Sten Niklasson: Den nordiska gudinnan

I slutet av februari 1920 återvände den svenske upptäcktsresanden Eric von Rosen till Stockholm från en expedition till Sydamerika. En häftig snöstorm omöjliggjorde hans hemresa till familjegodset Rockelstad med bil eller tåg. Välbeställd som han var, vände han sig då till flygbolaget Svensk Lufttrafik för att hyra ett flygplan. Inte mindre än tre tillfrågade piloter vägrade emellertid att lyfta med hänvisning till det extrema vädret. Den fjärde, däremot, accepterade, eftersom han var i stort behov av pengar. Han var av tysk härkomst och hade under första världskriget blivit dekorerad som framgångsrik chef för jaktflygeskadern Manfred von Richthofen. Då det fredsfördrag som efter kriget ingåtts i Versailles innebar att det tyska flygvapnet upplösts och civilflyget kraftigt begränsats, hade han, i likhet med många andra tyska piloter, blivit arbetslös och därför sökt sig till Sverige för att hitta nya uppgifter. Hans namn var Hermann Göring, och han var tjugosju år gammal.

Efter en äventyrlig flygning, under vilken Göring flera gånger tappade orienteringen i snöyran, landade äntligen planet på isen framför godset. Byggnaden hade av den riddarromantiske von Rosen inretts som en medeltida borg med vapen, jakttroféer och rustningar. Detta uppskattades högeligen av Göring, som vuxit upp i liknande miljöer. Medan familjen och Göring värmde sig vid brasen i den stora öppna spisen, kom en lång, blond kvinna nerför halltrappan. När hon vände sig mot Göring och log, såg han en nordisk gudinna framför sig. Kvinnan var den vackra och excentriska Carin von Kantzov, född Fock, som gästade Rockelstad för att hälsa på sin syster Mary von Rosen.

Kvällen förflöt i nationalromantikens tecken. Eric sjöng patriotiska visor och Göring berättade krigsminnen. De två männen skulle bli vänner för livet. Mellan Göring och Carin utväxlades många meningsfulla blickar. Det rådde ingen tvekan hos någon av dem om att detta första möte skulle följas av flera. I själva verket inleddes nu en extatisk kärleksrelation som skulle vara i elva år. För Carin var Göring mannen som hon alltid drömt om. ”Vi är som Tristan och Isolde. Vi har druckit kärleksdrycken, och vi är hjälplösa under dess verkan”, skrev hon i sin dagbok.

Utan tanke på att hålla sitt förhållande hemligt gjorde Carin och Göring under sommaren 1920 flera resor till Alperna. Carin skrev hem till sin make att hon behövde ”den hälsosamma luften i Bayern”. I augusti flyttade hon tillsammans med Göring in i en lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Hon och älskaren for strax därpå till den avsatte bayerske kungen Ludvig II:s slott Neuschwanstein, vars atmosfär av riddarromantik och väggmålningar med Wagnermotiv lockade dem.

Efter många turer skildes Carin till slut från sin make Nils, som försjönk i djup depression. Den 25 januari 1923 gifte sig Carin och Hermann Göring i Stockholm men bosatte sig därefter strax utanför München. Paret slöt sig nu med liv och lust till det nya nazistpartiet, vars ideologiska hopkok av svärmisk nationalromantik, rasideal och socialdarwinism attraherade dem båda. Deras hus blev en träffpunkt för den inre kretsen i partiet. Där planerades bland annat den kupp Adolf Hitler försökte genomföra i november 1923. Ett stort demonstrationståg av partisympatisörer hade mobiliserats, men tåget skingrades när den bayerska polisen öppnade eld mot deltagarna. Göring, som tillsammans med Hitler gick i första ledet, träffades av flera kulor i höften. En judisk  familj som bodde i närheten upplät sin bostad åt den sårade och svårt blödande Göring och tillkallade en läkare, vars insats förmodligen räddade Görings liv. Hermanns konvalescens blev lång. Det morfin han gavs mot sina svåra smärtor skulle leda till ett livslångt beroende.

Efter det misslyckade kuppförsöket förbjöds nazistpartiet. Paret Göring efterlystes av polisen, deras konton spärrades, och deras hus och egendom beslagtogs. Med hjälp av falska pass lyckades de emellertid ta sig över gränsen till Österrike, denna ”juderepublik” som Carin kallade grannlandet. De var i detta läge i det närmaste utblottade. I sin nöd reste de till Sverige för att söka bistånd hos Carins familj. De lyckades hyra en liten lägenhet på Odengatan 23 i Stockholm. Genom Carins fars försorg ordnades plats för Hermann på ett behandlingshem för drogberoende. Efter att ha blivit våldsam och hotat personalen på Aspuddens sanatorium, överfördes han i tvångströja till psykiatriska kliniken på Långbro sjukhus. I journalen beskrevs Göring som judehatare och brutal hysteriker med svag karaktär.

