Sten Niklasson: En litterär sjöman

Inte många känner till namnet Teodor Józef Konrad Nalecz-Korzeniowski. Innehavaren föddes år 1857 i en polsk adelssläkt med hemvist i ukrainska Kiev. Familjen så gott som utsläcktes under upproret mot Ryssland år 1863, och de överlevande medlemmarna skingrades över Europa.

Den som bar detta ståtliga namn skulle så småningom bli mer känd som Joseph Conrad. Han levde under några tidiga ungdomsår bohemliv med familjens pengar i Marseille men drogs som sextonåring till sjölivet och mönstrade som matros på franska skepp som seglade på Västindien och Medelhavsländerna. Med dessa inledande erfarenheter blev han engagerad i att sjövägen smuggla vapen och ammunition till de stridande i det så kallade ”carlistkriget” i norra Spanien.

En av Conrads levnadstecknare, Jean-Aubry, anser sig ha kunnat fastställa att merparten av det Conrad själv berättat om denna tid i romanerna Arrow of Gold och Mirror of the Sea var förankrat i verkligheten. Så, till exempel, ägde den märkliga händelse, då Conrad blev skjuten med en kula genom kroppen, verkligen rum i februari 1878. Under vapensmugglingen stötte Conrad på korsikanen Dominic Cervoni som kom att bli modell för huvudfiguren i författarens bok Nostromo, ett verk som utspelas i latinamerikansk miljö. I sin roman Victory uppger Conrad själv i företalet att förebilden till berättelsens två ärkeskurkar, Jones och Ricardo, också var verkliga personer han stött på under sina resor.

Tjugoett år gammal flyttade Conrad till England och lärde sig snabbt behärska språket under ett par års sjöfart på Nordsjökusten. Under hela sitt liv talade och skrev han franska som en infödd. Hans engelska, som han skulle komma att i skrift behärska med fulländad virtuositet, talade han dock med stark fransk accent.

År 1881 mönstrade han som andre styrman på Londonbarken Palestine, vars destination var Bangkok, men som övergavs av sin besättning vid Javas kust. Händelserna under denna färd återgav Conrad senare i kortromanen Youth, i vilken fartygets namn blev Judea. Ett par år senare gjorde han i samma befälsställning en resa från nuvarande Mumbai runt Afrika till Dunkerque på skeppet Narcissus. Även denna resa skildrade Conrad i en bok med titeln The Nigger of the Narcissus, där en av huvudfigurerna, Singleton, lånat dragen från en genuin motsvarighet med namnet Sullivan.

Havet i sin majestätiska ödslighet och kraft inspirerade Conrad till flera storslagna skildringar. I romanerna Typhoon och Mirror of the Sea tecknar han gestalter som lever i en verklighet, där de tvingas lita enbart till sina egna resurser, och där deras beslut ofta är livsavgörande.

En annan inspirationskälla för Conrad var den ostindiska, framför allt malajiska, övärlden, där han seglade under åren 1887-1888.Han skildrar dess människor utan spår av vare sig överlägsenhet eller idealisering. Med nykter självklarhet ser han dem som helt jämbördiga med västerlänningar och beskriver dem som stolta och kapabla.

När Conrad år 1895 publicerade sitt första större litterära verk, var han en trettiosjuårig kapten i den engelska handelsflottan. Han hade då tjugo års erfarenhet av livet till sjöss och hade under flera år ägnat sig åt att skriva på en roman. Den fick titeln Almayer´s folly. Bakgrunden var Conrads upplevelser som styrman på en ångare som gick mellan öarna i Indonesien. På Borneo träffade han på en holländare vid namn Olmeijer, en avsigkommnen existens som förenade förmågan att leva i de mest sagolika drömmar med oförmågan att förverkliga någon av dem. Berättelsen får, i likhet med flera andra av Conrads verk, ett tragiskt slut. Hjälten går under, men i försoning med sitt öde. När Almayer till slut ligger livlös, ruinerad och knäckt av opium, betraktas hans i döden märkligt fridfulla ansikte av hans konkurrenter och fiender, de två arabiska handelsmännen Abdulla och Reschid, vilka mumlar ”Allah! Den förlåtande!”

Romanen med titeln Lord Jim är förmodligen Conrads mest kända verk. Den utgör ett av flera exempel på en litterär kompositionsteknik som för många läsare kan verka frustrerande. Författaren börjar med en händelse som han sedan följer bakåt i tiden, ofta utan att läsaren förstår sammanhanget. Först i slutet, när allt knyts samman, får man efter alla tillbakablickar upplevelsen av klarhet och fullkomning.

Berättelsen i den omfattande romanen Nostromo flyter för ovanlighetens skull framåt utan ständiga regresser.  Det betyder dock inte att händelseutvecklingen är snabb. Utgångspunkten för Conrad var ett rykte om en man som under en revolution stulit en pråm full med silvertackor.  Men innan läsaren stöter på denna pråm, har fyrahundra sidor av texten fyllts med detaljer om republiken Costaguana och dess vimmel av färgstarka gestalter som är sysselsatta med allsköns trassliga affärer. Åtskilligt utrymme i boken ägnas hjälten, hamnarbetarbasen Nostromo i gruvstaden Sulaco, vars viktigaste egenskap är att stark, omutlig och ständigt på sin vakt, vara redo för allt och alla, men vars beslut att själv lägga beslag på och gräva ner den silverlast som han åtagit sig att transportera, till slut blir hans undergång.

Ett annat drag i Conrads berättarteknik är att gradvis avslöja sina gestalters personligheter och handlingar genom kommentarer från externa iakttagare. I Lord Jim är det kaptenen Marlow som inför medlemmarna i en klubb uppträder som berättare av historien flera år efter det att de skildrade händelserna ägt rum. I slutet knyts det fragmentariska händelseförloppet ihop genom fiktiva brev från Marlow till författaren. Breven bygger på uppgifter från Jims malajiske tjänare, en egendomlig fjärilsamlare i kretsen kring hjälten och Jims älskade, en halvblodskvinna, med vilken han hade en kärlekshistoria med stark poetisk lyster. På så sätt belyses huvudpersonens väg från en värld, vars konventioner och förkonstling han föraktar, till Borneos djungel och feberhärjade kuster, där han försöker finna sig själv och meningen med sitt liv. I kapten Marlows referat framträder bilder av en tragisk figur, från den stund Jim som styrman överger pilgrimsfartyget Patna som efter en olycka tycks vara dömt till undergång, till dess att han, skuldtyngd av sitt själviska handlande, blivit handelsagent i byn Patusan på en avlägsen ö. Efter att ha förråtts av en hatfylld kollega, sätts han äntligen på det avgörande provet inför byhövdingen Doramin på sin tron. Trots att Doramin ende son dödats av pirater som undkommit, tar Jim på sig ansvaret för att inte ha avvärjt dådet. När Doramin utom sig avfyrar sin flintlåspistol mot den i sak oskyldige Jim, och denne, efter att ha kastat en oförfärad och triumfatorisk blick på de kringstående, utan ett ljud faller framstupa och dör, inser läsaren att Jim till slut segrat över sig själv.

Även om de flesta av Conrads centralgestalter är män, är han långt ifrån främmande för kvinnor, vilka han i flera av sina verk skildrar utan vare sig sentimentalitet eller idealisering. Dessa kvinnor spelar dock sällan huvudrollen. Hjälten i Nostromo älskas av kvinnor och dör för en kvinnas skull, men hans livsslut har redan beseglats av andra väsentligare händelser. I Chance är det en förolyckad svindlares dotter vid namn Flora, som efter ett ytligt liv till slut hos kaptenen Anthony finner den kärlek hon i sin cynism betraktat som ouppnåelig. Novellen The Planter of Malata tecknar bilden av en förnäm och distanserad Londonkvinna som betraktar kärleken som ett irriterande obehag. Hon förklarar för plantageägaren Renouard att hon bara kan tänka sig äktenskap med en man, vars ”öde hon kan forma”. Trots att Renouard anser henne vara överlägsen och snobbig, blir hon för honom en kärleksgudinna, vars själ dock tycks vara ”gjord av skum”. I The Rescue strandar Mrs Travers, hustru till en finansfurste, med sin man på en ö i den tropiska arkipelagen. Där möter hon en smugglarkapten vid namn Lingard som väcker de erotiska känslor hos henne som hon förträngt i sin stela societetstillvaro.

I romanen Victory gör Conrad för första och veterligen enda gången en kärlekshistoria till sitt grundmotiv. Den utspelas på ön Samburan och involverar den rotlöse och livströtte Axel Heyst och en kvinnlig violinist på Schombergs hotell vid namn Lena. Men relationen dem emellan kulminerar inte i rosenröd romantik utan i en för Conrad typisk melankolisk koda, där en kapten med namnet Davidson inför guvernören avlämnar ett vittnesmål om historiens blodiga slut på Heysts ö. Efter att ha beskrivit hur Lena skjutits till döds av en bandit och hur Heyst sätter eld på sin bungalow och dör vid den mördade Lenas sida, lyder Davidsons sista ord: ”Därefter seglade jag hem. Där fanns ingenting att göra. Ingenting alls!”

Ett av Conrads sista äventyr som sjöman förde honom till Kongo som den belgiske kungen Leopold II betraktade som sin privata egendom och förvaltade med ofattbar grymhet. Conrad skulle överta befälet på en belgisk ångare som trafikerade Kongofloden. De dramatiska händelserna under färden sammanfattas i den korta berättelsen Heart of Darkness, som skildrar imperialismens dårskap, men också en resa in i djungelns och människopsykets mörker. Conrads tjänst på flodångaren hade tidigare skötts av en dansk som i berättelsen kallas Fresleven, och som mördats i ett bråk om kycklingar med en stamhövding. Fylld av vämjelse hittade författaren i en infödingsby danskens av spjut genomborrade lik, där frodigt gräs växte genom revbenen. En stor del av berättelsen handlar om den sjuke och galne elfenbenshandlaren Kurtz, som av Conrads alter ego Marlow övertalas att följa med flodbåten på dess tillbakafärd och som dör, efter att ha gett Marlow fasansfulla inblickar i människors ondska.

Efter ytterligare några långresor gick Conrad iland och ägnade, märkt av sjukdom och ekonomiska bekymmer, de sista trettio åren av sitt liv åt skrivandet. För honom var denna syssla ett kall fyllt av tröstlöshet. Arbetet med Lord Jim och Nostromo förde honom till sammanbrottets brant och tvingade honom att gång på gång avbryta. I sina brev till förläggare och vänner uttrycker han också förtvivlan över The Rescue, som han påbörjat trettionio år gammal och inte skulle fullborda förrän han fyllt sextioett.

Som läsare kan man fyllas av blandade känslor inför resultatet av författarens skrivkramp och elände, hans grundstämning av illusionslöshet och hans subtila ironi. Conrads melankoli, invecklade skrivsätt och ödestyngda intriger kan säkert få en och annan läsare att med en resignerad suck längta till den enklare spänningslitteraturens tillrättalagda äventyr. Andra, mindre uppgivna läsare, kan emellertid i Conrads pregnanta gestaltning och psykologiska analyser få uppleva den lustbetonade läsglädje som bara stor konst kan erbjuda.

”Faith is a myth, and beliefs shift as the mist on the shore; thoughts vanish; words, once pronounced, die; and the memory of yesterday is as shadowy as the hope of tomorrow…”

                                                   (Joseph Conrad)

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör