Sten Niklasson: En bra historia

Ibland stöter man på överraskande historiska fakta som får en att vakna till och önska ännu mer information av samma slag.

Napoleon Bonaparte har till exempel i två hundra år skildrats som ovanligt kortvuxen, säkerligen som ett försök att förminska storheten hos den man som under flera decennier höll Europa i ett järngrepp och som till och med lyckades göra sig själv till kejsare i en republik. Men faktum är att han var 180 cm lång, det vill säga något över sin tids medellängd.

En nutida envåldshärskare, Vladimir Putin, har omsorgsfullt låtit förmedla en självbild byggd på myten om mannen som med hårt arbete och intelligens arbetat sig upp från enkla omständigheter. Men faktum är att hans farfar tjänstgjorde som kock åt både Lenin och Stalin, en position med stor faktisk makt som förutsatte absolut förtroende. Det kan på goda grunder förutsättas att detta påverkade hans sonsons karriär i Nomenklaturan.

När den marxistiske filosofen György Lukacs anhölls i inledningen av den ungerska revolutionen 1956 och tillfrågades om han bar något vapen, är det styrkt att han överlämnade sin penna.

Och så vidare.

Författaren och olympiske fäktmästaren Richard Cohens bok Making History: The Storytellers Who Shaped the Past (2022) smaksätter sin framställning med många sådana russin. Boken är en bred, personlig och humoristisk översikt över historiker från Herodotos och Tacitus till Voltaire och Gibbon, till Churchill och Gates Jr. Cohen resonerar kring muslimska, bibeltrogna, propagandistiska och feministiska historiker och öser sin galla över deras japanska och sovjetiska kollegor som skamlöst raderade bort oppositionella politiker och brutala krigsbrott ur sina respektive länders tillrättalagda historieversioner. Han jämför etablerade historieforskares arbeten med alster av typen historisk fiktion, skrivna av Shakespeare, Scott, Dickens eller Tolstoy, liksom med journalisters rapporter och dokumentärer. Han hyser påtaglig sympati för reportrar som trovärdiga vittnen till de händelser de beskriver, och vilka, i motsats till många etablerade historiker, inte är bundna att välja sina fakta i syfte att få stöd för en hypotes.

Cohens beskrivning av historikern Edward Gibbon, vars bok The Decline and Fall of the Roman Empire blev en bestseller under upplysningstiden, är roande porträttkonst, om än lätt motbjudande. Gibbon, som av sina samtida kallades Monsieur Pommes de Terre, var uppseendeväckande fet, kortvuxen och bar sitt glesnande blekröda hår i en slags egenartad hästsvansfrisyr. Han led av gikt och dessutom av en kraftigt uppsvälld pung, som till följd av en infekterad testikel regelbundet måste dräneras. Med Virginia Woolf´s ord var han ”enormously top-heavy, precariously balanced upon little feet upon which he spun round with astonishing alacrity”. Cohen hävdar bestämt att vi inte kan fullt förstå The Decline and Fall utan att ha lärt känna dess författare med alla sina fysiska problem och egenheter. Må så vara, men man undrar vilken ytterligare dimension av Gibbons personlighet som uppenbaras, när denne enligt Cohen sent i livet formellt friade till en yngre dam som brast ut i gapskratt och fick kalla på två tjänare för att hjälpa den knästående friaren att komma på fötter.

Enligt en klassisk definition skildrar historiker det som faktiskt hänt i det förgångna med hjälp av verifierbara fakta, medan romanförfattarna, genom att befolka framställningen med påhittade karaktärer, berättar hur det som hände kan ha upplevts. I historiska romaner ger författarna liv åt en svunnen värld genom att beskriva vad huvudpersonerna känner och tänker. Det kan också historiker göra, dock bara med stöd av autentiska rapporter, brev och inspelade intervjuer, aldrig med egna fantasier. Men det är, menar Cohen, en illusion att historiker frilägger det förgångnas verklighet med samma objektiva precision som en naturvetare dissekerar preparaten med sin skalpell.

Historia är inte naturvetenskap, där teorier förvandlas till fakta genom på varandra följande experiment. Historia är en form av berättande med stöd av utvalda fakta, där berättarens förutfattade meningar, subjektiva omdömen, fördomar och värderingar är oundvikliga. Historiker väljer, tolkar och ratar fakta utifrån sina syften – att rättfärdiga, att fördöma, att varna, att roa eller att indoktrinera.

Författare av historiska texter utgår ofta från den grundläggande tanken att händelser inte inträffar huller om buller, hipp som happ, utan följer logiska och andra regler och därför kan förklaras rationellt. Västerländska historiker uppges särskilt benägna att betrakta det förflutna som det förutsebara resultatet av en lyckosam ”försyn”. Några talar om ”Guds hand” bakom historiska händelser, medan marxistiska historiker hänvisar till ”lagbunden” historisk utveckling, ofta kallad ”historisk determinism” efter Marx. Under 1900-talet fick den så kallade Annalesskolan, skapad av en grupp franska historiker, stort genomslag. Gruppen introducerade ett sätt att skriva historia i termer av ekonomiska och sociala mönster, snarare än en serie politiska händelser med betoning på enskilda personers betydelse för skeendet.  

”Sanningen” om händelser och företeelser är som vanligt undflyende, föränderlig och subjektiv.

Som Voltaire sa: ”Et voilà justement comme on écrit l´histoire!”,  (Så går det till att skriva historia!”)

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör