Sten Niklasson: Den gåtfulle byggaren

”Jag önskar för evigt förbli en gåta för mig själv och för andra”.  Så skrev han, Ludvig II av Bayern, vars livsöde inte upphör att fascinera, och vars fantastiska byggnadsverk besökts av femtio miljoner människor sedan de öppnades för allmänheten.

Ludvig föddes den 25 augusti 1845 som förste son till kronprins Maximilian och dennes undersköna hustru, Marie av Preussen. När Ludvig var två och ett halvt år gammal tvangs hans farfar, kung Ludvig I, att abdikera. Skälet var den skandal som dennes passionerade förbindelse med dansösen och äventyrerskan Lola Montez gett upphov till.

Den unge Ludvig var nu kronprins och skulle beredas för sin kommande uppgift som Bayerns kung. Ett tidigt fotografi visar honom som en skägglös yngling med vek mun, bortvänd, något drömsk blick och ett mörklockigt hårsvall på ömse sidor om mittbenan. Men snart skulle hovmålarna idolisera honom som en militärisk gestalt i paraduniform med ett kraftfullt ansikte, örnblick och jättelika svarta mustascher.

Ludvigs privata dagbok, som publicerades 1925, ger ovedersägliga belägg för kungens homosexuella läggning och utgör ett rörande vittnesbörd om den inre kamp som denna insikt medförde. I ett av sina slott inredde han ett rum i orientalisk stil, där han, utstyrd som sultan och liggande på en divan, lät sig underhållas av vackra unga stallpojkar,som nakna dansade kring springbrunnen.

Redan som yngling hade Ludvig fängslats av Richard Wagners musikdramatik. När han tillträtt tronen, skickade han ett fotografi av sig själv samt en rubinring till kompositören och bad denne komma till München. Wagner, som var i ständig penningknipa, var inte sen att hörsamma inbjudningen. Han beskrev sitt första möte med Ludvig så här:”Idag träffade jag honom. Han är så skön och klok, så själfull och ädel, att jag fruktar att hans liv kommer att förflyktigas som en gudomlig dröm i denna tarvliga värld”.

Under de närmast följande åren fick staden ställning som Europas musikaliska centrum. Här fick flera av Wagners operor premiär. De påkostade uppsättningarna hade finansierats av Ludvig.

Wagners extravaganta leverne och förkärlek för utländska artister gav upphov till betydande antagonism i Bayern. Mot sin vilja tvangs Ludvig be Wagner lämna München. Han fortsatte emellertid sitt generösa stöd, inte minst till kompositörens fleråriga arbete med Niebelungsringen. Påståendet att Wagners framgångar varit omöjliga utan Ludvigs stöd är ingen överdrift. Privat kallade Wagner sin välgörare för ”Parsifal” och hade säkert Ludvigs starka identifikation med den kvalfyllde Graalriddaren i sinnet, när han skrev sin sista opera just på detta tema.

1866 gick Bayern i krig mot Preussen på Österrikes sida. Det svidande nederlaget i kriget skakade Bayerns självkänsla i grunden. Ludvig blev i praktiken en vasallkung utan egentlig makt. Djupt sårad och besviken drog han sig tillbaka till sina slott, där han ostörd av den krassa verkligheten kunde skapa sig en fantasivärld, i vilken han fortfarande var kung av Guds nåde.

1869 lades grundstenen till det byggnadsverk som kommit att särskilt förknippas med Ludvigs drömvärld, och som blivit arketypen för sagoboksillustratörernas bilder av kungaslott. Ritningarna hade typiskt nog utformats med hjälp av scenografen Christian Jank. Neuschwanstein byggdes i gotisk stil med spetsbågar, ribbvalv och tornspiror högt ovanför Pollaravinen nära det slott, där Ludvig tillbringat sin uppväxt. Det var ämnat som en starkt romantiserad kopia av Graalborgen, där tronsalen skulle hysa själva graalen.

I Wettersteinbergen lät Ludvig bygga ett alpint jaktslott i trä med namnet Königshaus am Schachen. Dit inviterade han imaginära furstekollegor på middagar, och i dess omgivningar lät han sig köras omkring på nattliga slädfärder, iförd historiska kostymer.

Det minsta av de slott Ludvig lät bygga, Schloss Linderhof, ligger i Grschwangdalen och är det enda av kungens byggnadsverk som helt färdigställdes. Det blev under många år Ludvigs favoritresidens.

Några mil öster om München ligger sjön Chiemsee med en skogklädd ö som kallas Herreninsel. Här lät Ludvig efter flera års förberedelser bygga praktslottet Herrenchiemsee. Hans namne Ludvig XIVs slott i Versailles var förebild. Ludvigs avsikt var att överträffa huvudbyggnaden i Versailles, såväl i storlek som prakt. Herrenchiemsee nyttjades dock inte för de avsedda ceremoniella ändamålen under Ludvigs livstid. Själv bodde kungen i privatvåningen endast vid ett enda tillfälle.

1883 förvärvade Ludvig borgruinen Burg Falkenstein, som ligger på 1 280 meters höjd nära Neuschwanstein. Tanken var att här uppföra ytterligare ett gotiskt slott med tinnar och torn. Planerna förverkligades aldrig. Det fanns ytterligare fantasifulla byggplaner som inte blev realiserade, bland dem ett kinesiskt sommarslott ritat efter en förebild i Beijing.

Till följd av de många kostsamma projekten hade kungen dragit på sig betydande skulder. Han tvangs till slut be regeringen ställa borgen för ett nödlån om sex miljoner gulden för att kunna amortera sina andra lån. Regeringen gav motvilligt med sig men hade fått nog av kungens vidlyftiga projekt och beslutade vidta extraordinära åtgärder.

Den 9 juni 1886 omyndigförklarades Ludvig II genom ett unikt regeringsbeslut som saknade formellt stöd i Bayerns konstitution. Kungen förklarades obotligt sinnesjuk av ett läkarlag lett av Obermedizinalrat Bernard von Gudden, dock utan att ha blivit undersökt. Diagnosen, som talade om ”neurotisk skygghet och besynnerliga fantasier”, grundades enbart på vittnesmål om Ludvigs uppträdande som samlats in från anställda vid hovet och politiska fiender. Det anses numera klarlagt att flera av dessa berättelser erhållits genom mutor och hot. Kejsarinnan Elisabeth av Österrike uttalade vad många som kommit i kontakt med Ludvig ansåg: ”Kungen var inte galen, han var bara en excentrisk människa, som levde i en drömvärld. De borde ha behandlat honom med större välvilja och besparat honom ett så fruktansvärt slut.”

Ludvig placerades i husarrest i Neuschwanstein. En stor folkmassa med kungatrogna medborgare samlades utanför slottet för att skydda kungen och vid behov eskortera honom över gränsen, men Ludvig vägrade flytta sig. Situationen blev hotfull.

Ludvig utfärdade en proklamation, som trycktes i Bamberger Zeitung den 11 juni, men upplagan beslagtogs på order av regeringen som fruktade att dess spridning skulle ge upphov till upplopp bland befolkningen. Så här skrev den inspärrade kungen:

”Prins Luitpold har för avsikt att mot min vilja överta regentskapet över landet, och min hittillsvarande regering har, genom falska påståenden rörande min hälsa, bedragit mitt älskade folk och förbereder högförräderi….Jag uppmanar varje lojal bayrare att förena sig med mina trogna anhängare för att avvärja det planerade förräderiet mot Kungen och fäderneslandet.”

Klockan fyra på morgonen den 12 juni greps kung Ludvig av vakter och fördes till slottet Berg vid sjön Starnberg (på den tiden kallad Würm) söder om München.

På eftermiddagen följande dag bad Ludvig professor von Gudden att ledsaga honom på en promenad. Det var en regnig dag och herrarna bar överrock, hatt och paraply. Von Gudden beordrade vakterna att stanna kvar i slottet. De två männen återvände aldrig. Deras döda kroppar återfanns några timmar senare flytande i vattnet vid strandkanten. Överrockarna och paraplyerna låg på stranden. Kungens klocka hade stannat på sex minuter i sju. På den plats i sjön, där kropparna hittades, står idag ett minneskors. Mysteriet om vad som faktiskt hände lär aldrig lösas.

Ludvig II var populär bland sina undersåtar. Fortfarande betraktas han med respekt och värme av bayrarna, som kallar honom Unser Kini eller alternativt Märchenkönig.  Talrika och aktiva Ludvig II-föreningar vårdar kungens minne. För en gästande utlänning i Bayern är det inte ens idag tillrådligt att bringa Ludvig IIs påstådda galenskap på tal.

Kanske hade poeten Paul Verlaine rätt, när han kallade Ludvig II av Bayern ”den ende verklige kungen under sitt århundrade”.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör