Sten Niklasson: Fula ord

Tidigare delar i Stens Niklassons serie om språkets uppkomst hittar du här, här och här.

Bland det svåraste man kan ge sig på som talare av ett främmande språk är kraftuttryck. Ett skäl är att dessa uttryck förändras snabbt och ofta, precis som slang, ett annat att dessa uttrycks laddning ofta beror på omständigheter som kan vara svåra för en utlänning att uppfatta, såsom politiska, religiösa och sociala förhållanden som är dolda för andra än de direkt berörda.

Tillmälen och svordomar finns i alla språk. Gemensamt för dem är syftet att förstärka och provocera. Fyra företeelser verkar vara universellt gångbara på detta område: det sexuellt oanständiga, det förbjudna, det heliga och det anatomiskt avvikande.

Ett vanligt invektiv av den förstnämnda kategorin är det engelska verbet fuck som kan härledas till latinets futuo och har släktingar i tyskans ficken och franskans foutre och ficher. Ordet har använts från och till sedan 1400-talet och förekom i tryck i början av 1500-talet. Dess användning har av outgrundliga skäl ökat under senare decennier och det förekommer nu i en mångfald högst olika sammanhang, såsom fuck up (trassla till), fuck around (vara lättsinnig m.m.), fuck off  (stick iväg!), fucking-A  (uttryck för uppskattning), fuck this (uttryck för äckel).

Dessa uttryck har inga direkta svenska motsvarigheter. Författaren erinrar sig ett gästspel på en teater i Stockholm av en finlandssvensk ensemble som spelade en amerikansk pjäs på svenska. I originaltexten förekom ordet fuck i var och varannan replik. Översättningen till svenska var noggrann. Men den direkta översättningen av meningar som It´s fucking hot today  till ”Det är knullande varmt idag”, framförd på  sjungande finlandssvenska,gav förstås publiken skrattkramper.

I gångna tider var eder med religiöst innehåll vanliga och ansedda som betydligt grövre och mer hädiska än andra typer av svordomar. Också idag åkallas både Gud och Djävulen, liksom himmel och helvete, i många språk. Men dessa uttryck har förlorat åtskilligt av sin laddning. Dessutom har flera av dem förändrats genom åren i syfte att undvika brott mot andra budet. Så säger t.ex. tyskarna Potz Blitz i stället för Gottes Blitz, och fransmännen par bleu  i stället för par Dieu.

Ett kraftuttryck behöver inte ha något att göra med ordens egentliga innebörd utan beror på vad de anses innebära i ett visst sammanhang. Typiska exempel är meningslösa uttryck som svenskans sjutton också, tyskans Schweinehund och engelskans gosh, bloody och goodness gracious.

Medias bruk av svordomar och könsord har förändrats i grunden under det senaste halvseklet. Hollywoods föga frisinnade Production Code svartlistade så sent som 1949 ordet dames. Först på 1970-talet började vissa av de tvivelaktiga orden uppträda i lexika och ordböcker. Stora anglosachsiska tidningar som The Times och The New York Times har fram till helt nyligen varit ytterst restriktiva när det gäller användandet i spalterna av sådana ord. Denna attityd har tvingat skribenterna att göra omskrivningar, som förstås inte lämnat läsaren i minsta tvivelsmål om vad som avses. 1988 skrev kolumnisten William Safire en artikel i NYT om det målande uttrycket the shit hits the fan utan att använda ordet shit, vilket måste anses vara en prestation. Ironin över det språkliga bigotteriet torde inte ha undgått någon läsare.

Samma år citerade The Independent ordagrant det engelska cricketlagets kapten som kallat domaren i en betydelsefull match a fucking, cheating cunt. Det lär ha varit första gången ordet cunt trycktes i en engelsk tidning. Den som till äventyrs inte vet eller gissar vad det betyder, måste söka vägledning i ett modernt lexikon.

Enligt språkprofessorn Magnus Ljung är svenska svordomar tråkiga, jämfört med utländska mera uppfinningsrika och lekfulla motsvarigheter. Det är en lättförståelig åsikt, om man betänker den ofta slentrianmässiga användningen i svenskan av ett begränsat antal kraftuttryck. Men svenskan innehåller en stor mängd färgrika uttryck som tyvärr glömts bort. En källa till språklig vederkvickelse är Anne von Eckermans och Johan Santessons Svenska invektiv, (1963), där man kan smaka på ord som gallfåne, slammertrut och etterkvesa. Ett annat tilltalande okvädingsord myntades av Albert Engström, som lät en av sina gubbar kalla en motståndare för sorygg. Dessa mustiga ord förtjänar att återupplivas.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör