Stellan Bojerud; I Krylenkos fotspår
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TILLSIST
SI’ELlAN BOJERUD:
IKrylenkos fotspår
I
transferbussen från flygplatsen till
hotellet berättade guiden att här nere
på Rhodos var brottsligheten så låg,
att man inte behövde något fängelse. I den
mån så verkligen erfordrades, kunde man
låta spärra in fängelsedömda brottslingar
i en därför avsedd institution på den tre
timmars båtresa avlägsna ön Kos. I dessa
fall blev emellertid strafftiderna i regel så
långvariga, att vederbörande delinkventer
under relativt lång tid saknade förmåga
att påverka brottsstatistiken på Rhodos.
För den som vant sig vid en tillvaro av
”lagom” rättsskipning, där en liten grupp
belastade svarar för en hög andel av
brottsligheten, vilken dessutom i flera fall
utövas under av myndigheterna anordnad
permission, frigång, försöksutskrivning
eller enskilt arrangerad rörelsefrihet, som
möjliggjorts genom bevakningens utformning, föreföll guidens berättelse närmast utopisk.
Vilken tröst var det därför inte att i den
för 400 drachrner inköpta Expressen av
den 4 augusti 1989 bli återförd till ordningen av chefen för Socialstyrelsenspsykiatriska byrå, Börje Lassenius, som hävdar att rymningar är ”ett normalt fenomen” och uttalar:
-säkerheten för allmänheten är viktig,
men den får inte bli så viktig att behandlingen blir lidande.
Uttalandet är onekligen intressant och
tankeväckande. Från att vid tiden för sekelskiftet varit präglad av strafftänkande,
har den svenska kriminalpolitiken efter
hand ”humaniserats”, nota bene enbart
med avseende på de dömda brottslingarna. Den sista av statsmakterna i egen regi
anordnade avrättningen ägde rum 1910.
Däremot har sedan dess avlivningen per
entreprenad ökats. Det enda villkoret för
att myndigheterna numera skall döma nå-
gon till döden, är att den dömde på förhand är till namnet okänd. Jag syftar här
självfallet på det resultat, som alltför ofta
blir följden av att svåra ogärningsmän försöksvis sätts på fri fot. För att bara ta ett
av otaliga exempel kan ju erinras om kvinnamördaren som försöksvis släpptes ut
från Frösö sjukhus och redan några timmar senare hunnit upprepa sitt tidigare
bestialiska dåd.
I ”medborgarrätten” ingår uppenbarligen att vi alla är skyldiga att med livet som
insats delta som försökskaniner vid rehabilitering av grova brottslingar.
– Det är oundvikligt så länge vi sysslar
med vård och inte med straff. Så säger
fackordföranden vid Säters sjukhus,
Claes Fält, i ovannämnda Expressen-artikel på tal om de nu på löpande band grasserande rymningarna.
En, som på sin tid hade s k progressiva
tankar om brott och straff, var justitiefolkkommissarien i ryska sovjetrepubliken,
Nikolaj Vasilevitj Krylenko (1885-?).
Denne studerade i sin ungdom juridik och
anslöt sig 1904 till bolsjevikpartiet, vilket
inte hindrade att han blev reservofficersaspirant i tsararmen, vilket i sin tur tycks
meriterat honom för utnämning till överbefälhavare för sovjetarmen den 22 november 1917. Som sådan utfärdade han
sex dagar senare den något ovanliga ordern, att sovjetarmen skulle gå till offensiv genom attJägga ner vapnen och fraternisera med fienden, vilken metod emellertid inte slog väl ut och sedan dess veterligen aldrig praktiserats.
Redan i mars 1918 kallades Krylenko
till andra uppgifter och blev med tiden
ryktbar högste statsåklagare i ett antal
skåderättegångar, bl a ”Sjachty-proces- 488
sen” 1928. Tio år senare var det dags för
hans egen del. Efter arresteringen ijanuari 1938 har han aldrig avhörts.
Det intressanta med Krylenkos rättsuppfattning, var att brott och straff enligt
honom var förlegade borgerliga påfund.
Det viktiga var inte om en individ skulle
straffas för det denne gjort, utan vederbörandes framtida prognos.
Man skulle då kunna tro att syftet med
prognosen avsågs vara att bedöma vilket
framtida hot brottslingen skulle kunna utgöra mot medborgarna. Så icke! Det
handlade istället om en prognos grundad
på politisk klasstillhörighet. Den, som hade normativa värderingar skulle spärras
in, medan den som var ”socialt närstående” med arbetarklassen skulle behandlas
med lämpor oavsett brottets svårighetsgrad. De ”socialt närstående” – uttrycket
blev i sovjetspråket synonymt med yrkesförbrytare – prioriterades förmånligt under stalintiden i jämförelse med övriga
medborgare, om man får tro Solsjenitsyns
vittnesbörd från Gulag- arkipelagen.
Börje Lassenius har alltså inte gjort nå-
gon innovation, då han prioriterar de
dömda brottslingamas intressen framför
medborgamas säkerhet till liv, hälsa och
egendom – i den mån dessa över huvudtaget inryms i den carlssonska ”medborgarrätten” – utan knyter an till tidigare praktiserad socialistisk kriminalpolitik.
Hur tragiskt måste det därför inte vara
för våra progressiva kriminal- och medborgarvårdare, då reaktionens hydra envisas med att sticka fram ett nytt huvud så
snart överhetens svärd sänkts efter den
förra dekapiteringen.
Överläkare Göran Fransson vid Säters
sjukhus är tydligen inte rädd om vare sig
sin läkarlegitimation eller sitt rykte:
– Vi psykiatrer har ett ansvar också
vad gäller allmänhetens skydd. Detta får
under inga omständigheter eftersättas under täckmantel av vårdargument (SvD 15
augusti 1989).
Kalla in ansvarsnämnden!
SI’ELlAN BOJERUD:
IKrylenkos fotspår
I
transferbussen från flygplatsen till
hotellet berättade guiden att här nere
på Rhodos var brottsligheten så låg,
att man inte behövde något fängelse. I den
mån så verkligen erfordrades, kunde man
låta spärra in fängelsedömda brottslingar
i en därför avsedd institution på den tre
timmars båtresa avlägsna ön Kos. I dessa
fall blev emellertid strafftiderna i regel så
långvariga, att vederbörande delinkventer
under relativt lång tid saknade förmåga
att påverka brottsstatistiken på Rhodos.
För den som vant sig vid en tillvaro av
”lagom” rättsskipning, där en liten grupp
belastade svarar för en hög andel av
brottsligheten, vilken dessutom i flera fall
utövas under av myndigheterna anordnad
permission, frigång, försöksutskrivning
eller enskilt arrangerad rörelsefrihet, som
möjliggjorts genom bevakningens utformning, föreföll guidens berättelse närmast utopisk.
Vilken tröst var det därför inte att i den
för 400 drachrner inköpta Expressen av
den 4 augusti 1989 bli återförd till ordningen av chefen för Socialstyrelsenspsykiatriska byrå, Börje Lassenius, som hävdar att rymningar är ”ett normalt fenomen” och uttalar:
-säkerheten för allmänheten är viktig,
men den får inte bli så viktig att behandlingen blir lidande.
Uttalandet är onekligen intressant och
tankeväckande. Från att vid tiden för sekelskiftet varit präglad av strafftänkande,
har den svenska kriminalpolitiken efter
hand ”humaniserats”, nota bene enbart
med avseende på de dömda brottslingarna. Den sista av statsmakterna i egen regi
anordnade avrättningen ägde rum 1910.
Däremot har sedan dess avlivningen per
entreprenad ökats. Det enda villkoret för
att myndigheterna numera skall döma nå-
gon till döden, är att den dömde på förhand är till namnet okänd. Jag syftar här
självfallet på det resultat, som alltför ofta
blir följden av att svåra ogärningsmän försöksvis sätts på fri fot. För att bara ta ett
av otaliga exempel kan ju erinras om kvinnamördaren som försöksvis släpptes ut
från Frösö sjukhus och redan några timmar senare hunnit upprepa sitt tidigare
bestialiska dåd.
I ”medborgarrätten” ingår uppenbarligen att vi alla är skyldiga att med livet som
insats delta som försökskaniner vid rehabilitering av grova brottslingar.
– Det är oundvikligt så länge vi sysslar
med vård och inte med straff. Så säger
fackordföranden vid Säters sjukhus,
Claes Fält, i ovannämnda Expressen-artikel på tal om de nu på löpande band grasserande rymningarna.
En, som på sin tid hade s k progressiva
tankar om brott och straff, var justitiefolkkommissarien i ryska sovjetrepubliken,
Nikolaj Vasilevitj Krylenko (1885-?).
Denne studerade i sin ungdom juridik och
anslöt sig 1904 till bolsjevikpartiet, vilket
inte hindrade att han blev reservofficersaspirant i tsararmen, vilket i sin tur tycks
meriterat honom för utnämning till överbefälhavare för sovjetarmen den 22 november 1917. Som sådan utfärdade han
sex dagar senare den något ovanliga ordern, att sovjetarmen skulle gå till offensiv genom attJägga ner vapnen och fraternisera med fienden, vilken metod emellertid inte slog väl ut och sedan dess veterligen aldrig praktiserats.
Redan i mars 1918 kallades Krylenko
till andra uppgifter och blev med tiden
ryktbar högste statsåklagare i ett antal
skåderättegångar, bl a ”Sjachty-proces- 488
sen” 1928. Tio år senare var det dags för
hans egen del. Efter arresteringen ijanuari 1938 har han aldrig avhörts.
Det intressanta med Krylenkos rättsuppfattning, var att brott och straff enligt
honom var förlegade borgerliga påfund.
Det viktiga var inte om en individ skulle
straffas för det denne gjort, utan vederbörandes framtida prognos.
Man skulle då kunna tro att syftet med
prognosen avsågs vara att bedöma vilket
framtida hot brottslingen skulle kunna utgöra mot medborgarna. Så icke! Det
handlade istället om en prognos grundad
på politisk klasstillhörighet. Den, som hade normativa värderingar skulle spärras
in, medan den som var ”socialt närstående” med arbetarklassen skulle behandlas
med lämpor oavsett brottets svårighetsgrad. De ”socialt närstående” – uttrycket
blev i sovjetspråket synonymt med yrkesförbrytare – prioriterades förmånligt under stalintiden i jämförelse med övriga
medborgare, om man får tro Solsjenitsyns
vittnesbörd från Gulag- arkipelagen.
Börje Lassenius har alltså inte gjort nå-
gon innovation, då han prioriterar de
dömda brottslingamas intressen framför
medborgamas säkerhet till liv, hälsa och
egendom – i den mån dessa över huvudtaget inryms i den carlssonska ”medborgarrätten” – utan knyter an till tidigare praktiserad socialistisk kriminalpolitik.
Hur tragiskt måste det därför inte vara
för våra progressiva kriminal- och medborgarvårdare, då reaktionens hydra envisas med att sticka fram ett nytt huvud så
snart överhetens svärd sänkts efter den
förra dekapiteringen.
Överläkare Göran Fransson vid Säters
sjukhus är tydligen inte rädd om vare sig
sin läkarlegitimation eller sitt rykte:
– Vi psykiatrer har ett ansvar också
vad gäller allmänhetens skydd. Detta får
under inga omständigheter eftersättas under täckmantel av vårdargument (SvD 15
augusti 1989).
Kalla in ansvarsnämnden!