Medan Hermann Göring i oktober 1925 förklarades färdigbehandlad, var det värre ställt med Carin. Hon hade befunnits lida av en obotlig och livshotande hjärtsjukdom, som ledde till trötthet och ständiga svimningsanfall. Efter parets återkomst till Tyskland, där Hitlers maktposition nu stärkts betydligt, engagerade sig emellertid Carin, trots att hon var dödsmärkt, med full kraft i nazistpartiet, där hon sågs som en enastående företrädare för den rena nordiska rasen.

Den 17 oktober 1931 dog Carin Göring i en hjärtattack fyrtiotvå år gammal. Hon låg först på lit de parade i familjen Focks Edelweisskapell och begravdes därefter på Lovön vid Drottningholm. Hermann, som upprätthöll täta kontakter med Carins svenska släktingar, besökte graven i samband med ett av sina besök i Sverige och passade då på att lägga ner en krans i form av ett hakkors. Några veckor senare fann man kransen söndersparkad och gravstenen försedd med följande ord på svenska: ”Vi, några svenskar, känner oss förolämpade av tysken Görings gravskändning. Må hans före detta hustru vila i frid, men förskona oss från tysk propaganda på hennes gravsten.”

Den 20 juni 1934 flyttades Carins lik på initiativ av Hermann Göring, som nu blivit ministerpresident i Preussen, till dennes sommarresidens Carinhall i Schorfheide, där han låtit bygga ett underjordiskt mausoleum. Förflyttningen av stoftet i sin tennkista skedde under ett praktfullt ceremoniel, som enligt naziregissören Joseph Goebbels anvisningar innefattade inslag från det faraonska Egyptens dödskult. Landssorg hade påbjudits, kyrkklockorna ringde, Hitlerjugend bildade häck.  Ryttare eskorterade den öppna vagnen på den sista sträckan, och vägen pryddes av svarta obelisker. Släkt, diplomatiska kåren och ledande medlemmar i nazistpartiet kantade den sista färden. Till tonerna av Wagners Götterdämmerung  bars kistan ner i mausoléet i Carinhall. Hitler och Göring steg tillsammans ner i gravkammaren för ett sista farväl.

Alltsammans var en ritual arrangerad i iskallt politiskt syfte. Begravningen skedde tio dagar innan SAs (Sturmabteilung) ledning mördades på order av Hitler och var avsedd att distrahera de tongivande gestalterna i denna organisation, av vilka flera var närvarande. Om detta visste inte vanligt folk någonting. Med hjälp av den nazistiska propagandapparatens väloljade maskineri gjordes den döda Carin till en kultfigur med mytiska proportioner. I Völklische Frauenzeitung  kommenterades Carin Görings begravning så här: ”Denna nordiska kvinnas liv skall vara en förebild för oss! Fulla av vördnad tystnar vi inför så mycket självklar trohet och inre storhet hos en sann kvinna…”

När de ryska pansarkolonnerna närmade sig Schorfheide under våren 1945, lät Göring öppna tennkistan med Carins lik och begrava stoftet i skogen intill Carinhall. Därefter sprängdes hela residenset, inklusive mausoléet. På jakt efter Görings gömda konstskatter hittade en enhet ur Röda Armén någon tid senare Carins nya grav, som grävdes upp i hopp om att hitta värdeföremål. När de sovjetiska trupperna lämnat området, tog en skogvaktare hand om den kvarlämnade kroppen och begravde den på nytt. 

Det stod klart att de sovjetiska ockupationsmyndigheterna inte skulle tillåta en flyttning av Carins stoft till Sverige. I samråd mellan Carins syster Fanny och den svenske prästen i Berlin, Herbert Jansson, gjordes därför en hemlig plan upp. Skogvaktaren invigdes och grävde upp liket igen. Det placerades i en säck och fördes till Berlin på omvägar. Där lät Jansson i februari 1951 kremera kvarlevorna med hjälp av falska papper. När han med urnan i bagaget reste hem till Sverige, blev hans bil plundrad. Endast urnan med den värdelösa askan hade lämnats kvar av tjuvarna. Den överlämnades slutligen till familjen Fock som lät begrava Carin för femte gången. I sin ursprungliga grav på Lovön har den nordiska gudinnan sedan dess vilat.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör