Stellan Bojerud; Moral och en äggsmörgås
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STELLAN BOJERUD:
Moral och en äggsmörgås
Vapenexport och moral är en
besvärlig fråga.
Var det moraliskt försvarbart
att Sverige under andra världskriget köpte krigsmateriel av
Tyskland- bl a sådan som beslagtagits i Polen?
Kunde man försvara att den
svenska regeringen beslagtog
av Holland beställd och betald
krigsmateriel från Bofors? Den
stannade i Sverige i st f att användas motjapanerna i Indonesien.
Major Stellan Bojerud är forskare vid Militärhögskolan.
M
in gode vän Piet van Meel hällde upp ett litet glas genever och
i köket stekte hans indonesiskfödda hustru Gusta ägg att lägga på lunchsmörgåsarna.
-Du förstår, sade Piet, jag har faktiskt
atombomben att tacka för att jag ännu är
vid liv.
Piet hade berättat valda delar ur sitt livs
historia. Hans berättelse blottlade ett
människoöde som på samma gång var
unikt och dramatiskt men ändå på något
sätt prosaiskt genom att det finns så
många andra människor, som kan berätta
liknande livsöden. Hans berättelse handlade om den lilla människans grymma
öden då en hel värld går under.
1938 sökte han komma undan arbetslösheten i Holland genom att ta anställning i den Nederländska kolonialarmen.
När det forna Nederländska Indien 1950
blev det självständiga Indonesien återvände han till Holland och fortsatte ännu
några år inom försvaret. Hans specialitet
blev personaladministration och rekrytering, vilket öppnade vägen till en personalchefskarriär inom Fokker-koncemen.
Nu satt han såsom pensionär i en trivsam
villa i Dordrecht och bjöd vännen från
Sverige på en genever med äggsmörgås.
Det vackra hemmet och den välvårdade
bilen ute på garageinfarten och många
andra detaljer vittnade om att lönen hos
Fokker varit minst sagt anständig och att
pensionen knappast var knaper. Själv var
han nästan oförskämt vältrimmad både
till kropp och själ. Hustrun kunde med sitt
finlemmade, nästan dockaktigt vackra utseende, fastän jämnårig med maken, tas
för en tjugofemåring. stämningen i hemmet strålade av harmoni.
Men någonstans därinne i Piet van
128
Meels själ fanns det något märkligt. Något
som på samma gång var hårt och inkapslat men ändå sårigt och frätande: Minnena från att ha upplevt ett militärt nederlag
och den därpå följande förnedringen.
Minnena från en hel världs undergång.
Visst var han nöjd över att det gått bra för
honom och hans familj i Holland, men det
var ju ändå bara något han tvingats återskapa på ruinerna av sitt tidigare liv. Det
liv som brutalt och oåterkalleligen slagits i
stycken och som aldrig någonsin kunde
komma åter.
Lågmält berättade han om hur de
nederländsk-indiska stridskrafterna dukat under inför de japanska invasionshä-
rarna. För att försvara en arkipelag, som
sträckte sig över ett avstånd motsvarande
sträckan från Irlands sydspets till Kaspiska havet, kunde Nederländska Indien
mönstra en arme av blott 40 000 man, d v
s inte ens hälften av vad det svenska hemvärnet omfattar nu i fredstid.
För försvaret av den viktigaste ön, Java, hade man redan flera år före krigsutbrottet bestämt att dramatiskt höja kvaliteten på armetörbanden och bl a skulle
man sätta upp fem mekaniserade brigader. stridsvagnarna för dessa var sedan
länge bestälJda och betalade – men inte
ännu levererade då det japanska anfallet
kom.
Gamla yrkesmän som vi var, tillbragte
vi en stund med att analysera orsakerna
till försvarets sammanbrott på Java.
-Vi hade en god kvalitet, sade Piet,
men i alldeles otillräcklig mängd. Vårt artilleri var för svagt och vårt luftvärn otillräckligt för att ge vårt infanteri det erforderliga skyddet och understödet.
Själv hade han våren 1942 upplevt den
japanska invasionen i rollen som pjäschef
för en 7,5 cm bergskanon, som 1924levererats från Bofors. I brist på bättre hade
denna pjäs nu satts in i den något för stora
rollen som vanligt fältartilleri.
-Hade vi istället för de verkanssvaga
bergskanonerna haft rejält haubitsartilleri
hade det kanske gått annorlunda – men
det lönar ju sig inte att spekulera. Förresten har jag alltid undrat var våra haubitser
tog vägen.
-Fjärde divisionen A 3, svarade jag
lätt förlägen och då jag såg att han inte riktigt förstod svaret, upprepade och förtydligade jag; De haubitserna du talar om beVar det rätt av Sverige att stödja Japan under andra världskriget
även om det skedde indirekt?
slagtogs av den svenska regeringen våren
1940 och användes för att beväpna fjärde
divisionen vid Wendes artilleriregemente
i Sydsverige. Den tredje divisionen utrustades förresten med haubitser vi tagit från
Siam och vid Göta artilleriregemente i
Göteborg ekiperade man sig med fältkanoner avsedda för Argentina och Siam.
-Då beslagtog väl svenska regeringen
vårt luftvärn också, frågade Piet i ett lätt
plågat tonläge.
-Ja, tyvärr har du rätt, tvingades jag
svara. Två batterier 8 cm kanoner och
trettio automatkanontroppar utrustade
med den världsberömda 40 mm Boforspjäsen, var er andel av all den luftvärnsmateriel vår regering beslagtog i Bofors
1939-40.
-Du vet att anledningen till att general
Ter Poorten kapitulerade var att han saknade medel att luftförsvara Bandung, sade Piet utan att röja några känslor. Japan
var dåförtiden ett ondskans rike, fortsatte
han. Det var rätt att värja sig mot detta ondaimperium, men var det rätt av er i Sverige att stödja dem – även om det skedde
indirekt, frågade Piet. Var det moraliskt
rätt?
-Det här med vapenexport och moral
är lite besvärligt, inte minst nu, svarade
jag undvikande.
-Jag har hört att ni visst har problem
med Bofors, sade Piet, men jag har aldrig
brytt mig om att sätta mig in i de frågorna.
Det verkar mest som om ni lägger krokben för er själva och sedan blir förvånade
och förbannade då ni snubblar.
-Det var ingen dålig analys alls, Piet,
sade jag och tömde generverglaset, som
min värd snabbt åter fyllde på.
-Jaså, sade Piet resignerat, ni tog hand
om siamesernas artilleri också. Det visste
jag inte. De hade också behövt sina kanoner då japanerna kom. Nu blev de liksom
vi ett lätt rov för de erövringslystna nippons söner.
– Jag har upplevt Siam, eller Thailand
som det kallas numera. I drygt tre år spikade jag på japanernas förbannade Burmajärnväg. Jag överlevde men tusenden
och åter tusenden blev kvar där ute i den
grymrna djungeln. Malaria, beri-beri, dysenteri och japanska bajonetter – sätten
att dö var många och plågsamma därnere
längs Burma-järnvägen, sade Piet. Du förstår, sade han, jag kommer aldrig att kunnaförlåta japanerna.
– Jag har ju lite svårt själv, sade jag i ett
försök att markera förståelse. Min svärfar
mördades ju i japansk fångenskap i februari -42 nere på Tarakan.
-Tarakan, sade Piet på sitt säregna,
plågade sätt och hans blick blev åter kvar
där ifjärran. Många blev kvar för evigt på
129
Tarakan, sade han så med oväntad skärpa
i rösten.
-Min svärfar och 218 andra holländska soldater mördade japanerna ombord
på ett fartyg och slängde sedan liken i
vattnet. skeletten ligger kvar på havsbotten i Tarakans hamn, sade jag.
-Ja, sade Piet, jag känner till det där.
Det var en hämnd för att vårt kustarti11eri
lyckades sänka två japanska minsvepare
då de skulle invadera hamnen. Din svärfar var ändå relativt lindrigt lottad, många
andra på Tarakan fick en långsam och
plågsam död. Och dessutom – han hade
ju faktiskt ändå kämpat för sin sak.
Många dog utan att ens kunnat kämpa
emot, de hade bara fått känna maktlösheten och förnedringen.
-Det var ett batteri med moderna 12
cm Bofors-kanoner, som sänkte dejapanska minsveparna vid Tarakan, men min
svärfar var inte med om det. Han var infanterist och hade hand om bevakningen
av batteriet. Han var lika oskyldig till
sänkningarna som kocken och den mördade japanerna också, sade jag.
-När det gällde människoliv var japanerna inte särskilt nogräknade, svarade
Piet på sitt halvt frånvarande sätt. Det
räckte med att någon inte bugade tillräckligt djupt och vördnadsfullt då han eller
hon mötte en japansk soldat. Det kunde
kosta livet. Att tala holländska var förbjudet vid dödsstraff. De lyckliga sköts ihjäl
eller halshöggs -det gick fort. De olyckliga fick magarna uppsprättade med bajonetter eller rådbråkades med gevärskolvar. För dem tog det timmar och ibland
flera dygn att dö under obegripligt svåra
plågor.
-Men det här med atombomben, sade
jag för att byta ämne.
J
130
-Lätt, sade Piet, vi var tusentals fångar,
amerikaner, engelsmän, holländare och
diverse annat, ihopträngda på några prå-
mar på väg uppför Mekong-deltat. Japanerna hade börjat förstå att de skulle förlora kriget och att vi skulle vinna. Nu
tänkte de ta kål på oss på någon undanskymd plats för att bli kvitt besvärande
vittnen och slippa vår hämnd. Genom
atombomben kom deras kapitulation så
snabbt, att de helt enkelt inte kom sig för
eller hann med att döda oss.
-Men de där haubitserna, sade Piet, de
som vi köpt av er men aldrig fick. Finns de
kvar?
-Ja, de ersattes 1944 i Skåne av de
haubitser vi köpte av Hitler och skickades
upp till Östersund, till A 4. Där finns de
väl kvar än idag i någon mobiliseringslada.
-Köpte ni haubitser av nazisterna, frå-
gade Piet i lätt skeptisk ton.
-Inte bara haubitser, sade jag, vi köpte
upp en del av det krigsbyte de tog i Polen.
Materiel som vi levererat och som sedan
föll i tyskarnas hand. Tjeckiska kulsprutegevär, holländska och polska luftvärnsautomatkanoner, österrikiska haubitser,
tyska handgranater. Allt som gick att kö-
pa och som tyskarna var villiga att sälja.
-Var fanns er höga moral då, frågade
Piet.
Jag svarade inte utan tömde min andra
genever under en viss förlägenhet. Äggsmörgåsen smakade inte längre riktigt lika bra, varje tugga växte i min mun. Det
Sverige köpte bl a haubitser av nazisterna under kriget; materiel som
vi levererat och som sedan föll i tyskarnas händer.
var som ordet moral verkade som en slags
jäst och förmådde maten att svälla i munnen. Här satt jag, den bortskämde svensken och tog för mig från hans bord.
Vapenexport, kärnvapen och väpnade
konflikter i en fjärran världsdel. Visst är
det självklart lätt att tycka man har rätt,
särskilt om man tillhör det utvalda svenska folket, som två världskrig gått förbi,
men är det alltid rätt att tycka det som verkar så självklart och lätt?
Moral och en äggsmörgås
Vapenexport och moral är en
besvärlig fråga.
Var det moraliskt försvarbart
att Sverige under andra världskriget köpte krigsmateriel av
Tyskland- bl a sådan som beslagtagits i Polen?
Kunde man försvara att den
svenska regeringen beslagtog
av Holland beställd och betald
krigsmateriel från Bofors? Den
stannade i Sverige i st f att användas motjapanerna i Indonesien.
Major Stellan Bojerud är forskare vid Militärhögskolan.
M
in gode vän Piet van Meel hällde upp ett litet glas genever och
i köket stekte hans indonesiskfödda hustru Gusta ägg att lägga på lunchsmörgåsarna.
-Du förstår, sade Piet, jag har faktiskt
atombomben att tacka för att jag ännu är
vid liv.
Piet hade berättat valda delar ur sitt livs
historia. Hans berättelse blottlade ett
människoöde som på samma gång var
unikt och dramatiskt men ändå på något
sätt prosaiskt genom att det finns så
många andra människor, som kan berätta
liknande livsöden. Hans berättelse handlade om den lilla människans grymma
öden då en hel värld går under.
1938 sökte han komma undan arbetslösheten i Holland genom att ta anställning i den Nederländska kolonialarmen.
När det forna Nederländska Indien 1950
blev det självständiga Indonesien återvände han till Holland och fortsatte ännu
några år inom försvaret. Hans specialitet
blev personaladministration och rekrytering, vilket öppnade vägen till en personalchefskarriär inom Fokker-koncemen.
Nu satt han såsom pensionär i en trivsam
villa i Dordrecht och bjöd vännen från
Sverige på en genever med äggsmörgås.
Det vackra hemmet och den välvårdade
bilen ute på garageinfarten och många
andra detaljer vittnade om att lönen hos
Fokker varit minst sagt anständig och att
pensionen knappast var knaper. Själv var
han nästan oförskämt vältrimmad både
till kropp och själ. Hustrun kunde med sitt
finlemmade, nästan dockaktigt vackra utseende, fastän jämnårig med maken, tas
för en tjugofemåring. stämningen i hemmet strålade av harmoni.
Men någonstans därinne i Piet van
128
Meels själ fanns det något märkligt. Något
som på samma gång var hårt och inkapslat men ändå sårigt och frätande: Minnena från att ha upplevt ett militärt nederlag
och den därpå följande förnedringen.
Minnena från en hel världs undergång.
Visst var han nöjd över att det gått bra för
honom och hans familj i Holland, men det
var ju ändå bara något han tvingats återskapa på ruinerna av sitt tidigare liv. Det
liv som brutalt och oåterkalleligen slagits i
stycken och som aldrig någonsin kunde
komma åter.
Lågmält berättade han om hur de
nederländsk-indiska stridskrafterna dukat under inför de japanska invasionshä-
rarna. För att försvara en arkipelag, som
sträckte sig över ett avstånd motsvarande
sträckan från Irlands sydspets till Kaspiska havet, kunde Nederländska Indien
mönstra en arme av blott 40 000 man, d v
s inte ens hälften av vad det svenska hemvärnet omfattar nu i fredstid.
För försvaret av den viktigaste ön, Java, hade man redan flera år före krigsutbrottet bestämt att dramatiskt höja kvaliteten på armetörbanden och bl a skulle
man sätta upp fem mekaniserade brigader. stridsvagnarna för dessa var sedan
länge bestälJda och betalade – men inte
ännu levererade då det japanska anfallet
kom.
Gamla yrkesmän som vi var, tillbragte
vi en stund med att analysera orsakerna
till försvarets sammanbrott på Java.
-Vi hade en god kvalitet, sade Piet,
men i alldeles otillräcklig mängd. Vårt artilleri var för svagt och vårt luftvärn otillräckligt för att ge vårt infanteri det erforderliga skyddet och understödet.
Själv hade han våren 1942 upplevt den
japanska invasionen i rollen som pjäschef
för en 7,5 cm bergskanon, som 1924levererats från Bofors. I brist på bättre hade
denna pjäs nu satts in i den något för stora
rollen som vanligt fältartilleri.
-Hade vi istället för de verkanssvaga
bergskanonerna haft rejält haubitsartilleri
hade det kanske gått annorlunda – men
det lönar ju sig inte att spekulera. Förresten har jag alltid undrat var våra haubitser
tog vägen.
-Fjärde divisionen A 3, svarade jag
lätt förlägen och då jag såg att han inte riktigt förstod svaret, upprepade och förtydligade jag; De haubitserna du talar om beVar det rätt av Sverige att stödja Japan under andra världskriget
även om det skedde indirekt?
slagtogs av den svenska regeringen våren
1940 och användes för att beväpna fjärde
divisionen vid Wendes artilleriregemente
i Sydsverige. Den tredje divisionen utrustades förresten med haubitser vi tagit från
Siam och vid Göta artilleriregemente i
Göteborg ekiperade man sig med fältkanoner avsedda för Argentina och Siam.
-Då beslagtog väl svenska regeringen
vårt luftvärn också, frågade Piet i ett lätt
plågat tonläge.
-Ja, tyvärr har du rätt, tvingades jag
svara. Två batterier 8 cm kanoner och
trettio automatkanontroppar utrustade
med den världsberömda 40 mm Boforspjäsen, var er andel av all den luftvärnsmateriel vår regering beslagtog i Bofors
1939-40.
-Du vet att anledningen till att general
Ter Poorten kapitulerade var att han saknade medel att luftförsvara Bandung, sade Piet utan att röja några känslor. Japan
var dåförtiden ett ondskans rike, fortsatte
han. Det var rätt att värja sig mot detta ondaimperium, men var det rätt av er i Sverige att stödja dem – även om det skedde
indirekt, frågade Piet. Var det moraliskt
rätt?
-Det här med vapenexport och moral
är lite besvärligt, inte minst nu, svarade
jag undvikande.
-Jag har hört att ni visst har problem
med Bofors, sade Piet, men jag har aldrig
brytt mig om att sätta mig in i de frågorna.
Det verkar mest som om ni lägger krokben för er själva och sedan blir förvånade
och förbannade då ni snubblar.
-Det var ingen dålig analys alls, Piet,
sade jag och tömde generverglaset, som
min värd snabbt åter fyllde på.
-Jaså, sade Piet resignerat, ni tog hand
om siamesernas artilleri också. Det visste
jag inte. De hade också behövt sina kanoner då japanerna kom. Nu blev de liksom
vi ett lätt rov för de erövringslystna nippons söner.
