Stellan Bojerud; Sovjetmaffian
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STELLAN BOJERUD:
Sovjetmaffian
I
sin vittberömda bok ”Okänd Soldat”
låter författaren Väinö Linna den
luttrade majoren Sarastie utbrista:
”Det är tur att det finns yrken som militä-
rens och fångvaktarens. Annars skulle de
vara kriminella. Det är bara slumpen som
avgör på vilken sida gallret de står och
glor”.
Arkadij Vaksberg: Sovjetmaffian. Norstedts 1991
Den iakttagelse Linna låter romanens
major förmedla, har dock den begränsningen att den saknar relevans inom hela
den sfär, som kallas det socialistiska systemet. Där har slumpvalet ersatts av skurkaktigheten som rekryteringsnorm till statens fiskala ämbeten, medan vanligt folk
kastas i fängelse eller skickas till straffarbetsläger på slumpmässiga grunder.
Den 13 november 1947 publicerade
den franska kommunistiska veckotidningen Les Lettres Franraises ett angrepp
mot den i USA avhoppade förre medlemmen av en sovjetisk handelskommission,
Viktor Kravtjenko, vilket ledde till en av
samtiden mycket uppmärksammad rättegång i Paris. Skälet till den kommunistiska ilskan var att Kravtjenko tidigare
skrivit boken ”Jag valde friheten’ (svensk
översättning 1948) om sina upplevelser
av maktövergrepp och korruption inom
det sovjetiska ”arbetare- och bondeparadiset”. Efter rättegången publicerade
Kravtjenko ytterligare en bok, ”Jag valde
rättvisan’, vilken utkom på svenska 1950.
I denna staplade han ytterligare bevismaterial och påvisade ånyo sovjetsystemets
omänsklighet. I Sverige blev reaktionen
blandad: ”Det Kravtjenko talar om berör
ju förfluten tid, utrensningarna på 1930-
-……………___ . – ,_ —
talet är ju bara historia! Det är säkert
bättre nu!”
Som bekräftelse på bättre tider kom
meddelandena om Stalins död och Berijas avrättning. Chrusjtjov höll i hemlighet
inför partikongressen sin berömda vidräkning med Stalin-epokens skändligheter. Men lite betänkligt föreföll det dock
när Boris Pasternak 1958 tvingades tacka
nej till Nobelpriset i litteratur. 1970 utkom på svenska ”Mitt vittnesbörd’ av
Anatolij Martjenko, som dessförinnan
1967 utspritts som samizdat. Den svenska reaktionen förmärktes knappast: ”Det
Martjenko talar om berör ju förfluten tid,
förtrycket på 1950-talet är ju bara historia! Det är säkert bättre nu!”
1970 erhöll Alexander SolzJenitsyn
Nobelpriset i litteratur, främst för det omfattande verket om ”Gulag-arkipelagen”,
och tvingades därefter 1974 i landsflykt.
Reaktionen blev den vanliga: ”Det Solzjenitsyn talar om berör ju förfluten tid och
är ju bara historia! Det är säkert bättre
nu!”
Visst hade upphöjandet av Andrej Sacharov till mottagare av Nobels fredspris
1975 och den därpå följande ”Sacharovhearingen” i Köpenhamn påvisat fortsatt
förtryck och korruption, men med till synes bibehållen värdighet kysste även västpolitiker kinderna på Brezjnev, Andropov och Tjernenko: ”Det Sacharov talar
om berör ju förfluten tid och är ju bara
historia! Det är säkert bättre nu!”
Så kom då ”Gorbatjov den Gode” och
hela västvärlden jublade. Nu var väl ändå
Sovjetunionen slutligen rentvättad från
alla illvilliga anklagelser och 1983 meddelade självaste statsministern Ingvar
Carlsson att socialismen ingalunda var
underlägsen i fråga om att skapa verkligt
178
välstånd. Sverige fortsatte att stödja allehanda kommunistiska regimer världen
över.
Utgången av augusti-kuppen 1991
måste ha mottagits med ytterst blandade
känslor av anhängarna till ”kålsuparteorin”, eftersom det samhällssystem som
upplevdes såsom ett alternativ till den demokratiska marknadsekonomin, föll
samman inför betraktarens ögon. Med
sovjetstaten föll även myterna. Den om
gode Lenin – instiftaren av hemliga polisen (fjeckan) 1917 och strafflägren i Solovetsk, den om busen Stalin, som vantolkade den ädle Lenins läror och anbefallde
stora utrensningarna. Vidare myterna om
den liberale Chrusjtjov och ”avspänningens ursprunglige arkitekt” Brezjnev. Glasnostflödade över golven i Kreml.
Nyligen utkom Arkadij Vaksberg med
boken ”Sovjetmaffian”, vilken är en skarp
vidräkning med Leonid Brezjnevs och
Jurij Andropovs Sovjetunion. Medan
Andropov framstår som oegennyttig men
otillräcklig maffiafiende, avslöjas
Brezjnev och dennes svärson Jurij Tjurhanov jämte ett stort antal politiska koryfeer ute i republikerna som mutkolvar av
värsta sort. Mellan sovjetpolitiker och
gangster sätts likhetstecken.
Vaksberg (född 1933) utbildade sig till
juris doktor vid universitetet i Moskva
och verkade som advokat, men främst
som publicist, vilket ingalunda var någon
ofarlig sysselsättning. ”Ditt avskum, ditt
as, ditt judearsle, knip din snuskiga käft,
annars får du ångra det och då är det försent. Sluta upp med att slaska i din stinkande sionisttidning och håll käft om du
vill leva. Jag hörde dig på Biblioteket för
utländsk litteratur när du satte griller i
huvudet på ärliga ryska människor och
dillade om maffian. Det är ni, era sketna
judisar, som är maffia, och du ger fan i att
förtala partiet och vårt älskade fosterland,
och om det stjäls så är det hos er judisar,
och det är bara rätt och riktigt. Ge fan i
partiet, säger jag, ge fan i vårt älskade fosterland som inte är ditt, du skall ge fan i
vårt fosterland, annars skall du få hänga
som ett djävla kadaver – – -” löd en av de
många varningar han fick. Likväl vågade
han ändå utge denna bok.
Den demokratiska världen är inte förskonad från gangster- och bossvälde, utan
en ständig kamp förs mellan positiva samhällskrafter och de illegala syndikaten.
Ibland lyckas de onda krafterna infiltrera
samhällsstrukturerna. Det är likadant i
den socialistiska världen, men eftersom
allt är förstatligat finns det ingen fri marknad, som kan perverteras. Även detta
måste följaktligen ske i statlig regi. Vaksberg påvisar hur de ledande männen i
sovjetstaten förvandlas till tredje klassens
gangsters, vilka tilldelats uppgiften att
hålla vakt medan maffian systematiskt utplundrar folket samt hur varuknappheten
medvetet framkallas i syfte att driva upp
priserna och därmed berika dem, som
förfogar över de åtråvärda resurserna.
Han visar på hur mutsystemen fungerar.
Det rör sig inte om några futtiga rubler,
utan mer sofistikerade gåvor: Friplats på
universitet och förtur tilllägenhet för barnen. Begärliga och svåråtkomliga tomtmarker på semesterorter. Exemplen är
många.
I mångt och mycket påminner det sovjetsystem Vaksberg avslöjar om ett
schackspel, där bondeoffer är ett av de
vanligaste dragen. Men en viktig undantagsregel, som skiljer sovjetspelet från
vanligt schackspel, är rätten att fortlöpande kunna byta karaktär pä pjäserna och
utkora en ny kung, vilket gör att spelet
aldrig får något slut. Lägg därtill att antalet pjäser är till synes obegränsat.
Den 13 december 1984 gjorde den
dåvarande sovjetledaren Konstantin Tjernenko ett bondeoffer och kastade mafioson och inrikesministern Nikolaj Sjtjolokov till vargarna. Denne valde att lämna
livet för egen hand, efterlämnande ett
brev till Tjernenko av följande lydelse:
”Jag ber Er att förhindra att kälkborgerligt förtal av mig får husera fritt, något
som på icke önskvärt sätt skulle skada ledares auktoritet på olika nivåer, vilket alla
på sin tid fick känna av, ända tills den
oförglömlige Leonid lljitj (Brezjnev) tillträdde”. Överåklagaren Katusev fällde
om Sjtjolokov följande eftermäle: ”Han
var ett barn av sin tid, inte bättre och förmodligen inte sämre än många andra av
den tidens oligarkiska konstellationer.
Enda skillnaden var egentligen att man
lyckades avslöja Sjtjolokov medan några
av hans samtida fick ett annat öde – de
dog en naturlig död och vilar ifrid på Nya
Jw1gfruklostrets kyrkogård. En och annan lever som pensionär, gnisslar med
löständerna och svär över perestrojkan
och männen som hittat på den.”
179
Kommunistpartiet har upplösts och
sovjetstaten fallit sönder. Men vem har
ännu lyckats lösa upp den sovjetiska maffian? Efter att ha läst Vaksberg, måste
man fråga sig om det finns något reellt
hopp om förändringar i det forna sovjetväldet. Hoppet för vanligt folk skulle då
bestå i att det för människor trots allt går
att leva även under maffiavälde – så länge
man accepterar dess regler. I ett sådan
samhälle förvandlas samhällets tjänare
såsom åklagare och poliser till underbetalda lakejer, som för sin bärgning är beroende av maffians sportler. Det blir- för
att tala med Sarastie – inte frågan om vilken sida gallret människan skall stå och
glo, utan om hon skall vara kriminell med
eller utan uniform. I ett sådan samhälle
förbehålls fängelserna för en kategori –
nämligen dem, som förbryter sig mot
maffians oskrivna lagar.
Vilket öde väntar då våra grannar i
öster och den orädde Arkadij Vaksberg?
Därom vet vi intet, men förmodligen
kommer blöta kindpussar att hälsa de nya
makthavarna i öst och reaktionen förbli
den vanliga: ”Det Vaksberg talar om är ju
bara historia! Det är säkert bättre nu!”
Sovjetmaffian
I
sin vittberömda bok ”Okänd Soldat”
låter författaren Väinö Linna den
luttrade majoren Sarastie utbrista:
”Det är tur att det finns yrken som militä-
rens och fångvaktarens. Annars skulle de
vara kriminella. Det är bara slumpen som
avgör på vilken sida gallret de står och
glor”.
Arkadij Vaksberg: Sovjetmaffian. Norstedts 1991
Den iakttagelse Linna låter romanens
major förmedla, har dock den begränsningen att den saknar relevans inom hela
den sfär, som kallas det socialistiska systemet. Där har slumpvalet ersatts av skurkaktigheten som rekryteringsnorm till statens fiskala ämbeten, medan vanligt folk
kastas i fängelse eller skickas till straffarbetsläger på slumpmässiga grunder.
Den 13 november 1947 publicerade
den franska kommunistiska veckotidningen Les Lettres Franraises ett angrepp
mot den i USA avhoppade förre medlemmen av en sovjetisk handelskommission,
Viktor Kravtjenko, vilket ledde till en av
samtiden mycket uppmärksammad rättegång i Paris. Skälet till den kommunistiska ilskan var att Kravtjenko tidigare
skrivit boken ”Jag valde friheten’ (svensk
översättning 1948) om sina upplevelser
av maktövergrepp och korruption inom
det sovjetiska ”arbetare- och bondeparadiset”. Efter rättegången publicerade
Kravtjenko ytterligare en bok, ”Jag valde
rättvisan’, vilken utkom på svenska 1950.
I denna staplade han ytterligare bevismaterial och påvisade ånyo sovjetsystemets
omänsklighet. I Sverige blev reaktionen
blandad: ”Det Kravtjenko talar om berör
ju förfluten tid, utrensningarna på 1930-
-……………___ . – ,_ —
talet är ju bara historia! Det är säkert
bättre nu!”
Som bekräftelse på bättre tider kom
meddelandena om Stalins död och Berijas avrättning. Chrusjtjov höll i hemlighet
inför partikongressen sin berömda vidräkning med Stalin-epokens skändligheter. Men lite betänkligt föreföll det dock
när Boris Pasternak 1958 tvingades tacka
nej till Nobelpriset i litteratur. 1970 utkom på svenska ”Mitt vittnesbörd’ av
Anatolij Martjenko, som dessförinnan
1967 utspritts som samizdat. Den svenska reaktionen förmärktes knappast: ”Det
Martjenko talar om berör ju förfluten tid,
förtrycket på 1950-talet är ju bara historia! Det är säkert bättre nu!”
1970 erhöll Alexander SolzJenitsyn
Nobelpriset i litteratur, främst för det omfattande verket om ”Gulag-arkipelagen”,
och tvingades därefter 1974 i landsflykt.
Reaktionen blev den vanliga: ”Det Solzjenitsyn talar om berör ju förfluten tid och
är ju bara historia! Det är säkert bättre
nu!”
Visst hade upphöjandet av Andrej Sacharov till mottagare av Nobels fredspris
1975 och den därpå följande ”Sacharovhearingen” i Köpenhamn påvisat fortsatt
förtryck och korruption, men med till synes bibehållen värdighet kysste även västpolitiker kinderna på Brezjnev, Andropov och Tjernenko: ”Det Sacharov talar
om berör ju förfluten tid och är ju bara
historia! Det är säkert bättre nu!”
Så kom då ”Gorbatjov den Gode” och
hela västvärlden jublade. Nu var väl ändå
Sovjetunionen slutligen rentvättad från
alla illvilliga anklagelser och 1983 meddelade självaste statsministern Ingvar
Carlsson att socialismen ingalunda var
underlägsen i fråga om att skapa verkligt
178
välstånd. Sverige fortsatte att stödja allehanda kommunistiska regimer världen
över.
Utgången av augusti-kuppen 1991
måste ha mottagits med ytterst blandade
känslor av anhängarna till ”kålsuparteorin”, eftersom det samhällssystem som
upplevdes såsom ett alternativ till den demokratiska marknadsekonomin, föll
samman inför betraktarens ögon. Med
sovjetstaten föll även myterna. Den om
gode Lenin – instiftaren av hemliga polisen (fjeckan) 1917 och strafflägren i Solovetsk, den om busen Stalin, som vantolkade den ädle Lenins läror och anbefallde
stora utrensningarna. Vidare myterna om
den liberale Chrusjtjov och ”avspänningens ursprunglige arkitekt” Brezjnev. Glasnostflödade över golven i Kreml.
Nyligen utkom Arkadij Vaksberg med
boken ”Sovjetmaffian”, vilken är en skarp
vidräkning med Leonid Brezjnevs och
Jurij Andropovs Sovjetunion. Medan
Andropov framstår som oegennyttig men
otillräcklig maffiafiende, avslöjas
Brezjnev och dennes svärson Jurij Tjurhanov jämte ett stort antal politiska koryfeer ute i republikerna som mutkolvar av
värsta sort. Mellan sovjetpolitiker och
gangster sätts likhetstecken.
Vaksberg (född 1933) utbildade sig till
juris doktor vid universitetet i Moskva
och verkade som advokat, men främst
som publicist, vilket ingalunda var någon
ofarlig sysselsättning. ”Ditt avskum, ditt
as, ditt judearsle, knip din snuskiga käft,
annars får du ångra det och då är det försent. Sluta upp med att slaska i din stinkande sionisttidning och håll käft om du
vill leva. Jag hörde dig på Biblioteket för
utländsk litteratur när du satte griller i
huvudet på ärliga ryska människor och
dillade om maffian. Det är ni, era sketna
judisar, som är maffia, och du ger fan i att
förtala partiet och vårt älskade fosterland,
och om det stjäls så är det hos er judisar,
och det är bara rätt och riktigt. Ge fan i
partiet, säger jag, ge fan i vårt älskade fosterland som inte är ditt, du skall ge fan i
vårt fosterland, annars skall du få hänga
som ett djävla kadaver – – -” löd en av de
många varningar han fick. Likväl vågade
han ändå utge denna bok.
Den demokratiska världen är inte förskonad från gangster- och bossvälde, utan
en ständig kamp förs mellan positiva samhällskrafter och de illegala syndikaten.
Ibland lyckas de onda krafterna infiltrera
samhällsstrukturerna. Det är likadant i
den socialistiska världen, men eftersom
allt är förstatligat finns det ingen fri marknad, som kan perverteras. Även detta
måste följaktligen ske i statlig regi. Vaksberg påvisar hur de ledande männen i
sovjetstaten förvandlas till tredje klassens
gangsters, vilka tilldelats uppgiften att
hålla vakt medan maffian systematiskt utplundrar folket samt hur varuknappheten
medvetet framkallas i syfte att driva upp
priserna och därmed berika dem, som
förfogar över de åtråvärda resurserna.
Han visar på hur mutsystemen fungerar.
Det rör sig inte om några futtiga rubler,
utan mer sofistikerade gåvor: Friplats på
universitet och förtur tilllägenhet för barnen. Begärliga och svåråtkomliga tomtmarker på semesterorter. Exemplen är
många.
I mångt och mycket påminner det sovjetsystem Vaksberg avslöjar om ett
schackspel, där bondeoffer är ett av de
vanligaste dragen. Men en viktig undantagsregel, som skiljer sovjetspelet från
vanligt schackspel, är rätten att fortlöpande kunna byta karaktär pä pjäserna och
utkora en ny kung, vilket gör att spelet
aldrig får något slut. Lägg därtill att antalet pjäser är till synes obegränsat.
Den 13 december 1984 gjorde den
dåvarande sovjetledaren Konstantin Tjernenko ett bondeoffer och kastade mafioson och inrikesministern Nikolaj Sjtjolokov till vargarna. Denne valde att lämna
livet för egen hand, efterlämnande ett
brev till Tjernenko av följande lydelse:
”Jag ber Er att förhindra att kälkborgerligt förtal av mig får husera fritt, något
som på icke önskvärt sätt skulle skada ledares auktoritet på olika nivåer, vilket alla
på sin tid fick känna av, ända tills den
oförglömlige Leonid lljitj (Brezjnev) tillträdde”. Överåklagaren Katusev fällde
om Sjtjolokov följande eftermäle: ”Han
var ett barn av sin tid, inte bättre och förmodligen inte sämre än många andra av
den tidens oligarkiska konstellationer.
Enda skillnaden var egentligen att man
lyckades avslöja Sjtjolokov medan några
av hans samtida fick ett annat öde – de
dog en naturlig död och vilar ifrid på Nya
Jw1gfruklostrets kyrkogård. En och annan lever som pensionär, gnisslar med
löständerna och svär över perestrojkan
och männen som hittat på den.”
179
Kommunistpartiet har upplösts och
sovjetstaten fallit sönder. Men vem har
ännu lyckats lösa upp den sovjetiska maffian? Efter att ha läst Vaksberg, måste
man fråga sig om det finns något reellt
hopp om förändringar i det forna sovjetväldet. Hoppet för vanligt folk skulle då
bestå i att det för människor trots allt går
att leva även under maffiavälde – så länge
man accepterar dess regler. I ett sådan
samhälle förvandlas samhällets tjänare
såsom åklagare och poliser till underbetalda lakejer, som för sin bärgning är beroende av maffians sportler. Det blir- för
att tala med Sarastie – inte frågan om vilken sida gallret människan skall stå och
glo, utan om hon skall vara kriminell med
eller utan uniform. I ett sådan samhälle
förbehålls fängelserna för en kategori –
nämligen dem, som förbryter sig mot
maffians oskrivna lagar.
Vilket öde väntar då våra grannar i
öster och den orädde Arkadij Vaksberg?
Därom vet vi intet, men förmodligen
kommer blöta kindpussar att hälsa de nya
makthavarna i öst och reaktionen förbli
den vanliga: ”Det Vaksberg talar om är ju
bara historia! Det är säkert bättre nu!”