Sten Niklasson: Ett långt liv eller ett rikt liv?

På 1990-talet publicerade cancerläkaren och forskaren William Regelson ett par populära böcker om hormoners roll när det gällde att bota sjukdomar och hejda åldrandet. ”The Super-Hormone Promise” (1996) och ”The Melatonin Miracle” (2004) såldes i miljoner exemplar.

Den sistnämnda boken handlade om hormonet melatonin som insöndras i blodet från tallkottkörteln. Boken bidrog till att läkemedelsföretagen snabbt började saluföra kapslar med hormontillskott, som angavs vara verksamma mot sömnlöshet och som botemedel mot vinterdepression.

Den andra, och i detta sammanhang mera intressanta boken, handlade bland annat om steroidhormonet DHEAS (Dehydroepiandrosteronsulfat), som bildas i binjurebarken i en omfattning som kraftigt avtar med åldern. Hormonet är ett moderhormon som ger upphov till en rad andra manliga och kvinnliga hormoner, vilka samtliga minskar med stigande ålder.

Mängden DHEAS i kroppen är enligt Regelson ett bra mått på hur gammal man är. Studier visar att en person i åttioårsåldern endast producerar 10-15% av vad en individ i tjugoårsåldern gör. Mängden minskar särskilt dramatiskt i fyrtioårsåldern oavsett individens kön.

Regelson redovisar forskningsresultat som tyder på att DHEAS stärker immunförsvaret men försvagar oönskade autoimmuna reaktioner. Det sägs ha effekt på stressrelaterade sjukdomar, fördröja tillväxten av tumörer och motverka livshotande chock till följd av blodförgiftning.

Den kanske viktigaste slutsatsen av hittills gjorda studier är att DHEAS skyddar de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Eftersom åldrande inträffar, när cellens energi inte räcker för att bibehålla dess funktion och reparationsförmåga, kan just denna egenskap hos hormonet öppna en väg mot metoder att fördröja åldrandet.

Till skillnad från många odödlighetsapostlar utlovar inte Regelson evigt liv. Han bekymrar sig mindre för livets längd, än för dess kvalitet och menar att ett förlängt liv utan kvalitet är en mardröm, medan ett liv med kvalitet ända in i det sista är det enda riktigt eftersträvansvärda. Att ersätta den naturliga minskningen av livsviktiga hormon med tillskott av samma hormon för att undvika åldersrelaterade hälsoproblem är därför, hävdar han, ett logiskt sätt att tillförsäkra människor en aktiv och produktiv ålderdom.

Aubrey de Grey, född år 1963, har med sitt halvmeterlånga skägg, sina brinnande ögon och sin orubbliga trosvisshet uppenbara likheter med den sibiriske munken Rasputin. Den gänglige forskaren vid Cambridge har dessutom ett lika profetiskt budskap. Han hävdar nämligen att människan redan har tillgång till de verktyg som behövs för att uppnå evigt liv. Hur, och på vad, dessa verktyg skall användas, har han beskrivit i boken ”Ending Aging”, som gavs ut 2007 och medförde omedelbar kändisstatus för sin upphovsman.

En så okonventionell person som de Grey ger naturligtvis upphov till betydande kontroverser och misstro i forskarvärlden. Detta orsakades inte minst av en bok med titeln ”The Mithocondrial Free Radical Theory of Aging” (1999), i vilken han framför åsikten att människans livslängd kan utsträckas betydligt genom att eliminera skador på mitokondriskt DNA.

de Grey identifierar sju typer av vävnadsskador som orsakar åldrande, och som med cellbiologisk ingenjörskonst byggd på kartläggningen av människans genuppsättning, inom kort sägs kunna undvikas eller repareras.

• Mutationer i DNA resulterar ibland i cancer och bidrar därför till åldrande och förtidig död.
• Mitokondrier är komponenter som behövs för cellernas energiproduktion. Förändringar i dessa celldelar kan påskynda åldrandet.
• I cellerna pågår ständigt nedbrytning av proteiner som inte längre behövs eller på olika sätt är skadliga. En del av nedbrytningsprodukterna ansamlas inne i cellerna och bidrar till uppkomsten av en rad sjukdomar som förknippas med åldrandet, till exempel hjärt/kärlproblem och Alzheimers.
• Också de proteinrester som ackumuleras utanför cellerna kan ge upphov till sjukdomstillstånd. Särskilt gäller detta resterna av nedbrutna aminosyror som avlagras som beläggningar (plack) runt neuronerna i hjärnan hos Alzheimerpatienter.
• Vissa celler i kroppen nybildas mycket långsamt eller inte alls. Det resulterande cellunderskottet kan leda till hjärtsvikt, brister i immunsystemet och Parkinsons sjukdom.
• Åldrande celler kan förlora sin förmåga att dela sig och kan också börja göra annat än de skapades för, exempelvis tillverka skadliga proteiner, vilket bland annat kan ge upphov till typ 2 diabetes.
• Celler binds samman av särskilda proteiner. När dessa fogproteiner blir för många, kan vävnaden förlora sin normala elasticitet, med åderförkalkning som en vanlig följd.

2005 utarbetade de Grey en detaljerad handlingsplan med syfte att förhindra åldersrelaterat fysiskt och mentalt förfall. Den går under det imponerande namnet ”Strategies for Engineered Negligible Senescence” (SENS). Han är vidare en av initiativtagarna till stiftelsen Methusaleh, vars huvudaktivitet är utdelandet av ett penningpris till forskare som lyckats utsträcka livslängden hos försöksdjur.

De Greys mål är att stimulera läkarvetenskapen, att genom ingripande i de processer som orsakar åldrande, förlänga livet på människor som nu är medelålders med ytterligare cirka fyrtio år. Detta, menar han, skulle ge åldersforskarna tillräcklig tid för att lösa problem som förhindrar oss att leva ännu längre, innan de manifesteras hos respektive individ.

De Greys förmåga att klä sina idéer i slagkraftiga formuleringar gör honom till ett idealiskt intervjuobjekt. I november 2008 meddelade han i den europeiska tevekanalen Arte, att den första människa som kommer att leva i tusen år med all sannolikhet redan lever idag och förmodligen är mellan 50 och 60 år gammal.

Men de Grey är på inget sätt den ende nutida forskare som är övertygad om att odödlighet ligger inom räckhåll för människan. Han får stöd av Cambridgeprofessorn John Archer som är en auktoritet inom området biologisk reparation av miljöskador med hjälp av mikroorganismer. För några år sedan hävdade också läkaren Terry Grossman och teknikgurun Ray Kurzwell i sin bok ”Fantastic Voyage” (2004) samma sak som de Grey och menade att allt vi behöver göra är att ”leva tillräckligt länge för att kunna leva i evighet”.

En av dem som emellertid förhåller sig skeptisk till de förföriska spådomar om ungdom och förlängt liv som många så gärna vill höra är professorn Jay Olshansky vid University of Illinois i Chicago. Enligt hans uppfattning finns ingenting i dagens forskning kring åldrandet som kommer ens i närheten av att infria löftena om dramatiskt förlängda liv. Men han medger samtidigt att åldersforskarna kommer att hitta sätt att fördröja och lindra de obehagliga effekter av åldrandet som realistiskt sett förefaller oundvikliga. Men att gå längre än så är att skapa falska förhoppningar.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Läs del ett i serien om evig ungdom här och del två här.