Sten Niklasson: En medicin mot åldrande?

Den 3 januari 1846 blev Charles-Édouard Brown Séquard doktor i medicin i Paris. Han var under början av sin forskarbana ständigt fattig och hade därför beslutat, att fara till Amerika, där förhållandena för forskare antogs vara bättre. Utan att kunna ett ord engelska, hade han inledningsvis svårigheter att göra sig förstådd bland amerikanska kollegor och studenter. Men denna brist kompenserades av hans laboratoriedemonstrationer som ansågs vara magiska under.

Efter ett händelserikt liv, under vilket han hann med tre äktenskap, flera lärostolar och en stor mängd vetenskapliga uppdrag i olika länder, publicerade Séquard 1889 den rapport till Société de Biologie i Paris, som skulle ge honom en plats i historien. Han var då 72 år gammal och hade genom långa serier experiment kommit fram till att vissa körtlar i kroppen bildar ämnen som förs ut med blodet och påverkar andra  organs funktion, det vill säga hormoner. Hans viktigaste upptäckt var att de små organ som är belägna på njurarnas övre del, binjurarna, producerar hormoner som är livsnödvändiga.

Det sensationella i Séquards rapport var påståendet att han lyckats föryngra sig själv genom injektioner av en vätska extraherad från testiklarna hos marsvin och hundar. Rapporten fick vid spridning och resulterade i flera decenniers användning av testikelextrakt på äldre män i Europa och Nordamerika. En lukrativ, och inte alltid seriös, marknad uppstod för organterapi, det vill säga behandling av alla möjliga åkommor med extrakt från olika organ i kroppen.

Nutida forskare har ansett sig kunna bekräfta att mäns åldrande faktiskt hänger samman med låg produktion av hormon från testiklarna, och att trötthet, depression och potensbesvär, som är vanliga symtom hos medelålders och äldre män, beror på en motsvarighet till menopausen hos kvinnor, andropausen, och kan lindras genom behandling med könshormonet  testosteron.

En av dem som i försökssyfte gav sig själv injektioner med Séquards testikelextrakt var den franske läkaren Serge Voronoff. Men till hans besvikelse gav inte injektionerna det förväntade resultatet i form av ökade hormonhalter och därmed följande vitalitet. Voronoff började därför experimentera med att operera in hela körtlar från yngre djur i äldre individer av samma art och hävdade att metoden utgjorde en effektiv behandling mot åldersdegeneration hos de äldre djuren.

Voronoff, som hade sinne för affärer, ansåg sig efterhand mogen att i full skala överföra sin metod på människor. Testiklar från avrättade unga brottslingar transplanterades till äldre män mot rundlig betalning. I sin bok ”Rejuvenation by grafting” (1925) skriver han trosvisst att ingreppet resulterar i bättre minnesfunktion, bättre synförmåga, ökad sexlust och längre liv.

Ryktet om Voronoffs mirakulösa föryngringsmetod spred sig som en löpeld över världen. Tidningarna fylldes av vitsiga rubriker som ”Gland for Hope and Glory”. Skandalhungriga journalister grävde fram namnen på de mest kända patienterna i behandlingskön. Anstormningen av patienter tvingade Voronoff att etablera en egen uppfödningsanstalt för apor nära Menton på Rivieran.

Pengarna strömmade in. Voronoff hyrde hela första våningsplanet i ett av Paris flottaste hotell, där han omgavs av betjänter, personliga sekreterare och två av sina älskarinnor. Han blev förebilden för professor Preobrazhensky i Michail Bulgakovs roman ”En hunds hjärta” (sv. övers. 1977), liksom för ytterligare en bisarr professor i Conan Doyles detektivhistoria ”The Adventure of the Creeping Man” (1927). Voronoffs aktiviteter inspirerade också till en ny drink kallad ”The Monkey Gland”, bestående av gin, grenadine, absint och apelsinjuice.

I början av 1930-talet hade flera tusen män underkastat sig föryngringsoperationen. Voronoff inledde nu en serie nya experiment, som resulterade i att den redan misstrogna vetenskapliga världen definitivt avfärdade honom som oseriös. Han transplanterade äggstockar från en kvinna till en aphona och försökte inseminera djuret med mänsklig sperma. Experimentet misslyckades, och omvärldens reaktion lät inte vänta på sig.

De som tidigare hyllat Voronoff som en förnyare hånade honom nu som en charlatan. I vetenskapliga tidskrifter publicerades artiklar som förklarade att inplanterad vävnad från djur omedelbart börjar stötas bort av den mänskliga kroppen, och att de påstått positiva resultaten av Voronoffs behandlingsmetod därför enbart berodde på placeboeffekten.

Under 1920-talet var den numera så gott som helt bortglömde österrikiske läkaren Eugen Steinach en av pionjärerna när det gäller forskning kring hormoner. Mellan 1921 och 1938 nominerades Steinach sex gånger till Nobelpriset i medicin, men fick det aldrig.

Detta var en tid då forskningen kring de endokrina körtlarnas, särskilt könskörtlarnas, funktion allmänt förväntades leda till revolutionerande metoder att avbryta människans åldrande. I H.H. Rubins bok ”Your mysterious glands” (1925) beskrivs dessa körtlars betydelse på följande dramatiska sätt:

” We know definitely now that the abnormal functioning of these ductless glands may change a saint into a satyr, a beauty into a hag, a giant into a pitiful travesty of a human being, a hero into a coward and an optimist into a misanthrope.”

Drömmen om att kunna påverka människans sexuella läggning och livslängd genom att manipulera könskörtlarna fick Steinach att lämna laboratoriet och inleda klinisk verksamhet. Övertygad som han var om att manlig homosexualitet berodde på att testiklarna producerade kvinnliga hormoner i stället för manliga, försökte han behandla män i denna kategori genom att ersätta en av deras testiklar med ett motsvarande organ från en heterosexuell givare. Behandlingen var dock inte framgångsrik.

Försök med möss ledde Steinach till antagandet att senilitet var resultatet av förstörda eller uttjänta könskörtlar. Därför borde, resonerade han, senila män kunna återges yngre, fertila mäns biologiska funktioner genom att deras könskörtlar på något sätt vitaliserades. Genom försök på möss ansåg han sig kunna fastslå att vasektomi, det vill säga avklippande av sädesledarna, resulterade i att tidigare slöa och underviktiga djur inom ett par veckor återfick sin vitalitet, ökade i vikt, fick tjockare päls och blev fulla av sexuell energi.

Uppmuntrad av resultaten, lät Steinach klippa av sädesledarna på tre män, vilka låg inlagda för kirurgiska ingrepp av helt annat slag. Vasektomin skedde utan deras vetskap och samtycke. Alla männen kännetecknades av tidiga symptom på senilitet. Det rapporterades att en av patienterna arton månader efter operationen såg ut som en ”yngling på höjden av sin vitalitet”.

Anledningen till Steinachs etiskt oförsvarliga hantering av de tre omedvetna patienterna, var, enligt honom själv, en önskan att bemöta sina meningsmotståndares påstående att frivilliga patienters positiva upplevelse av ingreppet bara var ett resultat av önsketänkande.

Eftersom ingreppet var enkelt att utföra och inte medförde impotens hos patienterna, blev det mycket populärt. Också i detta fall hjälpte det att ett antal berömda män vittnade om Steinachmetodens förträfflighet. En av dem var den irländske poeten William Yeats, som vid sextionio års ålder genomgått operationen. Han bekräftade i flera intervjuer att den återupplivat hans skapande kraft, liksom hans sexuella begär, och att dess effekt på äldre män kunde liknas vid en andra pubertet. En annan patient var den sextiosjuårige Sigmund Freud, som räknade med att föryngringseffekten skulle förhindra hans muncancer.

Eftersom principen bakom Steinachs operationsmetod också antogs gälla också kvinnor, lanserades ett motsvarande ingrepp för detta kön, bestående i att cellerna i äggstockarna förstördes genom röntgenstrålning. En av dem som genomgick behandlingen för kvinnor var den i Kalifornien bosatta författarinnan Getrude Atherton, som sade sig ha blivit trettio år yngre efter ingreppet. Bland hennes sextio böcker, av vilka många handlar om handlingskraftiga kvinnor som strävar efter oberoende, finns en halvt självbiografisk roman, publicerad 1923 under namnet ”Black Oxen”, om en kvinna som på ett mirakulöst sätt blir ung igen genom ”körtelterapi”. Den blev en av hennes största försäljningsframgångar.

Det är inte förvånande att Steinachmetoden under mellankrigstiden gavs en betydelse som gick långt utöver dess påstådda kliniska effekt. Detta var en tid, då Europa efter det första världskrigets besinningslösa slakt förlorat både sin självkänsla och praktiskt taget en hel generation unga män. Många politiker talade om behovet att inge Europas folk förnyad framtidstro genom att bygga moderna och bättre samhällen i ruinerna av ödelagda civilisationer. Enligt vissa tänkare var en förutsättning för detta restaureringsarbete att länder, inte minst det förödmjukade Tyskland, genom Steinachs metod gav sin åldrade befolkning ny produktiv energi. Gertrude Atherton talade till och med om att med Steinachs föryngringsbehandling skapa ett nytt tyskt ledarskikt som kunde återge nationen dess forna storhet.

I backspegeln kan konstateras, att behovet av nya kraftfulla ledare i Tyskland skulle bli tillgodosett snabbare än någon anat, och veterligen utan hjälp av Steinachs metod.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Läs del ett i serien om evig ungdom här.