhör den omstridda
provinsen Krim, utan i stället är viktiga
städer i en helt ny republik.
Bråket kring ögruppen Kurilerna är ett
tredje exempel på hur den militära upplösningen förlamar det politiska spelet.
Att frågan om Kurilemas status är ett synnerligen infekterat problem i relationerna
mellan Moskva och Tokyo torde knap- –
past ha gått någon förbi. När Boris Jeltsin
i början av september med kort varsel inställde ett planerat statsbesök i Japan, var
detta en allvarlig skymf mot den japanska
sidan och ett klart tecken på att den ryska
statsledningen värderar militärens krav
högre än möjligheten att få storskalig ekonomisk hjälp från Japan. Det senare i synnerhet gör att man i dag på mycket goda
grunder kan fråga sig om Ryssland överhuvud taget längre harnågon utrikespolitik.
En fjärde, och betydligt allvarligare, dimension av den ryska upplösningen manifesteras i att flera av de minoriteter som
lever inom den ryskafederationen ävenledes börjar sträva efter oberoende. Deras
utmaning mot den ryska centralmakten är
på sitt sätt betydligt mera hotfull än de
femton sovjetrepublikernas tidigare utmaning mot den sovjetiska centralmakten.
När den förre sovjetiske flygvapengeneralen Dudajev, som själv är tjetjen, i
oktober 1991 återvände till den då autonoma sovjetiska socialistiska *tjeningusjetiska republiken för att utropa
självständighet, svarade Rysslands president Boris Jeltsin genom att på sant demokratiskt vis förklara undantagstillstånd
och sända inrikestrupper. Detta visade sig
dock vara en helt annan historia än att
mörda litauiska gränsvakter i bakhåll.När
Moskvas hårda män anlände till den tjetjenska huvudstaden Groznyj möttes de av
tjetjensk milis, avväpnades och internerades.
I dag finns inte längre några främmande trupper på tjetjensk mark. I stället har
tjetjenerna börjat föra en egen, aggressiv
utrikespolitik. Det har nyligen bildats en
konfederation av nordkaukasiska folk,
379
som bl a slåss på abcbasernas sida i det
georgiska inbördeskriget.
Allt detta antyder att det kanske inte
bara är förekomsten av en rysk utrikespolitik, utan i kanske än högre grad förekomsten av en sammanhållen rysk statsbildning som nu bör ifrågasättas. Inom
det som i dag kallas Ryska federationen.
Ryssland (med en officiell punkt i mitten
– som för att symbolisera sönderfallet),
finns hela 21 på olika vis suveräna och
självständiga republiker, varav två – Tatarstan och Tjetjnja- helt har vägrat skriva under det nya federationsavtal som
Boris Jeltsin har sökt förhandla fram.
Parallellen med det sovjetiska sammanbrottet är spöklik.
Bland de storryska nationalisterna jä-
ser nu en vrede och en bitterhet som
knappast kan undgå att påverka det politiska maktspelet i Moskva. Tydligast syns
detta i den militära utnämningspolitiken,
där de flesta av ”hjältarna” från augustikuppen har fått lämna plats åt den hårda
linjens män. Särskilt framträdande härvidlag är befålhavaren för oss-styrkorna,
kupphjälten och marskalken Sjaposjnikov
som för en tämligen undanskymd tillvaro,
med oklara befogenheter.
De nya makthavarna är ett gäng gamla
veteraner från kriget i Afghanistan, allmänt kallade ”afghanerna”. Särskilt framträdande i denna skara är den ryske försvarsministern och generalen Gratjov,
och hans andreman generalöversten Gromov. Den senare var den siste sovjetiske
befålhavaren i Afghanistan och därefter
kuppmakaren Boris Pugos andre man på
det tidigare sovjetiska inrikesministeriet
Något tillspetsat skulle man kunna säga
att större delen av de befälhavare som i
augusti 1991 skulle ha stormat vita huset,
380
i augusti 1992 hade lyckats inta samma
byggnad utan våld. Denna operation illustrerar hur irrelevant den ofta ställda
frågan om föregående militärkupper är.
En militärkupp syftar till att sätta demokratin ur spel. Något sådant behov existerade aldrig i Sovjetunionen och föreligger
inte heller i Ryssland. Det är fullt tillräckligt att skifta några befattningshavare.
Ryssland befinner sig i dag i samma situation som Sovjetunionen efter vintern
1989-90. Den ekonomiska politiken ligger i ruiner och centralmaktens politiska
auktoritet smälter undan som smör i en
het stekpanna. Ryssland styrs i praktiken
– liksom för ett par år sedan Gorbatjovs
Sovjetunionen – av ett litet säkerhetsråd
kring presidenten.
Det ryska säkerhetsrådet består av fyra
personer, plus Boris Jeltsin. Det har fullständiga fullmakter, främst genom att
samtliga dess beslut åtföljs av dekret från
president Jeltsin, som av det ryska parlamentet, liksom Gorbatjov en gång av det
sovjetiska, har beviljats makt att under en
övergångsperiod styra landet direkt via
dekret. Parlamentet är därmed i praktiken irrelevant. Det finns en utmärkt benämning för stater som styrs på detta vis.
Det brukar kallas diktatur.
Den konsolidering av makten som vi
kan bevittna i den militära utnämningspolitiken står emellertid i skarp kontrast till
den fullständiga upplösning som samtidigt kan bevittnas ute på förbanden. Vilken av dessa krafter som är starkast kan
ingen säga. Möjligen kan den hårda linjens män bromsa sönderfallet och konsolidera en mindre, men väl fungerande
rysk krigsmakt; denna kommer i så fall att
utgöra ett påtagligt hot för samtliga grannar. Kanske har sönderfallet redan gått så
långt att det enda som går att rädda blir
lokala enklaver, exempelvis den 14:e armen i Moldova. Även detta är naturligtvis
en för Rysslands grannar synnerligen oroväckande utveckling.
Genomgående för samtliga dessa konflikter är dessutom den allt ymnigareförekomsten av stridande kosacker. Det är
viktigt att notera att det här inte rör sig om
någon etnisk grupp. Kosackerna var ursprungligen förrymda livegna, som i utbyte mot jord åtog sig att försvara tsarrikets
yttre gränser. Kort uttryckt var de alltså
legoknektar, och så är det även i dag. Med
all sannolikhet ryms det i kosackernas led
missnöjda veteraner från kriget i Afghanistan.
Sammanfattningsvis kan vi således sä-
ga att den militära hotet från öster fortfarande är nog så påtagligt, kanske på sitt
sätt faktiskt värre än tidigare, om än med
den stora skillnaden att det i dag riskerar
att drabba oss på ett väsentligen annorlunda sätt. Samtidigt måste vi tyvärr
konstatera att hoten från öster inte längre
begränsas till det rent militära våldet.
Av större betydelse är de allmänna
samhällsproblem som skapades under
den ryska klacken, problem som nu manifesteras i politiskt kaos, ekonomisk kollaps, ekologisk ödeläggelse och etniskt
hat. Det är i dessa dimensioner de verkliga problemen finns, i betydligt högre grad
än i spekulationer om den ryska krigsmakten. Samtidigt är det också här den
svenska beredskapen är så dålig, på gränsen till helt obefintlig.
De nya hoten
Med pax sovieticaföljde inte bara ett slags
pervers trygghet i det militära hotets för- —
utsägbarhet. Av särskild betydelse för dagens situation är att västvärlden under
den sovjetiska epoken invaggades i en bedräglig uppfattning om att vi egentligen
inte behövde veta särskilt mycket om vad
som försiggick i den civila delen av livet
bakom järnridån. Bredden av denna problematik visas av bl a den finska ekonomin, som i dag får betala ett högt pris för
att man under decennier gjorts beroende,
och därmed avtrubbad, av sovjethandelns
mjuka trygghet.
Det är faktiskt diskutabelt om den
ryska staten överhuvud taget längre
kan sägas existera, annat än i formell bemärkelse.
När nu det gamla systemet har raserats,
bör tre dimensioner av den pågående
”transitionen” tillmätas särskild betydelse. Den första är naturligtvis den mycket
omtalade övergången till marknadsekonomi. Snarare än att spekulera kring en
redan från första början misslyckad
chockterapi, skulle det nog vara klokt att
något fundera över vad som kommer i
dess kölvatten. Vad kommer exempelvis
att ske när tiotals miljoner arbetslösa
ställs på gatan, vräkta från privatiserade
lägenheter och berövade hela den gamla
invanda trygghet som garanterade sjukvård och annan social service? (Usel
sjukvård är trots allt bättre än ingen sjukvård alls.)
Vad kommer att ske när alla de nya
”entreprenörerna” upptäcker att det inte
längre finns något substansvärde kvar i de
kollapsade industrierna, när alla rävarulager har tömts, alla telefonledningar har
sålts som kopparskrot och alla järnvägs- 381
vagnar har huggits upp till ved? Kommer
då samtliga att ägna sig åt den verkligt
lukrativa handeln med vapen och narkotika? Finns det något annat sätt för dem att
tjäna de riktiga pengar de nu är på väg att
bli beroende av?
Transitionens andra dimension är den
lika omskrivna som ihåliga övergången till
demokrati, i ett Ryssland som aldrig har
upplevt annat än en synnerligen auktoritär maktutövning. I den ryska traditionen
finns först några hundra år av mongolvälde, därefter ytterligare några hundra år av
tsarristiskt envälde, så – på sommaren
1917 – några månader av försök med
parlamentarisk demokrati, och därefter
drygt sju decennier av blodig bolsjevikisk
diktatur. Det är mot denna bakgrund vi
måste se talet om upprättande av en rysk
demokrati.
I dagens Ryssland är presidenten Boris
Jeltsin tillsatt efter allmänna, demokratiska val. I övrigt är systemet i stora drag
oförändrat ( med undantag för att en hel
del skyltar har målats om). Under tiden
efter den misslyckade augustikuppen var
de chauvinistiska krafterna villrådiga och
president Jeltsin kunde fritt spela upp
hela det demokratiska registret. Ett år
senare har de hårdföra krafterna hämtat
sig och den demokratiskt valde presidenten intar en tämligen låg profil. Vad har vi
att vänta om det utbryter en öppen kamp
om makten, om Ryssland faller sönder i
olika regioner, eller i medeltida småstater,
dominerade av krigsherrar och maffiaklaner? Vad kommer detta att innebära för
handel och diplomatiska relationer?
Transitionens tredje och i särklass viktigaste dimension är samtidigt den som
hittills har rönt minst uppmärksamhet. I
väst anser vi att rättsstatens krav på förut- 382
sebarhet och en oberoende domsmakt är
grundläggande för att samhället överhuvud taget skall kunna fungera. I Ryssland
har någon sådan rättsstatstradition aldrig
existerat. I stället har den starkes rätt skipats, med betydande brutalitet och med
ett lika betydande godtycke. Ärren från
det förflutna sitter djupt, och dagens
rövarkapitalism visar med all önskvärd
tydlighet hur sårbart ett sådant samhälle
är. Vi ser nu vad som händer när en hård
diktatur utan rättstradition drabbas av en
fullständig övergång till en i bred bemärkelse fri och hänsynslös marknad.
Konsekvenserna är av två slag. Bland
vanligt folk blir allt tal om marknadsekonomi och demokrati intimt förknippat
med anarki, brottslighet och djupa sociala
orättvisor. Logiskt nog leder detta till att
det gamla systemets sociala normer
stärks, och därmed till krav på en återgång till det gamla. Ryssland kommer därmed under lång tid framöver att vara
oemottagligt för både marknad och demokrati.
Den andra konsekvensen är än värre. I
takt med att samhällets rättsvårdande förmåga urholkas, stärks marknadens egen
rättsskipning. När lagar stiftas och upprätthålles på gatan är samhället illa ute.
Erfarenheter från Italien visar attäven ett
utvecklat samhälle kan tvingas på knä av
välorganiserade brottssyndikat, och Ryssland av i dag kan knappast sägas vara nå-
got utvecklat samhälle. Det är faktiskt diskutabelt om den ryska staten överhuvud
taget längre kan sägas existera, annat än i
formell bemärkelse.
Vad händer när de internationella
brottssyndikaten upptäcker den ryska
statens oförmåga att upprätthålla lag och
ordning, samtidigt med att de varseblir de
gigantiska möjligheter till förtjänst som
finns i den ryska vapen- och narkotikahanteringen? Hur kommer detta att på-
verka oss som bor nästgårds? Som enkelt
tankeexperiment kan vi låta Sicilien byta
plats med Åland, och något begrunda
konsekvenserna för Stockholm och Helsingfors.
De nya behoven
Av det som ovan sagts framgår inte bara
att vår omvärld i grunden harförändrats. I
än högre grad understryks behovet av en
skyndsam anpassning till denna nya verklighet. För svensk utrikesförvaltning och
underrättelsetjänst är det inte längre tillräckligt att läsa Pravdas ledare, att räkna
kanoner och stridsvagnar, eller att föra
sedvanliga maTtinidiskussioner iMoskvas
diplomatiska cocktailvärld.
Det gäller nu att uppbringa ekonomisk
expertis, som kan förstå och förklara det
ekonomiska sammanbrottets mekanismer. Det gäller att uppbringa ekologisk
expertis, som kan analysera den dödsbringande miljöförstöringens utbredning.
Det gäller att uppbringa sociologisk expertis, som kan förklara de etniska konfliktemas orsaksmönster. Det gäller, kort
sagt, att genomföra en fullständig omställning av hela analys- och informationsinhämtningen, till att passa dagens helt annorlunda villkor.
Den gångna sommarens problem och
debatter i relation till flyktingströmmen
från det forna Jugoslavien illustrerar
emellertid inte enbart bristen på beredskap och relevanta kunskaper, utan i kanske än högre grad oviljan att lyssna till
varningar. Trots att det nu har gått närmare tre år sedan ryska myndigheter började varna för att betydande flyktingströmmar kunde vara att vänta från öst,
och trots att många experter på olika håll i
väst enträget har understrukit betydelsen
av att ta dessa varningar på allvar, blir
både invandrarverk och invandrarminister synbarligen tagna på sängen av sommarens flyktingkris.
Den seriösa debatt om en mera ”tidsenlig” flyktingpolitik som redan borde
haft ett par år på nacken har helt förfuskats i en tämligen enfaldig diskussion
om Ny demokrati. Ibland får man en uppfattning om att övriga riksdagspartier är
fast övertygande om att alla de problem
som ”plötsligt” har uppstått i östra Europa samtliga skulle försvinna om man bara
kunde bli av med Ian och Bert. En i detta
sammanhang synnerligen väsentlig fråga
är om det överhuvud taget lönar sig att i
förväg söka varna politiker för vad som
kan vara på väg att hända?
Detta är förvisso inte enbart ett svenskt
problem. Det jugoslaviska inbördeskriget
är ett allvarligt memento för hela västvärlden. Begrunda alla dessa delegationer av
förhandlare från väst som har förhandlat
fram den ena vapenvilan efter den andra.
Begrunda alla dessa ”experter” som förklarade att det inte kunde gå så långt som
till krig i Jugoslavien, att kriget i Slovenien
inte kunde sprida sig till Kroatien, att kriget i Kroatien inte kunde sprida sig till
Bosnien-Hercegovina, och som nu hävdar att det inte kan sprida sig till Kosovo
eller till Makedonien.
Dessa diplomater och ”experter” bär
en stor del av skulden för att det inte i tid
383
gjordes några försök att hejda utvecklingen i Jugoslavien från att leda dit där vi i
dag befinner oss.
Lärdomen måste vara att de postkommunistiska statema står inför problem de
inte på egen hand är kapabla att klara av,
och att den verkligt stora bristvaran är ett
konstruktivt sökande efter kompromisser. En fungerande medling utifrån kräver
dock djupgående kunskaper om den
verklighet man skall söka förändra, och
om det är något kriget på Balkan har demonstrerat, så är det att sådana kunskaper ävenledes är en utpräglad bristvara.
För svensk del är nu faran överhängande
att svenska politiker skall visa samma totala inkompetens i fråga om Baltikum
som EG och USA i fråga om Balkan.
Varken ideologiskt eller kunskapsmässigt är utgångsläget särskilt inspirerande.
Svenskt utrikespolitiskt engagemang har
av tradition tilltagit med kvadraten på avståndet. Vi har betydande kunskaper om
Kuba, Nicaragua och södra Afrika, men
nästintill obefintliga kunskaper om Baltikum, Ryssland och Ukraina, för att inte
tala om Vitryssland, Kaukasus eller f d
sovjetiska Centralasien. En jämförelse av
antalet svenskar som talar spanska respektive ryska skulle ge en god bild av detta förhållande, liksom även en jämförelse
mellan den miljonrullning som sker till
forskning kring problem i tredje världen,
och de ynkliga resurser som finns för
forskning om östra Europa.
”Vi sysslar inte med anti-sovjetism”,
sade en gång OlofPalme. I dag ser vi konsekvenserna.