Sten Niklasson: Den gudlöse ingenjören

Pontoppidan låter som namnet på en sagofigur. Det tyckte säkert också innehavaren av namnet. Som den rebell han var, kallade han latiniseringen av sitt urgamla danska familjenamn ”Broby” ( lat. Pons Oppidum) en ”löjeväckande påfågelsdekoration”.

Henrik Pontoppidan föddes 1857 i en jylländsk släkt som i många generationer producerat landsortspräster. I tonåren lämnade han med stor lättnad det religiöst instängda livet på landet och inledde en ingenjörsutbildning vid Köpenhamns Polytekniska Institut. Nitton år gammal anmälde han sig som deltagare i en expedition till Grönland med ambitionen att göra sig ett namn som forskningsresande, men han ratades till förmån för en annan student. I sin besvikelse avbröt han sin utbildning i förtid, men skulle aldrig släppa sin lystnad efter ära och framgång. Ironiskt nog förolyckades rivalen under expeditionen till Arktis, medan Pontoppidan skulle bli berömd som nyskapande författare och den mest originelle påskyndaren av modernismens genombrott i Danmark.

Detta litterära trendbrott byggde på nya och banbrytande idéer som importerats från tänkare som Darwin, Nietzsche, Mill och Hegel, och som framför allt delgavs en dansk publik av författarna Jens Peder Jacobsen och Georg Brandes. Esteten Jacobsen publicerade 1880 romanen Niels Lyhne, som är en storartad och närmast fanatisk argumentation för en ateistisk livshållning. Brandes föreläsningar och litteraturkritik kom att inspirera en hel generation skandinaviska författare. Också han var ateist och skulle mot slutet av sitt liv skriva en bok med titeln Jesus – en myt (1925) helt i Nietzsches anda. Båda dessa danska stilikoner förekommer lätt igenkännbara i Pontoppidans verk, framför allt i den sexhundrasidiga romanen Lykke-Per (1898-1904), vilken av många anses vara hans mest läsvärda. Jacobsen skildras där som en sjuklig poet vid namn Enevoldsen, medan Brandes är den dominante juden Dr Nathan, som ibland ges öknamnet Dr Satan.

Huvudpersonen i den delvis självbiografiska romanen heter Per Sidenius. I likhet med författaren växer denne upp i en stramt religiös prästfamilj. I motsats till sina kuvade tio syskon, vilka fromt stannar hemma och läser sina böner, smiter Per ut för att åka släde och flörta med flickor. När det en höstdag uppdagas att han pallat äpplen från en trädgård i byn, blir han av sin stränge far varnad för att han kan komma att sluta som bibelns Kain, som Gud dömde till evig oro. Sexton år gammal flyr Per den livsfientliga fångenskapen i familjen, fylld av tvivel på religionens straffande gud. Precis som författaren inleder han studier vid Köpenhamns Polytekniska Institut.

Pers fortsatta liv har likheter med Kains bibliska öde. Han vandrar, söker och misslyckas ständigt att finna själslig ro. Hans liv påminner också om huvudpersonen i bröderna Grimms saga Lykke-Hans, som övertalas att byta sitt guld mot en häst, hästen mot en ko, kon mot en gris o.s.v. tills han förlorat allt utom lyckan att vara fri från allt materiellt.

Pers flackande liv påverkas starkt av bokens andra huvudperson, den komplexa, livsbejakande och djupt intellektuella Jakobe Salomon, arvtagerska till sin judiska familjs förmögenhet. Den tjugotreåriga Jakobe, som plågas av antisemitiska kommentarer från omgivningen, avvisar först högdraget Pers närmanden, men blir efterhand mot sin vilja attraherad av honom. Han är lång, blåögd, ivrig och full av ambitiösa idéer. För den urbana Jakobe framstår han med sina provinsiella manér som ett troll ur en nordisk saga. Det står snart klart för läsaren att de två oroliga själarna förenas i sin avsky för kyrkan, sin starka ateism och den gemensamma känslan av att vara styrda av opåverkbara ting som ursprung, ras och familjeband. Deras förbindelse är på samma gång erotiskt passionerad och intensivt själslig.

Jakobe ironiserar över de kristnas dödsångest och slavmoral. Så här skriver hon i ett brev till Per:

”Min främsta invändning mot de kristnas fåfänga strävan efter evigt liv är att den berövar detta liv dess innerlighet och skönhet. Om man ser vår jordiska existens enbart som en kostymrepetition inför den verkliga föreställningen, vad kvarstår då av livets festglädje?”

Pers och Jakobes relation resulterar i en förlovning som dock bryts av den rastlöse Per. Han reser till de österrikiska Alperna för att begrunda sin oförmåga att slå sig till ro. Dit kommer också utan förvarning Jakobe. Deras tid tillsammans i bergen kulminerar i en fördjupad gemenskap, fri från skam och konventionens band. Men läsaren anar att samvaron är dömd att definitivt upphöra.

Mot romanens slut lever Per och Jakobe skilda liv. Per har valt en eremittillvaro på landsbygden i norr, medan Jakobe bor i Köpenhamn, där hon grundat en skola för fattiga barn. I samband med sin mors död, börjar Per åter grubbla kring sin ateism och sin oförmåga att nå lycka, trygghet och framgång.  I sitt vankelmod ber han till slut Gud att förlåta honom hans religiösa avsägelse. Men bara något femtiotal sidor senare byter han fot igen och konstaterar att han inte känner sig hemma, vare sig i Sideniusfamiljens kvävande gudstro, eller i Salomonfamiljens världstillvända tillvaro. Men han känner sig tvungen att ta ställning och ”svära antingen korset eller champagnen trohet”.

Jakobe lyckas till skillnad från Per hantera sin gudsförnekelse utan att hamna i tvivel och skuld. Den hjälper henne in i den världsliga tillvaron, tvingar henne inte ut ur den. Hon finner en väg till lyckan genom att trotsa den tro som gör den verkliga världen till en syndfull plats, som man måste avstå från för att få del av religionens löften om Guds nåd och evigt liv efter döden.

Under sina livs skiften kommer Per och Jacobe fram till olika tolkningar av begreppet ”lycka”. Jacobe blir lycklig och Per olycklig.

Henrik Pontoppidans litterära verk omfattar två andra uppmärksammade romaner. Det forjættede land (1891-95) skildrar en svärmisk man med drömmen att bli predikant i landsorten och slutar med huvudpersonens självbedrägeri och galenskap.

I en bitter uppgörelse med Danmark i början av 1900-talet, De dødes rige (1912-16) skildrar Pontoppidan ett land, där de politiska idealen vittrat sönder, ohejdad kapitalism råder och konsten prostituerats. I romanens centrum förekommer en sjuklig ung man med sin hopplösa kärlek och sina resultatlösa reformplaner. Han bär tydliga drag av författaren själv.

Pontoppidan skrev också en lång rad korta berättelser och debattinlägg. Hans novell Isbjørnen (1887) beskriver konfrontationen mellan en frispråkig grönländsk kyrkoherde och trångsynta danska landsortspräster. Den gamle Adam (1890) handlar om mäns kvinnoskräck och sexualitetens väsen. Både den novellen och hans anmälan av Viggo Stuckenbergs Messias ett år tidigare skrevs anonymt under pseudonymen ”Urbanus”. Båda alstren ansågs vara hädiska och gav upphov till rättsliga åtgärder, dock inte mot Pontoppidan som erkänt författarskapet, utan mot Georg Brandes bror Ernst, som i egenskap av tidningsman publicerat dem. Ernst dömdes i högsta instans till 300 kronor i böter men tog illa vid sig och begick självmord 1892.

Henrik Pontoppidan blev 86 år gammal och skrev, trots allvarlig syn- och hörselnedsättning, samhällskritiska artiklar ända in i det sista. Under sina sista tio år lät han publicera två versioner av sina memoarer, i vilka han analyserar sin personliga utveckling som människa och skribent.

Hans stil som författare har ansetts tvetydig och svårgenomtränglig. Exemplen är många på att både socialister och liberaler hittat stöd för sina åsikter i hans texter. Men det gör honom också till en av den skandinaviska litteraturens mest intressanta och omdiskuterade författare. 1917 belönades han med ett delat Nobelpris i litteratur för sina ”äkta skildringar” av modernt liv i Danmark.

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör