Steg för steg mot socialismen
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Steg för steg
mot socialismen
V
id nästa socialdemokratiska partikongress, 1990, har 1975 års
partiprogram varit gällande i
femton år. Det har, skrev partistyrelsen
inför höstens partikongress, ”sedan detta
program antogs, inte skett några vägande
förändringar i socialdemokratins ideologiska förhållningssätt eller samhällssyn”.
Det är just det som bekymrar många av
oss fondmotståndare.
– Med fonderna tar vi över successivt.
Det skrev LO-Tidningen med stora bokstäver på sin förstasida när Rudolf Meidner 1975 lade fram sitt och LOs första
löntagarfondsförslag. Det är detta det yttersta syftet med fonderna från fondanhängarnas sida som har gjort att fondfrå-
gan i över tio år har varit den i särklass
mest kontroversiella blockskiljande frå-
gan i svenskt politiskt liv.
Nu har fonddebatten börjat om igen på
allvar.
– Dags att ta makten över kapitalet,
skrev LO-ägda Aftonbladet nyligen.
-Efter löntagarfondernas och medbestämmandelagens politiska kastrering
återstår dock bara ett medansvar för den
kapitalistiska produktionens resultat på
marknaden. För makten sattes effektiva
spärrar. Men kapitalet är inte längre riskvilligt och därför borde ”andra intressen
än dagens” styra företagen. Därför är den
ekonomiska demokratins genomförande
den stora framtidsutmaningen, manade
Aftonbladet.
Olof Palme sade i den avslutande riksdagsdebatten om löntagarfonderna den
20 december 1983: ”Detta förslag är inte
det första steget. Det är steget. Fonderna
blir en faktor att räkna med i den svenska
ekonomin och en motvikt mot de stora
privata maktkoncentrationerna. Men det
blir alls icke fråga om något ensidigt (kurs
här) övertagande från fondernas sida.
I OlofPalmes tal instämde hela den då-
varande socialdemokratiska riksdagsgruppen. Våren 1987 skrev Rudolf
Meidner i den socialdemokratiska idetidskriften Tiden (nr 4) att fonddebatten
blev så hård ”därför att motståndarna anser, med visst fog, att dessa reformer är
etapper på en väg som leder betydligt
längre. Vi skall akta oss för att förringa
och bagatellisera våra egna förslag bara
för att få dem allmänt accepterade”.
I partistyrelsens förslag till höstens
partikongress (s) sades bl a att ”den politiska demokratin har vi erövrat. Vi eftersträvar också social, kulturell och ekonomisk demokrati. Den ekonomiska makten i samhället är fortfarande mycket
ojämnt fördelad. De senaste årens utveckling har snarare lett till ökad maktkoncentration. Den har åstadkommits
bland annat genom ett alltmer utbrett
korsvis ägande i näringslivet. Bestämmanderätten över storföretag, banker och
institutioner har – trots samhälls- och
löntagarrepresentanter – koncentrerats
ytterligare till en liten grupp personer.”
Enligt Aftonbladet är den nya metoden att ”i verklig mening demokratisera
och aktivera de anonyma institutionerna . . . Därmed skulle den väldiga kraft
mobiliseras som ligger i att vi alla tillsammans är den egentliga majoritetsägaren
till näringslivet och dess kapitalstock”.
De socialdemokratiska socialisterna
hargjort ett elegant byte av motivering för
socialismen. Tidigare motiverades fondsocialismen med att det var så få som ägde företagen. Nu är motivet för införandet av socialism i stället påståendet (Aftonbladet 16/8) att ”huvuddelen av kapitalet ägs av institutioner, varav de flesta
förvaltar pengar åt ett stort antal människor (pensionsfonder, försäkringsbolag,
löntagarfonder, allemansfonder). De traditionella kapitalisterna äger en allt mindre del av det totala kapitalet i näringslivet”.
Socialdemokraternas partisekreterare
Bo Toresson sade på presskonferensen
att ”om vi bibehåller de viktiga demokratiska institutionerna i samhället, då skall
vi stegför steg kunna gå vidare, så att även
det ekonomiska livet inlemmas i demokratin”. Då häpnade Dagens Nyheters
chefredaktör Svante Nycander och utbrast: ”Du kan inte mena att Ni kan göra
vad som helst, bara det inte kallas löntagarfonder? Det måste väl vara så att ni har
sagt nej till att fortsätta med kollektiviseringen av ägandet?”
Fonddebatten är avslutad först när så-
väl LO som det socialdemokratiska partiet har kommit till insikt om att fonderna
”var fel från början”; att det var fel att införa löntagarfonderna, inte därför att
motståndet bland väljarna blev starkt,
utan därför att det var fel att förespråka
ett förslag som sist och slutligen bygger på
uppfattningen att vårt nuvarande ekonomiska system skall i grunden förändras i
socialistisk riktning med löntagarfonderna som medel, eller på annat sätt. För
fonddebatten handlar ytterst inte om man
skall ha löntagarfonder utan om man skall
ha socialism och den blir inte bättre av att
den genomförs ”successivt” eller av att
den införs ”ensidigt” genom löntagarfon- 309
der eller flersirligt genom löntagarfonderna kompletterade med de nya steg som
LO och det socialdemokratiska partiet nu
förbereder.
Den manifestation som fondmotståndarna förbereder att hålla på Stockholms
stadion den 4 oktober har redan fått god
draghjälp. Motståndet mot fonderna
kornmer inte att upphöra förrän fonderna
har avskaffats och med dem planerna på
att omvandla Sverige till ett socialistiskt
land.
Man skall vara på det klara med att
LOs kraftiga engagemang för
fondsocialismen inte bara bygger på att
man i LO-huset skulle vara mer ideologiskt renlärig än på det socialdemokratiska partikansliet. Det är uppenbart att LOledningen och hela den apparat som fackföreningarna har byggt upp skulle ha en
helt annan betydelse och långt högre status i ett fondsocialistiskt samhälle. Utan
att hårddra jämförelsen kan det vara belysande att dra en parallell mellan LO-byråkratins önskan om ett fondsocialistiskt
Sverige och det motstånd som möter reformförslagen i motsatt riktning i Sovjet.
Parallellen med Sovjet kornmer förmodligen att göra fondanhängarna uppbragta. Nu är taggtrådsrullarna i farten
igen, kornmer de kanske att säga. Men
man skall kornrna ihåg att det är socialisterna i öststaterna som har rullat ut den
taggtråd som än i dag skiljer det ofria
Europas stater från de stater i Europa
som bygger sin frihet och sitt välstånd på
den typ av ekonomi som fondanhängarna
vill ersätta med något annat.
Steg för steg
mot socialismen
V
id nästa socialdemokratiska partikongress, 1990, har 1975 års
partiprogram varit gällande i
femton år. Det har, skrev partistyrelsen
inför höstens partikongress, ”sedan detta
program antogs, inte skett några vägande
förändringar i socialdemokratins ideologiska förhållningssätt eller samhällssyn”.
Det är just det som bekymrar många av
oss fondmotståndare.
– Med fonderna tar vi över successivt.
Det skrev LO-Tidningen med stora bokstäver på sin förstasida när Rudolf Meidner 1975 lade fram sitt och LOs första
löntagarfondsförslag. Det är detta det yttersta syftet med fonderna från fondanhängarnas sida som har gjort att fondfrå-
gan i över tio år har varit den i särklass
mest kontroversiella blockskiljande frå-
gan i svenskt politiskt liv.
Nu har fonddebatten börjat om igen på
allvar.
– Dags att ta makten över kapitalet,
skrev LO-ägda Aftonbladet nyligen.
-Efter löntagarfondernas och medbestämmandelagens politiska kastrering
återstår dock bara ett medansvar för den
kapitalistiska produktionens resultat på
marknaden. För makten sattes effektiva
spärrar. Men kapitalet är inte längre riskvilligt och därför borde ”andra intressen
än dagens” styra företagen. Därför är den
ekonomiska demokratins genomförande
den stora framtidsutmaningen, manade
Aftonbladet.
Olof Palme sade i den avslutande riksdagsdebatten om löntagarfonderna den
20 december 1983: ”Detta förslag är inte
det första steget. Det är steget. Fonderna
blir en faktor att räkna med i den svenska
ekonomin och en motvikt mot de stora
privata maktkoncentrationerna. Men det
blir alls icke fråga om något ensidigt (kurs
här) övertagande från fondernas sida.
I OlofPalmes tal instämde hela den då-
varande socialdemokratiska riksdagsgruppen. Våren 1987 skrev Rudolf
Meidner i den socialdemokratiska idetidskriften Tiden (nr 4) att fonddebatten
blev så hård ”därför att motståndarna anser, med visst fog, att dessa reformer är
etapper på en väg som leder betydligt
längre. Vi skall akta oss för att förringa
och bagatellisera våra egna förslag bara
för att få dem allmänt accepterade”.
I partistyrelsens förslag till höstens
partikongress (s) sades bl a att ”den politiska demokratin har vi erövrat. Vi eftersträvar också social, kulturell och ekonomisk demokrati. Den ekonomiska makten i samhället är fortfarande mycket
ojämnt fördelad. De senaste årens utveckling har snarare lett till ökad maktkoncentration. Den har åstadkommits
bland annat genom ett alltmer utbrett
korsvis ägande i näringslivet. Bestämmanderätten över storföretag, banker och
institutioner har – trots samhälls- och
löntagarrepresentanter – koncentrerats
ytterligare till en liten grupp personer.”
Enligt Aftonbladet är den nya metoden att ”i verklig mening demokratisera
och aktivera de anonyma institutionerna . . . Därmed skulle den väldiga kraft
mobiliseras som ligger i att vi alla tillsammans är den egentliga majoritetsägaren
till näringslivet och dess kapitalstock”.
De socialdemokratiska socialisterna
hargjort ett elegant byte av motivering för
socialismen. Tidigare motiverades fondsocialismen med att det var så få som ägde företagen. Nu är motivet för införandet av socialism i stället påståendet (Aftonbladet 16/8) att ”huvuddelen av kapitalet ägs av institutioner, varav de flesta
förvaltar pengar åt ett stort antal människor (pensionsfonder, försäkringsbolag,
löntagarfonder, allemansfonder). De traditionella kapitalisterna äger en allt mindre del av det totala kapitalet i näringslivet”.
Socialdemokraternas partisekreterare
Bo Toresson sade på presskonferensen
att ”om vi bibehåller de viktiga demokratiska institutionerna i samhället, då skall
vi stegför steg kunna gå vidare, så att även
det ekonomiska livet inlemmas i demokratin”. Då häpnade Dagens Nyheters
chefredaktör Svante Nycander och utbrast: ”Du kan inte mena att Ni kan göra
vad som helst, bara det inte kallas löntagarfonder? Det måste väl vara så att ni har
sagt nej till att fortsätta med kollektiviseringen av ägandet?”
Fonddebatten är avslutad först när så-
väl LO som det socialdemokratiska partiet har kommit till insikt om att fonderna
”var fel från början”; att det var fel att införa löntagarfonderna, inte därför att
motståndet bland väljarna blev starkt,
utan därför att det var fel att förespråka
ett förslag som sist och slutligen bygger på
uppfattningen att vårt nuvarande ekonomiska system skall i grunden förändras i
socialistisk riktning med löntagarfonderna som medel, eller på annat sätt. För
fonddebatten handlar ytterst inte om man
skall ha löntagarfonder utan om man skall
ha socialism och den blir inte bättre av att
den genomförs ”successivt” eller av att
den införs ”ensidigt” genom löntagarfon- 309
der eller flersirligt genom löntagarfonderna kompletterade med de nya steg som
LO och det socialdemokratiska partiet nu
förbereder.
Den manifestation som fondmotståndarna förbereder att hålla på Stockholms
stadion den 4 oktober har redan fått god
draghjälp. Motståndet mot fonderna
kornmer inte att upphöra förrän fonderna
har avskaffats och med dem planerna på
att omvandla Sverige till ett socialistiskt
land.
Man skall vara på det klara med att
LOs kraftiga engagemang för
fondsocialismen inte bara bygger på att
man i LO-huset skulle vara mer ideologiskt renlärig än på det socialdemokratiska partikansliet. Det är uppenbart att LOledningen och hela den apparat som fackföreningarna har byggt upp skulle ha en
helt annan betydelse och långt högre status i ett fondsocialistiskt samhälle. Utan
att hårddra jämförelsen kan det vara belysande att dra en parallell mellan LO-byråkratins önskan om ett fondsocialistiskt
Sverige och det motstånd som möter reformförslagen i motsatt riktning i Sovjet.
Parallellen med Sovjet kornmer förmodligen att göra fondanhängarna uppbragta. Nu är taggtrådsrullarna i farten
igen, kornmer de kanske att säga. Men
man skall kornrna ihåg att det är socialisterna i öststaterna som har rullat ut den
taggtråd som än i dag skiljer det ofria
Europas stater från de stater i Europa
som bygger sin frihet och sitt välstånd på
den typ av ekonomi som fondanhängarna
vill ersätta med något annat.