Stefan Kolev: Hur kan en nystart för tysk Ordnungspolitik bli möjlig?

CDU/CSU drar sig för att göra ett tydligt koalitionsuttalande. Detta eftersom både svart-rött och svart-grönt bara lovar en fortsättning på de välbekanta konflikterna. Stefan Kolev, chef för Ludwig Erhard Forum för ekonomi och samhälle, skriver om fördelarna om CDU redan nu uttalar sig för en svart-gul koalition.

Valkampanjer är plats för fantasi och det finns några goda nyheter om dynamiken för detta i Tyskland: Efter många år har den politiska mitten återigen blivit mindre homogen och den består nu av en mitten-höger- och en mitten-vänsterdel. I den ekonomiska politiken är uppdelningen ganska tydlig: Union och FDP på den ena sidan och SPD och de gröna på den andra. Trafikljuskoalitionen kollapsade på grund av att dessa två ekonomisk-politiska doktriner var oförenliga. SPD och de gröna förespråkade en industripolitisk agenda som utlovade miljarder i privilegier för ett fåtal företag som VW eller Intel. FDP, å andra sidan, insisterade på ”Ordnungspolitik” (finns inget bra ord på svenska, läs mer här och här /översättarens anmärkning) där skattemedel ska användas för bättre ramvillkor som gynnar alla så mycket som möjligt.

Aritmetiken i de nuvarande opinionsundersökningarna indikerar ännu inte att en koalition mellan CDU/CSU och FDP är möjlig. Men valkampanjer har plats för fantasi där de kommande opinionsundersökningarna beror på modet och trovärdigheten hos de aktörer som är inblandade idag.

I flera veckor har journalister frågat CDU/CSU om de skulle föredra en svart-röd eller svart-grön koalition efter valet. Båda alternativen är avskräckande för dem som hoppas på en nystart när det gäller den ekonomiska politiken. Det finns en stor risk att en sådan koalition hamnar i interna konflikter på samma sätt som låsningarna i den förra trafikljuskoalitionen, som redan allvarligt har skadat förtroendet för den politiska mittens förmåga att agera.

Vad sägs om ett tydligt ställningstagande från båda partierna för svart-gult i stället? Och inte av medlidande med FDP, utan av tydligt egenintresse för CDU/CSU, som i månader inte har lyckats bryta igenom ett glastak i opinionsmätningarna på drygt trettio procent?

Båda partierna uppvisar en betydande regleringsambition i sina valprogram. Skatter, byråkrati, migration, arbetsmarknad eller energi: överlappningarna i innehåll och mod finns där. Båda drar dock med sig sitt eget historiska trovärdighetsproblem, vilket är anledningen till att vissa inte tror på deras ambitioner. För CDU/CSU handlar det om det ekonomisk-politiska arvet från Angela Merkels tid som förbundskansler, för FDP om arvet från trafikljuskoalitionen. Många tidigare väljare som har lämnat mitten – icke-röstare eller AfD-väljare kämpar med de tidigare regleringsmisslyckandena.

Kan dessa väljare vinnas över för den ekonomiska agendan i en ny svartgul koalition? Ja, det kan man. Genom att på ett trovärdigt och permanent sätt ångra det som har försummats. Och genom att arbeta tillsammans under de återstående veckorna av valkampanjen för att betona de regleringsambitioner som en koalition med båda parter har.

Men exakt hur skulle arbetsfördelningen se ut i en sådan koalition? Vilken skulle liberalernas roll vara som den mycket mindre partnern? CDU/CSU är en som en stor oljetanker med stor heterogenitet när det gäller innehåll – som sig bör för ett folkparti. FDP skulle däremot kunna agera som en smidig lotsbåt, i två riktningar: med en radikalare ekonomisk politik och en mer prodemokratisk socialpolitisk kurs än CDU/CSU.

En radikal inriktning på ”Ordnungspolitik“ kommer inte att vara lätt, inte ens i en svartgul koalition. Detta är redan tydligt i CDU/CSU:s ovilja att omorganisera pensionsåldern, i rösterna som ifrågasätter skuldbromsen och i de senaste uttalandena från CSU om mödrapensioner. FDP:s pilotbåt skulle här ha till uppgift att inte bara insistera på principerna för Ordnungspolitik, utan framför allt att agera som en företrädare för yngre generationer. Deras intressen ignoreras nämligen upprepade gånger av båda de etablerade partierna till förmån för deras egna, i genomsnitt äldre, väljare.

Progressiv kan betyda olika saker och ändå är framsteg en del av liberalismens DNA. Skillnaden mot vänsterprogressiva är att liberaler inte anser sig tala för ”framsteg” i singularis, utan vill möjliggöra för individers ”framsteg” i pluralis. Här är ett exempel: Tyskland har ett integrationsproblem, särskilt när det gäller yngre invandrare. FDP:s lotsbåt kan erbjuda dessa medborgare ett nytt integrationsprogram: Liberal innebär att få behålla sin egen identitet, men också mejsla fram en genuin kontaktyta med det tyska samhället. I detta syfte kan alla utnyttja marknadsekonomins möjligheter på sitt eget individuella sätt och på så sätt bygga en och bestämma över sin framtid för sig själva och sina familjer.

Som bekant ville Helmut Kohl vinna val och inte Ludwig Erhard-priset. Den nuvarande brådskan med en nystart i regleringspolitiken innebär dock att förbundsdagsvalet kan vinnas just genom en politik i Ludwig Erhard-prisets anda. Förhoppningsvis kommer CDU/CSU och FDP att på ett trovärdigt sätt signalera sin ambition att våga mer Ludwig tillsammans under valkampanjen.

Professor Stefan Kolev leder Ludwig Erhard Forum for Business and Society i Berlin och är medlem av FDP. Artikeln återspeglar hans personliga åsikt.

Artikel är ursprungligen publicerad här.