– Jag har upplevt Siam, eller Thailand
som det kallas numera. I drygt tre år spikade jag på japanernas förbannade Burmajärnväg. Jag överlevde men tusenden
och åter tusenden blev kvar där ute i den
grymrna djungeln. Malaria, beri-beri, dysenteri och japanska bajonetter – sätten
att dö var många och plågsamma därnere
längs Burma-järnvägen, sade Piet. Du förstår, sade han, jag kommer aldrig att kunnaförlåta japanerna.
– Jag har ju lite svårt själv, sade jag i ett
försök att markera förståelse. Min svärfar
mördades ju i japansk fångenskap i februari -42 nere på Tarakan.
-Tarakan, sade Piet på sitt säregna,
plågade sätt och hans blick blev åter kvar
där ifjärran. Många blev kvar för evigt på
129
Tarakan, sade han så med oväntad skärpa
i rösten.
-Min svärfar och 218 andra holländska soldater mördade japanerna ombord
på ett fartyg och slängde sedan liken i
vattnet. skeletten ligger kvar på havsbotten i Tarakans hamn, sade jag.
-Ja, sade Piet, jag känner till det där.
Det var en hämnd för att vårt kustarti11eri
lyckades sänka två japanska minsvepare
då de skulle invadera hamnen. Din svärfar var ändå relativt lindrigt lottad, många
andra på Tarakan fick en långsam och
plågsam död. Och dessutom – han hade
ju faktiskt ändå kämpat för sin sak.
Många dog utan att ens kunnat kämpa
emot, de hade bara fått känna maktlösheten och förnedringen.
-Det var ett batteri med moderna 12
cm Bofors-kanoner, som sänkte dejapanska minsveparna vid Tarakan, men min
svärfar var inte med om det. Han var infanterist och hade hand om bevakningen
av batteriet. Han var lika oskyldig till
sänkningarna som kocken och den mördade japanerna också, sade jag.
-När det gällde människoliv var japanerna inte särskilt nogräknade, svarade
Piet på sitt halvt frånvarande sätt. Det
räckte med att någon inte bugade tillräckligt djupt och vördnadsfullt då han eller
hon mötte en japansk soldat. Det kunde
kosta livet. Att tala holländska var förbjudet vid dödsstraff. De lyckliga sköts ihjäl
eller halshöggs -det gick fort. De olyckliga fick magarna uppsprättade med bajonetter eller rådbråkades med gevärskolvar. För dem tog det timmar och ibland
flera dygn att dö under obegripligt svåra
plågor.
-Men det här med atombomben, sade
jag för att byta ämne.
J
130
-Lätt, sade Piet, vi var tusentals fångar,
amerikaner, engelsmän, holländare och
diverse annat, ihopträngda på några prå-
mar på väg uppför Mekong-deltat. Japanerna hade börjat förstå att de skulle förlora kriget och att vi skulle vinna. Nu
tänkte de ta kål på oss på någon undanskymd plats för att bli kvitt besvärande
vittnen och slippa vår hämnd. Genom
atombomben kom deras kapitulation så
snabbt, att de helt enkelt inte kom sig för
eller hann med att döda oss.
-Men de där haubitserna, sade Piet, de
som vi köpt av er men aldrig fick. Finns de
kvar?
-Ja, de ersattes 1944 i Skåne av de
haubitser vi köpte av Hitler och skickades
upp till Östersund, till A 4. Där finns de
väl kvar än idag i någon mobiliseringslada.
-Köpte ni haubitser av nazisterna, frå-
gade Piet i lätt skeptisk ton.
-Inte bara haubitser, sade jag, vi köpte
upp en del av det krigsbyte de tog i Polen.
Materiel som vi levererat och som sedan
föll i tyskarnas hand. Tjeckiska kulsprutegevär, holländska och polska luftvärnsautomatkanoner, österrikiska haubitser,
tyska handgranater. Allt som gick att kö-
pa och som tyskarna var villiga att sälja.
-Var fanns er höga moral då, frågade
Piet.
Jag svarade inte utan tömde min andra
genever under en viss förlägenhet. Äggsmörgåsen smakade inte längre riktigt lika bra, varje tugga växte i min mun. Det
Sverige köpte bl a haubitser av nazisterna under kriget; materiel som
vi levererat och som sedan föll i tyskarnas händer.
var som ordet moral verkade som en slags
jäst och förmådde maten att svälla i munnen. Här satt jag, den bortskämde svensken och tog för mig från hans bord.
Vapenexport, kärnvapen och väpnade
konflikter i en fjärran världsdel. Visst är
det självklart lätt att tycka man har rätt,
särskilt om man tillhör det utvalda svenska folket, som två världskrig gått förbi,
men är det alltid rätt att tycka det som verkar så självklart och lätt?