Sten Niklasson: En kärlekshistoria

Mannen i denna berättelse föddes 1882 i en borgerlig Härnösandsfamilj och gavs dopnamnen Ludvig Anshelm.  Fadern, Oscar Nordström, en tämligen förmögen och välsedd bankkamrer i stadens lilla societet, var lynnig och inbillningssjuk. Modern var en stram och pedantisk kvinna från England vid namn Mary Parfitt, som tagits till Sverige som guvernant i hushållet, sedan fadern blivit änkling med tre barn.

Ludvig Nordström skulle senare i livet beskriva sin uppväxt genom sitt alter ego Tomas Lack. I några av sina korta berättelser skildrar han familjelivet som disharmoniskt och kärlekslöst.  Det var sannolikt ett av skälen till att hans tonårstid var präglad av upprorsanda och häftiga sinnesrörelser. Redan under sina ungdomsår började han ansättas av neurotiska besvär, hallucinationer och plötsliga sjukdomsattacker, vilka skulle plåga honom resten av livet. Själv menade han att detta var ett resultat av hans vidlyftiga livsstil. Som ung var han enligt egen utsago ”ateist och storsnille och hädare och fyllhund”.

Ludvig tillbringade efter studentexamen ett par år med litteraturhistoriska studier i Uppsala, där han emellertid vantrivdes. Han fann staden ful och brackig och återvände till Norrland, där han arbetade som journalist vid ett antal lokaltidningar, samtidigt som han samlade stoff till egna betraktelser om träbaroner och industrimoguler, vilka med kraft ryckte upp det norrländska näringslivet ur en förlamande konservatism. Hans idévärld dominerades av framstegsoptimism och tro på social rättvisa. När glesbygdsproblem och sågverksnedläggningar under 1900-talets första decennier fick optimismen att svikta, blev Ludvigs reaktion att lägga skulden på söderifrån kommande kapitalister och exploatörer, som lämnade ödeläggelse och fattigdom efter sig åt norrlänningarna.

Ett intressant drag i Ludvig Nordströms skrivande under denna tid är blandningen av reportage, dokumentär, historia och fiktion. Han underbygger ofta sina resonemang med siffror och tabeller, samtidigt som han tecknar en idealistisk världsbild, tydligt inspirerad av Spencer, Bergson, Nietzsche och Hegel. Enligt honom var den arbetsfördelning industrialismen medförde, nödvändig för att bryta den förindustriella människans självförsörjning och isolering. Den kollektiva arbetsgemenskapen utgjorde grunden för samhällets solidaritet. Det är mot denna bakgrund förståeligt att Nordström såg arbetarrörelsen och socialdemokratin som garanter för fred och sociala framsteg. Men i hans värld var det inte  främst folkliga upprop och socialpolitiska agitatorer som skulle leda utvecklingen mot idealsamhället, utan initiativrika ingenjörer och företagsledare.

Under 1920- och 1930-talen ägnade Ludvig Nordström allt mer av sin tid åt reportagen. Det mest kända blev det 1938 radiosända och samma år tryckta Lort-Sverige, ett stridssrop om folkhygien som skakade om landet. Under fyrtioåtta dagar reste han 11 000 km i Radiotjänsts nyförvärvade inspelningsbil och intervjuade ett drygt fyrtiotal provinsialläkare, vilka visade honom runt i sina distrikt. I ord och bild beskriver han smuts, stank, ohyra, sjukdom och dragiga kyffen. Människors lortiga miljö paras med deras andliga förfall. Det är ingen prydlig bild av folkhemmet som tecknas, särskilt inte av statarlängorna i Skåne, vilka genomgående skildras i mörkare färger än småbruk och arbetarbostäder i Norrland. Men överallt slog den fräna fattiglukten emot honom:

”En lukt av sillake och instängd luft, sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor, fyllde rummet.”

Typiskt nog ser han däremot inte utsläppen från industrins skorstenar och avlopp som föroreningsproblem, utan som löftesrika tecken på välståndsutvecklingen.

Under hela sitt vuxna liv hade Ludvig Nordström en böjelse för allomfattande, profetiska visioner om en ny och bättre värld, där mänskligheten är förbunden över nationsgränserna genom ny teknik för produktion och kommunikation. Han använder begreppet ”totalism” och skriver med beundran om gränsöverskridande telefoni, flygplan, fartyg, vägar och broar. Däremot har han inget till övers för enskilda författares ”jolmiga känslodiktning”. England och USA uppfattar han som härolder för den fredliga samfärdseln mellan folken. Men Norrlandspatriot som han är, ser han också Sveriges norra landskap som framtida dynamiska centra i välfärdssamhället, och betraktar norrlänningarna som rasbiologiskt överlägsna varelser.

Ludvig Nordström var kortväxt och korpulent. På samtida fotografier framträder han som en fetlagd, gleshårig gubbe med Hitlermustasch, glasögon, keps, golfbyxor och yllestrumpor. Hans förhållande till kvinnor präglades av rastlöshet och sexualneurotiska problem. Han hade en rad tillfälliga amorösa förbindelser och ägnade sig då och då åt hämningslösa sexmöten med prostituerade. I sina skrifter talar han däremot om sexualiteten som en primitiv känsla, vilken förhindrar människans utveckling mot andlighet. Disharmonin mellan hans verkliga liv och hans idealistiska tänkande kan ha varit en bidragande orsak till att han periodvis var sjuk och sängliggande. Några av hans levnadstecknare menar att han led av epilepsi. Andra talar om depression, överansträngning och alkoholism. Klart är att sömnmedel och antidepressiva läkemedel var ymnigt förekommande under hela hans vuxna liv.

xxx

Den kvinnliga parten i denna kärlekshistoria var Marika,  dotter till generalen och friherren Wilhelm Stiernstedt och dennes maka Marie Victoria Ciechanowiecka, som var av polsk adlig härkomst. Marika föddes 1875 och växte upp i familjens villa Lyckan mittemot Botaniska trädgården i Uppsala. I hemmet talades franska, och hennes formella utbildning arrangerades i en fransk, katolsk klosterskola. Efter sin hemkomst från Frankrike åtnjöt hon under ett par år privatundervisning. Hon insåg dock att luckorna i hennes utbildning måste fyllas med åtskilligt annat, och bar hem travar med låneböcker av unga radikala författare som Ola Hansson och August Strindberg till flickrummet.  Läsandet väckte efterhand hennes intresse för eget skrivande, men hon fann snart att omgivningen betraktande hennes inledande författarförsök med ointresse och nedlåtenhet. Hon var känslig för kritik. När Oscar Levertin ironiserat över den i hans tycke naiva tonen i hennes tidiga roman Slätten (1889), beslöt hon att avbryta sitt skönlitterära författande.Dock uppmuntrades hon av fadern, som hjälpte henne att få hennes roman Sven Vingedal (1894)  utgiven under pseudonymen Mark Stern.

I juni 1900 gifte sig Marika med flygarbaronen Carl Cederström, en äventyrlig person med brokig bakgrund, bl.a. som cowboy och trollkarl i USA. Paret bosatte sig på den Cederströmska släktens fideikomissgård Brunn på Ingarö och fick efter något år barnet Lena. Medan Carl tillbringade mycket av sin tid med det s.k. Bullerölaget, som innefattade Albert Engström, Bruno Liljefors och Anders Zorn, återupptog Marika sitt författarskap, nu under eget namn. Äktenskapet som länge engagerat skvallerpressen, upplöstes 1906. Marika flydde den mediala uppmärksamheten till Frankrike, där hon fortsatte sin litterära verksamhet och odlade kontakter med flera författare, bl.a. Ludvig Nordström, som också han befann sig i Frankrike, och som blev uppenbart smickrad av intresset från celebriteten Stiernstedt.

Under sitt exilår i Frankrike gav Marika Stiernstedt ut novellsamlingen Den halte Eros och romanen Det röda inslaget, där det bärande temat är de olika villkor som gäller för män och kvinnor, både i privatlivet och yrkeslivet. De män som skildras i dessa tidiga verk förmår inte betrakta kvinnor som annat än erotiska objekt, och varken kan eller vill bidra till jämlika relationer. Hennes djärva erotiska skildringar i dessa romaner skapade en air av skandal kring henne, samtidigt som hennes adliga bakgrund av många läsare ansågs förklara hennes avsteg från konventionella normer.

Det är svårt att föreställa sig en mer omaka relation än den som utvecklades mellan Ludvig Nordström och Marika Stiernstedt. De kom från olika världar med olika förutsättningar och erfarenheter. Det som i början var en ömsesidigt vitaliserande förbindelse som ledde till äktenskap 1909, svalnade efterhand och fylldes av kriser. Makarna fick inga gemensamma barn, men familjen flyttade 1912 till en nybyggd villa i Djursholm efter att året innan ha utökats med barnet Ruth, som Ludvig fått med en tjänsteflicka.

Ludvig intog i samlivet med Marika rollen som intellektuellt överlägsen samhällsvisionär med radikala idéer, men hans kvinnosyn var konventionell, närmast viktoriansk. Marika representerade däremot den moderna kvinnan, högutbildad, viljestark och yrkesverksam. Hon var dessutom mer produktiv och framgångsrik som författare än han, och blev i praktiken familjeförsörjare. Ludvig hade svårigheter med romanformen och flera av hans större projekt stannade på idéstadiet. Enligt Marika bottnade  hans starka intresse för korta berättelser och journalistik i en brist på litterär uthållighet. De många reportagen blev en förevändning för att ständigt skjuta upp arbetet på hans ”stora totalistiska roman” med arbetsnamnet Petter Svensk.  Marika däremot producerade en ny roman så gott som varje år, flertalet med kontroversiella ämnen som hon behandlade med skärpa och djärvhet. Flera av hennes verk skildrar desillusionerade kvinnor som misslyckas med att förena kärlekslivet med sina krav på jämlikhet och självständighet. Romanerna Man glömmer ingenting (1940) och Banketten (1947) är goda exempel på hennes klarsynta sätt att återge miljöer präglade av äktenskaplig misär och oförsonlig maktkamp mellan könen.

xxx

I mars 1928 skrev Ludvig ett brev från Konstantinopel till sin hustru Marika:

”Det känns verkligen så lugnt och skönt inom mig detta, att äntligen ha en fast punkt i livet, att alltid kunna vila sina tankar hos en”.

Han blev i sina fortsatta brev än mer känslosam:

”Jag var inte vuxen vare sig äktenskap eller dig, då vi gifte oss. Det är jag först nu… Jag garanterar dig ro för resten av ditt liv… Jag vill ge mig, allt vad jag har, till dig…Jag begär absolut ingenting annat än att få av enkel naturlig kärlek tjäna dig… Man måste vara trofast och hålla samman genom allt.”

Marika kan knappast ha tagit honom på orden. Hon var väl medveten om dubbelheten i hans väsen. Så här skrev hon senare:

”Bakom hans vänliga, eller stundom bara tankspritt godkännande leende, förvarade han sina omdömen, eller sin egendomliga inre köld, garderad och ograverad”.

Två månader efter det första glödande kärleksbrevet från Konstantinopel kom det sista, i vilket Ludvig meddelade att äktenskapet med Marika efter arton år nu var över, och att han i fortsättningen tänkte  leva med en irländsk nattklubbsdansös. Så här slutade brevet:

”Jag är ledsen om jag på något sätt skulle göra dig ont med detta brev. Men, som sagt, det är bättre att vara ärlig, och det har jag nu varit. /Ludvig”

Det var det sista Marika hörde från sin man.

1953, året före sin död, lämnade hon i en bok med titeln Kring ett äktenskap en saklig, distanserad och skoningslös analys av sin relation med Ludvig Nordström, som chockade den publik som vant sig vid den medialt tillrättalagda bilden av paret. Den boken är läsvärd också idag.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör