Sten Niklasson: Den som lever får se

Vilken profet man än väljer att tro på, är det ett faktum att vi lever allt längre. I början av 1800-talet var medellivslängden knappa fyrtio år i Europa. Nu är den nästan dubbelt så lång. För 100 år sedan var bara 1% av jordens befolkning över sextiofem år. Enligt försäkringstekniska beräkningar kommer denna andel i mitten av 2000-talet att ha ökat till cirka 20%.

Det är en vanlig föreställning att människan, liksom andra organismer, är programmerad att dö, och att kroppen innehåller någon slags aktiv förstörelsemekanism, som evolutionen skapat för att bereda väg för nästa generation. Denna föreställning tillbakavisas av vissa nutida forskare, som i stället hävdar att människan är programmerad för överlevnad, och att nyckeln till ett längre liv ligger i att ta reda på varför detta program fungerar dåligt i högre åldrar. Dessa forskares poäng är att åldrandet ingalunda är en oundviklig företeelse. Som stöd för det mera optimistiska synsättet åberopas bland annat att det finns organismer som åldras mycket långsamt, till exempel havsanemoner och vissa sköldpaddsarter, med vilka människan har en rad cellbiologiska likheter.

Andra forskare påpekar att människokroppen är försedd med en mängd sofistikerade system som har till uppgift att skydda oss från infektioner och andra sjukdomar. Den energi som krävs för att underhålla dessa system finns inte i obegränsad mängd under obegränsad tid. Evolutionen har gjort det mindre angeläget att använda energi på att få den egna kroppen att leva längre, än att använda energin för fortplantning. Därför har människan under tusentals år i likhet med andra däggdjur dött ganska snart efter det att hon fullgjort sin uppgift att säkra sina geners fortbestånd. Den naturliga döden beror på en ackumulering av fel i kroppens vävnader, som till följd av brister i cellernas energiproduktion inte kunnat repareras. Den nutida människans jämförelsevis ombonade tillvaro gör emellertid följderna av dessa fel mindre kännbara. Dessutom har våra biomedicinska kunskaper avsevärt förbättrat reparationsmöjligheterna. Därför blir vi äldre än våra förfäder.

Livet hänger på en tråd, eller, rättare sagt, en spiralformad kedja – DNA. Frågan är om också döendet hänger på den tråden, det vill säga om det finns särskilda gener som bestämmer åldrande och livslängd. Forskarnas svar är inte entydigt. En vanlig uppfattning är att bara en fjärdedel av det som bestämmer vår livslängd beror på våra gener. De resterande tre fjärdedelarna inkluderar framför allt de val vi gör i fråga om behandlingen av vår kropp genom livet. Dessa val är alltså i högsta grad livsviktiga.

Dödsfallen i hjärt/kärlsjukdomar i åldersgruppen 65-75 år är i USA cirka 600 per 100 000 människor. I Japan är motsvarande andel mindre än 100. Men japaner som flyttat till USA och som valt den amerikanska livsstilen, uppvisar samma dödstal som amerikaner. Motsvarande skillnader finns i Europa. Italien har exempelvis tre gånger färre dödsfall i hjärt/kärlsjukdomar än England. En viktig förklaring ligger i valet av diet.

Genom att välja bort vanor och miljöer som är skadliga för kroppen, tycks vi alltså ha en god chans att både förlänga livet och ge det högre kvalitet. Med modern genteknik kan dessutom de skador som trots våra egna bemödanden uppstår, komma att avhjälpas.

Men om möjligheterna att infria de klassiska förväntningarna om ett längre och rikare liv finns det tills vidare bara ett rimligt säkert konstaterande: ”Den som lever får se”! Prognosen är emellertid positiv och kan sammanfattas så här: ”Längre liv – ja. Bättre livskvalitet – sannolikt. Evigt liv – knappast.”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Läs del ett i serien om evig ungdom här, del två här och del tre här.