Stefan Olsson: Gaza efter Hamas

Det kommer en tid efter kriget. Vem ska då styra Gaza? Frågan diskuteras nu internationellt men ingen verkar ha ett bra svar. Sistlidna lördag meddelade USA:s president i en artikel i Washington Post att han tänker sig att den Palestinska myndigheten tar över och att det ska vara en och samma politiska ledning för både Västbanken och Gaza. Att Hamas inte ska ges någon roll alls i framtiden tas för givet.

Tidigare har också Tyskland låtit ett inofficiellt tankepapper cirkulera där man skissar på olika framtidsscenarion där man främst tänker sig att FN tar kontrollen över Gaza.

Alla förstår att det nog inte finns någon bra lösning, men något måste ju ändå göras för Gaza kan inte lämnas åt sitt öde. Maktvakuumet skulle omedelbart fyllas ut av Hamas igen eller någon annan islamistisk terrororganisation.

Låt oss därför gå igenom de olika alternativen. Vad skulle kunna fungera?

En första fråga är om Israel kan ockupera området? Ja, rent militärt går detta att göra. Israel har de militära resurserna och kunskapen för att göra det, men om det är något som den palestinska befolkningen är trött på så är det att vara ockuperat av Israel. Det hopplösa att på obestämd tid ockupera Gaza var det som gjorde att Israel lämnade över området till palestinierna 2005.

Israels ockupation av Västbanken är redan den problematiskt för Israel. Västbanken ockuperades som bekant 1967 och under den tid som har gått har den palestinska befolkningen inte blivit mer välvilligt sinnad. Bosättningspolitiken och bosättarvåldet har bidragit till detta men är inte den enda förklaringen. Det finns ett religiöst motiverat hat mot Israel även på Västbanken.

Israel har under alla år som varit med ockupation både före och efter Palestinska myndighetens tillkomst haft stora problem med radikala rörelser inne på Västbanken. De finns i Jenin och Nablus. Att vara ockupationsmakt på Västbanken är ingen lätt uppgift. Ingenting talar därför för att det skulle vara enklare att ockupera Gaza.

Att som USA nu föreslår att Palestinska myndigheten ska ta över – det vill säga Palestinska myndigheten på Västbanken, ej den av Hamas kontrollerade myndigheten på Gaza – framstår därför som ett mer rimligt alternativ, men är också det problematiskt.

Palestinska myndigheten, som är vad Sverige erkänt som en stat, leds av Fatah med Mahmoud Abbas i spetsen. Fatah är på pappret en demokratisk rörelse, men har under sin tid vid makten på Västbanken aldrig utlyst några val. Anledningen är inte svår att förstå. Det har funnits en överhängande risk för att Hamas vinner ett sådant val. Omvärlden har därför tolererat att valen har ställts in, men det har tyvärr gjort att Fatah fungerat som en halvauktoritär rörelse. Fatah är förvisso inte en totalitär rörelse som förföljer oliktänkande och fängslar oppositionspolitiker. Men Palestina är inte en fungerande demokrati.

Därtill har den ett dåligt anseende hos befolkningen eftersom den samarbetar med Israel i säkerhetsfrågor. Att man för tiotalet år sedan blev av med självmordsbombarna som kom från Västbanken beror sannolikt på att Palestinska myndigheten hjälpte Israel att hitta dem.

Utöver detta anses Palestinska myndigheten också vara korrupt.

Sammantaget gör detta att den auktoritet som förväntas ta över Gaza har mycket låg status. Ledarna för Fatah har inte den djupa folkliga legitimitet som behövs för att man ska kunna leda ett land.

För att kunna utföra sitt arbete kommer Palestinska myndigheten att behöva ha hjälp av Israel. Gator kommer att behöva patrulleras gemensamt. När det uppstår demonstrationer, vilket man får räkna med, kommer dessa att behöva skingras av en ordningsmakt som förmodligen består av både palestinska poliser och israeliska soldater.

Den här typen av lösningar där Israel och Palestinska myndigheten delar på ansvaret på olika sätt finns på Västbanken, till exempel i Hebron. Lösningarna är aldrig bra eftersom Israel alltid förbehåller sig rätten att klampa in på Palestinska myndighetens domäner om man finner det nödvändigt. Palestinska myndighetens egna styrkor framstår därför i befolkningens ögon som undfallande och maktlösa.

Jag kan förstå om det ändå blir Palestinska myndigheten som får ta över, såsom USA nu föreslår. Palestinska myndigheten hur svag den är är ändå den part som både Israel och USA känner sedan gammalt, och är palestinsk.

Men eftersom en sådan lösning för Gaza inte är perfekt kan det finnas anledning att säga något om vad som också skulle kunna vara ett alternativ, nämligen att Gaza sätts under ett slags förmyndarstyre efter beslut i FN:s säkerhetsråd.

Ett sådant förslag kan tyckas ”kolonialt” i den bemärkelsen att ledande stater i FN går in och förklarar för palestinierna att de inte är mogna att styra sig själva. Men när man blickar tillbaka på de senaste decenniernas försök till statsbyggnad framstår faktiskt inte förmyndaralternativet som sämre eller mer förtryckande än något annat som har prövats.

Under 20 år försökte västvärlden få Afghanistan att utvecklas till en demokrati. Det fungerande inte. USA trodde att det skulle vara lätt att invadera Irak och installera en demokratisk stat 2003. Fortfarande är Irak instabilt. Libyen och Tunisien utvecklades inte heller till stabila stater efter den arabiska våren. Det är alltså långt ifrån självklart att demokrati ska uppstå spontant om man bara röjer undan de auktoritära förtryckarna.

Demokratirörelser kan uppstå spontant och vara välorganiserade och leda sina länder lugnt och stilla. Det var så före detta Östeuropa demokratiserades. Även Sverige genomgick en fredlig övergång till demokrati en gång i tiden. Men demokratiseringsprocesser är ofta smärtsamma och våldsamma. Exempelvis fick ju Finland ett inbördeskrig på halsen snart efter sin demokratisering.

Finns det då bevis för att förmyndarmetoden fungerar? Den lyckades med Västtyskland, Österrike, Italien och Japan. Länderna var under lång tid ockuperade av andra världskrigets segrarmakter. Demokratin tvingades på dem och det gick bra.

Vilken modell skulle då passa för Gaza? En förslag skulle vara en variant på den lösning som skapades för Kosovo.

Kosovo är till största delen befolkat av albaner men har en betydande serbisk minoritet. Enligt den serbiska nationalistiska ideologin är Kosovo dessutom den serbiska nationens födelseplats. Alltså var det svårt för Serbien att släppa taget om Kosovo när Jugoslavien upplöstes.

Ett krig bröt ut som slutade med att Natoländerna tvingade Serbien till förhandlingsbordet med hjälp av flygattacker.

Därefter fick FN ta över ansvaret för administrationen av Kosovo med UNMIK och med den Natoledda styrkan KFOR som ansvarig för säkerheten.

Förmyndarskapet var aldrig en bra lösning eftersom den inte löste de underliggande problemen med två etniska grupper som var i konflikt med varandra samt problemet med grannlandet Serbiens anspråk på att Kosovo egentligen tillhör Serbien. Förmyndarskapet är inte heller helt avvecklat ännu trots att Kosovo utropat sig till en självständig stat. Men faktum är att av alla dåliga lösningar som prövats för att dämpa etniska konflikter framstår inte Kosovo-lösningen som den sämsta. Det har inte varit några större våldsamheter i landet på över två decennier.

En variant på Kosovo-lösning för Gazas del skulle därför kunna vara att FN tar över den civila administrationen medan en internationell styrka från flera olika länder står för säkerheten.

Israel kommer av självfallet aldrig att överlåta den militära kontrollen av Gaza till en aktör som man inte litar på. Därför är möjligen en variant att Israel blir kvar i området med sina styrkor men inte sköter den civila administrationen.

Ytterligare ett skäl som talar för en omfattande internationell närvaro framöver är att en förändring av mentalitet inom Gazas befolkningen också måste till. Även om Hamas inte har vunnit makten i Gaza genom demokratiska val vet vi från opinionsmätningar att rörelsen har haft ett folkligt stöd. Vi vet också från opinionsmätningar att en majoritet av den palestinska befolkningen har sett det som fullt legitimt attackera civila israeler i kampen för självständighet. Det kan antas att många av dem fullt ut sympatiserade med 7-oktoberattentatet och de grova våldshandlingar som förekom där.

Den typen av värderingar, och Hamas världsfrånvända idé att Israel ska kunna utplånas helt och hållet, måste tryckas tillbaka kraftfullt på samma sätt som nazismen trycktes tillbaka i Tyskland. Västtyskland hade ju aldrig kunnat utvecklas till en demokrati om man hade låtit nazismen fortsätta att verka.

Den religiösa extremismen finns förvisso överallt i Mellanöstern och är svårbekämpad. Men eftersom den inte bara är en religion utan även en totalitär och aggressiv politisk ideologi kan man inte bara låta den vara. Om den får växa fritt kommer den att komma tillbaka och då är vi tillbaka på ruta ett igen.

Betyder detta då att Gazaborna inte får styra sig själva? Ja, under en viss tid blir det så, men det fick inte heller folk göra i de länder som tillhörde den förlorande sidan i andra världskriget. Folket i Kosovo fick på samma sätt inte bestämma över sig själva under ett antal år. Om Sverige utvecklades till en religiös diktatur som angrep sina grannar med raketbeskjutningar och räder in på deras territorium med slakt av civila skulle jag inte ha något emot om omvärlden tillfälligt ockuperade vårt land.

Finns då ytterligare någon möjlig framtid för Gaza? En variant skulle vara att Israel förhandlar med Hamas och erkänner Hamas som den legitime ledaren för Gaza. Ett fredsavtal skulle kunna slutas där Hamas erkänner Israels rätt att existera och slutar med väpnade angrepp i utbyte mot att få komma tillbaka till makten.

Jag skulle inte vara förvånad om någon kommer att föreslå en sådan lösning, eftersom Hamas ändå är en fungerande politisk rörelse som kan styra en stat. Men förslaget lär inte gå att genomföra eftersom det ju var så saker och ting fungerade fram till i år.

Den israeliska politiken har varit att hålla Hamas borta, med stängsel och med luftvärn mot raketbeskjutningarna. Därtill har man även bistått Hamas externa finansiärer i Qatar i att förmedla pengar in i Gaza. Israel har till och med hjälpt till att föra in väskor med kontanter. Därtill har Israel låtit upp emot 10 000 gästarbetare från Gaza arbeta inne i Israel, och 2011 skedde den stora fångutväxlingen där Israel bytte en kidnappad soldat mot över 1 000 palestinska fångar som alla dömts för någon form av våldsaktion riktad mot Israel.

Under samma tid har Hamas nästan kontinuerligt skjutit raketer in över Israel vilket även lett till tre mindre krig 2008, 2012 och 2014.

Den israeliska politiken gentemot Hamas är hårt kritiserad internt i Israel idag, där kritikerna säger att den varit naiv och blind för farorna.

Det ligger mycket i den kritiken. Ju mer man läser om hur Israel har försökt att upprätthålla något slags status quo med Hamas, genom militära attacker och ekonomiskt understöd samtidigt, desto mer ogenomtänkt framstår den. Att återgå till en situation som liknar den som rådde för den 7 oktober kan därför verkligen inte rekommenderas.

I och med att USA nu meddelat att man helst ser att Palestinska myndigheten tar över Gaza får vi räkna med att det är det som är huvudalternativet som de flesta länder kommer att stödja. Jag kan som sagt förstå att man väljer detta alternativ, eftersom palestinierna i Gaza behöver palestinier som styr över dem, men det är inte rimligt att detta sker utan villkor från omvärlden. Villkoren måste vara sådana att den religiösa extremismen inte ges något syre. Palestinierna ska som alla andra folk ha rätt att styra sig själva, men måste då också följa samma regler som alla andra. Det innebär att Gaza aldrig mer får användas som en bas för terrorism.

Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och riksdagsledamot (M)